9789189169708

Pärlan Förlag Lisasandsgatan 3 667 30 Forshaga www.parlanforlag.se

Titel: Noel Författare: Elisabeth Marie Andersson Illustrationer omslag och inlaga: Julia Wingård Tryckt av: Dardedze i Lettland, 2022 ISBN: 978-91-89169-70-8

Elisabeth Marie Andersson Illustrationer: Julia Wingård

Ordlista La Tour Eiffel – Eiffeltornet Mon chéri – Älskling Oui – Ja Merci – Tack Madame – Fru (gift kvinna) Mademoiselle – Fröken (ogift kvinna) Monsieur – Herr Douce nuit – Stilla natt Onkle – Morbror/farbror Tante – Moster/faster Bonjour – God dag Au revoir – Hej då Ma belle prinsesse – Min vackra prinsessa Croissant – Ett bröd gjort på smördeg Cendrillon – Askungen Trousseau – brudkista Joyeus anniversaire – grattis på födelsedagen Cantique de Noël – O helga natt Mässa – Gudstjänst Katedral – en stor kyrka Kaftan – en lång svart dräkt som prästerna kan bära Pulpet – skrivbord Krucifix – ett kors med en Jesusfigur på Kantor – den person som spelar orgel i kyrkan

Kapitel 1

N

oël satt i vindsfönstret och drog fingrarna över de ingraverade guldbokstäverna. Den mossgröna boken låg uppvikt på den sida hon slutat läsa.

Under boken vilade den lurviga lilla pudeln Fiddelie i hennes knä.

Flickan såg ut genom fönstret. Gatlyktorna, liksom den stora fullmånen på himlen, lyste upp staden. Floden Seines lugna, flödande vatten glittrade likt tusen stjärnor i månskenet. Hon föreställde sig hur det egentligen var glittret av sjöjungfrurnas fjäll där de simmade i skyddet av nattens mörker, i sitt sökande efter människoskatter som fallit ur lastskepp genom århundraden. Bortom floden höjde sig Paris stolthet, La Tour Eiffel, som belystes av elektriska lampor.

Noël mindes den dag då tornet stått färdigt år 1889. Hennes familj hade precis flyttat in och hon hade snabbt hittat sin favoritplats i huset uppe i det valvformade fönstret. Hon hade suttit precis här med modern Estelle kvällen då tornet blev 7

färdigbyggt och mor hade sagt att hon skulle ta med sig Noël ända upp till toppen på tornet en dag. Det var fyra år sedan nu. Ända sedan dess hade Noël innerligt bett sina föräldrar om att få åka upp i tornet, och ännu ivrigare hade hon blivit när hennes väninna Frederica och Fredericas syster Inès hade sagt att man såg ända till Amerika där uppifrån. De hade också sagt att de sett den stora statyn som Amerika fått av Frankrike, Frihetsgudinnan.

Trots alla sina böner hade Noël inte fått sin önskan uppfylld än, eftersom Noëls far Remi tyckte att sådana nöjen var slöseri med pengar. En dag skulle hon ändå stå där längst uppe i tornet, det var hon säker på. Men nu hade hon något annat spännande att se fram emot. Om 25 dagar, på självaste juldagen, skulle Noël fira sin nionde födelsedag. De flesta av hennes vänner tyckte att det måste vara tråkigt att ha födelsedag mitt i kalla vintern, men det tyckte inte Noël. Det var något alldeles speciellt att dela födelsedag med Jesus. Och i år hade hon bara önskat sig en sak i födelsedagspresent: en syster. Hennes dagdrömmar avbröts av mors röst: ”Noël?” ”Oui?” ropade Noël. ”Du måste komma ner och öva ditt fiolspel. Jacqueline kommer på måndag. Hon vill höra hur duktig du har blivit och att du lärt dig det stycke hon gav dig senast.”

Jacqueline var Noëls fiollärarinna. Hon var bara nitton år gammal, men redan duktigare än någon annan mor och far kände.

Noël suckade, lade ett bokmärke i boken och lämnade den i fönstret, lyfte upp Fiddelie och satte ner henne på golvet.

Hunden följde efter när hon sprang ner för trapporna till salongen. ”Lätta fötter, Noël, lätta fötter”, sa hennes mor där hon

8

stod i sin marinblå aftonklänning som passade perfekt in i det stora, prydliga rummet. Väggarna kläddes av beigea tapeter med rosenmönster, i taket hängde en stor kristallkrona och de enorma fönstren kantades av tjocka, vinröda sammetsgardiner.

Mor tog upp Noëls fiol och gav den till henne. Noëls far hade förmanat henne att ta väl hand om instrumentet, för det var mycket värdefullt. Och hon måste bli så duktig att man

9

verkligen kunde höra vilken bra fiol det var, menade hennes far.

Noël tog emot fiolen och mor satte upp noterna. Fiddelie gnydde och sprang och gömde sig så fort Noël satte stråken mot strängarna. Far, som arbetade på sitt kontor, stängde kontorsdörren som stått på glänt till salongen. Gång på gång spelade Noël fel. Hennes blick vandrade ständigt till fönstret och den glittrande staden under den mörkblå natthimlen. ”Noël, du måste fokusera”, sa hennes mor efter att hon spelat fel tre gånger på samma ställe. Noël vände blicken mot noterna och började om. Hon lyckades med nöd och näppe ta sig igenom hela stycket med bara si sådär nio, tio fel. ”Sådär! Nu har jag övat klart”, sa hon snabbt och log stort mot sin mor. ”Får jag gå upp till mitt rum nu?”

Mor suckade uppgivet och gick fram till sin dotter och gav henne en kyss på pannan. En av mors blonda lockar föll ur håruppsättningen och kittlade Noël på näsan. Noël fnissade och kliade sig på nästippen. ”Javisst, mon chéri. Sov gott.”

Noël la ifrån sig fiolen och sprang upp till sitt rum så att det dundrade i trappan. Flickan drog snabbt av sig kläderna, lämnade dem i en hög på golvet och drog fram nattsärken som hon knölat in i linneskåpet samma morgon. Efter att ha trätt den över huvudet satte hon sig på knä vid sängen, bad aftonbönen och kröp sedan in under täcket och tog fram boken Alice i underlandet. När hon sedan lade ifrån sig boken och somnade drömde hon att hon själv var Alice och satt och diskuterade med Hattmakaren och Påskharen om vad hon önskade sig i födelsedagspresent. *** ”Merci, madame”, sa Sourette och neg när en kvinna lade

10

pengar i baskern som hon placerat framför sig på marken.

Försiktigt la hon sedan ner fiolen i fodralet och knäppte igen det innan hon samlade ihop de små slantarna och stoppade ner dem i fickan. Med den alldeles för stora mössan på huvudet och instrumentet i handen gick hon iväg ut på gatan och runt hörnet på marknadsbyggnaden där hon lämnat sin cykel.

Sourette trampade iväg och sicksackade mellan människorna som var ute och promenerade. Solen sken och decemberluften var frisk. Trädens grenar vajade i vinden och hon fick hålla i baskern för att den inte skulle blåsa bort. Med ett djupt andetag kastade hon ett öga upp mot de vita fluffiga molnen på den ljusblå himlen. ”Se upp!” skrek någon plötsligt. Sourette hann inte ens titta ner förrän hon krockade med något och landade pladask på gatan. Där satt hon på kullerstenen vid hjulet av en droska. ”Se dig för fattiglapp!” röt en mörk röst.

Utan att titta upp drog hon raskt upp cykeln igen och ställde sig på tramporna. Hon cyklade runt droskan och rundade snabbt nästa gatuhörn. Där stannade hon för att hämta andan. Hon drog en hårslinga bakom örat och märkte med ens att något var fel. Var var baskern? Tusan också, tänkte hon, lutade cykeln mot muren och tittade försiktigt runt hörnet.

En stiligt klädd man höll på att hjälpa en flicka att stiga ur droskan som hon hade krockat med. Flickan hade axellånga, blonda lockar och var klädd helt i vitt. Hon tittade i samma riktning som Sourette stod gömd. Hon drog sig snabbt bakåt för att inte bli upptäckt. Hennes hjärta dunkade fortfarande av ansträngning. Snart hörde hon ljudet av travande hästhovar och kikade än en gång runt hörnet. Hästarna drog iväg bortåt med den svarta vagnen efter sig. Flickan i vita kläder stod med ryggen mot Sourette och vinkade bortåt. Då upptäckte

11

Sourette baskern. Den låg lite längre bort på gatan. Samtidigt gick flickan med de vita kläderna dit och plockade upp den.

Efter att ha inspekterat den satte hon den på huvudet och hoppade iväg in genom porten till flickskolan som Sourette visste låg där innanför muren.

Sourette rullade bak med ögonen, lutade sig mot väggen och gav ifrån sig en djup suck. Hur skulle hon förklara detta när hon kom hem? Hon kliade sig en stund i hårbottnen innan hon hoppade upp på cykeln igen och cyklade iväg. *** ”Men vad har du på dig, Noël?!” utbrast Frederica och skrattade när Noël kom emot henne och Agnés på skolgården. ”Bonjour, mademoiselle”, svarade Noël, tog av sig baskern och bugade. Flickorna fnissade. ”Varför har du den där?” frågade Agnés sedan och rynkade på näsan. ”Här, prova!” ”Nej, aldrig!” sa Agnés och försökte hoppa undan när Noël kom med mössan. Men Noël var snabbare och lyckades sätta den på Agnés huvud. Hon skrek till och slog av sig baskern.

Frederica och Noël skrattade. ”Men se vad katten dragit in idag”, sa en röst bakom Noël.

Agnés och Frederica sprang iväg och Noël omringades av fem flickor som gick två klasser över henne. ”Vad är det där?” sa Camille och pekade på baskern.

Noël svarade inte. Hon tittade ner på sina fötter. ”Ja, i vilken soptunna har du hittat den?” sa Camilles syster Clémentine och skrattade.

Camille stirrade på Noël. Med sin svarta känga trampade Camille på baskern och vred foten fram och tillbaka så det

12

hördes hur tyget rispades mot det vassa gruset. Då ringde skolklockan. Camille sparkade mössan så att den hamnade på Noëls fötter och lutade sig sedan fram. ”Ta din lusätna mössa, gå till vilken soptunna du nu hittade den i och hoppa i tillsammans med den”, sa hon och tog Clémentine under armen och gick skrattande därifrån tillsammans med de andra flickorna. Noël kände hur det brände i näsan och ögonen. Hon tittade upp mot himlen och tog ett djupt andetag för att hindra tårarna från att komma.

13

Sedan tog hon upp baskern, borstade av den och satte på sig den innan hon sprang in i skolbyggnaden.

Madame Laurell var precis på väg att stänga dörren till klassrummet när hon upptäckte Noël. Lärarinnan skrynklade ihop munnen som om hon just smakat på en citron, satte händerna i sidorna och började stampa med foten. Noël skyndade sig att hänga av sina kläder, men när hon sträckte sig för att hänga upp sin halsduk knäpptes spännena på hennes skolväska upp och böckerna ramlade ur. Kvickt ställde hon sig på knä och började samla ihop dem. När de äntligen var tillbaka i väskan igen skyndade hon fram till lärarinnan. ”Noël!” sa madame Laurell.

Noël tittade upp. Fröken stirrade med rynkade ögonbryn på hennes huvud. Åh, nej! Hon hade glömt baskern på! Snabbt drog hon av den och slätade till håret. ”Gå genast ut och släng det där skräpet!” beordrade lärarinnan. ”Oui, madame.” Noël vände sig om och sprang. ”Gå, Noël!”

Noël saktade ner farten och gick istället i rask takt. När hon kom ut på gården såg hon sig om efter någonstans att gömma mössan, för hon tänkte inte slänga den. Kanske skulle hon träffa på den som ägde den senare så att hon kunde ge tillbaka den. Snart hittade hon en lövhög under ett träd i hörnet av gården. Där gömde hon baskern innan hon skyndade in igen.

Väl inne i klassrummet såg hon på Agnés och Frederica som satt i bänkarna snett bakom henne själv. De sneglade på henne, men tittade snabbt ner. Noël suckade, lutade hakan mot handen och tittade ut genom fönstret. Det hade börjat regna.

Någonstans i bakgrunden hörde hon madame Laurell tala om multiplikationstabellen. Själv fingrade Noël på omslaget till boken Robin Hoods glada äventyr som hon hade gömt i sin

14

väska och föreställde sig hur den stora eken på skolgården i själva verket var en del av Robin Hoods Sherwoodskog.

Noël hoppade från träd till träd med pil och båge tillsammans med Robin Hood och Lille John. De plundrade rika och gav till de fattiga, lurade kungens soldater och precis när de skulle klättra uppför stenväggarna till kungens borg i månskenet ringde skolklockan. Noël tittade nyvaket upp från sitt dagdrömmeri och såg hur de andra flickorna hoppade upp från sina bänkar och började packa ner böckerna i sina väskor.

Hon skyndade sig att göra det samma, sneglade på Agnés och Frederica och sprang ut ur klassrummet innan de hunnit lägga ner sina böcker.

Hon klädde på sig och sprang ut till eken och satte sig bakom den. Hon skulle precis ta upp boken om Robin Hood när Clémentine och Camille kom puttandes på en flicka. Noël höll andan. De hade ryggen mot henne och såg henne inte. ”Var har du köpt dina vantar?”, sa Camille till flickan.

Flickan svarade med en viskning, men Noël kunde inte höra vad hon sa. ”Alla vet att vi köper våra kläder i den butiken!” sa Clémentine. ”Ge mig vantarna”, sa Camille.

Flickan tog av sig sina vantar och sträckte fram dem.

Camille ryckte dem ur hennes händer. ”Det är vår butik. Håll dig borta därifrån!” sa Clémentine och satte händerna i midjan. ”Vad gör ni?” sa plötsligt en äldre flicka som kom emot dem.

Flickan som blivit av med vantarna sprang fram till henne och gömde sig bakom henne. Camille och Clémentine stod tysta och tittade på dem. Den äldre flickan såg Camille hålla i vantarna och tog dem från henne. Sedan hötte hon med fingret.

15

”Om ni någonsin rör min syster igen! Kom Joëlle”, sa flickan och tog sin lillasyster i handen. När de gick förbi trädet fick Joëlle fick syn på Noël. Noël log och vinkade smått. Flickan log tillbaka. När Camille och Clémentine såg Noël stirrade de på henne. Noël hoppade upp på benen med sin väska över armen och sprang iväg. *** Äntligen hemma, tänkte Sourette med andan i halsen och slängde igen dörren efter sig. Värmen från den lilla egengjorda kaminen kändes välkommen mot hennes kalla, rosenröda kinder. ”Jetti!” utropade Adelle, skrattade och sprang fram till Sourette med sin snuttefilt i handen. ”Om du inte vill att taket ska ramla ner i huvudet på dig föreslår jag att du inte smäller igen dörren efter dig”, sa Nicholas där han satt på en upp- och nervänd låda och skar en kålrot med en rostig kniv. ”Bygger du så veka saker?” svarade Sourette, tog upp pengarna ur fickan och la dem framför sin storebror. Han tittade upp och log smått. När hon hängt upp rocken på en spik vid dörren fiskade Sourette upp en karamellstrut hon lyckats stjäla på marknaden. Sedan satte hon sig på golvet med Adelle och gav henne en karamell ur struten. ”Här Adelle.” ”Mmm”, sa Adelle och klappade sig flera gånger på magen. ”Ska du ha?” frågade Sourette och sträckte struten mot Nicholas. Han tittade upp, såg struten och suckade djupt. ”Slipp då!” sa hon, tog en karamell själv och knycklade ihop öppningen på struten. Sedan stoppade hon tillbaka den i rocken innan hon damp ner på sängen, eller högen med filtar

16

rättare sagt.

Hon kliade sig i huvudet och la sig på sidan. Då föll hennes ögon på familjefotot som alltid stod där, prydligt kantad av en guldfärgad ram. Hon tog bilden i sina händer, såg från mor till far och tillbaka igen. Sakta strök hon fingret över mors ansikte innan hon ställde tillbaka ramen på den lilla byrån. I ögonvrån skymtade hon Nicholas som tittade på henne. Hon såg på honom. Deras ögon möttes en sekund innan han slog ner blicken. Sourette vände sig på rygg, stirrade upp i taket och undrade varför allt blivit som det blivit.

17

Kapitel 2

N

oël öppnade ögonen och kände något strävt mot kinden. Hon satte sig upp och torkade bort dreglet från mungipan och från sidan 102 i boken Alice i underlandet, innan hon slog ihop den och la den på nattduksbordet. Då mindes hon någonting. Det var första advent! Hon hoppade upp ur sängen och sprang fram till kläderna som mor lagt fram dagen innan.

När hennes ögon snabbt svepte över en docka som satt i fönstret och hade en svart mössa på sig slog plötsligt orden till igen: Gå och kasta dig i soptunnan tillsammans med din lusätna mössa. De hade ekat inne i hennes huvud de senaste dagarna.

Noël skakade på huvudet som för att kasta ut minnet ur sin hjärna. Hon suckade och tog upp sin klänning. Ingenting ska få förstöra den här dagen, tänkte hon och log medan hon drog fingrarna över spetsen. Under advent var hela kyrkan fylld med tusentals levande ljus och kyrkokören sjöng i flera stämmor än vanligt.

18

Noël drog på sig den vita söndagsklänningen och de tjocka mönsterstickade strumpbyxorna. Sidenbandet som hon skulle ha i håret kunde hon inte knyta själv, det var halt och hamnade alltid snett. Hon skuttade in till sina föräldrars rum. ”Mor vakna! Du måste hjälpa mig att sätta upp håret!” ”Lugn, Noël”, mumlade mor yrvaket. ”Det är lång tid kvar innan vi ska vara i kyrkan.” Hon vände på sig i sängen.

Noël suckade och gick sedan och åkte kana på trappräcket ner till salongen. ”Så bra att du hjälper mig att damma”, sa hushållerskan Caroline och himlade med ögonen. ”Caroline! Kan du hjälpa mig …?” ”Jag har inte tid med dig, gå och stör någon annan”, sa Caroline. ”Vem mer än jag behöver städa på en söndag?” fortsatte hon mumlande för sig själv. Noël rynkade ögonbrynen, vände sig om och gick in i köket. ”Bonjour, mademoiselle!” hälsade den 15-åriga Sofié som var hjälpreda till köksan. ”Kan du sätta upp mitt hår, Sofié?” frågade Noël. ”Javisst. Sätt dig här.” Sofié drog fram en pall som Noël satte sig på. Noël räckte fram hårbandet och en kam som hon tagit med från sitt rum. ”Om jag fick välja själv skulle jag aldrig ens sätta upp håret.

Jag vill ha det som Alice i underlandet, utsläppt. Och längre”, sa Noël och svängde med huvudet så att de axellånga lockarna vajade fram och tillbaka.

Just då kom deras köksa Charlotte in genom sidodörren med en korg över armen. ”Nej, men åh! Är mademoiselle vaken så tidigt? Vad roligt att se henne!” kvittrade Charlotte, ställde ner korgen på en bänk och kramade Noël.

Noël försvann nästan in i den stora mjuka famnen och

19

Sofié fick börja om med håret från början. ”Caroline undrade varför hon måste städa på en söndag”, sa Noël. ”Jaså?” ”Varför måste ni jobba på söndagar? Far jobbar aldrig på söndagar.” ”Hur skulle herrskapet annars få mat?” fnissade Sofié. ”Madame skulle aldrig sätta sin fot i det här köket.” ”Jag vet! Jag kan laga mat på söndagarna, så slipper ni!” sa Noël. ”Det låter som en fantastisk idé! Men jag tror inte att herrskapet vill det”, skrattade Charlotte där hon stod och förberedde en kopp te. ”Äh, de ska alltid bestämma allting.” ”Herrskapet vill bara hennes bästa, vet hon. De är fina människor”, sa Charlotte innan hon gick ut genom svängdörrarna med en liten silverbricka med tekoppen på. ”Ehm … Noël?”, sa plötsligt Sofié. ”Vad är det?” Noël kliade sig i håret. ”Jag tror du har fått löss, Noël!” ”Va?!” Hon hoppade ner från pallen och drog händerna hastigt genom håret. ”Ta bort dem!” ”Sätt dig och sitt still så ska jag hämta luskammen.” ”Lova att inte berätta för någon, Sofié! Annars får jag inte gå till kyrkan”, sa Noël och kände hur tårarna brände i ögonvrån.

Sofié gick ut och kom snart tillbaka med en annan kam.

Noël satte sig på pallen igen och Sofié började kamma. ”Hittar du några fler?” frågade Noël efter en stund. ”Nej, tack och lov”, sa Sofié och suckade. ”Jag kanske såg fel. Men vi måste tvätta ditt hår med sabadillättika, bara utifall att.” ”Ikväll?” sa Noël och tittade på Sofié med stora ögon och

20

knäppta händer. ”Okej, ikväll”, sa Sofié till slut och började sätta upp Noëls hår med sidenbandet igen.

Noël drog ett djupt andetag och torkade snabbt bort en tår som rullat nerför kinden. Charlotte kom tillbaka in och ställde den tomma brickan på en bänk vid fönstret. Noël tittade ner och började bita på sina naglar. Charlotte fortsatte att stöka i köket. ”Färdigt!” sa Sofié och rätade till uppsättningen en sista gång. ”Ska hon äta frukost här i köket med oss som vanligt?” frågade Charlotte.

Noël tittade upp och såg hur Charlotte tog upp en burk apelsinmarmelad ur korgen. Noël sken upp och tog bort fingrarna från munnen. ”Oui, merci”, svarade Noël och hoppade ner från pallen. *** ”Noël, jag tycker inte om när du äter i köket med köksorna”, sa mor när de satt i droskan. ”Nej, det få vara slut på sådana fasoner, Noël”, höll far med. ”Jag tycker om att äta tillsammans med Sofié, hon är min storasyster”, sa Noël och tog ett bestämt grepp om Sofiés arm. Ända sedan de anställt Sofié för att hjälpa Charlotte i köket hade de fått dåligt med plats när de alla skulle åka till kyrkan på söndagarna. Charlotte och Caroline trängdes redan bredvid kusken André, och därför hade far inte sett någon annan lösning än att Sofié fick sitta inne i droskan med dem. Noël pratade hela vägen till kyrkan om allt mellan himmel och jord medan alla andra satt tysta. Så fort droskan hade stannat till

21

drog hon med sig Sofié ut. ”Du ska sitta bredvid mig”, sa Noël.

Då såg Noël Camille och Clémentine en bit bort med sin familj. Noël sträckte på sig och tog Sofié under armen, men Sofié drog sig ur. ”Förlåt mig, men jag ska sitta med min familj, Noël. Vi ses senare”, sa hon och klappade henne på kinden innan hon gick iväg. Noël sjönk ihop och mor tog hennes hand. Hon tittade mot tvillingsystrarna. De flinade och tog varandra i arm och gick in i kyrkan.

Väl inne i katedralen rätade Noël på sig igen när hon såg hur ljus i tusentals brann och gulddekorerna glittrade i ljusskenet.

Pelarna reste sig höga längs gången fram till altaret. Det var mycket folk, men ändå ganska tyst. De som pratade lutade sig mot varandra och viskade så tyst de kunde. Noël visste att om hon ropade här inne skulle det eka. En gång när hon var liten hade hon gjort det. Hon fnissade lite när hon tänkte på det.

Mor hade blivit högröd i ansiktet. Som tur var hade far varit hemma sjuk den söndagen.

De tog plats mitt i kyrkan och efter bara några minuter började kören sjunga Douce nuit. När prästen började sin predikan läste han ur Bibeln: ”Då sade ängeln till henne: ”Var inte rädd, Maria! Du har funnit nåd hos Gud. Du ska bli havande och föda en son, och du ska ge honom namnet Jesus …” *** I droskan på väg till skolan luktade Noël på sitt hår. Det lukade bara lite sabadillättika, men det skulle ingen märka, tänkte hon. När hon hoppade ur droskan vid grindarna in till skolgården föll hennes blick på en grön, glittrande sten.

22

Efter att hästarna klapprat iväg med vagnen satte hon sig på huk och tog upp den. Hon lekte med den i handen en stund innan hon stoppade ner den i fickan. När hon ställde sig upp såg hon fler stenar som låg längs skolmuren och blänkte i förmiddagssolen. En efter en plockade hon upp dem och såg allt fler ju mer hon plockade. Snart var hela fickan full med stenar.

Efter en stund hade hon rundat hörnet på muren och när hon gått några meter in på sidogatan insåg hon att hon alldeles glömt bort att hon varit på väg till skolan. Kvickt sprang hon tillbaka och fiskade upp ännu en skimrande sten i farten. Väl inne på skolgården såg hon att den var helt tom.

De andra flickorna måste ha gått in redan! Hon rusade in genom skolans entrédörrar och tog raskt av sig ytterkläderna.

Men i sin brådska råkade hon vända upp och ner på kappan så att alla stenarna ramlade ur fickan. De spred sig över golvet med ett högt smatter.

Dörren till klassrummet stod öppen och madame Laurell, som stod bakom katedern, spände ögonen i henne. Noël vände försiktigt på kappan och hängde upp den. Sedan började hon kvickt plocka upp stenarna från golvet. ”Låt det vara! Du är sen, du får städa senare”, sa lärarinnan.

Noël tog sin väska med böcker över axeln och gick med nedböjt huvud in i klassrummet. Alla var tysta. Hon satte sig i sin bänk och tittade bak mot Frederica och Agnés bänkar.

Frederica tittade snabbt bort och Agnés bänk var tom. Noël såg sig omkring och upptäckte att även Agnés lillasyster som satt i samma klassrum och lillasysterns bänkkamrat var borta. Till Noëls förvåning såg hon sedan att rektorn stod vid fönstret och stirrade på henne. Med rynkade ögonbryn gav han lärarinnan en blick innan han, med bestämda steg, klev ut ur klassrummet.

23

”Flickor, vi har fått veta om den olyckliga nyheten att vi har fått … vi har fått löss i klassen”, sa lärarinnan.

Det vred sig i Noëls mage. Madame Laurell tog ett djupt andetag innan hon fortsatte: ”Därför ska var och en få gå upp till sköterskan och luskamma sig. Om du har löss får du genast gå hem och be dina föräldrar att luskamma dig och tvätta håret med sabadillättika.

Du får inte komma tillbaka förrän ni är säkra på att varenda lus är borta, förstått?” En av flickorna räckte då upp handen. ”Vad vill du säga, Louise?” sa fröken. ”Det är säkert Noëls fel!” sa flickan. ”Det är alltid hennes fel”, höll Cécile med om. ”Utan tvivel drog hon in lössen med den där gräsliga baskern hon hade på sig förra veckan”, sa Manon.

Frökens ögon blev med ens stora. Hon skrev hastigt ner något på en lapp och kom sedan fram till Noëls bänk. ”Noël, du går till rektorns kontor, genast! Och lämna den här lappen till honom. Men städa upp i hallen efter dig först.”

Noël ställde sig sakta upp, tog lappen och masade sig ut i korridoren. Madame Laurell drog igen dörren till klassrummet.

Noël plockade upp stenarna och la dem i sin kappficka och gick sedan upp för de evigt långa trapporna. Hon kunde inte ens räkna alla gånger hon varit där uppe. Väl framme synade hon den alltför välkända skylten. ”Monsieur Raoul” stod det.

Hon knackade försiktigt på dörren. Första gången hon gått dit hade hon med studsande steg klivit på utan att knacka, och det skulle hon aldrig göra om igen. ”Kom in!”

Noël öppnade dörren, klev in och stängde den sedan försiktigt. Med ljudlösa steg och nedslagen blick gick hon fram till stolen som hon vid det här laget väl visste var avsedd för henne. Hon ställde sig framför den och väntade.

24

”Slå dig ner”, sa den gamle mannen med barsk röst. Noël satte sig ner, la tyst papperslappen på kanten av den stora pulpeten och tittade upp på honom, bara för ett ögonblick.

Han måste ha varit skolans rektor i flera hundra år, tänkte hon när hon såg det rynkiga ansiktet. Rektorn såg på henne innan han tog det hopvikta pappret och läste. Noël slog åter ner blicken och började tugga på sina naglar.

Monsieur Raoul ställde sig upp och gick fram till väggtelefonen. ”Till huvudkontoret för import och export, merci”, sa rektorn till telefonväxeln och väntade på att bli kopplad. ”Bonjour, jag söker monsieur Remi. Oui, jag väntar. Bonjour Remi, detta är monsieur Raoul från … oui, jag ringer angående Noël … oui. Utmärkt! Au revoir.” När samtalet var över satte monsieur Raoul sig till rätta bakom pulpeten igen.

Nu var det bara att vänta på att hennes föräldrar skulle komma, det visste Noël. Klockan tickade sakta på väggen.

Efter en stund tog rektorn upp pekpinnen som legat tvärs över pulpeten. Han höll den mellan två fingrar och snurrade den runt, runt medan han stirrade på henne ända tills hennes far och mor knackade på dörren. ”Stig in.”

Remi steg in först med sina långa, beslutsamma kliv. Efter honom kom Estelle trippande med ett hårt grepp om sin handväska. Remi tog av sig hatten och rätade till sitt bruna hår. Monsieur Raoul reste på sig, skakade hand med honom och visade båda föräldrarna att slå sig ner. ”Vad är det denna gång, Raoul?” frågade far, som hade varit bekant med rektorn sedan urminnes tider. ”Det tycks vara så att vi fått löss på skolan.” ”Åh, inget värre!” sa mor, men satte snabbt sin hand för munnen. Far stirrade på uret på väggen som tickade ljudligt.

25

Tick, tack. Tick, tack. ”Tyvärr måste jag meddela att Noël är orsaken till att denna orenlighet kommit in på vår högt ansedda skola”, sa monsieur Raoul och stirrade på mor. ”Hur vet ni detta, om jag får fråga?” undrade Noëls far med rynkade ögonbryn. ”Tydligen hade hon dragit in en gammal väderbiten basker förra veckan”, meddelade monsieur Raoul. ”En basker?” sa far och höjde på ögonbrynen. ”Oui, en basker.” ”Och det tror ni är orsaken till att det går löss på skolan? Ni har ju flera hundra elever som skulle kunnat ha orsakat detta på ett eller annat sätt”, sa far. ”Det är endast några få flickor i just Noëls klass som fått löss. En av dem råkar vara en nära väninna till Noël.” ”Men detta är ju absurt! Flickan kan väl ha fått löss från vilket gatuhörn som helst. Om Noël nu hade en basker med sig vore väl hon den första som skulle få löss, och det har hon inte”, sa far bestämt. ”Jaså, har ni luskammat henne på sistone?”

Far tittade återigen upp på uret med sammanbitna käkar och mor fingrade på handväskan och flackade med blicken. ”Jaså inte? Då föreslår jag att ni går hem och gör det. Jag är ledsen att säga det här, Remi, men jag måste beskydda skolans goda anseende. Flickan hamnar i problem hela tiden och detta är det sista vi kan ta. Vi kan inte längre behålla Noël här, det utgör för många risker.” ”Risker?!” Far flög upp från stolen och slog näven i skrivbordet. ”Remi!” Mor la en hand på hans arm vilket fick honom att sakta sjunka ner i stolen igen. ”Remi, din dotter behöver vett och etikett mer än hon

26

behöver matematik och franska. Bara se här”, sa monsieur Raoul och petade med pekpinnen på Noëls ojämna naglar. ”Åh, Noël”, viskade mor med en suck och granskade Noëls fingrar. ”Hyr in en privatlärarinna att lära henne hur en fin dam beter sig, sedan är hon självklart mycket välkommen tillbaka till skolan.” Rektorn talade nu med en mjukare röst och gjorde ett försök till vad som kunde ha kallats ett leende. Eller så hade han bara gaser i magen, tänkte Noël.

Far nickade kort, ställde sig upp och tog på sig hatten innan han vände på klacken och gick med stora kliv ut ur kontoret. Mor neg och sedan följde hon och Noël småspringande efter far. *** Noël och hennes mor klev in genom ytterdörren först. Efter kom far och smällde igen dörren efter sig. Han gick raka vägen, med käppen i handen, upp för trappan utan att ta av sig vare sig rock eller hatt. Han skulle nog gå till sitt kontor.

Det brukade han göra när han var upprörd.

Mor tog av sig kappan, hängde upp den på en galge och plockade bort ett hårstrå som fastnat på ärmen. Noël hängde slarvigt upp sin ullkappa och en grön, glittrig sten ramlade ur fickan. Estelle tog upp den, såg på den och log. Hon tog Noëls hand, vände på den, la i stenen och slöt handen. ”Kom, mon chéri. Nu ska vi be Charlotte att luskamma dig och fila dina naglar.”

Noël tittade ner i golvet. ”Sofié har redan tvättat mitt hår med sabadillättika”, sa hon och bet sig i läppen.

Mor såg på Noël med höjda ögonbryn. ”När?” sa mor till sist.

27

”Igår kväll.” ”Jag trodde bara att du tvättat håret”, sa mor. Hon lutade sig fram och luktade på Noëls hår. ”Varför berättade du det inte för mig?”, sa hon och suckade. ”Sofié sa att hon hittade bara en och att det kanske inte ens var en lus. Jag ville så gärna gå till kyrkan.” ”Det är lika bra att vi luskammar dig en gång till, för säkerhets skull. Kom”, sa mor och tog Noël i handen.

28