Nina Cernold
Internatet
Författare: Nina Cernold
© Mysteriefabriken AB
Sturegatan 1G
791 52 Falun www.mysteriefabriken.se
Internatet
Mysteriefabriken
Nina Cernold
Formgivning omslag: 1:e Tantorange AB
Sättning: 1:e Tantorange AB
Tryckt hos ScandBook AB Falun 2021
ISBN: 978-91-89093-33-1
Tack
Jag vill uttrycka min tacksamhet till alla som stöttat mig och gett mig mod att berätta om mina upplevelser. Att bli trodd av sina medmänniskor betyder mycket.
Min kärleksförklaring vill jag ge Ann-Sofie. Du har betytt allt. Tack!
Förord
Boken Internatet gavs för första gången ut 2006. Detta är en reviderad version av den första upplagan.
Det jag berättar i min bok är upplevt av mig under min tid som lärare på ett hvb-hem i Sverige. Historien utspelar sig år 2004. Jag bär fortfarande, 16 år senare, på minnen från min tid på Internatet. Varje gång en tidningsrubrik avslöjar missförhållanden på olika instanser där barn och ungdomar är placerade, väcks minnena till liv. Jag har försökt lägga den här tiden bakom mig, även symboliskt genom att bränna de pappersböcker jag hade kvar för några år sedan. Men jag kan inte glömma. Jag bär på en historia, väl värd att dela med mig av. Min berättelse har stärkt många och jag hoppas den kan fortsätta göra det när jag nu ger ut denna andra upplaga. Boken är skriven utifrån mina egna upplevelser, känslor och tankar och utifrån mitt perspektiv som utbildad lärare.
De händelser som beskrivs är autentiska. Alla namn, såväl på personer som platser är påhittade. Hvb-hemmet som boken handlar om drevs av en rörelse. Det har aldrig varit min mening att kritisera rörelsen som sådan. De flesta som arbetade där hade ingen koppling till rörelsen, men det yttersta ansvaret låg givetvis hos dem (ledningen).
Ett viktigt syfte med boken är att påvisa vikten av utbildning i arbetet med människor. Ett annat syfte är att påvisa den viktiga roll våra tillsynsmyndigheter har och hur bristen på tillsyn kan få oanade konsekvenser.
Tack för att du vill ta del av min berättelse.
Kapitel 5
Äntligen kunde jag ta jullov. Nästan tre veckors ledighet väntar och jag ser som vanligt fram emot julen som alltid varit en favorithögtid för mig. Vi firar julen tillsammans med min mamma, min bror och min svärmor. Jag trivs verkligen med att ha fullt med folk i huset på julafton. I fönstren brinner adventsljusstakarna och i hörnet står julgranen prydd med kulor i alla färger. Vi tittar på Kalle Anka, äter julbord, öppnar julklappar och umgås.
Jag kan inte låta bli att tänka på många av de barn jag har mött i skolan under åren som inte får möjlighet att uppleva en fridfull jul. Det borde vara självklart för alla barn. Jag minns en liten pojkes funderingar över sin kommande jul. Han hade det jobbigt hemma och hans erfarenhet av julen var fylla och bråk. Han vågade inte se fram emot julen. ”Jag tycker inte ens det är kul att få julklappar. Jag önskar bara att mamma och pappa slutar bråka”, sa han vid ett tillfälle.
Jag får anstränga mig och försöka vifta bort alla dessa tankar som faktiskt kan förpesta min egen jul om jag börjar tänka alltför mycket på det. Jag är fullkomligt lycklig i min lilla värld här hemma och jag njuter av varje sekund jag får vara tillsammans med dem jag älskar mest i livet.
Jag har alltid älskat jullovet mer än något annat lov. Det är lagom långt och det hinner aldrig bli riktig vardag. De flesta unnar sig lite ledigt och man hinner träffa vänner och bekanta som man inte hinner annars. Jag gillar även mörkret. Det känns legitimt att ligga kvar i sängen en stund på morgonen och det är okej att kura ihop sig under filten klockan tre på eftermiddagen för att läsa en bok. Mörkret gör mig lugn och avstressad. Jag tänder värmeljus och njuter av den flämtande lågan och den härliga doft som stannar kvar efter tändstickan. Vi eldar i kaminen och jag lyssnar till det sprakande ljudet.
Det här jullovet blir ett av det bästa jag kan minnas. Jag lyckas verkli-
gen njuta av ledigheten och jag tycker jag hinner umgås med min familj mer än vanligt. Kanske tar jag ut allt jag kan av den anledningen att jag någonstans innerst inne vet att efter lovet börjar en ny tid i mitt liv som jag egentligen inte vet så mycket om. Jag vet att jag kommer bli tvungen att åka hemifrån före klockan sju på morgnarna, vilket innebär att jag måste lämna barnen ensamma hemma eftersom Micke också åker till jobbet runt klockan sju. Jag vet också att jag förmodligen inte kommer att vara hemma före klockan fyra på eftermiddagen någon dag i veckan. Jag förstår att en tuff tid väntar men hur tuff den skulle bli kunde jag nog inte föreställa mig i min vildaste fantasi.
Min första tid på Barkby minns jag som i en dimma. Under slutet av höstterminen blev Kajsa, som samåkte med mig och Ann-Sofie, sjukskriven. Läkaren konstaterade att hennes symtom var kopplade till långvarig stress och att det förmodligen var arbetsrelaterat. Kajsa blev sjukskriven höstterminen ut av läkaren. Hon var för övrigt inte den enda i personalen som var långtidssjukskriven på Barkby. Men denna första dag på vårterminen åkte hon med oss eftersom det var meningen att hon skulle börja jobba halvtid.
”Jag ska klara det här”, säger hon. ”De ska inte få vinna! Jag vill lämna Barkby med högburet huvud.”
Jag är inte så insatt i Kajsas tid på Barkby men jag förstår av hennes ord att hon har varit med om en tuff period. Hennes ansikte är blekt och hon är mycket smalare än senast jag såg henne. Jag och Ann-Sofie peppar henne hela vägen till Barkby. Vi ser och hör på henne att hon mår väldigt dåligt. Hon är nog egentligen inte alls redo för att gå tillbaka till jobbet än. På vägen dit klagar hon flera gånger över att hon mår illa och att hon har svårt att andas.
Vägen som blir krokigare och vitare för varje meter skvallrar om att vi börjar närma oss Barkby. Vi svänger upp på parkeringen och kliver ur bilen. Jag tittar på Kajsa. Hon är vit som ett lakan i ansiktet. När vi står utanför bilen springer hon plötsligt in i skolbyggnaden. Jag och Ann-Sofie står frågande kvar och tittar på varandra. Efter bara fem minuter kommer Kajsa tillbaka, om möjligt ännu blekare än hon var innan hon sprang in.
”Jag kräktes”, berättar hon.
Sedan börjar hon skaka. Hela hennes smala kropp vibrerar. Jag ser paniken hos henne växa och hon gråter hejdlöst. Vi lyckas övertala henne att gå in i personalrummet och till slut går hon med på det. Ann-Sofie kastar sig på telefonen och ringer Sven-Erik, verksamhetschefen som jag
för övrigt aldrig har träffat. Hon pratar med honom i några minuter och så säger hon:
”Kajsa, du kan gå över till Sven-Erik direkt. Han vill träffa dig.”
Ann-Sofie håller om Kajsa och hjälper henne ut i tamburen, över gården till den låga byggnaden där Sven-Erik håller till. Efter en stund är Ann-Sofie tillbaka.
”Puh!” säger hon. ”Stackars Kajsa! Hon kan inte börja jobba än. Hon måste bli långtidssjukskriven. Det kommer aldrig gå!”
Personalrummet börjar fyllas med folk. Det pratas och surras överallt. Flera av dem kommer fram till mig och hälsar mig välkommen. Jag sitter med en kopp kaffe och ser mig omkring. Tyst för mig själv upprepar jag alla namn. Jag har lärt mig ungefär hälften av namnen på personerna i lärarkollegiet men vissa ansikten är helt nya för mig.
Klockan närmar sig åtta och det är dags att gå över gården till byggnaden där morgonsamlingen alltid hålls. Jag känner mig lite förvirrad. Ingen har egentligen pratat med mig vad som gäller för dagen men jag antar att det är meningen att jag ska börja vara med min klass uppe vid Lövgården.
Flera av kollegerna har hunnit varna mig under morgonen, att det minsann inte kommer att bli lätt att ta över klassen där uppe efter Roine. Eleverna på Lövgården har varit ganska isolerade eftersom klassrummet ligger precis intill elevhemmet där eleverna bor. Dessutom har läraren Roine inte velat beblanda sig med resten av lärarkollegiet. Han har följt med eleverna till elevhemmet vid lunch och mellis, så ingen har egentligen haft någon insyn över Lövgården på sista tiden.
”Jag tycker du är modig”, säger en av lärarna till mig. ”Jag skulle aldrig ta över den där klassen!”
”Du vet att du har vårt stöd va?” säger en annan till mig och tar mig kamratligt på axeln.
Elever och vårdpersonal börjar strömma till samlingshuset. De kommer från alla håll. Redan nu känner jag att det knyter sig i magen på mig. Känslan är tillbaka för att påminna mig om hur det var senast jag var här. Jag tittar på de vuxna, söker deras blickar men får inget gensvar. Jag ställer mig i närheten av mina pojkar men vågar inte prata med dem eftersom assistenterna finns runt omkring. De flesta stående med armarna över bröstet och med barsk blick. Musiken strömmar från övervåningen och kön rör sig framåt. Vi ställer oss i ringen och allas blickar riktas in mot mitten.
Jag skådar ut i världen
där solens strålar lysa
där nattens stjärnor gnistra
där tunga stenblock vila
där växter livfullt spira
där djuren liv förnimma
där människan i sin själ
åt anden boning ger.
Jag skådar in i själen som lever i mitt inre.
I världens rymd där ute.
I själens djup här inne.
Där väver Guda anden i solens och i själens ljus.
Till dig som är Guds ande jag vänder mig och ber att i min själ må växa välsignelse och kraft till arbete och kunskap.
Vi sätter oss ner.
”God morgon. Det är måndagen den 12 januari idag och det är Frideborg och Fridolf som har namnsdag”, säger ledaren för morgonsamlingen.
”Vi ska börja dagen med lite rörelser. Så om ni står upp allesammans så ska Bengt-Olov instruera er.”
”Ja, då ska vi få igång våra trötta kroppar så ställ er en liten bit ifrån varandra och så börjar vi. Framåt två, tre klapp. Bakåt två, tre klapp. Framåt två, tre klapp å bakåt två, tre klapp. Snurra två varv åt vänster, blunda och håll ihop fingertopparna mot varandra, stilla … snurra två varv åt höger, stanna … blunda, håll fingertopparna mot varandra. Nu, ligg på mage, lyft upp överkroppen upp två, tre, fyra, stilla … å ner två, tre, fyra.
”Välkommen tillbaka från jullovet. Jag hoppas ni har haft det bra. Vi ska lära oss en ny sång idag som handlar om vintern …”
När samlingen är över tar vi på oss ytterkläderna och jag börjar gå med eleverna upp mot klassrummet. Det är en bra bit att gå så det tar en stund. Luften ute är frisk och skön och marken är täckt av snö. Här är alltid mer snö än hemma eftersom byn ligger högt. En av assistenterna går med oss men hon gör inget försök att prata med mig och hon går flera meter före oss andra. På vägen upp mot klassrummet pratar pojkarna med mig. Vi skrattar och har riktigt trevligt.
”Jag tycker det är kul att du ska komma till oss!” säger en av pojkarna.
”Vad snällt att du säger så. Jag tycker också att det ska bli jättekul!” svarar jag och ler mot honom.
”Vet du Nina, de som jobbar här är inte riktigt kloka!” fortsätter en av killarna.
”Jaså …” säger jag och skrattar lite.
”Jag menar allvar! Visst då Hampus? De som jobbar här är inte kloka!”
”Nej, inte på en fläck för fan! De borde spärras in! Man får för fan inte öppna truten utan att man väljer bort. Sudden är värst! Jävla bög!”
”Hoppsan!” säger jag! ”Det var hårda ord …”
”Tycker du det var hårda ord? Ja, det är personalen som lär oss alla hårda ord för de pratar så själva. Men så fort vi svär så väljer vi bort! Jävla idioter!”
Jag förmodar att pojkarna märker att jag lyssnar på dem. De fortsätter ivrigt att berätta historier om personalen. En av killarna stannar till och rycker mig i ärmen.
”Vet du Nina. En natt hörde jag två i personalen ha sex med varandra. Tjejen ba: Ååååååhhhhh, aaaaaaaahhhh, mmmmhhhhh. Hon stönade som fan. Jag höll fan på att dö!”
”Du menar väl inte att de hade sex där uppe på Lövgården? Där ni bor?” frågar jag.
”Nej, det var inte på Lövgården. Det var när jag bodde på ett av de andra elevhemmen här på Barkby”, fortsätter han upprört. ”Jag hade rummet intill. Jag hörde rakt igenom väggen hur de knullade! Du tror mig va? Hampus, visst har vi hört personalen när de knullar med varandra?”
”Ja du, flera gånger!” säger Hampus upprört. ”Jag har hittat porrtidningar inne på elevhemmet också.”
Jag har lite svårt att hålla mig för skratt men inser samtidigt allvaret i det de berättar för mig. Tonårspojkar som är placerade på ett internat får höra på när personalen har sex. Det låter helt overkligt i mina öron. Porrtidningar inne på elevhemmet? Pratar de verkligen sanning? undrar jag men innerst inne har jag en känsla att det är precis vad de gör. Varför
skulle de berätta det här för mig om det inte var sant?
Vi närmar oss byggnaden där klassrummet ligger. Två av pojkarna går tillsammans. De pratar och flamsar lite. Plötsligt sparkar den ena pojken på en sten. Sparken råkar avslutas på smalbenet på den andra pojken. Jag ser tydligt att det inte alls var hans mening att sparka till den andra men han som blev sparkad reagerar blixtsnabbt.
”Vad fan gör du, jävla bög!” skriker han och knuffar till sin kompis som faller åt sidan.
”Där valde du bort!” hör jag assistenten, som går några meter bakom oss skrika.
”Men han sparkade mig på smalbenet!”
”Det var inte meningen, idiot!” säger killen som råkade sparka.
”Nu valde du också bort!” skriker assistenten.
”Vad fan då för?”
”Det vet du själv! Vi kallar inte varann för idiot!” säger assistenten.
Enligt mitt sätt att se det är pojkarna totalt maktlösa inför assistentens beslut om att de har valt bort. Den ena pojken tar sig för pannan och mumlar ”men va fan ….” Han har inte en chans att göra sitt misstag ogjort och jag undrar i mitt stilla sinne vad det är de har valt bort.
När vi kommer in i klassrummet går assistenten raka vägen fram till en telefon som sitter på väggen.
”Ja, hej det är Ulla”, säger hon. ”Ja, jag vill bara tala om att både Hampus och Johan har valt bort”, fortsätter hon.
”Men va fan, det var ju inte meningen!” säger Hampus som sparkade stenen.
Assistenten fortsätter samtalet. ”Ja, de har gjort bort sig båda två. Jag ville bara tala om så ni vet. Gör du en anteckning om det? Ok … Är det lugnt annars? Ja, vi har varit på samlingen … Ja det var som vanligt vet du!”
Pojkarna sätter sig vid sina bänkar. Hampus har svårt att sitta stilla. Han har oproportionerligt långa ben och armar som spretar åt alla håll och rumpan är på väg att glida av den lilla sittyta som finns på stolen. Han knyter sina händer så knogarna vitnar. Hans glasögon sitter halvvägs upp i pannan när han gnider sina händer över ansiktet. ”Fy fan, fy fan …” säger han tyst för sig själv.
”Sitt stilla på stolen!” vrålar plötsligt assistenten.
”Men va fan, jag har ju inte gjort nåt!” säger han.
”Snart väljer du bort igen! Vårda ditt språk! Vi svär inte här inne!” fortsätter assistenten.
Själv står jag helt handfallen och betraktar skådespelet. Vad är det som händer? Min kropp blir spänd som en fiolsträng och jag känner att jag skulle vilja försvinna. Jag tittar på Ulla och sedan på Hampus. Ulla spänner sina ögon i Hampus. Hampus tittar tillbaka och knyter sina nävar. Han börjar gnida sina fingertoppar mot varandra och hans ansikte blir illrött. Ulla står stilla som en vakt, rör inte en fena och stirrar med hotfull blick mot Hampus.
”Nää, va fan!” säger Hampus. Han försöker tränga in sina långa ben under den låga bänken som är alldeles för liten för hans långa tonårskropp. Han råkar ha ner en plastkasse som hänger på kroken på sidan av bänken och plötsligt brister han ut i gråt.
”Nej, nu får det vara nog! Du kommer med mig! Nu går vi ut! Det blir två timmar på rummet idag!” vrålar assistenten och går fram till Hampus, tar tag i hans arm och släpar ut honom från klassrummet.
Allt går så snabbt. Jag vet inte vad jag ska göra, bara står där som ett fån, som en betraktare som inte kan ingripa. De andra pojkarna tittar ner i sina bänkar. Ett par av dem har tagit upp sina matteböcker och sitter och jobbar, blint stirrande i boken.
”Vad är det som händer?” säger jag när Hampus och assistenten har gått ut från klassrummet.
”Sånt här händer varje dag! Det här var bara peanuts. Bäst du vänjer dig”, säger Thomas och ler mot mig.
I samma stund kommer en annan kvinnlig assistent, Lotta, in genom dörren.
”Hej! Det blev visst lite strul med Hampus så Ulla var tvungen att ta hand om honom. Han är ur fas, Hampus. Det har varit så ett tag”, säger hon samtidigt som hon kliver in i klassrummet.
Jag undrar vem som är ur fas tänker jag i mitt stilla sinne.
Jag har tagit med mig ett pedagogiskt engelskt spel som vi spelar en stund på förmiddagen. Hampus och Ulla lyser med sin frånvaro och jag har svårt att koncentrera mig på spelet. Mina tankar kretsar hela tiden runt incidenten på morgonen. Jag undrar vad Hampus gör just nu, vad han fick för straff.
Det är min första arbetsdag på Barkby. Mitt mål med den här dagen och den första tiden är att lära känna pojkarna. Jag vill se hur de fungerar i grupp och prata med dem för att bilda mig en uppfattning om dem. Det börjar närma sig förmiddagsmellis.
”Ok, killar! Dags att plocka ihop lite här!” ropar jag ut i klassrummet.
”Jag tänkte att vi skulle ha lite kul efter mellis. Det är så vackert väder ute.
Det finns en fin backe utanför här. Kan vi inte åka bob? Har ni bobbar?”
”Ja, va kul!” ropar de. ”Yippie! Häftigt!”
”Ok, då går jag och tar lite kaffe så ses vi vid backen efteråt. Jag hoppas att Hampus kommer. Det gör han väl? Tror ni det?” säger jag och tittar ut över klassrummet.
”Det beror på vad fittan Ulla är på för humör”, säger en av killarna.
”Vad sa du?” säger Lotta, den kvinnliga assistenten som sitter på en stol längst bak i klassrummet.
”Inget”, svarar han och slår ner blicken i bänken.
”Kan inte du följa med oss till elevhemmet?” frågar en av killarna mig.
”Bara följa med fram till dörren?”
”Jovisst, kan jag det”, svarar jag, glad över att de överhuvudtaget vill ha mig med.
Vi går ut i tamburen, klär på oss och traskar sedan iväg mot elevhemmet. Pojkarna ställer sig på ett rakt led utanför. Utanför dörren står en man med armarna i kors. Det ska visa sig vara Sudden som pojkarna har nämnt på vägen upp. Det är kallt ute och pojkarna har inte klätt på sig ordentligt eftersom de endast skulle promenera ca 25 meter till nästa hus. De står med oknäppta jackor och halvknutna kängor.
”Åh, får vi gå in?” säger en av pojkarna. ”Jag fryser!”
”När jag säger till!” vrålar mannen i dörren. ”Stå stilla! Vad fan håller ni på med?”
Pojkarna verkar inte reagera speciellt mycket på mannens ilskna stämma utan ler lite mot varandra och sänker sina blickar. Till slut får de tillstånd av mannen i dörren att gå in i huset. Jag går upp till klassrummet igen för att plocka ihop. Jag ser mig nyfiket omkring i klassrummet. Jag drar ut översta skrivbordslådan och får ögonen på en hög med papper. Jag tar ut papperen ur lådan och sätter mig på stolen. Jag vet inte själv om jag gör något förbjudet när jag börjar läsa:
REGLER LÖVGÅRDEN
GEMENSAMT FÖR ALLA BLOCK:
Tvätta händerna innan måltider.
Anstränga sig för att låta bli att använda svordomar.
Använda en normal samtalston.
Inte använda negativa kommentarer om eller till andra.
Komma i tid till samling innan måltid och mellanmål.
Block 1: Kl 07.00–07.30
Uppstigning vid väckning (1 väckning)
Vara påklädd innan frukost
Samlas för frukost kl 07.30
Block 2: Kl 07.30–08.15
Sitta med vid frukosten i trevlig samvaro med andra
Bädda sängen
Ordning på rummet och kläderna
Borsta tänderna
Block 3: Kl 08.15–10.30
Gå i samlad grupp till skolan med vuxen
Gå i skolan
Block 4: Kl 10.30–12.30
Sitta med vid mellanmålet i trevlig samvaro med andra senast kl 10.45
Gå i samlad grupp till skolan med vuxen
Gå i skolan
Samling för lunch 12.30
Block 5: Kl 12.30–15.30
Sitta med vid lunchen i trevlig samvaro med andra
Ta med önskvärt material till rummet inför middagsvilan
Vara på rummet under middagsvilan till kl 14.00
Gå i samlad grupp till skolan med vuxen
Gå i skolan
Block 6: Kl 15.30–19.00
Samling för mellanmål kl 15.45
Sitta med vid mellanmål med lugnt och trevligt
uppträdande
Utföra uppgifter enligt schema
Delta i eftermiddagens aktiviteter
Sitta med vid kvällsmaten i trevlig samvaro med andra
Aktivt delta i schemalagda samtal
Ordning på rummet och kläderna
Block 7: Kl 19.00–07.00
Vara inne senast överenskommen tid
Borsta tänderna
Vara på rummet senast överenskommen tid
Duscha och byta underkläder
Aktivt delta i dagsutvärderingen
HELGBLOCKET
Block 1: Kl 08.00–13.00
Block 2: Kl 13.00–19.00
Block 3: Kl 19.00–08.00
Delta i husets regler, aktiviteter och rutiner
Inga nedsättande kommentarer till eller om andra
Använda en normal samtalston och undvika svordomar
Ordning på rummet och kläderna
NEGATIVA KONSEKVENSER
VID REGELBROTT
1. Våld och hot om våld, rymning, avvikelse.
Rummet + samtal + blockförlust. Inga stadsbesök eller aktiviteter under en vecka. En varning, sedan väljer man bort nästa hemresa (gäller även ordinarie hemresa).
2. Cigaretter och snus.
Blockförlust + samtal + inga stadsbesök under 1 vecka
3. Mobbning och negativa uttryck.
Blockförlust + rummet + samtal
Vid upprepat dåligt uppförande under samma block, får du vara på rummet blocket ut.
4. Otillåtna saker som t.ex. mobiltelefon, viss musik, bilder, tidningar och otillåtna kläder tillvaratas av personalen och lämnas till föräldrar.
Droger, vapen och snatteri leder till polisanmälan.
5. Vid förstörelse av Lövgårdens eller annans egendom.
Du får betala av med din veckopeng samt hjälpa till att återställa.
6. Vid upprepat dåligt uppförande.
Du får vara på rummet till samtal är avklarat. Du väljer bort dagens TV, fritidsaktiviteter och att vara på andras rum eller att ha besök av andra elever på ditt rum
7. Skolk från skolan
Du väljer bort dagens TV, fritidsaktiviteter och att vara på andras rum eller att ha besök av andra elever på ditt rum
Fixar du en hel veckas teckenekonomi, får du 2000 Bonuspoäng.
Vuxna har tolkningsföreträde av reglerna.
INDIVIDUELLA REGLER:
Samuel, Bonus, 25 poäng
Middagsvila
Vara på rummet tills att vuxen säger till.
Uppförande 1
Inte pilla och peta.
Uppförande 2
Inte skrämmas och knuffas.
Patrik, Bonus, 25 poäng
Middagsvila
Vara på sitt rum tills att vuxen säger till, före och efter frukost samt middagsvila.
Uppförande 1
Ej svära och använda fula ord. Ej stöna och sucka.
Uppförande 2
Endast vända sig till tilldelad personal vid frågor.
Johan, Bonus, 25 poäng
Middagsvila
Vara på sitt rum tills att vuxen säger till, före och efter frukost samt middagsvila.
Uppförande 1
Ej svära och använda fula ord.
Uppförande 2
Hänga upp ytterkläder och ställa skorna i skohyllan.
Hampus, Bonus, 25 poäng
Glasögon
Använda glasögon i skolan och vid TV.
Uppförande 1
Ej svära och använda fula ord. Ej ta i folk.
Uppförande 2
Hänga upp ytterkläder och ställa skorna i skohyllan.
David, Bonus, 25 poäng
Middagsvila
Vara på sitt rum tills att vuxen säger till, före och efter frukost samt middagsvila.
Uppförande 1
Ej svära och använda fula ord. Ej märka ord.
Uppförande 2
Hänga upp ytterkläder och ställa skorna i skohyllan.
Thomas, Bonus, 25 poäng
Uppförande 1
Ordning på rummet. Sköta skolan och skolväg (på helgen gäller det för honom att vara delaktig i husets aktiviteter och inte ifrågasätta vuxnas beslut). Ej svära och använda fula ord. Lyssna vid första tillsägelsen när vuxen säger till och inte ifrågasätta.
Uppförande 2
Endast vända sig till personal vid frågor. Att under husets måltider inte lägga sig i andras diskussioner.
BONUSLISTA
Valfri aktivitet, t.ex:
Hockeymatch, bad, bio, skidor, bowling: 2 500 p
CD-skiva (till en kostnad av max 200 kr): 1 700 p
100 kr till sparande enligt kontrakt, tas upp på husmötet: 600 p
*Hyra film: 500 p
Krukväxt (liten blomma) max 100 kr: 500 p
*Extra ringtid hem, 15 min: 300 p
Hårgelé: 250 p
Glass: 150 p
Se klart TV-program: 100 p
Extra läsning: 100 p
Tejprulle (för användning på rummet): 100 p
Batteri (1 st till t ex freestyle): 100 p
Frankerat kuvert (kuvert med frimärke): 50 p
Vykort (utan frimärke): 50 p
Frimärke: 25 p
*)= Säg till i förväg
Jag känner mig helt förvirrad där jag sitter. Jag stirrar på papperen. ”Ej stöna och sucka.” ”Vara på sitt rum till vuxen säger till.” ”Ej ta i folk.” ”Inte pilla och peta.” ”Lyssna vid första tillsägelsen när vuxen säger till och inte ifrågasätta.” ”Vuxna har tolkningsföreträde av reglerna.” ”Bonus, 25 poäng – frimärke.”
Jag försöker ta in vad som står skrivet på papperen framför mig men jag har svårt att samla tankarna. Jag tänker tillbaka på hur Ann-Sofie beskrev arbetssättet som vården använder:
”Man jobbar med KBT (Kognitiv Beteendeterapi). Man använder sig av teckenekonomi, som rent praktiskt går till så att dagarna på internatet är strukturerad i poängsatta block och eleven får poäng för de block han lyckas delta i. Varje elev har olika regler vad de måste klara av under blocket. Poängen kan sedan växlas in i veckolön eller rätt till olika aktiviteter eller materiella saker.
Om man inte har skött sig går man miste om sina poäng och därigenom väljer man bort. Det kan handla om att man väljer bort en del av veckolönen, aktiviteter som anordnas på elevhemmen, materiella saker eller till och med hemresor.”
Efter vad jag kan förstå, tänker jag och tittar återigen på papperet med Ann-Sofies beskrivning ringande i öronen, så kan det gå till så här: Om t ex Hampus lyckas med att använda glasögon i skolan och vid TV:n, om han inte svär och använder fula ord, inte tar i folk och om han dessutom hänger upp sina ytterkläder och ställer skorna i skohyllan under ett av blocken får han bonuspoäng. Om han däremot misslyckas med det, d v s om han inte använder sina glasögon eller om han tar i någon väljer han bort och går miste om sina poäng. Det kan t ex innebära att han inte får gå på bio eller vad det nu är eftersom det fattas poäng.
Patrik då? Han ska alltså vara på sitt rum till vuxen säger till före och efter frukost samt middagsvilan. Han får inte svära och använda fula ord, stöna eller sucka och han får endast vända sig till tilldelad personal vid frågor. Om han lyckas med allt det får han bonuspoäng. Om han däremot inte stannar på sitt rum till vuxen säger till, stönar eller suckar väljer han bort och går miste om sina insamlade poäng. Det är i alla fall min tolkning av det hela.
Nästa gång jag tittar på klockan har rasten redan varit och jag inser att jag inte hinner ner till personalrummet innan nästa pass. Det är dags att ta på sig ytterkläder och gå ner till elevhemmet. Jag har ju lovat att åka bob med pojkarna. Jag rafsar ihop papperen och öppnar skrivbordslådan med avsikt att lägga tillbaka papperen där jag hittade dem men jag ångrar mig i samma stund. Papperen åker istället ner i min portfölj i en hisklig fart. Varför vet jag inte. Jag bara känner att jag eventuellt kan få användning av
det senare. Jag ställer portföljen under skrivbordet och sätter på mig kläder avsedda att åka bob i. Jag går sakta ner för den lilla backe som leder till elevhemmet. Pojkarna är redan ute och verkar vänta på att jag ska komma.
Den första jag får syn på när jag kommer ner till elevhemmet är Hampus.
Han tittar på mig och ler.
”Vad var det som hände under lektionen?” säger jag och lägger min hand på hans axel.
”Äh, de är dumma i huvudet!” säger han och tittar ner i marken. ”Ska vi åka nu Nina?”
”Ja, får jag åka med dig?” svarar jag, införstådd om att Hampus föredrar att inte prata mer om händelsen just nu.
”Javisst, hoppa på bara.” Hampus tar mig med på en färd nerför backen som jag aldrig kommer glömma. Vinden viner i mina öron och med skräckblandad förtjusning ser jag landskapet svischa förbi. Det går fort! Jag skriker av skratt och skräck och försöker sätta ner fötterna i snön för att bromsa. Efter en evighet är vi nere. Hela mitt ansikte är täckt av snö och min mascara rinner som vattenfärg nedför mina kinder.
”Gick det bra?” säger Hampus när vi äntligen är nere.
Jag kan inte svara. Jag skrattar så jag tappar andan. De andra pojkarna kommer efter på sina bobbar och vi ramlar i en hög tillsammans.
”Nu får du åka med mig!” säger Samuel. Samuel är killen som jag hälsade på första dagen.
”Ok, du får ta det lite lugnare än Hampus annars vet jag inte om jag vågar.”
Samuel är otroligt söt. Hans stora ögon lyser av glädje när jag tackar ja till åkturen.
”Kom då Nina!”
Jag placerar min välväxta rumpa bakom Samuel på bobben och så far vi iväg. Samuel tappar kontrollen för några sekunder, vilket resulterar i att vi åker rakt in i en stubbe. Både Samuel och jag ramlar av bobben. Tack och lov går det bra.
”F-f-förlåt fröken”, säger han. ”F-förlåt!” Han ser helt skräckslagen ut och tittar på mig med sina blå ögon.
”Ingen fara Samuel, det gick ju bra. Gjorde du illa dig?”
”Nej!”
”Då så. Ingen fara. Vi kanske får ta det lugnare nästa gång”, säger jag och skrattar.
Samuel tittar på mig. Han säger inget men jag förstår att han är rädd att jag är arg.
”Det är ok Samuel”, säger jag igen för att övertyga honom att jag inte är arg. ”Nu fortsätter vi att ha kul.”
Vi har fantastiskt roligt. Jag åker en sväng med var och en av pojkarna. Vi ser ut som snögubbar. Pojkarna ryker ihop ibland men det leder inte till något allvarligt. Vi reder upp det tillsammans.
Utanför elevhemmet står föreståndaren på Lövgården som heter IngaLill tillsammans med Ulla, Sudden och Lotta i en ring. Jag ser i ögonvrån att de iakttar mig och pratar. Flera gånger söker jag ögonkontakt med dem för att fråga om de ska vara med och åka, men deras iskalla blickar skvallrar om att jag bör hålla mig på min kant.
Klockan börjar närma sig lunchdags och jag låter pojkarna veta att vi måste avsluta nu. De protesterar förstås och vill gärna fortsätta åka. Jag ger ett löfte att vi kan åka fler gånger under veckan och de nöjer sig med svaret.
”Ni har musik på eftermiddagen idag, sedan idrott så vi ses inte mer idag. Men tack för den här förmiddagen. Jag har skrattat så jag har ont i magen”, säger jag och menar det verkligen. ”Vi ses imorgon då!”
När jag ska gå ropar pojkarna på mig.
”När kommer du tillbaka?”
”Vi ses imorgon. Ha det så bra nu!” svarar jag och fylls av värme över att jag redan första dagen har fått sådan otroligt fin kontakt med pojkarna.
I samma stund ropar föreståndaren på mig: ”Nina! Jag skulle vilja träffa dig. Kan vi titta på en tid imorgon tror du?”
”Javisst! Vad är det om?” säger jag och låtsas helt oförstående men innerst inne förstår jag vad som väntar.
På vägen hem berättar jag allt för Ann-Sofie. Jag berättar om händelsen med Hampus, om hur personalen stått och iakttagit mig vid pulkabacken och hur jag slutligen hade blivit kallad till föreståndaren imorgon.
Ann-Sofie ler. ”Been there, done that!” säger hon. ”Nu kommer de tala om för dig att du inte får bemöta pojkarna som du gjorde. Pojkarna behöver ramar och struktur, KBT och teckenekonomi förstår du Nina. De kommer att tala om för dig att pojkarna manipulerar dig. Du kommer få höra att du har släppt dem för långt och att det aldrig kommer att gå. De kommer att försöka övertala dig att du måste ha teckenekonomi i klassrummet så att pojkarna kan välja bort även under skoltid.”
”Ja, pojkarna har ju redan gjort det idag, valt bort menar jag”, säger jag upprört. ”Varken jag eller pojkarna hade en chans att motsätta sig assistentens beslut.” Jag tystnar en stund. Det blir jobbigt och orden stockar sig i halsen. Sedan fortsätter jag.
”Jag har undrat vad det är de väljer bort men idag fick jag ögonen på ett papper där reglerna står nedskrivna, så nu börjar jag förstå vad systemet med teckenekonomi går ut på. Men jag förstår ändå inte. Hampus till exempel … Han gjorde ju inget anmärkningsvärt idag när han valde bort.
Jag menar, jag ser dagligen mycket värre situationer med barn som bråkar. Det var ju bara lite oskyldigt gruff. Men pojkarna var verkligen helt maktlösa inför beslutet. Hampus höll på att gå i bitar!” säger jag och ryser när jag tänker på Hampus plågade ansiktsuttryck.
”Ja, jag vet men de vuxna har tolkningsföreträde av reglerna”, säger AnnSofie och ler ironiskt. ”Det står i deras papper förstår du Nina.”
Herre jösses, tänker jag. Vad har jag gett mig in i?
Jag är totalt slut när jag kommer hem och orkar knappt prata med vare sig Micke eller barnen. Micke är nyfiken och ställer frågor men jag orkar inte berätta riktigt vad jag har varit med om idag. Det är svårt att beskriva hur jag känner och svårt att beskriva hur dagen har varit. Man måste nästan varit med om det själv för att förstå. Mycket av det jag upplever på Barkby är känslor som är svårbeskrivna, känslan av kyla från personalen, känslan av maktlöshet från pojkarna, min egen känsla av atmosfären på hela stället. Det går inte riktigt att sätta ord på.
”Du måste ge mig lite tid. Just nu känns det som jag inte fattar någonting!” säger jag till Micke. ”Jag måste få smälta det här och vara där några dagar till innan jag kan få ihop pusselbitarna.”
”Du ser helt slut ut”, säger Micke och tittar på mig.
”Jag är helt slut”, svarar jag.
Sara kommer in i rummet. Jag får plötsligt en ingivelse att jag behöver krama henne hårdare än någonsin. När jag står där med henne i famnen känner jag hur tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag försöker att sätta mig in i hur det skulle vara att lämna bort henne till ett hem någonstans i skogen och inte veta hur hon har det. ”Tack för att jag får ha er här”, tänker jag när jag kramar henne.
”Aje! Släpp!” säger hon.
”Oj, förlåt. Jag kunde inte låta bli. Jag älskar dig så mycket vet du”, säger jag och tittar på henne.
”Åh, du är ju knäpp”, säger hon och ler lite.
”Ja, jag är nog lite knäpp.”
”Vad blir det för mat?” frågar hon i nästa andetag. ”Jag ska åka skidor i Bergbacken. Jag måste äta något innan.”
Mat? tänker jag. Jag har inte haft en tanke på mat.
”Vad blir det för mat?” säger Didrik när han kommer nerför trappan.
”Hej Didrik! Jag har inte sett dig sedan jag kom hem. Hur är det med dig? Kom får jag en kram.”
Didrik kryper intill mig och jag håller honom lika krampaktigt som jag gjorde med Sara. Vad mycket jag har att vara tacksam för tänker jag när jag kramar honom.
”Ni får välja mellan två delikatesser idag”, säger jag. ”Fiskpinnar eller fiskbullar. Vilket väljer ni?”
”Fiskpinnar!” svarar Didrik.
”Fiskbullar!” svarar Sara
Att jag aldrig lär mig tänker jag.
Eftertanke
Det är april. Året är 2020. Det har gått 16 år sedan jag var anställd på Barkbyskolan. Jag har försökt lägga tiden på Barkby bakom mig men ideligen dyker tidningsrubriker upp som avslöjar missförhållanden på olika instanser där barn och unga är placerade. Minnena väcks till liv.
Knappt en dag har gått utan att mina tankar funnits hos alla de pojkar som var placerade där. Hur har det gått för dem?
Samuel. Han var den värsta som varit placerad på Barkby under åren påstod de två assistenter som alltid fanns med honom. Lilla Samuel hade tagit kål på personalstyrkor på fem personer men på Barkby hade man ”minsann lyckats få ordning på honom.” Han var så söt. Jag kan se honom framför mig. Jag glömmer aldrig när vi jobbade med våra masker. Han var totalt uppfylld av uppgiften och verkade glömma både tid och rum.
Hampus. Hur har det gått för honom? Lång och gänglig var han. Han hade svårt att hålla reda på armar och ben. Han var den som oftast uttryckte aggression mot personalen som behandlade honom orättvist. ”Nä, fy fan!” sa han alltid och gned sina händer. Han hade underfundig humor. Han hade räknat på sin hämnd – att börja jobba på ålderdomshem där personalen på Barkby skulle bo ….
David. Ett litet barn i en stor kropp. Han älskade musik. Han gillade när jag spelade piano och de fick sjunga men han ville inte riktigt erkänna det för sina kompisar. Han ville vara cool. Det var David som berättade för sin mamma att han hade bevittnat hur en i personalen satt på en pojke. Det var hans mamma som så ofta ifrågasatte om David verkligen var på rätt ställe. Jag kan förstå henne.
Patrik. Vilken kille. Snabb som en vessla var han. Han var överallt. Han påminde mig om Emil i Lönneberga, både till sätt och utseende. Det var han som hade bott i åtta olika fosterhem vid elva års ålder. Det var han som hela tiden ville gå till postlådan och kolla efter brev från en speciell person. Fick han någonsin sitt efterlängtade brev? Hur har det gått för honom i livet?
Thomas. Jag tror aldrig jag har träffat ödmjukare kille under alla mina år som lärare. Han var helt underbar. Jag glömmer aldrig när vi åkte skidor på isen och han berättade om sitt liv för mig. Han bjöd in mig på lunch i elevhemmet och visade mig sitt rum. Kramarna jag fick av honom kan jag fortfarande känna värmen ifrån. Han borde vara runt 30 år nu. Undrar vad han gör och var han bor?
Johan. Jag förstod faktiskt aldrig varför den killen var placerad på Barkby. Jag har sällan stött på lugnare kille. Han var mogen och klok och otroligt anpassningsbar. Han var förmodligen enkel för vårdpersonalen att jobba med för han gjorde alltid som han blev tillsagd. Han var förmodligen väldigt osäker och vågade aldrig ifrågasätta. Jag blev informerad om att han hade det jobbigt hemma. Vid ett tillfälle berättade han för mig att han hade slängt en stol på en lärare. Jag minns att jag blev oerhört förvånad över att höra det.
Det var pojkarna i min klass. Alla med olika personligheter, alla med olika bakgrunder och ryggsäckar. Jag tyckte verkligen om dem, var och en för den de var.
Sedan alla andra pojkar som var placerade där. Albin, Per, Jonny, Mattias, Ronny och ytterligare ett 20-tal pojkar – den yngsta åtta år, den äldsta 16 år – som av olika anledningar blivit placerade på ett internat, långt ut på landsbygden. Vissa av pojkarna kom långt nerifrån södra Sverige – Helsingborg, Lund, Vänersborg, Jönköping, Linköping, Örebro, Karlstad, Stockholm, Uppsala. Hur hade de hamnat där?
Några år efter jag slutat på Barkby rasade en het debatt i Sverige om fosterhemsplaceringar och hvb-hem. Dokument inifrån visade ett reportage vid namn Stulen Barndom. Reportaget handlade om bröderna Kent och Bengt Sänd. I reportaget berättade man att fler än 100 000 svenskar, någon gång i sitt liv varit placerade på barnhem. Man granskade barnhemmet Skärsbo i Alingsås, där flera hundra pojkar var placerade un-
der olika perioder. Flera vuxna män berättade om sina erfarenheter från barnhemmet. Samtliga vittnar om allt från maktmissbruk till sexuella övergrepp.
”Många präglas än idag av det som hände under den tiden. Slag, bestraffningar och övergrepp tillhörde vardagen för dessa barn.”
I programmet pratade man om att missförhållandena på barnhemmet hade pågått ända fram till 80-talet.
Det jag upplevde utspelade sig i Sverige i början av 2000-talet.
Stulen barndom. Ja, det är precis vad det handlar om. Man får aldrig sin barndom tillbaka. Den kommer för alltid att vara en svunnen tid.
Vad gör vi med våra barn?
