9789189147171

l h a d n a L lsson e a k n c i n M Ha r av Linda ne

ratio Illust

g a j t t a r รถ f t รฅ l fรถr

E D M RY

ahl lsson d n a L Hannar av Linda Micke

atione r t s u l Il

g a j t t a r รถ f t รฅ l fรถr

E D M RY

Fler böcker av Hanna Landahl utgivna på Idus förlag: Förlåt för hålet, 2019

Förlåt för att jag rymde Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2020 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Hanna Landahl © Illustrationer: Linda Mickelsson Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2020 ISBN: 978-91-89147-17-1

Kapitel 1 På tisdagsmorgonen är Dalia inte i skolan.

Och med en gång vet jag – hon är borta. Jag bara vet. För det känns i hela mig. Det sticker i fingertopparna, kliar under fotsulorna och min hårbotten är som täckt av brännmaneter.

Men ändå är det ingen annan som fattar. För de bara fortsätter, som om allt är precis som vanligt. Som om Dalia ligger hemma i sin säng med maginfluensa eller något annat meningslöst.

Hela svensklektionen nynnar Melvin på en mello-låt som klassen tröttnade på för flera månader sedan. Fröken babblar om dubbelstavning och försöker samtidigt få tyst på honom.

Alice lutar sig mot mig och viskar något som jag inte vill höra och när jag säger åt henne att 5

sluta, stirrar fröken på mig och det ser ut som att hennes gråblå ögon skjuter iskristaller.

Som om det var jag som störde Alice. ”Är du med på fotboll, Aston?” frågar Hugo på rasten och tuggar på sin lugg. Den har vuxit ända ner till hakan sedan sommarlovet.

Jag ser mig om, för kanske har Dalias mamma bara glömt att väcka henne. Hon gör 6

det ibland. Glömmer att väcka och så släntrar Dalia in i klassrummet när lektionen redan börjat. Men jag ser ingen mörkhårig tjej med fläta. Bara regn som skvalar ur stuprören.

Så jag suckar och ser på Hugo. Jag har vuxit om honom nu och jag får böja lite på nacken när vi pratar.

Det trodde vi aldrig, varken Hugo eller jag.

Att jag skulle bli längre än han. Hugo har visserligen aldrig varit speciellt lång, men eftersom hans mamma nästan är en och nittio hade vi trott att han skulle bli längst. Men det är klart. Hugos pappa är jättekort. Så han fick väl kortgenerna därifrån.

Var mina långgener kommer ifrån, har jag ingen aning om. Men jag antar att de kommer från pappa. För ingen av dem som jag känner i min familj är speciellt långa.

Jag vet att det låter märkligt att det finns personer i ens egen familj som man inte känner, men i mitt fall är det helt sant. Jag har nämligen aldrig träffat min pappa. Men jag vet att han kommer från Australien.

7

”Jag vet inte, Hugo”, säger jag och skruvar lite på mig. ”Jag gillar inte fotboll.” ”Gör du ju visst det. Du vill alltid spela när Dalia är med”, snäser Hugo och läpparna blir till ett smalt streck. ”Ja, men …”, säger jag och andas in genom näsan. ”Det är ju inte samma sak.”

Nuförtiden blir Hugo ofta sur när Dalia kommer på tal. Och på sätt och vis kan jag förstå det. För förut, innan sommaren, var det alltid bara han och jag.

Hugo och Aston. Aston och Hugo.

Det gick nästan inte att prata om mig utan att genast nämna honom. Och så hade det varit i hela våra liv.

Men så hände något och plötsligt var det inte längre vi. Och det var faktiskt han som började – han som ville vara med Melvin och jag som inte fick vara med.

Nu får jag vara med igen. Men nu vill jag helst bara vara med Dalia.

Varför är det så svårt med kompisar?

Jag biter mig så hårt i läppen att det gör ont.

8

För Hugo har ju rätt i det han sa om fotbollen.

När Dalia och hennes mamma flyttade in hos min granne Micke i somras och vi blev kompisar, hände något mycket märkligt. Jag började plötsligt älska fotboll. För Dalia är superdupergrym.

På fotboll alltså.

När jag tänker på henne nu, på att hon inte är här, känns det som om hundra nålar borrar sig genom huden. Då måste jag blunda och lägga all den kraft jag kan samla ihop, alla jordens energier, på att tänka på semlor. För jag älskar semlor mest av allting och när jag tänker på hur goda de är, blir allt lättare.

Så jag ropar på vindkraftverken, på vattenkraftverken och på alla solceller i Sahara. Till och med kärnkraftverken får hjälpa mig att rikta tankarna mot en enda sak – mot grädden och mandelmassan. För annars kanske jag exploderar.

Fast mamma säger att kärnkraftverken är allra värst. Hon är journalist och har skrivit många artiklar om hur farliga de är. Men det är 9

ingen som vill ha de artiklarna i sina tidningar längre. ”Nu vill de att jag skriver om klimathotet”, brukar hon säga och irriterat slänga sina orangebruna lockar bakåt. ”Men de glömmer helt bort kärnkraften. Att den är farligast.” Och så spänner hon ögonen i mig och tar tag i min axel, som för att riktigt gnugga in det i min kropp. ”Om det blir en kärnkraftsolycka … ”, säger hon och skakar på huvudet. ”Det vill vi inte vara med om.”

Semlor.

Jag blundar och föreställer mig att jag tar ett bett.

Grädde, mandelmassa, florsocker. Alltsammans blandas till en ljuvlig sörja i munnen.

Genast känner jag hur lugnet sprider sig genom bröstet och ner i magen. Hur det till och med rinner vidare ända ut i tårna.

Jag slår upp ögonen och möts av Hugos bruna, som nu pyr av ilska. Jag ska just säga att vi väl kan spela fotboll då, om han nu så gärna vill det, men han hinner före.

10

”Skit i det då”, snäser han och vänder ryggen mot mig.

Stegen är stela när han rör sig mot fotbollsplanen och jag vill ropa efter honom att jag visst vill vara med. Självklart vill jag spela fotboll med honom!

Men jag gör inte det.

För energireserverna börjar ta slut nu och då orkar jag inte mer. Så istället står jag bara kvar och ser efter honom.

11

12

Kapitel 2 Jag springer hela vägen hem när skolan är slut.

Regnet rinner utmed näsan och droppar ner på överläppen. När jag kommer fram till vårt hus stannar jag tvärt. Jag lutar mig framåt och tar tag med händerna över knäna. Nyper åt.

Andetagen river genom halsen och när jag sneglar upp mot Dalias hus värker det i magen.

Jag biter till så hårt i läppen att jag känner smaken av blod.

Jag har lovat både morfar och mamma att sluta bita mig själv. Men jag kanske inte kan hålla det löftet.

Förut brukade jag ligga i min säng och göra hål i väggen med en penna när jag inte fick ordning på känslorna. Men det la jag av med i slutet av sommaren när hålet var så stort att

13

inte ens min Minecraft-plansch kunde gömma det längre.

Semmeltapeten, som mamma och hennes kille Jeppe satte upp för att laga väggen, skulle jag aldrig göra sönder. För den är jättefin och mamma köpte den bara för att jag älskar semlor. Kanske också lite för att få mig att sluta göra hål i väggen. Och det lyckades.

Men nu måste jag förstås göra något annat.

För allt det där som trängs inuti skallen finns ju kvar. Och det måste ut.

Så nu biter jag istället. Trots att jag har lovat att sluta.

En kväll var morfar i uthuset flera timmar i streck och kom in med en bitpinne i trä till mig. Den var slät och fin och hade formen av ett hundben. Den fungerade jättebra och såren på händerna och i kinderna försvann. Men så tog jag med den till skolan och då tappade jag bort den.

Visst skulle jag kunna be morfar om en ny, men jag vågar inte riktigt. Han brukar visserligen säga att det inte gör något att jag försnillar 14

saker, att det liksom hör till. För jag har adhd och autism. Vuxna använder ibland andra svåra ord som diagnoser eller funktionsvariationer när de pratar om detta. Men egentligen handlar det bara om hur det är att vara jag. Hur jag fungerar. ”En del har eksem som kliar, Aston. Andra får sällan med sig läxorna hem från skolan.

Det är allt en himla tur att vi är olika”, brukar morfar säga och lägga sin stora, varma hand på min kind.

Men jag ser allt bekymmersrynkorna mellan hans snälla ögon. Hur de hopar sig där och skrynklar ihop hans ansikte. Får honom att se ännu äldre ut än han i själva verket är. Så jag ber inte om en ny bitpinne.

Plötsligt märker jag hur blöt jag är och förstår att jag borde gå in. Att jag skulle må bra av att byta kläder och torka håret. Men det är som om någon har kletat klister på Dalias köksfönster, för mina ögon har fastnat där. Och trots att jag inte ser någonting där innanför kan jag inte sluta stirra.

15

Varför var hon inte i skolan? Var det bara maginfluensa? Eller förkylning? Hade hon inte låtit lite täppt i näsan igår när hon trixade med fotbollen under äppelträdet? Och hade hon inte sett lite slö och hängig ut?

Men så minns jag ögonen. De är alltid mörka som kaffet i morfars kopp, men igår var de näst intill svarta. Det fanns ingen glans. Ingen glimt av det luriga som brukar finnas där. Bara mörker.

Det börjar strama och dra runt hjärtat när jag tänker på hennes blick. På att något saknades i den. ”Står du här ute i regnet?” säger morfar och det knastrar i gruset när han närmar sig.

Jag rätar på mig. Stryker den våta luggen ur pannan. ”Mmm”, mumlar jag. ”Jaha ja. När du har lust att göra något annat finns det nybakta skorpor i skafferiet. Jag ska bara köpa snus.” ”Var är mamma?” säger jag.

Morfar tvekar bara någon tiondels sekund 16

för länge innan han svarar. Men jag fattar direkt – hon är borta. Hon också.

Han tar ett steg mot mig och håller ut paraplyet så att jag hamnar under det. Men jag vill inte stå nära morfar just nu. Istället vill jag att det kalla regnet ska ta sig hela vägen genom kläderna. Leta sig långt in under min hud.

Så jag tar ett kliv bakåt. ”Hon var tvungen att åka, Aston. Men bara ett par nätter.”

Jag biter ihop tänderna och ser ner på mina plaskblöta gympaskor.

Morfar lägger sin hand mot min nacke. ”Var är mamma?” viskar jag så lågt att det borde vara omöjligt att höra genom det smattrande regnet. ”Bara någon dag, Aston. Det blev bestämt först i förmiddags. Hon var tvungen att åka när du var i skolan, så hon kunde inte berätta.

Men jag tror att hon är hemma redan imorgon.”

Mina käkar är nu så hårt sammanpressade att jag tror att tänderna ska spricka och trilla 17

ur munnen. Jag ser upp i morfars ansikte och hans ögon ser ledsna ut. ”Var är hon?” ”Aston”, säger han och jag ser hur han skruvar på sig. Hur hans blick försvinner iväg mot de höga tallarna i parken. Han skakar lätt på huvudet. ”Hon kommer säkert hem imorgon igen.” Men så tar han ett djupt andetag, ser på mig och säger: ”Hon är i Stockholm.”

18

Kapitel 3 Det är alltid såhär med mamma. När allt är lugnt och man tror att det kanske inte blir några fler resor, då försvinner hon plötsligt iväg. Till Stockholm. Och nuförtiden vet jag vad som väntar härnäst.

Men jag minns när jag var liten och inte förstod att de korta resorna hängde samman med de långa – de som blir till veckor och ibland till månader.

Det var skönare då. När jag inte fattade hur allt hänger ihop. När hon ibland bara var hemma och ibland inte var det. Men nu …

Det är bra att bo med morfar. Det är inte det.

Men … ja, mamma är ju mamma. Och jag vill helst att vi bor tillsammans alla tre. För det är ju så det ska vara.

Skorpan är fortfarande ljummen mot läpparna 19

med Aston är tio och ett halvt. Han bor hon inte morfar och ibland med mamma. När bredvid et är ute på en av sina resor förstås. I hus och ögon bor Dalia. Hon har långt mörkt hår känns allt ia som sprakar. När Aston är med Dal så bra. Som om magen är full av bomull. skolan.

Men en dag kommer inte Dalia till on känner Hon säger att hon har migrän, men Ast mycket ot på sig att det är något annat. Någ aka? värre. Kommer hon ens någonsin tillb a boken om Förlåt för att jag rymde är den andr ttelse om berä full hopp Aston. Det är en både rörande och att vara om k och gränslandet mellan vänskap och kärle barn i en värld där de vuxna sviker. erättelser för HANNA LANDAHL skriver vardagsb rymde är hennes både barn och vuxna. Förlåt för att jag femte bok.

www.idusforlag.se ISBN 978-91-89147-17-1

9 789189 147171