9789189199569

ANNA-KARIN KASK

Hur kan jag förklara för dig att hela mitt väsen på en bråkdels sekund förstod och kände till det jag ännu inte visste? Hur kan jag berätta om det som är ordlöst? Om sorg som ringlar genom tid och rymd? Hur kan jag berätta om skuld?

ANNA-KARIN KASK

En dag går Karins sambo ut genom dörren. Han återvänder aldrig – en ofattbar olycka tar hans liv. Ensam kvar blir Karin med deras lille son.

ANNA-KARIN KASK föddes i Tierp och bor

nu utanför Umeå. Hon har en fil.kand. i drama- och bildpedagogik, samt har läst Pedagogisk kollegial handledning och Byréus-Gilbe Handledarutbildning.

Idag arbetar Anna-Karin som handledare och dramapedagog inom kommunal verksamhet, och håller kurser i drama­ pedagogik på Umeå universitet.

Som frilans, projektledare och anställd har Anna-Karin i över tjugo år arbetat med grupputveckling, värdegrundsarbete, kommunikation, kroppsspråk och gestaltning där skapande och kreativa metoder varit centrala verktyg. Hon har genom åren utarbetat och hållit i workshops, fortbildning och projekt där drama- och teater haft en central roll i arbetet med att hitta nya ingångar till reflektion, arbetsformer och eget skapande.

Trettio år senare finns skuldkänslorna fortfarande där.

Genom samtal med den döde bearbetar hon det som hände. Hon ser tillbaka på den chock­artade sorgen, på svärföräldrarnas reaktion och på dem som tyckte att livet måste levas vidare.

Då och nu vävs samman, skulden och sorgen löper som en röd tråd genom alla åren som passerat. Hur säger man förlåt till någon som har dött, och finns det ett slut på sorgen?

Anna-Karin Kasks När man håller andan – En berättelse om sorg och skuld är en stark roman om hur livet plötsligt kan vända. Anna-Karin förlorade själv sin sambo i unga år och boken är en uppgörelse med den saknad, sorg och skuld som följde.

www.annakarinkask.se ISBN 978-91-89199-56-9

FÖRFATTARFOTO: Anita Blomkvist

en berättelse om

9 789189 199569 >

sorg och skuld

När man håller andan – En berättelse om sorg och skuld

ANNA-KARIN KASK

en berättelse om

sorg och skuld

Copyright © Anna-Karin Kask 2024 Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2024 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Cecilia Pettersson, Pica Pica design Formgivning inlaga: Mia Fallby, m-Dsign ISBN: 978-91-89199-56-9 Tryckt hos ScandBook, Falun 2024

Boken baseras på en sann historia.

Alla namn, utom mitt eget, är fingerade.

PROLOG

Utanför mitt fönster faller snö.

Det vita snötäcket ligger stilla.

Allt är tyst.

Min blick skannar av marken, trädet, grenarna som vajar tyngda av vitt.

Tiden som var är för länge sedan förbi.

Jag kan nästan nudda den, precis som det vita vidrör marken här utanför.

Jag vill inte längre tillbaka.

Jag vill inte heller glömma.

Jag vill smälta samman med då och nu.

Anna-Karin Kask

7

1989

Det ringer på dörren. Typiskt, tänker jag irriterat, du har glömt nycklarna.

Innan jag låser upp kommer jag att tänka på dina förmaningar.

Alltid titta i kikhålet innan jag öppnar dörren. Det kan vara någon dåre som ringer på någon gång, hör jag dig säga inne i mitt huvud.

Med det högra ögat pressat mot kikhålet ser jag två främmande män i mörka kläder. Där och då vet jag. Jag vet att något fruktansvärt har hänt. En föraning om något svart och ofrånkomligt infinner sig. Hjärtat bultar hårt. Jag öppnar dörren. Hör mitt namn nämnas.

Alla skyddsmekanismer som sitter fästa i mitt väsen öppnas på vid gavel. Allt det som håller mig på plats rasar utan förvarning. Jag ser att männen inte är ensamma. Svärfar är med. Hans ansikte, hans blick. Ingenting stämmer. Allt är fundamentalt fel.

Hjärnan försöker söka efter svar innan jag ens känner till vad det är som har hänt. Men något har hänt. ”Jag kommer från polisen”, säger mannen som sagt mitt namn. ”De fick inte tag i ditt telefonnummer”, säger svärfar. ”Därför ringde de oss.”

Något riktigt allvarligt har hänt. Känner det i varje cell i min kropp. Hjärnan på högvarv, kroppen stum. Jag faller. Mina tankar rusar, letar febrilt efter en lösning, en utväg.

Du har varit med om en olycka. Du är skadad och ligger på sjukhus kanske med respirator. Så måste det vara, tänker jag.

Hoppas jag. A llting suddas ut och världen, så som jag känner den, blir främmande och obegriplig. Min röst har på något vis 9

frigjort sig från min fysiska kropp. ”Vad är det som har hänt?”

Frågan blir hängande, obesvarad som om jag sagt något olämpligt. ”Det är nog bäst om vi går in så att du kan sätta dig ner”, säger samme civilklädde polis.

Den andre civilklädde, som varit tyst hela tiden, frågar Samuel om inte han kan visa honom sina leksaker. Samuel blir glad. Han är social på ett sådant sätt som är främmande för mig. Samuel tar med sig den andre polisen in i sitt rum. Jag hör hur han visar leksak efter leksak samt legobilarna du byggt. Dem som du varje kväll konstruerar och ställer på den låga byrån för att Samuel ska se dem när han vaknar.

Mina ben tar mig in i vardagsrummet. Det är fortfarande beck­svart ute. Mörkret letar sig in. In i vårt liv. In i vår trerums­ lägenhet i Björkarnas stad. Jag sätter mig i soffan, polisen i fåtöljen snett mitt emot. Jag hinner tänka på skinnmöblerna. Dem vi fått överta från min mamma och hennes nye man. Jag hinner tänka att de är bruna.

Du är död. Bilolycka. Krockat mot ett träd. Ett skrik fyller hela rummet, hela lägenheten, stadsdelen, staden, landet, världen.

Det starka smärtfyllda ljudet skakar om hela universum. Jag har aldrig tidigare hört ett sådant plågat avgrundsvrål. Vems? Ljudet kommer ur min mun, mina stämband. Jag ser mig själv utifrån, sittande i vår bruna skinnsoffa med benen tätt ihop, händerna i knät. Hör hur jag skriker. Hör det djuriska skriket eka mellan väggarna. Ser sorgen explodera i ett vansinne utan slut. Men det är inte jag. Jag sitter inte längre i den där soffan. Jag befinner mig i intet inuti ett vakuum i det utomkroppsliga. Här är allt lugnt, stilla. Mitt utomkroppsliga jag ser Samuel komma ut från sitt rum. Hans ögon är ängsliga. Han tror kanske att någon gjort mig illa. Jag noterar att den civilklädde, som tagit hand om Samuel, lyckas få med honom tillbaka till hans rum.

Plötsligt släpper något taget om mig. Abrupt och handlöst faller jag. Skriket tystnar och på samma gång landar jag tillbaka i min kropp, apatisk och handlingsförlamad. Kroppen känns 10

främmande. Jag hör inte hemma här. Inte längre. Svärfar börjar prata om att vi ska följa med honom hem. ”För Samuels skull”, säger han.

Samuel älskar sin farfar, tänker jag. Autopiloten går i gång.

Känslorna har stängts av men kroppen vet vad den ska göra.

Mina händer rafsar ihop saker, mest till Samuel för trots att han hamnat i skymundan är det ändå han som håller mig flytande.

11

NU Det jag aldrig fick sagt Hur kan jag förklara för dig att hela mitt väsen på en bråkdels sekund förstod och kände till det jag ännu inte visste? Hur kan jag berätta om det som är ordlöst? Om sorg som ringlar genom tid och rymd? Hur kan jag berätta om skuld? Jag sa en gång att jag en dag skulle skriva den vackraste kärlekssången till dig.

Minns du? Du frågade emellanåt: ”När ska du skriva den där sången jag skulle få?” ”Snart”, svarade jag.

Jag hann aldrig skriva den. Döden kom emellan. Strängarna brast, tonerna klingade ut och rytmen stannade av. Varför, varför, varför? viskar, ropar, skriker mitt hjärta, mitt förnuft. Sorgen har inga ord eller snarare alltför många ord. Sorgen har ingen melodi och likväl skälver den i de vackraste klanger. Orden jag burit, bävat för, vaggat, vyssjat och ältat ska jag nu sätta på pränt. Jag måste tillbaka för att kunna ta mig framåt. Allt började med den där förbannade morgonen. Livet skiftade färg och riktning. Allt slutade och började med att du tog ditt sista andetag. Det här är min kärlekssång.

Min sorgearia.

12

1989

Vi är i ditt gamla pojkrum, det med egen ingång och egen toalett. Här ska vi sova, Samuel och jag. Klockan är 06.45. Ditt möblemang från när du bodde hemma står kvar. Det är som om du aldrig flyttat härifrån. Jag ställer ner vår väska. Jag borde känna något, något större. Men det är tyst inom mig. Jag borde fly men vart ska jag ta vägen? Har ingen kraft att agera. Jag bara är och andas i mitt hölje. Samuel springer ut till de andra. Jag lägger mig på sängen och blundar. Min verklighet är fortfarande du. Vi är båda tjugotre år. Du ska snart fylla tjugofyra.

Du kommer snart, visst kommer du snart? Öppnar ögonen.

Rummet är fyllt av minnen som berättar att allt är ett misstag.

Den låga sängen, kaktusarna, Marilyn Monroe-affischen på väggen. Den där hennes vita klänning blåser upp. Allt de säger om dig är fel. Snart kommer du kliva in genom dörren och säga att allting är ett enda stort misstag, tänker jag.

Jag ligger kvar på rygg i din säng och ser ut genom fönstret.

Tallarna jag vet står där utanför framträder likt skuggor. Jag noterar att solen går upp klockan 08.25. Jag vet att solen endast lyser några timmar innan mörkret lägger sig igen. På något vis känns det rätt. Jag sluter ögonen igen. Kom, visst kommer du snart?

Nu vandrar vi omkring i svärföräldrarnas femrumslägenhet som osaliga andar utan mening eller mål. Vi vandrar här tillsammans bärande förlusten av dig. Svärfar med sorgen tungt vilande på axlarna, ansiktsdragen. Min svägerska försöker vara stark mitt i 13

detta inferno av sorg. Svärmor har en handduk över axlarna för att kunna torka sina tårar. Tårar som aldrig tar slut. Min svägerska och svärfar cirklar runt henne likt planeter kring solen.

Samuel förstår att allt är fel. Att alla vi som vanligtvis finns här för honom starka och trygga, plötsligt är oåtkomliga för honom.

Svärmors frågor. ”Vad var det som hände? Varför gav han sig i väg? Något måste ha hänt?”

Undviker frågorna som ett bränt barn skyr elden. Tar med mig Samuel in till ditt rum. Jag är en skugga likt tallarna utanför, smälter in i vintermörkret. Det svarta som är döden börjar ta form. Samuel undrar och frågar med den där klarsyntheten endast en 2,5-åring har. Han är tidig med allt. Fysiskt, motoriskt och verbalt. Han tittar på mig med de där blåa ögonen där vi ligger i din säng. ”Var är pappa?”

Hans fråga är som en örfil och jag kvicknar till från min zombietillvaro. ”Pappa kan inte komma.” Jag har inget bättre svar att ge honom. Försöker avleda genom att berätta en saga. Samuel somnar. Frågan hänger kvar i luften, var är du? Jag reser mig försiktigt upp, stänger dörren varsamt och går in i köket där de andra sitter. Behöver bolla och få stöd i hur jag ska hantera Samuels frågor på bästa sätt. Det är som om de stelnar till när jag kommer in i rummet. Det de nyss samtalade om avslutas abrupt. Svärfar harklar sig. ”Jag har ordnat så att vi alla får se honom och ta farväl.” Han kastar en blick på svärmor som håller handduken intill ansiktet.

Jag står i dörröppningen och försöker förstå vad det är som pågår, men jag får inget grepp. Han harklar sig igen. ”Vi ska få träffa någon som kan svara på alla frågor och du får såklart följa med.” ”Farväl?” ”Har du någon Samuel kan vara hos?”

Jag ser mig omkring. Det finns ingen färg eller klangbotten 14

längre, vi är alla fyra livlösa varelser. Tillvaron är grå och satt på paus. ”Har du någon so…” ”Det ska ordna sig.” Hur ska någon okänd kunna svara på alla deras frågor, tänker jag. ”Bra”, säger svärfar. Min svägerska serverar mig en mugg te.

Vi sitter tysta en lång stund. Varje minut är tidlös. Utdragen utan början eller slut. Våra blickar är tomma. Snyftningar och suckar.

Lyfter till slut upp min oro och berättar om Samuels frågor.

Svärmor reser sig från köksstolen. ”Jag tycker inte att du ska berätta för Samuel att han är död.”

Det varma teet sväljs en aning för snabbt, bränner mig på tungan och i gommen. ”Fast när han frågar igen måste jag kunna svara på något sätt.” ”Vi ska inte göra det värre för honom.” ”Men det värsta har redan hänt.” Vad kan vara värre än att du är död borta för alltid, tänker jag. Vad kan vara värre?

Svärmor fnyser på det där sättet bara hon kan.

15

NU Det jag aldrig fick sagt Mitt skrivbord och golv är belamrat med dokument. Långa och korta texter skrivna för hand, på skrivmaskin och dator. Alla handlar om året 1989. Vet du hur många gånger jag tagit fram de här sidorna? De som nu ligger utspridda över hela arbetsrummet. Hur jag gång på gång försökt bringa någon slags ordning?

Jag har aldrig lyckats. Försöker sortera dem nu för att minnas.

Lägga allt i någon sorts tidsaxel där starten är söndagen den 29 januari 1989.

Det är som ett enormt pussel. Minnen ligger likt skärvor på marken och vibrerar av en mängd olika känslor. Försöker sammanfoga det till min berättelse. Stora delar saknas. Jag förstår att det beror på den psykiska chock din död innebar. Min minnesbild är att det är minst två veckor innan du begravs när det snarare handlar om sex dagar. Jag har nämligen kvar minnesboken från din begravning. Bläddrar i den. Pärmen är grå och har en sammetsliknande yta. Låter handen stryka över pärmens framsida.

Det där tunga svarta jag burit på alla de här åren gör sig påmind.

Alla våra gemensamma minnen är nu endast mina minnen. Din död slet upp en reva i vårt liv. Skapade ett svart hål. Min tid stod stilla, din tid var slut. Du lämnade mig, oss. Varför? Denna eviga fråga som ältats i tre decennier.

Jag vet svaret på den, har kanske alltid känt till svaret, åtminstone till viss del. Ändå undrar jag. Var fanns du när hela min värld rasade? När mitt skrik klöv världen och universum likt en laserstråle. Var fanns du när jag förstod att alla våra planer och drömmar krossades i en enda dörrsignal? Allt försvann. Punkt.

16

Slut. The end. Ja, jag vet, du var död då, men jag tänker att mitt skrik borde väckt upp varenda död.

17

1989

Mannen som sitter framför mig är underlig. Underlig och motbjudande. Han pratar inte. Sitter och iakttar mig med huvudet lite på sned och med glasögonen långt fram på näsan. Naturligtvis har han sagt något under tiden jag suttit här. Någonting som passerat min uppfattningsförmåga. Jag kan se honom, men han kan inte se mig. Inte på riktigt. Inte helt och hållet. Det spelar ingen roll att han är läkare till sin profession. Att han lägger huvudet på sned och hummar. Jag sitter tyst, tom och hudlös.

Framför mig en ogenomtränglig hinna där inte ens ljud kan passera i vanlig ordning.

Vi ska alla få se dig. Svärfar, svärmor, min svägerska och jag.

Det är därför vi är här. För att få se dig och ta farväl innan du skickas vidare som ett paket. Vart? Svärfar ställer frågor som läkaren inte kan svara på. Jag har svaren. Svaren de vill ha. En sköterska kommer. Följer oss till rummet där du ligger. Jag går de där stegen med hela min värkande tomhet, mitt raserade liv.

Det fruktansvärda ofattbara ordet ringande i mina öron som en rytm, död, död, död. ”Han är så fin. Det syns inga skador på honom”, säger sköter­ skan.

Död, död, död, viskar varje steg.

Tillsammans går vi in i rummet där du ligger. Svärfar, svärmor, min svägerska och jag.

Det känns fel på många sätt, många plan. Att du ligger här död. Att jag är här med de dina som ett femte hjul. Likt ett frö som svävar viljelöst. Du ligger på en smal brits med hjul. Den 18

himmelsblåa skjortan du fått av mig i julklapp har inga knappar kvar. Den är varsamt tillrättalagd över ditt bröst. På underkroppen ligger en gul sjukhusfilt.

På bordet bredvid britsen står ett ljus tänt. Intill ligger en Bibel. Allt är stilla. Det finns ingen återvändo. Min svärmor och svägerska gråter, svärfar försöker vara stark. Jag skannar av dig.

Det finns inga bevis på att du varit med om en bilolycka med dödlig utgång. Förutom att det inte finns en enda knapp kvar på din skjorta. Förutom att du ligger här orörlig och blek. Det tar en stund innan jag får vara ensam med dig. Jag smeker din kind. Du är kall. Jag vill värma dig. Du måste vakna nu, du måste vakna! Jag kan inte gråta när jag står här lutad över din kalla kropp. Väntar på att du ska dra in luft i dina lungor, andas, leva.

Du är dig lik, ändå inte. Du är inte här. Du är ett skal. Vågar inte lyfta på den gula filten. Jag vet att det är din underkropp som gick sönder. Ben och bäcken söndertrasade.

Någon kommer försiktigt in och säger att det är tid att gå.

Jag vill inte gå, jag vill inte lämna dig här. Ensam. Jag vill inte tillbaka till rummet där läkaren sitter. Jag är tvungen att bli en sten. Innandömet sårigt, mjukt och skört, utanpå en sten.

Vi går stegen tillbaka till rummet med läkaren, stegen bort från dig. Död, död, död, viskar varje andetag. Läkaren sitter kvar hummande med huvudet fortfarande på sned. Han kan inte nå mig, inte beröra mig, inte göra mig illa. Jag är gjord av sten. En sten bryr sig inte. Den kan förflyttas utan att man tar hänsyn till hur stenen mår. Det är endast en sten. En liten ful kantig lätthanterlig sten.

Varför är vi här? Är det inte meningen att han ska hjälpa oss, tänker jag. Hjälp oss, vill jag skrika. Allt han gör är att iaktta oss. Svärmor vandrar runt och snyftar i handduken hon har runt axlarna. Jag sitter tyst, avdomnad, i chock. Alla är rödgråtna.

Min svägerska påtalar hur fruktansvärt det är för min svärmor.

Det är tydligen något jag måste förstå just nu. ”Det är värst för henne”, säger hon.

19

Jag svarar inte. Känner att jag måste kräkas. Reser mig upp, går in på toaletten som ligger i samma lokal som läkarens kontor.

Jag kräks och kräks trots att jag inte ätit något på hela dagen. Har ingen aptit. Ingen hunger. Jag fortsätter att kräkas. Det finns inget stopp. Allt ska ur mig, ingenting får finnas kvar. Det känns på något vis skönt. Sköljer munnen med vatten. Tvättar händerna. Öppnar dörren och går ut till de andra. Ingen tar någon notis om mig. Svärmor vandrar fortfarande runt i rummet.

Vi går därifrån allesammans med recept på insomningstab­ letter, Rohypnol.

Likt krävande utropstecken ligger besticken på höger och vänster sida om min tallrik. Orörda och uppfordrande säger de: Ät! Maten på tallriken, ris och korvstroganoff, är i maskopi med gaffeln och kniven. Sväljer illamåendet, det smakar surt och beskt. Har ingen aptit och känner ingen hunger. Det känns som år men det är endast en dag sedan du dog. ”Du måste äta något”, säger min svärmor och tar tag i handduken hon har runt axlarna med varsin hand. Jag för gaffeln mot munnen. Tuggar och tuggar. Riset och korven växer i munnen men jag lyckas till slut svälja en liten bit. ”Varför, varför, varför?” säger svärmor. Hon för sin vänstra hand med ena handdukshörnet mot ansiktet. Tysta tårar. Vi är alla vita i ansiktet med rödgråtna ögon. Samuel går i väg och börjar leka med några bilar. Han verkar ha vant sig vid att vi gråter allihop. Svärmor börjar vandra runt i lägenheten. ”Varför skulle han ut med bilen?” Hennes suckar ekar mellan rummen, rullar in som sorgtyngda vågor över oss alla.

Något inom mig stelnar till. Jag vet varför du gick ut genom dörren den där natten. Jag vet.

Svärmor passerar mig ytterligare en gång på sin färd genom lägenheten. ”Varför?” Hennes fråga hänger kvar i luften ovanför mitt huvud likt ett hotfullt moln. Får svårt att andas. Jag kan inte vara Karin som skrattade, lekte och bråkade tillsammans 20

med dig. Kan inte ens vara Karin som sörjer dig. Jag får ingen plats här. Jag krymper.

Hjälper till med att plocka undan från bordet, ställer tallrikar och glas i diskmaskinen. Ett obehag jag inte kan hantera rum­ sterar runt i bröstet. ”Samuel kom, vi ska duscha, lägga oss och läsa en saga”, ropar jag och tänker att jag måste bort härifrån.

Samuel duschar en lång stund. Leker med olika actiongubbar i vattnet. Jag torkar honom torr och tar på honom pyjamas. ”Säg godnatt till farmor och farfar.” Samuel springer in till vardagsrummet där de båda sitter i den vitbeige soffan. Jag kommer sakta gående bakom likt ett spöke. ”Ska du lägga dig redan?” säger svärmor till Samuel. ”Vi ska läsa lite innan vi ska sova”, svarar jag.

Svärmor suckar. Reser sig upp, ger Samuel en godnattkram.

Samuel hoppar upp i svärfars knä. Kramar honom hårt. ”Kom, så väljer vi en bok”, säger jag till Samuel. ”God natt då”, säger jag till de övriga medan jag tänker, varför, varför, varför?

Samuel vaknar på natten och kaskadkräks. Han är så rädd. Jag tar honom i mina armar.

Sitter med hans lilla kropp tätt tryckt mot min, allt medan han kräks över hela mig och sängen. Vaggar, vyssjar, kramar.

Svärmor kommer försiktigt in. Hon har säkert hört Samuels förtvivlade gråt. ”Ska du inte lägga ner honom?”

Jag skakar på huvudet. ”Det går bra.” ”Du får kräks över hela dig”, säger hon med avsmak och går ut från rummet.

Jag sitter kvar med Samuel i famnen. Håller honom tätt medan allt kräks flödar ur honom. Hans lilla kropp förstår. Du kommer inte tillbaka. Vi sitter en lång stund innan kräkningarna upphör, det bekommer mig inte fastän hela jag är nerkräkt.

Svärmor kommer in i rummet igen, hjälper till att byta och 21

ANNA-KARIN KASK

Hur kan jag förklara för dig att hela mitt väsen på en bråkdels sekund förstod och kände till det jag ännu inte visste? Hur kan jag berätta om det som är ordlöst? Om sorg som ringlar genom tid och rymd? Hur kan jag berätta om skuld?

ANNA-KARIN KASK

En dag går Karins sambo ut genom dörren. Han återvänder aldrig – en ofattbar olycka tar hans liv. Ensam kvar blir Karin med deras lille son.

ANNA-KARIN KASK föddes i Tierp och bor

nu utanför Umeå. Hon har en fil.kand. i drama- och bildpedagogik, samt har läst Pedagogisk kollegial handledning och Byréus-Gilbe Handledarutbildning.

Idag arbetar Anna-Karin som handledare och dramapedagog inom kommunal verksamhet, och håller kurser i drama­ pedagogik på Umeå universitet.

Som frilans, projektledare och anställd har Anna-Karin i över tjugo år arbetat med grupputveckling, värdegrundsarbete, kommunikation, kroppsspråk och gestaltning där skapande och kreativa metoder varit centrala verktyg. Hon har genom åren utarbetat och hållit i workshops, fortbildning och projekt där drama- och teater haft en central roll i arbetet med att hitta nya ingångar till reflektion, arbetsformer och eget skapande.

Trettio år senare finns skuldkänslorna fortfarande där.

Genom samtal med den döde bearbetar hon det som hände. Hon ser tillbaka på den chock­artade sorgen, på svärföräldrarnas reaktion och på dem som tyckte att livet måste levas vidare.

Då och nu vävs samman, skulden och sorgen löper som en röd tråd genom alla åren som passerat. Hur säger man förlåt till någon som har dött, och finns det ett slut på sorgen?

Anna-Karin Kasks När man håller andan – En berättelse om sorg och skuld är en stark roman om hur livet plötsligt kan vända. Anna-Karin förlorade själv sin sambo i unga år och boken är en uppgörelse med den saknad, sorg och skuld som följde.

www.annakarinkask.se ISBN 978-91-89199-56-9

FÖRFATTARFOTO: Anita Blomkvist

en berättelse om

9 789189 199569 >

sorg och skuld