9789189199071

SAGT OM TIDIGARE BÖCKER I SERIEN:

Iosifs sorg efter att hans sambo Almira dött i covid är tung att bära. Den snart femåriga dottern Joline – som han fick vetskap om först när hon redan fyllt två år – är den som förgyller hans liv.

Marija tycker det är svårt att bli småbarnsförälder på äldre dar.

När Jolines syster dessutom vill bo hos dem, och ett barn därmed blir två och sedan tre, prövas Marijas tålamod. Att ha hand om andras barn är en minst lika tuff utmaning som det var att acceptera Almira, särskilt som Iosif har svårt att sätta gränser.

INGELA WADBRING är född och bosatt i

Alingsås, och arbetar sedan många år vid Mittuniversitetet i Sundsvall som professor i journalistik och medieutveckling. Förutom skönlitteratur har hon under flera decennier gett ut facklitteratur och forskning samt varit aktiv i den mediepolitiska debatten.

Sedan några år arbetar hon inte längre heltid inom akademin, utan ägnar en väsentlig del av sin tid åt att skriva romaner och att skapa konst i metall. Hon är också verksam som konsult inom mediebranschen.

Trots alla utmaningar de ställts inför har Iosif och Marija ändå lyckats skapa sig ett liv tillsammans. Med ett husköp och ett stundande bröllop ser allting ut att äntligen falla på plats.

Men bröllopsfesten blir en värre mardröm än någon av dem kunnat föreställa sig.

Livet ut är den avslutande delen i trilogin Tresamheten. De båda föregående böckerna Och livet bara pågår (2022) samt Tre liv (2023) har emottagits mycket väl av läsare.

Och livet bara pågår, den första delen i trilogin Tresamheten, var Ingela Wadbrings skönlitterära debut och kom ut 2022. Den följdes av Tre liv (2023) och avslutas nu med Livet ut (2024).

www.ingelawadbring.se INSTAGRAM: @ingelawadbring

FÖRFATTARFOTO: Marie de Verdier

INGELA WADBRING

”/…/ Så fin och trovärdig med stora och allvarliga svårigheter invävda så snyggt till en vacker empatisk helhet.” @BOKFANTASTEN_LENA

”/…/ en lysande fortsättning på Och livet bara pågår. Det är många härliga känslor, omgivningens åsikter och igen oväntade vändningar. Det är en njutningsfull läsning med underbara karaktärer /…/.” @CARINAS_LASDAGBOK

”Tre liv är en vacker och känslosam berättelse som kommer att beröra läsaren på djupet. /…/” @LIBROLICIOUS

”Ingela Wadbring är oerhört skicklig när det kommer till karaktärgestaltningar och förmedla deras tankar och känslor.” @BOKTANTEN

”Det som är så speciellt med Ingelas böcker är att exakt det som händer Iosif och Marija är sällsynt, men ändå skulle vem som helst av oss kunna hamna i deras situation. /…/.

Jag älskar när jag får nya tankar av en bok och det fick jag när jag läste debuten och det fick jag även när jag läste uppföljaren.”

WWW.BOKCIRKEL.SE

ISBN 978-91-89199-07-1

9 789189 199071 >

livet ut

Av Ingela Wadbring har tidigare utgivits på Hoi Förlag: Och livet bara pågår (2022) Tre liv (2023)

Copyright © Ingela Wadbring 2024 Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2024 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Cecilia Pettersson, Pica Pica design Formgivning inlaga: Mia Fallby, m-Dsign ISBN: 978-91-89199-07-1 Tryckt hos ScandBook, Falun 2024

K APITEL 1

Iosif strosade sakta genom rummen på andra våningen, stannade vid varje fönster och tittade ut, strök med handen längs fönsterbrädorna. Vattnet reflekterade de kvarvarande solstrålarna och björkarna hade börjat gulna. Han noterade att vindskivorna på båthuset behövde bytas.

Det fick nästa ägare ta hand om.

Långsamt gick han nedför trappan, betraktade med vemod de platsbyggda bokhyllorna i biblioteket som gapade tomma. I köket glänste diskbänken, och vedspisen var nyligen svärtad. Han noterade en svag och behaglig doft av rengöringsmedel; städfirman hade antagligen nyss lämnat huset.

Tillbaka i den nedre hallen tvekade han innan han öppnade dörrarna till den privata halvan av huset. Inne i sitt och Almiras gamla sovrum sjönk han ner på träbänken vid fönstret, lät blicken vandra mellan de kala väggarna och trädgården utanför.

Skymningen gjorde det svårt att urskilja rummets detaljer, men det sista solljuset var fullt tillräckligt för att han skulle se hur sjabbiga väggarna var. Alla möbler, all den vackra konsten, alla fotominnen, alltsammans var borta.

Han hade inte velat sälja huset innan han helt säkert visste att Almira aldrig skulle komma tillbaka.

Men nu visste han ju.

Han noterade att sängen hade gjort tydliga avtryck på trägolvet trots att de använt möbeltassar. Kanske skulle det snart stå en ny säng där. Eller inte. Kanske skulle de nya ägarna välja ett av rummen på andra våningen i stället. Kanske skulle de välja rummet med 5

balkong. Rummet med balkong var det vackraste, och om man inte behövde ta hänsyn till en rullstol borde man välja det.

Trösklarna skulle säkert sättas tillbaka av nästa ägare, det vore logiskt. Nu fanns det bara låga golvlister på hela första våningen.

De sista fyra, fem åren med Almira låg som ett molande orosmoln någonstans i magtrakten, hade accentuerats sedan hon gick bort. Borde han ha låtit bli att blanda in andra i deras liv, bara tagit hand om henne helt själv, tillsammans med Uma och assistenterna?

Skulle han ha orkat det? Hade det varit bättre för henne?

Nej, när han träffade Marija blev det så uppenbart att det liv han och Almira levt i så många år inte varit ett tillräckligt liv. Allt hade bara handlat om logistik och överlevnad.

Han skakade av sig tankarna, han hade gjort rätt som tagit vara på Marija och allt hon gett honom, gett dem båda, honom och Almira.

Snart skulle huset fyllas med andra människor, och han och Almira skulle vara en parentes i dess långa historia. En barnfamilj hade köpt det, han hoppades att de skulle ta väl hand om huset och bo länge i det. Att små fötter skulle tycka om att springa på de breda golvtiljorna, kanske åka kana på trappräcket.

Ett annat liv väntade, både för honom och huset.

I så många år hade Almira varit det nav som hela hans liv kretsat kring, och nu var navet borta. Nu skulle han helt och fullt få leva tillsammans med Marija, utan att ta ständig hänsyn till Almira.

Han borde vara lycklig, hade längtat efter det i flera år.

Men Iosif kände sig bara tom. Modstulen.

Efter en stund suckade han, reste sig från fönsterbänken och gick med tunga steg mot ytterdörren. Den automatiska dörröppnaren var bortmonterad, så han tryckte ner handtaget och steg ut i den ljumma sensommarkvällen. För allra sista gången låste han ytterdörren till den vackra glasverandan, lät blicken svepa över de många små glasrutorna. Tittade ut över viken, äppelträden, gräsmattan och syrenbersån innan han vände ryggen åt allt som varit hans.

6

Hans och Almiras.

Almiras och hans. * I bilen på väg till minneslunden tänkte han på jobbet han tillträtt efter semestern, som ämnesråd i stället för kansliråd. Han antog att departementschefen hoppades att han skulle ta på sig lite andra arbetsuppgifter när omsorgen om Almira inte längre styrde hans tid.

Alla på kulturdepartementet hade under alla år visat förståelse för hans strikta schema, det var dags för honom att återgälda det nu. Och visst var det ett steg i karriären även om arbetsuppgifterna antagligen skulle bli ungefär desamma. Fler resor skulle det nog bli, och något färre administrativa uppgifter. En aning mer i löne­ kuvertet skulle det också ge, men det betydde ingenting för honom.

Hans karriärambitioner hade helt kommit av sig när Almira blev sjuk. Pengar hade han så att det räckte och blev över, även utan löneförhöjning.

Men självklart hade han tackat ja när han fick frågan. Om det blev fler resor, så fungerade det när Almira var borta. Marija stöttade honom i allt.

Hans tankar gick till Svalbard och midnattssolen, där han träffat henne under ett ministermöte. Att Almira varit på korttidsboende just då måste ha varit ett tecken, han kunde inte tolka det på något annat sätt.

Iosif parkerade och tog med sig ett gravljus och en tändare in i minneslunden. Namnplaketten var diskret men välputsad.

Almira Kulenović f. 1977, d. 2021 Han blev sittande på parkbänken och huttrade efter att han tänt ljuset. Att begrava henne i en riktig minneslund hade känts alltför 7

anonymt, han ville veta var hennes aska fanns och hade absolut velat delta i jordfästningen. Det hade fått bli en asklund i stället för en minneslund, även om han tänkte på platsen som ett minne snarare än som aska. Hemma talade de om platsen som en minnes­ lund, det kändes bättre.

Nu kunde han inte riktigt förmå sig att lämna henne, inte nu när han precis hade lämnat hennes älskade hus för sista gången.

Det kändes som ett svek.

Precis allt kändes som ett svek.

Han var bedrövad över att livet hade varit så orättvist mot henne.

Att först uppleva ett krig, en massaker. Tvingas fly. Att sedan bli sjuk när hon bara var trettiofem, att överhuvudtaget inte få bli gammal.

De hade inte ens fått tio år tillsammans innan hon fick sin första stroke. Men det hade varit fantastiska år, år som han aldrig skulle glömma. De hade präglat honom, som åren gör när man är relativt ung. Han undrade hur långt hon hade kunnat gå i sitt konstnärskap om hon fått leva. Antagligen hur långt som helst, hennes verk såldes för stora summor.

Det var först när hon var borta som han till fullo insåg hur betydelsefulla de friska åren hade varit, fastän de inte hade varit så många. Allt som sparats och alla minnen. Skratten och samtalen innan hon blev sjuk.

Fast det mest påtagliga var borta nu, deras gemensamma hus, deras gemensamma dröm. Nu var allt han ägde magasinerat, utom de få saker som han behövde i vardagen. Marijas lägenhet var redan mer än full.

De skulle börja leta boende nu, Marija och han, behövde något större än hennes trea. Joline var ofta hos dem, och när pandemin äntligen hade släppt greppet om världen skulle hon kunna vara hos dem ännu mer.

För några år sedan hade han funderat över var hans och Marijas hem skulle ligga om de någon gång fick ett gemensamt. Då hade han tänkt sig en gammaldags lägenhet på Östermalm, om han fått bestämma, inte i Söderort. Men nu var det praktiska frågor som 8

fick styra. Någonstans nära Skärholmen behövde de bo, om det skulle fungera smidigt med allt som gällde Joline.

Lilla Joline, hans solstråle, som troligen var den som smittat Almira med det dödliga viruset från Kina och i precis alla avseenden ändrat riktning på hans liv.

9

K APITEL 2

Marija gick Iosif till mötes när hon hörde ytterdörren öppnas.

Han hade varit borta länge, och hon anade att han varit vid minnes­ lunden efter besöket i Kummelnäs. Där var han ofta. Tidigare hade han varit där nästan varje dag, nu visste hon inte riktigt.

– Hur mår du? Hur kändes det att se huset tomt? Var det jobbigt?

Marija strök honom sakta över ryggen, men aktade sig för att tränga sig på. Iosif hade inte velat att hon skulle följa med till huset i Kummelnäs denna sista gång, fastän hon erbjudit sig.

Han bara skakade på huvudet och såg bedrövad ut, sa ingenting.

– Kom, jag har gjort i ordning lite att äta, sa hon och gick mot köket.

Självklart förstod hon att det var svårt att lämna huset som han tyckt så mycket om, men nu skulle de börja ett nytt liv. Ett gemensamt liv. Lite glad över det borde han väl ändå vara?

Men det tycktes inte så. Iosif följde viljelöst med ut till köket, satte sig tungt på den ena köksstolen.

Hon skar en bit Danablu som hon la på ett Digestivekex och gav honom, hällde upp vin till dem båda. Han log ett sorgset leende till tack men blev sittande orörlig och tittade på henne. Så la han ner kexet på assietten, blinkade upprepade gånger och reste sig.

– Förlåt, Marija, men jag vill inte ha. Jag kan inte. Jag går och lägger mig.

Hon nickade när han reste sig och försvann, blev sittande ensam och stirrade ut på gatlyktans sken genom fönstret. Inte heller hon hade någon aptit, men hon tog en djup klunk vin, sedan en till.

Hon åt upp hans kex innan hon plockade undan alltsammans.

10

Ost och kex var tillsammansmat.

När skulle den här sorgsenheten gå över? Innan hans ensamma och sista tur till Kummelnäs i dag tyckte hon att det hade blivit bättre, att han hade verkat gladare. Men inte nu. Kanske berodde det på att han varit i huset för sista gången, snarare än att han tänkt på Almira?

Det var svårt att förstå hur han kunde sakna en människa som upptagit så mycket av hans tid utan att ge så mycket igen. Fast det var klart, hon visste fortfarande inte hur Iosif och Almira haft det innan Almira blev sjuk. Och hon skulle aldrig kunna känna, eller förstå, hur han mådde nu när den delen av hans liv var över. Och när huset var sålt.

Allt var klart nu. Sofia hade hjälpt dem med allt som rörde försäljningen av huset, det hade varit smidigt och hon hade känt stolthet över dottern.

Någon del av Marija saknade också Almira eftersom hon hade ingått i deras relation nästan ända från början. Under covidåren, när Marija tillbringat mycket tid i Kummelnäs, hade hon lärt sig Almira. Inte lärt känna, men lärt sig att förhålla sig. Faktum var att de redan innan pandemin hade funnit varandra, inte minst när Joline dök upp som en ovälkommen gäst. Eller, som en ny familjemedlem. Det var julen precis före pandemin som Marija fått kännedom om Jolines existens. Flickan hade inte ens varit två år då. Marija suckade, tiden gick så fort.

Men det var under covidåren som hon och Almira kommit varandra så nära som det var möjligt utan att kunna samtala. Ibland hade hon till och med varit duktigare än Iosif på att förstå vad Almira ville ha sagt, kanske för att de båda var kvinnor? Eller för att de båda förhöll sig till Iosif och hans dotter? Men Almiras syster Uma hade fortsatt varit den som haft tolkningsföreträde i fråga om allt som gällde Almira, även om Marija ibland undrat om hennes tydning av Almira verkligen varit korrekt.

Och nu var allt över.

Fast helt skulle Almira antagligen aldrig försvinna ur Marijas 11

liv. Häromdagen när hon öppnade en av Iosifs få flyttlådor för att leta efter de skor han bett henne plocka fram, hade hon hittat fyra fotoalbum från hans och Almiras liv innan hon fann skorna på lådans botten.

Hon hade inte kunnat låta bli att öppna lådan igen när Iosif inte var hemma, och bläddra i albumen. Det gjorde henne gråtfärdig att albumen uppenbarligen var så viktiga för honom att de inte magasinerats utan följt med hem till henne, och för att hon hade känt sig så otillräcklig och ful när hon betraktade bilderna på Almira. I lådan hade det också funnits förstoringar på Almira, bilder som SiS tagit utan att man anade vare sig rullstolen eller sjukdomen.

Det var en av få gånger Marija önskade att hennes bästa vän och världens bästa fotograf, SiS, inte varit fullt så duktig.

Marija hade varit lättad när begravningen var över och huset sålt även om hon hade svårt att erkänna det ens för sig själv. Väldigt konkret var det Iosif och hon nu, utan Almira. De skulle kunna göra precis vad de ville. Eller ja, Joline skulle finnas i deras liv också. Men hon var ett behändigt barn, i alla fall än så länge. En fyra och ett halvt-åring var hanterlig.

Marija suckade återigen där hon stod overksam vid diskbänken.

Iosif skulle få den tid han behövde, hon skulle ge honom den. Någon gång måste sorgen släppa, då skulle hon finnas där för honom.

Vad hon själv skulle göra medan Iosif sörjde färdigt var oklart, men hon var glad att han tackat ja till jobbet på departementet som han blivit erbjuden. Det tydde på att han orkade blicka framåt i åtminstone någon mån. Själv hade hon också sökt nytt jobb och väntade på svar. Iosif hade knappt reagerat när hon berättat om det, men SiS tyckte att det var toppen, att hon verkligen borde ta sig tillbaka till akademin igen.

När hon hade fått Sverigedemokraterna som kund kunde hon inte längre stå för det hon gjorde, och det var då tankarna på att bryta upp hade kommit. Hennes chef på Kantera hade varit tydlig med att alla kunder behandlades lika, oavsett partitillhörighet eller 12

vilken annan slags tillhörighet som helst. Den som ville få en studie utförd skulle få det.

Det kändes inte bra, hon kunde inte slappna av och göra ett bra jobb – ville inte heller – när hon hade den smilande Richard Persson framför sig, han som alltid bar en knapp med den blå blomman på kavajslaget och var övertrevlig.

Det var han som fick henne att slutligen bestämma sig för att söka sig tillbaka till akademin.

Hon visste att konkurrensen om forskningsmedel var hård, men om hon inte fick några pengar fick hon väl göra som SiS, undervisa. Södertörns högskolas koppling till Östersjöstiftelsen gjorde att det ändå fanns forskningsmedel att söka från andra än de stora forskningsråden.

Att byta jobb, om hon nu fick jobbet, var en stor sak och det var antagligen sista gången i livet som hon gjorde det. Hon var ändå femtiosex. * Marija satte på tv:n när hon plockat undan i köket, men kunde inte koncentrera sig på programmet.

Almira uppfyllde hennes tankar.

Det första pandemiåret hade gått bra. Både Marija och Iosif hade jobbat hemifrån, mest från Kummelnäs. Marija hade haft ett eget rum på övervåningen, Iosif hade sovit där tillsammans med henne då och då, och de hade alltid haft några sena kvällstimmar tillsammans eftersom Almira la sig tidigt. Och ibland hade Uma tagit över så att Iosif och hon hade kunnat vara i lägenheten i stan, eller så hade Uma tagit med Almira hem till sig och Jaromir.

Antalet assistenter hade hållits på ett minimum, och Iosif, Marija och Uma hade tagit de allra flesta passen med Almira. Marija hade tyckt att det varit lärorikt, om än svårt.

När Iosif träffat Joline hade det i princip alltid skett utomhus, och hennes mamma Madde hade försökt hålla distans på sitt arbete, 13

arbetat med munskydd och plastvisir långt innan alla andra börjat använda det. Periodvis hade Madde också varit helt utan arbete; att göra i ordning sina naglar eller sminka sig blev irrelevant för de flesta när de ändå var mer eller mindre isolerade i sina hem.

Både Joline och hennes halvsyster Cassandra hade gått på förskolan och i skolan som vanligt, och deras mormor hade varit hemma med dem så snart det krävdes.

Alla hade verkligen gjort så gott de kunnat.

Men våren då antalet intensivfall dramatiskt minskade slappnade de alla av, och det straffade sig. Joline och Cassandra blev sjuka, och trots att barn ju inte skulle bära smitta så tycktes de ha gjort det. I omgångar blev de vuxna sängliggande, men den enda som drabbats av både lunginflammation och postcovid var Almira.

Efter två månader på sjukhus var hon borta.

Tårarna trängde fram på Marija när hon tänkte på det, det var så förfärligt sorgligt alltsammans.

Samtidigt var hon kluven. Att Almira inte längre var en del av deras förhållande var en lättnad, om det inte hade varit för Iosifs sorg. Den var så stor och tung, hon kom honom inte riktigt nära i den.

Hon vågade inte närma sig honom med ord, utan försökte fysiskt ge honom värme i stället, vara där när han behövde henne. Joline var den enda som fick honom att vara helt närvarande i nuet. När Marija hade nämnt det för Madde hade hon omedelbart erbjudit att de fick ha Joline när och hur mycket de ville.

Sedan en tid tillbaka var Marijas arbetsrum därför omgjort till en dröm i gult, med barnsäng, leksakskök, bisarra mängder mjukisdjur och dockor, verktygslåda i trä, lego, spel och böcker.

De gånger då lägenhetens alla filtar var borta visste Marija var hon skulle leta; de var tak och väggar i någon av Jolines alla kojor.

14

K APITEL 3

Iosifs femtioårsdag närmade sig med stormsteg och han kände sig ambivalent inför den. Han tyckte att alla högtider var värda att uppmärksamma, ändå ville han strunta i alltsammans. Marija tyckte inte om att fira någonting, men utan henne skulle han inte kunna tänka sig att ordna en fest, eller fira överhuvudtaget. Om han skulle fira med fest, skulle det tvunget bli en liten fest, Marija och han hade knappt någon gemensam bekantskapskrets. Det gick att räkna de gemensamma vännerna på ena handens fingrar, fler var det inte: Almiras syster Uma och hennes Jaromir, Marijas bäste vän SiS och hans Casper.

Almiras och hans gamla vänner var borta sedan länge, hade tröttnat på att försöka umgås med någon som alltid var trött och inte längre kunde tala. Marija hade inte ens träffat hans systrar ännu. Mest var det pandemin som satt stopp för det, men kanske hade också hans sorg över Almiras död gjort honom så nedstämd att han inte orkat engagera sig.

Samtidigt som Iosif tryckte in portkoden och tog tag i handtaget till Maddes trappuppgång blev han stående som slagen av en blixt.

Naturligtvis skulle de åka till Georgien, det var där han skulle fira sin femtioårsdag!

Dit ville Marija följa med, det var han övertygad om. Och han ville visa henne sitt land, det ville han verkligen. Träffa sina släktingar, särskilt sin moster. Få presentera Marija. Äta chatjapuri i hennes kök, chinkali, tjanachi, dricka det bärnstensfärgade vinet …

Marija och han hade pratat om att resa precis innan pandemin slog

15

till, men inte kommit i väg. Han hade inte varit i Georgien sedan sommaren när han först träffade henne, för över fem år sedan.

Samma sommar som Joline blev till.

När han först fick vetskap om Joline hade det varit förknippat med så mycket ångest och oro att han knappt kunnat hantera det, men nu kände han bara kärlek.

Hans lilla flicka, han log bara han tänkte på henne. Hela helgen skulle han få umgås med henne nu.

Kroppen kändes med ens lätt. Naturligtvis var det i Georgien han skulle fira sin dag. Att han inte tänkt på det förut. Han kände sig lätt om hjärtat, blev lite förvånad över känslan.

Var det glädje han kände?

Kanske.

Trappstegen tog han två i taget och gick sedan loftgången fram till Maddes ytterdörr. Det var Cassandra som öppnade när han ringde på. Hon bar ett par trasiga jeans, antagligen moderiktiga, och en svart T-shirt. Det ljusa håret var färgat i en gräslig rosa nyans. Mer onaturligt kunde det knappast bli.

Joline kom skuttande ut i hallen, stannade upp ett ögonblick innan hon sken upp och rusade in i hans famn. Han lyfte upp henne, kramade henne hårt, snurrade sakta runt henne medan han drog in hennes doft, mest tvättmedel men också något som bara var hon.

– Pappa!

– Hjärtat mitt!

Iosif kramade henne hårt igen innan hon skruvade sig ur hans grepp, hans lilla. Han följde henne med blicken när hon sprang tillbaka till vardagsrummet. Den gula klänningen var sydd i ett märkligt vasst tyg, och det mörklockiga håret var ostyrigt. Han skulle sätta upp det när de kom hem.

Skulle Joline följa med till Georgien? Hon var naturligtvis för liten för att uppskatta en lång resa, men han skulle gärna ha henne med, lära henne lite av språket. Låta henne få träffa släktingarna.

16

Madde dök upp i hallen samtidigt som han lyfte upp Cassandra och snurrade henne också.

– Det här var nog sista gången jag snurrar dig, Cassy, sa han. Du är för tung för mig, jag får nöja mig med att krama dig hädanefter.

Han släppte henne samtidigt som han la armen runt henne och drog henne intill sig. Hon nickade och la armen runt hans midja.

– Tar du Joline ända till söndag kväll, eller? undrade Madde.

– Mer än gärna, svarade Iosif.

– Jag vill också följa med, sa Cassandra långsamt när han släppte henne, samtidigt som hon snodde en rosa hårslinga runt pekfingret.

– Men du ska till mormor, hon längtar efter dig, sa Madde.

– Det gör hon inte alls. Och hon är inte rolig, vill aldrig hitta på någonting annat än att titta på tv. Om jag åker med Iosif så blir det enklare för Marija att ta mig till stallet på lördag.

Madde tittade fundersamt på henne, men svarade inte.

– Ska du i väg på något? frågade Iosif vänd mot Madde.

– Mamma ska åka motorcykel hela helgen, utan oss, sa Cassandra trumpet.

– Motorcykel? Ska du åka motorcykel?

Madde sträckte på sig när hon svarade att jo, hon hade träffat en kille och de skulle åka på en mc-träff. Det var nog sista gången det gick att tälta innan det blev för kallt.

– Men det är farligt att åka motorcykel, sa Iosif uppbragt.

– Mm, det är farligt att gå på övergångsställen också, sa Madde och gick in i köket, det är till och med farligt att leva. Man dör av det. Och något roligt måste jag fan göra på egen hand, annars blir jag galen.

– Har Joline träffat den här killen? undrade Iosif och hörde själv hur anklagande han lät när han gick efter henne ut i köket.

Hon vände sig blixtsnabbt om, och ögonen var smala springor.

– Nej, jag har inte presenterat honom för barnen ännu. Men jag kommer kanske att göra det efter den här helgen. Vi får se hur det utvecklar sig.

Iosif tittade ner i golvet och skämdes. Naturligtvis kunde han 17

inte lägga sig i vem Madde träffade. Under pandemin hade hon isolerat sig så mycket hon kunde för hans skull, nu måste hon få vara helt fri. Självklart ville hon träffa någon, hon var ju fortfarande så ung. Bara … han räknade snabbt i huvudet … herregud, hon var bara trettiofem.

Lika gammal som Almira varit när hon fick sin första stroke.

Cassandra kom fram och tog hans hand, tittade bedjande upp på honom.

– Kan inte jag få följa med dig hem till Marija? Jag ska vara jättesnäll.

Iosif suckade medan han tittade ner på henne. Vände blicken mot Madde men hon var helt absorberad av sin telefon, hade ett leende på läpparna. Hans blick gled vidare till den överbelamrade diskbänken innan han vände sig mot Cassandra igen.

– Om du får för mamma, får du så klart följa med, sa han tvekande.

Madde tittade upp. Cassandra såg glädjestrålande på dem båda och tryckte hans hand.

– Jag hämtar min kasse som jag skulle haft till mormor, sa hon och sprang i väg.

– Säkert? frågade Madde.

Han nickade.

Madde följde dem till bilen, förmanade barnen att vara snälla.

Samtidigt som Iosif la in Cassys plastpåse och Jolines väska i bilens bagageutrymme mullrade en motorcykel in på parkeringen. Madde lät snabbt blicken glida över dem alla tre, vinkade sedan åt mcföraren som svängde upp vid sidan av dem.

Motorcykeln var stor och svart med högt styre, en HarleyDavidson läste Iosif på dess tank. Mannens skinnjacka var svart med fransar, jeansen tajta och på fötterna hade han svarta boots med sned klack. Han var lång och smal, och när han tog av sig hjälm och solglasögon noterade Iosif att även ansiktet var långt och magert. Håret hade han i en tunn hästsvans.

Joline ställde sig avvaktande bakom Iosif när killen stegade fram 18

till Madde och kysste henne, närmast slätade av henne. Hon skrattade sitt hesa skratt, puttade försiktigt bort honom efter att hon besvarat kyssen. Killen tog av sig handskarna, tittade på barnen med huvudet på sned och sa tjena till dem, innan han stegade fram till Iosif.

– Pentti, sa han kort och sträckte fram handen.

– Iosif, sa Iosif, och tog handen.

Penttis hand var senig, varm och fylld av tatueringar. Greppet var stadigt.

Iosif visste inte riktigt varför, men han kände sig lite löjlig i sin grå kostym, vita skjorta, slips och välputsade skor.

Han hade velat tala om för Pentti att han kom direkt från jobbet.

19

K APITEL 4

Marija blev förvånad när Cassandras röst var den första som hördes när ytterdörren öppnades. Räckte det inte att de skulle ta hand om Joline hela helgen? Cassandra var krävande på ett helt annat sätt fastän hon bara var nio år, och det fanns inget skäl för henne att följa med hem till dem. Iosif var inte hennes pappa.

– Hej Marija, jag fick följa med hit i helgen så att det blir enklare för dig att ta med mig till stallet i morgon!

Cassandra kom springande in i köket och lät uppspelt, Marija kände sig tvungen att spela med.

– Men så bra! Då kan vi åka dit lite tidigare än vanligt. Och vilken skojig hårfärg du har!

Cassandra stannade mitt på köksgolvet och nickade glädjestrålande.

Marija noterade att håret var trassligt, strumporna smutsiga och jeansen trasiga. Hon hoppades att flickan hade med sig ett ombyte.

Iosif kom in med Joline, han såg tillfreds ut. Marija gick fram och kramade om dem. När hon släppte dem insåg hon att Cassandra stod ensam på golvet med blicken vandrande från den ena till andra, så hon gick fram till henne också.

– Jag glömde ju att krama dig! Hur kunde jag glömma det?

Cassandra sken upp och drog ett djupt andetag, kramade hårt tillbaka.

Marija och Iosif tittade på varandra över hennes huvud, Iosif höjde ögonbrynen och axlarna i en vad-skulle-jag-göra-gest.

Marija nickade tillbaka, självklart var Cassandra välkommen hem till dem.

20

Om Iosif var glad var hon beredd att acceptera nästan vad som helst.

– Pappa, kan du sätta upp håret så där fint? sa Joline med huvudet på sned.

Iosif nickade och försvann med båda barnen till Jolines rum.

När de kom tillbaka hade Cassandra en knut med strasspännen, och Joline en inbakad fläta. Cassys frisyr stämde sällsamt illa med såväl kläder som hårfärg.

– Så fina ni är. Det blir verkligen något särskilt när era ansikten framträder så tydligt, sa Marija.

– Tycker du? sa Cassandra och gick fram till hallspegeln där hon kråmade sig, tittade på sig från alla håll, sträckte på halsen och putade med läpparna.

– Får jag låna ett läppstift?

– Jag är ledsen, sa Marija, men jag äger inget läppstift.

– Va? Inget alls?

Cassandra tittade på henne med öppen mun och uppspärrade ögon när hon skakade på huvudet till svar, men frågade ingenting mer.

Marija mindes senaste gången hon använt läppstift. Då hade hon åkt på en singelkryss i Göteborgs skärgård, en midsommarafton. Det hade varit en i alla avseenden udda resa. Hon mindes med viss förtjusning mannen som stuckit upp räkor i näsborrarna och hur de två vakterna, båda utklädda till Elvis, agerat för att inte skämma ut honom.

Det var samma sommar som hon träffat Iosif.

Joline skuttade in i vardagsrummet och tog fram brickan med sitt trollskogspussel. Hon plockade med bitarna, vände på dem, satte handen under hakan som funderade hon över svåra problem.

Prövade än den ena biten, än den andra. Så tittade hon upp.

– Får jag måla i målarboken sedan?

– Självklart, svarade Marija.

Hennes målarböcker för vuxna hade även blivit Jolines. Det hände att de målade tillsammans, särskilt skogar, hemliga träd21

SAGT OM TIDIGARE BÖCKER I SERIEN:

Iosifs sorg efter att hans sambo Almira dött i covid är tung att bära. Den snart femåriga dottern Joline – som han fick vetskap om först när hon redan fyllt två år – är den som förgyller hans liv.

Marija tycker det är svårt att bli småbarnsförälder på äldre dar.

När Jolines syster dessutom vill bo hos dem, och ett barn därmed blir två och sedan tre, prövas Marijas tålamod. Att ha hand om andras barn är en minst lika tuff utmaning som det var att acceptera Almira, särskilt som Iosif har svårt att sätta gränser.

INGELA WADBRING är född och bosatt i

Alingsås, och arbetar sedan många år vid Mittuniversitetet i Sundsvall som professor i journalistik och medieutveckling. Förutom skönlitteratur har hon under flera decennier gett ut facklitteratur och forskning samt varit aktiv i den mediepolitiska debatten.

Sedan några år arbetar hon inte längre heltid inom akademin, utan ägnar en väsentlig del av sin tid åt att skriva romaner och att skapa konst i metall. Hon är också verksam som konsult inom mediebranschen.

Trots alla utmaningar de ställts inför har Iosif och Marija ändå lyckats skapa sig ett liv tillsammans. Med ett husköp och ett stundande bröllop ser allting ut att äntligen falla på plats.

Men bröllopsfesten blir en värre mardröm än någon av dem kunnat föreställa sig.

Livet ut är den avslutande delen i trilogin Tresamheten. De båda föregående böckerna Och livet bara pågår (2022) samt Tre liv (2023) har emottagits mycket väl av läsare.

Och livet bara pågår, den första delen i trilogin Tresamheten, var Ingela Wadbrings skönlitterära debut och kom ut 2022. Den följdes av Tre liv (2023) och avslutas nu med Livet ut (2024).

www.ingelawadbring.se INSTAGRAM: @ingelawadbring

FÖRFATTARFOTO: Marie de Verdier

INGELA WADBRING

”/…/ Så fin och trovärdig med stora och allvarliga svårigheter invävda så snyggt till en vacker empatisk helhet.” @BOKFANTASTEN_LENA

”/…/ en lysande fortsättning på Och livet bara pågår. Det är många härliga känslor, omgivningens åsikter och igen oväntade vändningar. Det är en njutningsfull läsning med underbara karaktärer /…/.” @CARINAS_LASDAGBOK

”Tre liv är en vacker och känslosam berättelse som kommer att beröra läsaren på djupet. /…/” @LIBROLICIOUS

”Ingela Wadbring är oerhört skicklig när det kommer till karaktärgestaltningar och förmedla deras tankar och känslor.” @BOKTANTEN

”Det som är så speciellt med Ingelas böcker är att exakt det som händer Iosif och Marija är sällsynt, men ändå skulle vem som helst av oss kunna hamna i deras situation. /…/.

Jag älskar när jag får nya tankar av en bok och det fick jag när jag läste debuten och det fick jag även när jag läste uppföljaren.”

WWW.BOKCIRKEL.SE

ISBN 978-91-89199-07-1

9 789189 199071 >