Kärleken
får ny kostym i
Vintagebutiken
översättning
Annika Sundberg
tidigare böcker i serien vintagebutiken i primrose hill
Vintagebutiken i Primrose Hill
Karat
Bantorget 3
222 29 Lund
karatforlag.se
karat är ett imprint i Historiska Media info@historiskamedia.se
Citatet av Audrey Hepburn är översatt av Annika Sundberg
A Change of Heart at The Vintage Dress Shop
Copyright © Annie Darling 2024
The right of Annie Darling to be identified as the Author of the Work has been asserted by her in accordance with the Copyright, Designs and Patents Act 1988.
Published by agreement with A.M. Heath & Co, London
Kärleken får ny kostym i Vintagebutiken © Karat, Historiska Media 2025
översättning Annika Sundberg
sättning Charlotta Magnusson
omslagsillustration Joanna Kerr (svensk bearbetning Lönegård & Co)
tryck ScandBook UAB, Litauen 2025
Första tryckningen
isbn 978-91-8083-127-7
Livet är en fest, så se till att klä upp dig.
Audrey Hepburn
Tillägnas alla kvinnor som vet hur förvandlad man kan bli av en riktigt fin klänning.
Del ett
Kapitel ett
Efter en sträng vinter och en mycket blöt vår var det nu juni och helt klart sommar.
”Puh! Vilken värmebölja!” löd tidningsrubrikerna, illustrerade av foton på bikiniklädda unga kvinnor som tumlade runt i vågorna i Englands badorter, från Skegness till Southend.
Det var något helt annat än Cressida Collins arbetsrum, som låg i takvåningen ovanpå Vintagebutiken i stadsdelen Primrose Hill i London.
Det var ett mycket välförsett arbetsrum. Utmed hela den ena väggen stod höga hyllor som innehöll en regnbåge av olikfärgade trådrullar. Glasburkar och lådor med knappar och pärlor i alla möjliga storlekar och kulörer. Blixtlås, smyckesdetaljer, dekorationer, fjädrar – för att inte tala om tygrullarna, trots att Cress inte sydde upp kläder utan bara lagade dem. Det kunde inte skada att ha några meter muslin eller sidenvoile – i olika nyanser, från alabastervitt till mättat ljusgrått – till hands för de gånger hon ändrade brudklänningar.
På de nedersta hyllplanen fanns ett litet bibliotek med referenslitteratur. Cress tänkte på böckerna som sina stilbiblar – där trängdes titlar som Trettiotalet enligt Vogue och Haute
couturens guldålder och biografier över alla de stora brittiska modeskaparna: Alexander McQueen, Hardy Amies, Zandra Rhodes.
Vid väggen mittemot hyllorna stod arbetsbänken med Cress symaskin och overlockmaskin. Där fanns en anslagstavla som var full av utrivna sidor och inspirationsbilder ur magasin, grovskisser av klänningar som hade blivit eller skulle bli ändrade, och så ett hundratal post-it-lappar. Alla lapparna var täckta av Cress handstil, som bara hon själv kunde tyda, trots att arbetsrummet i övrigt vittnade om hennes ordningssinne. Var sak på sin plats, det trodde Cress benhårt på.
Just nu satt hon vid arbetsbänken på en hög pall, men hon skulle mycket hellre ha flyttat till den mjuka och mycket bekväma blå sammetsfåtöljen, där hon oftast satt när hon sydde för hand. Men fåtöljen stod rakt under ett av de två takfönstren, som släppte in solens obevekliga strålar. Inte konstigt att det kändes varmare i arbetsrummet än i Saharaöknen, trots att två fläktar stod på för fullt. Det betydde att Cress ofta tvingades ta paus eftersom hon blev svettig om händerna – och vintagekläder fick man inte svettas på.
Hon gjorde några pillriga ändringar på en tunn och ömtålig festklänning från 50-talet, sydd i korallfärgat changeantsiden. Midjemåttet var femtiosex centimeter, men dessvärre hade dess nya ägarinna, en sjuttonårig flicka som skulle bära den på sin skolbal, ett midjemått på sextioen centimeter.
Med ett litet stönande rätade Cress på ryggen efter att ha suttit framåtböjd och sprättat upp en söm. Ljudet av höjda röster trängde igenom surret från fläktarna. Var hennes behov av något läskande större än hennes önskan att slippa bråk?
Hon fortsatte att sprätta, men nu kunde hon inte tänka på
något annat än den iskalla lightcolan som stod i kontorets kylskåp en trappa ner. Så kall att kondensdropparna skulle rinna nedför burken som Cress höll i sin svettiga hand, för trots fläktarna var hennes händer förfärligt … fuktiga.
Hon reste sig med ännu ett stönande. Hennes klänning hade klibbat fast mot baksidan av låren. Hon drog loss det fuktiga tyget och gick in i provrummet för att se sig i helfigursspegeln. Som hon hade misstänkt såg hon precis lika varm ut som hon kände sig. Hennes mörklockiga hår var så burrigt att det praktiskt taget bildade en trekant, och även om hon hade blivit klädsamt brun i ansiktet efter de senaste veckornas sol var hon nu röd och svettig. Hon drog i sin ärmlösa, ljusblå bomullsklänning, som hon hade sytt själv och som fortfarande klistrade sig fast vid huden. Cress tittade närmare på sin spegelbild, drog med fingertoppen över ögonbrynen (som också var fuktiga) och räckte ut tungan åt sig själv.
Hon skulle mycket hellre betrakta butikens dyraste och mest exklusiva klänningar, som hängde i det lilla rummet intill. Oftast blev Cress på bättre humör bara av att kasta en blick på ställningarna med eleganta klänningar, designade av modeskapare som hon såg som sina husgudar. Då gjorde det inget att svetten rann.
Cress gick in i den stora salongen, där det hängde brudklänningar utmed väggarna – alltifrån kritvita till elfenbensfärgade, gräddvita, champagnefärgade, ljusgrå, silver- och guldfärgade. Där fanns till och med en svart brudklänning, en skapelse av tyll och sidentaft som alla deras blivande brudar än så länge hade ratat. ”Det betyder otur att gifta sig i svart”, sa brudarnas mödrar alltid.
I ena änden av salongen fanns en rund, upphöjd plattform,
omgiven av speglar på tre sidor för att den som provade en klänning skulle se hur den såg ut från alla håll. Där stod även tre gräddvita och guldfärgade chintzsoffor så att eventuella följeslagare också kunde få sig en ordentlig titt, och på ett litet bord stod en vit och guldfärgad ask som alltid var fylld av pappersnäsdukar. Många tårar, både av glädje och av sorg, hade fällts framför de speglarna.
Mitt i salongen – faktiskt på själva hedersplatsen – låg butikshunden, Coco Chanel, en svart fransk bulldogg som var så arrogant att hennes berömda namne skulle ha spärrat upp ögonen. Nu låg hon på rygg med de korta benen i vädret. Hennes intimare delar svalkades av vinddraget från fläkten.
”Du har ingen värdighet, CC”, muttrade Cress, även om hon själv gärna skulle ligga naken på golvet med en fläkt riktad mot underlivet. Sommaren var inte hennes favoritårstid. Hon tyckte mycket bättre om hösten och vintern, för hon ville oftast ha på sig kofta. Men blotta tanken på att bära kofta just nu gav henne känslan av att bli kokt levande.
När hon just skulle gå nedför spiraltrappan till själva butiken hörde hon att Sophy, hennes älskade systervän, och Phoebe, hennes lite mindre älskade chefsvän, hade ett meningsutbyte, vilket tyvärr inte var helt ovanligt. Ett mycket högljutt meningsutbyte.
”Det enda jag säger är att när jag var i Australien hade vi kläduthyrning på Clive’s Closet”, sa Sophy när Cress svepte förbi henne med ett trött leende.
”Det hade varit så förbannat skönt om du hade stannat kvar på Clive’s Closet i Australien”, väste Phoebe till svar.
Sophy, Cress bonussyster, hade kommit tillbaka till Vintagebutiken efter ett drygt år i Australien, där hon hälsat på
släktingar och arbetat i en second hand-butik i Sydney. I ärlighetens namn hade hon sedan dess tjatat rätt mycket om hur annorlunda de hade skött affärerna på Clive’s Closet.
Och om Cress inte var förtjust i sommaren så var Phoebe inte förtjust i sommaren, upphöjt till tio. Hon var alltid oklanderligt klädd i elegant, svart klänning, strumpor med sömmar och högklackade skor, och dessutom var hon omsorgsfullt sminkad, inklusive flytande eyeliner med vinge och mörkrött läppstift. Hon hade spikrakt, glänsande svart hår, klippt i en bobfrisyr med tjock lugg. Hennes look var chic, elegant och faktiskt rätt skrämmande. Den var dessutom svår att upprätthålla i trettiofem graders värme. Phoebes lugg spretade och hennes eyeliner kladdade i hettan. Det var inte konstigt att hon var på dåligt humör.
”Cress, tycker inte du att det är en bra idé att hyra ut klänningar i stället för att bara sälja dem?” ropade Sophy efter henne, men Cress låtsades som om hon inte hörde. Hon gick till det lilla köket som låg i anslutning till butikens kontor och tog en lightcola ur kylen.
Sedan gick hon snabbt ut genom bakdörren till den lilla terrassen som vette mot Regent’s Canal. På sommaren liknade utsikten en tavla. Vattnet glittrade i solskenet när de muntert kulörta kanalbåtarna tuffade förbi, omgivna av de frodiga, gröna träden utmed stigen. Fast löven såg ut att sloka och var lite mindre gröna än tidigare, och Cress saknade de svalkande fläktarna som ofta kom från vattnet. I dag rörde luften sig inte alls.
Hon tryckte den kalla läskburken mot sitt varma ansikte och drog i klänningens tunna bomullstyg, som hela tiden fastnade vid huden.
Hon hörde ett ljud bakom sig och just när hon vände sig om kom Sophy ut på terrassen.
”Phoebe är så jobbig!”
Cress höll upp ena handen i protest. ”Jag orkar inte, Soph”, sa hon vädjande. ”Jag orkar inte lyssna på ännu en harang om att vi borde hyra ut klänningarna …”
Sophy hade varit på väg att öppna en egen burk med lightcola, men hejdade sig. ”Men på Clive’s Closet …”
”Jag kastar mig i kanalen om du avslutar den meningen”, sa Cress och underströk budskapet med en liten rapning eftersom hon hade hällt i sig läsken för snabbt.
”Det är inte meningen att vara jobbig.” Sophy satte sig på en av stolarna i smidesjärn som stod på terrassen och ryckte till när baksidan av hennes lår fick kontakt med den heta metallen.
”Det gör mig bara frustrerad att Phoebe måste vara så trångsynt. Det känns som om hon inte vill att verksamheten ska växa.”
Cress älskade sitt arbete i Vintagebutiken, särskilt eftersom hennes förra arbetsplats hade varit det mycket obskyra Museet för religiösa reliker i Chelsea, där hon hade börjat jobba direkt efter sin utbildning i modedesign. Hon hade ägnat nio underbetalda år åt att laga liturgiska kläder och textilier, tills Sophy hade fixat jobb åt henne i butiken. Cress var mycket tacksam över att få arbeta med vackra klänningar i stället för kardinalskläder, biskopsskrudar och en aldrig sinande flod av mycket fläckiga knäkuddar.
De senaste femton månaderna hade hon fått hantera de allra ljuvligaste tyger: len georgette och chiffong och gamla, ömtåliga siden- och satängtyger, papperstunna och hala. Cress var särskilt förtjust i att förvandla en stressad kvinna till hennes allra bästa jag med hjälp av några strategiskt placerade insnitt och veck, genom att lägga ut och sy in. Det roligaste som fanns var att leda en sådan kvinna upp till plattformen, att se henne
kasta nervösa blickar i speglarna och långsamt komma till insikt om att hon bar en klänning som framhävde allting hon tyckte om hos sig själv. Till och med kroppsdelar hon inte hade trott att hon tyckte om. Då brukade hon långsamt skina upp, även om hon var trött och inte hade tvättat håret på flera dagar, och hon blev vacker för att hon slutligen förstod att hon var vacker.
Det var omöjligt att överskatta en fin och välsittande klänning. En fin klänning eller Cress flinka fingrar. När Sophy och Freddy, som skötte den trista ekonomiska biten, gick på om ytterligare inkomstkällor och större intäkter genom nätbutiken började Cress tänka på annat.
”Jag måste skapa en egen nisch”, sa Sophy nu. ”Sätta avtryck, eller hur?”
”Jag trodde att du bara skulle arbeta i butiken tills du hittade något annat?” Det var vad Sophy hade sagt när hon kommit tillbaka från Australien några månader tidigare, och det var därför som hon hade fått tillbaka sitt gamla jobb av den motvilliga Phoebe. Och förstås för att Sophys pappa, Johnno, ägde butiken. Men trots att han hade bott i London i över trettio år hade han flyttat tillbaka till Australien med Sophy, och nu hade han slagit sig till ro på familjens fårfarm utan några som helst planer på att återvända till England.
”Jo, men jag tänkte vänta och se hur allting löser sig. Medan jag jobbar här vill jag vara produktiv och inte bara gå och dra. Kanske går det till och med så bra med uthyrningen att …” Sophy tystnade och såg sig omkring som om hon misstänkte att Phoebe hade buggat terrassen. ”Jo, uthyrningen kan kanske utvecklas till en egen verksamhet. Då skulle hon stå där med lång näsa!”
”Snälla Soph. Jag är inte intresserad av dina planer på herra-
välde i vintagevärlden. För visst, heja dig, men det är nog bäst om jag inte vet något.” Cress försökte förklara sin inställning utan att göra Sophy förnärmad.
Sophy bara flinade. ”Så att Phoebe inte ska kunna pressa ur dig informationen, menar du. Du har ju alla möjliga sorters tortyrredskap där uppe. Nålar, tygsaxar, den där overlockmaskinen.”
”Phoebe skulle aldrig tortera mig. Jag är hennes favorit”, påpekade Cress, när det i själva verket var Coco Chanel som var Phoebes favorit, och det enda Phoebe – eller för den delen vem som helst – behövde göra var att spänna blicken i Cress, så skulle hon avslöja precis allt, inklusive pinkoden till sitt bankkort. ”Australien har förändrat dig.”
”Det var därför jag åkte. För att jag var så trött på mitt liv, trött på mig själv …” Sophy tystnade. ”Jag behövde omväxlingen. Innan jag åkte till Australien hade jag suttit fast i samma gamla hjulspår i tio år.”
Det var sant att Sophy hade kommit tillbaka från Australien med en företagsamhet som hon aldrig hade gett prov på tidigare. Hon såg till och med annorlunda ut. Hon hade fortfarande samma silkeslena, eldröda hår som Cress alltid hade avundats henne eftersom hon själv hade mörka, motsträviga lockar som blev större när det var varmt. Som så många andra rödhåriga hade Sophy blek hy, men när hon kom tillbaka från Australien var hon faktiskt solbränd. ”Det blev så varmt, och trots att jag använde solskydd var det som om mina fräknar slog sig samman”, hade hon sagt. ”Det visade sig att jag kan bli brun trots att jag är rödhårig.”
Solbrännan och företagsamheten hade följts åt av ett nytt självförtroende som antagligen berodde på vandringar i vildmarken och fårklippning, och på att hon behandlats som något
slags vintageorakel på Clive’s Closet. Självförtroendet syntes på Sophys hållning – hon var rak i ryggen och riktade blicken rakt framåt, som om hon såg världen i vitögat. Hon hade till och med bytt ut sin garderob, som tidigare hade bestått av ett antal formlösa klänningar i dämpade färger. När hon hade börjat arbeta i Vintagebutiken hade de andra behövt lirka med henne för att hon skulle sätta på sig en vintageklänning, men just nu hade hon på sig en playsuit av vintagemodell. Den var sydd i vit bomullsbatist och hade ett blommönster i svala, fräscha blågröna nyanser. Benen och axlarna var bara. Sophy var ursnygg i plagget. Det var väldigt förvirrande. Cress visste att hon själv hörde till dem som knogade på. Det var helt okej. Världen behöver den sortens människor precis lika mycket som den behöver handlingsmänniskor och sådana där irriterande personer som påstår att de klarar sig på fyra timmars sömn eftersom det ger dem mer tid att uppnå sina mål.
Men det hade känts mer acceptabelt att knoga på när hennes bästa vän och bonussyster också gjorde det. Nu hade Sophy förvandlats till en handlingsmänniska. Innan Sophy rest till Australien hade hon slitit sig loss från såväl modekedjan där hon arbetat i flera år som ett längre förhållande som inte ledde någonvart. Sedan hade hon återfått kontakten med sin frånvarande pappa, Johnno, börjat jobba i Vintagebutiken och blivit kär i Charles, som handlade med halvädelstenar och hade hittat en del av butikens mer högkvalitativa klänningar. Cress hade faktiskt undrat om Sophy någonsin skulle komma till Australien, för hon hade inte verkat kunna slita sig från Charles. Men slutligen hade hon åkt iväg, och nu när hon var tillbaka hade hon fortfarande inte återgått till sitt tidigare knogande.
Hon hade flyttat in i ett coolt kollektiv vid King’s Cross
tillsammans med Anita, som också knegade i Vintagebutiken.
Dessutom hade Soph blivit äventyrslysten. Spontan och äventyrslysten. Nyligen hade hon åkt till Paris över helgen, bara så där. Hon skulle hur som helst inte jobba på lördagen, och under lunchen på fredagen hade hon sett att Eurostar hade ett erbjudande om billiga sista minuten-biljetter. Klockan tio samma kväll hade hon och Charles befunnit sig i Paris, i en lägenhet i Le Marais som tillhörde en kompis till honom. Charles var den sortens kille som hade kompisar på exotiska platser.
Så nu stretade Cress på helt ensam. Hon bodde fortfarande hemma hos sina föräldrar. Hon var fortfarande tillsammans med Colin, som hon blivit ihop med under skoltiden. Hon lade fortfarande undan pengar för att en dag kunna flytta ihop med honom i en gemensam lägenhet. Men när Cress nu traskade tillbaka uppför trappan mindes hon att hon femton månader tidigare faktiskt hade bytt jobb, och det var något stort. Det var gigantiskt.
Dessutom hade hon ett framgångsrikt extraknäck. Hon letade upp trasiga vintageklänningar i second hand-butiker, på utförsäljningar och på eBay, och återställde dem till deras forna glans. I en del fall behövde hon bara sy i ett nytt blixtlås eller byta ut några knappar. Sedan sålde hon dem på Etsy tillsammans med sina handbroderade tygkassar.
Cress hade mycket i görningen. Hennes liv var mångfacetterat. Men resten av tiden kände hon sig rastlös och lättirriterad och kunde inte sätta fingret på varför. Kanske berodde det på värmen. Kanske berodde det på allt sprättande. Kanske drack hon för mycket lightcola.
Det var bra att hon skulle träffa Colin senare på kvällen. Det brukade alltid muntra upp henne.
Kapitel två
Om man har varit tillsammans med en och samma kille i femton år känns det ofta som om man vet allt om honom. Som om det inte finns några överraskningar kvar, som om inget kan förvåna en längre. Och det passade Cress perfekt.
Hon och Colin hade visserligen varit ihop sedan de var sexton, men de var inte fastklistrade vid varandra. De hade sina egna passioner och intressen. Medan Cress längtade efter att upptäcka en hel och fläckfri 50-talsklänning från Marks & Spencer eller en Vogue från 60-talet bland en mängd föga upphetsande kläder och tidningar i en second hand-butik, var Colin lika entusiastisk ifråga om musik.
Faktiskt var hans samling med vinylskivor så enorm att den upptog tre fjärdedelar av hans sovrum och till och med hade spritt sig till hans föräldrars garage, som hade isolerats mot väder och vind och försetts med extra starka hyllor. När Colin inte katalogiserade sina skivor gick han på vinylmässor eller deltog i pubquiz eller pratade med andra vinylälskare på olika internetforum.
Deras intressen skilde sig visserligen åt, men så fort Cress och Colin träffades föll sig allting naturligt för dem. De hade varit
