9789189087330 by Smakprov Media AB

På flykt från det förflutna En brutal dödsskjutning på en lugn östermalmskrog kastar förundersökningsledaren Marianne Jidhoff tillbaka i tiden. Hon hemsöks av minnen från den dramatiska sommaren 1993. En kylig sommar då hennes numera döde make Hans utredde en annan krogskjutning medan deras äktenskap vacklade på ruinens brant. I London 1993 gömmer sig den självsäkra och förslagna Sacha Jungfeldt undan sitt tidigare liv. Hon är fast besluten att påbörja ett nytt liv långt ifrån Stockholm. Men priset hon får betala för sin flykt är högt utan att varken ge trygghet eller normalitet. Den tionde boken i Denise Rudbergs Elegant crimeserie handlar om hemligheter, livsavgörande val och förödande missförstånd, förseglade bakom exklusiva lås på storstädernas finaste gator. Men det är också en förlösande uppgörelse med det förflutna och början på något helt nytt. Denise Rudberg har skrivit flera framgångsrika romanserier under tjugo års tid med mer än fyra miljoner sålda böcker. ISBN 978-91-89087-33-0

9 789189

087330

tio grisar nere

Tidigare utgivning i urval, på annat förlag: Marianne Jidhoff: Ett litet snedsprång Två gånger är en vana Bara tre kan leka så Mellan fyra ögon När klockan slår fem På sex meters djup De sju som såg Åtta steg bakom Under nio nätter Kontrahenterna: Det första chiffret En andra allians

Tio grisar nere Copyright © Denise Rudberg Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2020 www.bookmarkforlag.se omslag: Li Söderberg tryck: Livonia Print ltd., Riga 2020 isbn: 978-91-89087-33-0 Denna bok är klimatkompenserad genom Conscious Label

Till Theresa, den bästa av vänner … För att du alltid orkar läsa det jag skriver. Oavsett om där finns en början, ett mitten eller slut.

L P RO O G

Stockholm, juni 1993 sacha jungfeldt öppnade badrumsdörren med stor försiktighet och smög ut i lägenheten med handduken virad omkring sig. Davids tunga andetag hördes från soffan och hon hoppades slippa väcka honom. Morgonens gräl hängde fortfarande i luften och var långt ifrån över. Att hon fortfarande, efter två år tillsammans, arbetade på Riches nattklubb var något David inte kunde acceptera. Han hade bett henne sluta ända sedan de börjat träffas och hans argument växte sig starkare för varje helg hon ställde sig i entrékassan. Sacha hade tvättat håret tidigare på dagen och nu satte hon upp det i en lös tofs. Sminket och krämerna hade hon lagt i väskan, det blev lättare att göra sig i ordning på plats. Framförallt skulle hon slippa Davids blickar och kommentarer om att hon målade sig för mycket. Kroppsstrumpan i svart lack hade sytts upp efter hennes figur och stängdes med en dragkedja som gick från magen hela vägen upp till halsen. Hon stack ner fötterna i sina 15

gympaskor, de högklackade sandaletterna hade hon i sitt skåp på jobbet. Det var en av de första fina sommarkvällarna och Sacha visste att trycket skulle vara stort. Hon hade redan skrivit upp över hundra personer på viplistan, och den skulle garanterat behöva dubblas. Det ryktades om att en ny nattklubb skulle öppna där gamla Melody funnits. En gammal biograf som byggts om till nattklubb med möjlighet att även ha större konserter. Sacha visste att det i så fall skulle innebära slutet för dem, men ingen nattklubb var inne mer än max två år, gästerna behövde förnyelse. Och inte henne emot, hon hade redan bestämt att bara arbeta året ut, sedan skulle hon vara klar med sina studier och då fick även krogjobbet upphöra. Slutade man inte på krogen i tid, blev man kvar. Och vem ville sluta som en sliten krogråtta. Sacha avskydde de tio år äldre kvinnorna som satt i köket och spydde galla över hur dricksen bara minskade och hur jobbiga alla gäster var, samtidigt som de konsumerade två paket Marlboro under varje arbetspass. Hon ville inte bli en sådan. – Vad håller du på med? Sacha ryckte till av hans röst och hans fasta hand kring hennes handled. – Vad menar du? Jag är på väg till jobbet. – Tänkte du gå iväg utan att säga hej då? Gör man så? – Jag ville inte väcka dig, tänkte att du behövde sova. Jag fattar om du är trött. Davids grepp om hennes handled hårdnade. – Man lämnar inte bara någon, fattar du det? Sacha log och försökte lirka sig loss. 16

– Sluta, du vet att jag inte menade något illa. – Hur hade du reagerat om du vaknat upp och jag plötsligt bara var borta? Är det något du skulle uppskatta? – Självklart inte, det var dumt av mig. – Det var jävligt dumt. Nu vill jag att du tar av dig den där skiten och sätter på dig lite mer lämpliga kläder. Jag tänker inte låta dig arbeta i den där hordräkten. – Snälla David, sluta nu. Du vet att det är min arbetsklädsel. Och ingen bryr sig. – Jo, jag bryr mig. Jag har ingen lust att höra från folk på stan att min tjej står och bjuder ut sig i kassan på Riche. Fattar du hur kränkande det är för mig? Sacha kände hur färgen steg i hennes ansikte och hon fingrade för att känna om nycklarna låg där de skulle i hennes väska. Sedan fräste hon. – Det kanske du skulle tänkt på innan vi träffades. Med tanke på att det var på Riche du hittade mig. Hurringen ven genom luften och baksidan av hans hand träffade henne strax under ögat. Nästa slag var med knytnäven över revbenen på vänstra sidan. Hon backade och skrek: – Är du helt sjuk i huvudet? Vad fan gör du din jävla tönt? David tog ett steg framåt och tredje slaget träffade hakspetsen, men inte med någon större kraft eftersom hon hunnit parera. Hon fick fast väskan under armen och sprang mot ytterdörren, David försökte få tag i henne men hon slet sig ur hans grepp genom att stampa honom hårt på tårna. – Din jävla idiot, dra åt helvete. 17

Sacha slet upp dörren och stormade ut i trapphuset. En förskrämd granne var på väg in i hissen. Sacha såg på David i dörröppningen och sedan tillbaka på grannen varefter hon sa med hög röst. – Om du rör mig en gång till eller försöker kontakta mig, ringer jag polisen. Så jävla lågt att slå en tjej. Jävla idiot. Grannen blängde på David som skyndade sig att stänga dörren. Sacha visste att han stod och stirrade på henne genom nyckelhålet och hon rusade vidare ut på gatan. David hade missbedömt både hennes reaktionsförmåga och vana vid att få stryk. En ledig taxi svängde lämpligt nog förbi och hon lyckades vinka in den. David stod i fönstret och stirrade efter henne, hon lyfte upp långfingret innan hon hoppade in i bilen. – Riche, tack! Chauffören nickade mot henne i backspegeln. – Det där ser inget vidare ut. Sacha kände med fingertopparna över kindbenet. Huden hade spruckit. – Jävla idiot. – Ska jag köra dig till sjukan eller polisen först? Sacha såg på klockan. – Nej, tack ändå. Jag klarar mig. Hon visste att polisen patrullerade utanför Riche varje kväll innan nattklubben öppnade, det kunde vara en lösning. Taxin stannade utanför den stora entrén och hon hoppade ur. Tommy och Micke stod utanför. – Men vad fan har hänt? Sacha? Micke, Stockholms längsta dörrvakt, med ett förflutet i karatelandslaget, tog ett kliv fram och fångade in henne. 18

Han synade hennes kind och hakspetsen utan att hon hann hindra honom. – Är det den där yuppiedvärgen? Sacha ryckte på axlarna. – Ja, tyvärr. – Den jäveln. Ge mig hans adress. Sacha flinade. – Riktigt så roligt ska vi inte ha. Men har ni sett poliserna än? Jag tänker anmäla istället. Det kommer skada honom mer än om du spöar honom. Micke log och lade armen om henne. – Smart tjej. De har inte varit förbi här ännu, men jag ber dem komma upp till dig när jag ser dem. Och du, du dumpar väl honom nu? Sacha fnös. – Redan gjort. Nu ska jag bara se till att göra livet riktigt jävla surt för honom. Tommy som inte sagt något under hela tiden nickade men lät henne inte komma förbi. Han såg henne allvarligt i ögonen. – Du lovar, eller hur? Jag vill inte veta av att du förlåter det här. Sacha nickade. – Jag lovar. Tommy var dörrvaktschefen som hade gett henne jobb i garderoben trots att hon bara varit sjutton och nyss hoppat av skolan. Han var också den som hade rekommenderat ägaren till Riche att plocka upp Sacha för att öppna nattklubben En trappa upp. Sacha förstod att han hade gått i god för henne när det gällde att hantera svarta pengar. 19

Sacha hade haft som princip att aldrig stjäla ett öre när hon hanterat garderobens kvällskassor även om hon visste att hennes kollegor gjorde det varje kväll. Men hon visste att Tommy också visste att hon inte körde fulspel. Att sedan ha fått förtroendet att köra igång nattklubben var stort. Bara nattklubbens entrékassa drog in tjugofemtusen svart per kväll. Av de fyra barerna i nattklubben redovisade man bara för en. Sachas del var generös, hon fick ett fast arvode på tvåtusen vitt per kväll och sedan tio procent av de svarta intäkterna. Hon visste att det var en av sakerna som hade knäckt David, att hon hade mer pengar att röra sig med än han. Trots att han satt som trader och höll på med aktiehandel med en examen från Handels. Själv hade hon hoppat av gymnasiet och tvingats läsa in allt på Komvux. Att sedan ha tagit sig in på psykologlinjen hade knappast handlat om något annat än tur. Hon hade stått på universitetets kansli samma dag som terminen började och det hade funnits en restplats. Nu var det bara en dryg termin kvar innan hon var klar. Men vad hon skulle göra med sin utbildning hade hon ännu inte bestämt. Sacha gled in till vänster och ut genom svängdörren till köket. Ann och Mona satt vid bordet, bolmande på sina cigg och log avmätt mot henne, men verkade inte notera hennes trasiga ansikte. Sacha vinkade till kockarna och kallskänken som var fullt upptagna varefter hon gick nerför den smala stentrappan till omklädningsrummen. Trappan var som vanligt hal efter de mängder öl och fett som varje kväll var i omlopp. I källarvåningen var det tyst och kallt och hon skyndade fram till sitt skåp. Lotta kom plötsligt ut från toaletten med skjortan öppen. Hennes 20

svarta behå skulle synas, vilket givetvis var ett medvetet val. Lotta var knallbrun och tänderna lyste vita. Hennes mörka hår hade blekts något och gett henne guldiga slingor. Många tog ofta fel på Sacha och Lotta, och vid en första anblick var de rätt lika. De var faktiskt mer lika än Lotta och hennes syster som var blond och lång. – Men tja! Men vad fan, vad har hänt? Lotta rusade fram och tittade på hennes ansikte. Sacha log generat. – Äh, han var bara dum i huvet. – Yuppiesnubben? Den där korta? Fan, jag sa ju det. Det funkar aldrig med svartsjuka killar, då blir det så här. – Strunt i det nu, jag ska anmäla honom. Det kommer krossa honom. – Bra, smart av dig! – Men hur var Grekland? – Helt magiskt! Jag kan bara inte fatta att jag bara varit borta i en månad, det känns som fem år. – Och var hamnade du? – Vi körde båt mellan alla småöar. Tomt på folk och helt fantastiskt väder. Har bott på små hotell, du vet, typ familjer som driver. Sjukt god mat, det är väl det värsta. Jag har typ ingen midja kvar. Lotta drog i en osynlig remsa på sin mage och Sacha himlade med ögonen. – Lägg av, du är lika deffad som alltid. Men var syrran med hela tiden? – Hon åkte hem en vecka tidigare. Själv kommer jag direkt från Arlanda, jag landade vid sju så det var ingen idé att åka hem emellan. Nu är bara den stora frågan var 21

jag ska bo. Syrran flyttade ihop med sin kille så att bo där är bara att glömma. Sacha drog av sig gympaskorna och synade ansiktet i spegeln. – Jag har ju sagt att du ska bo hos mig. Jag har ett extra rum som bara står där. – Är du verkligen säker? – Sluta, det blir ju bara kul. Fatta hela sommaren. – Underbart, särskilt nu om du dumpar yuppien. – Om? Det har redan hänt. – Och Nikolas? Hur har det gått med honom? Sacha log. – Ganska bra. Det känns som att han gillar mig. – Gillar dig? Han är ju kär, det syns när han ser på dig. Hänger han fortfarande med Waschil och gänget? Sacha ryckte på axlarna. – Jag vet inte, jag tror det. Han sa något om att de brukar träna ihop. – Det är väl det trista. Waschil är ju helt galen. – Jo, men Nikolas vet om det. Hur gör jag nu? Sminkar jag över eller låter det vara? – Du gör ingenting innan polisen har kollat. Och vänta! Jag har ju bilder kvar i kameran, du måste ta bildbevis. Det missade syrran när hennes förra pojkvän sparkade henne på midsommarafton förra året. Lotta drog fram sin resväska och fick fatt i en kamera. – Sätt dig där på bänken nära lampan. Sacha vinklade ansiktet mot ljuset och Lotta brände av sex bilder, sedan drog Sacha ner lackdräkten och visade revbenen. Då drog Lotta efter andan. 22

– Men herregud, du är ju helt blå. Gör det inte ont? Sacha grimaserade. – Inte så, det kommer bli värre imorgon. Men jag har fått stryk förut, jag vet hur jag ska andas. – Vem har gett dig stryk? När du var liten? – Glöm det, men jag klarar mig. Ta bilderna nu, jag måste upp och fixa växelkassorna. Sacha drog upp blixtlåset och Lotta flinade. – Nu kommer du att vara förevigad tillsammans med en massa bilder på ouzo och tzatziki. Sacha gjorde en grimas och gav Lotta en försiktig kram. – Tack för att du är hemma igen. Och för att du tog bilderna. – Lägg av, jag har alltid hatat aset. Hur fan kan man få för sig att spöa någon. Så stört. Sacha satte på sig sandaletterna och knäppte spännet bakom hälen. Hon kände sig alltid trygg på Riche, hon visste att David aldrig skulle ta sig hit. Han hade aldrig vågat sig till hennes arbetsplats. Hon misstänkte att han trots allt hyste en rätt stor respekt för Sachas nära kontakt med de stora dörrvakterna. Eller ”hennes vakthundar” som David kallade dem. Kockarna serverade bläckfiskgryta som personalmat och Sacha gick in till dem med sitt vanliga leende. – Jaha, nu kommer prinsessan. Och vad vill du ha idag? För du ska gissningsvis inte ha bläckfisken som alla andra? – Helst inte? Orkar ni göra en wok igen? Kocken skrattade. – Äter du aldrig något annat? Du vet väl att vi faktiskt har andra saker på menyn? 23

Sacha log brett. – Men den är ju så god, varför ska jag riskera något genom att testa något nytt? Kocken stönade och tog fram ingredienserna. Efter att ha blivit lovad sin vanliga wok av kocken gick Sacha en snabb sväng förbi garderoben för att gå igenom viplistan med Tommy. På väg tillbaka kom de två poliserna som ansvarade för restaurangpatrullen på Stockholms krogar. Anders hade sin sedvanliga skjorta med korta ärmar och storblommigt mönster. Ulf var något mer lågmäld i grön piké. Sacha svängde runt. – Vad bra att jag fick tag i er … jag skulle behöva göra en anmälan. Anders studerade hennes ansikte och nickade. – Vi ser det. Någon du känner? – Ja, tyvärr. En kille jag varit tillsammans med. – Men inte längre? Hur länge sen? – Sen ikväll, när det här hände. – Men han har varit svartsjuk innan det, gissar jag? – Japp. Så hur gör jag? Ni behöver ta bilder och sånt va? Jag behöver öppna upp nattklubben så jag har i så fall lite svårt att hinna just nu. – Vi har grejer i bilen, när är du klar däruppe? Vi kan komma efter stängning. – Perfekt, jag räknar kassan vid två och är klar senast halv tre. Funkar det? – Vi ser till att vara här då. Och namn på killen? Ifall det skulle uppstå något strul under kvällen. – Det tror jag i och för sig inte, men han heter David Carlsson. 24

– David Carlsson, då är det noterat. Och du, ta hand om dig ikväll. Du kanske egentligen borde vara hemma och ta det lugnt? – Äh, det är bara skönt att komma hit och tänka på annat. Jag känner mig tryggare här. Anders log och lade armen om henne. – Annars ringer du bara efter oss, du har vårt nummer. Vi är här på några minuter. Sacha fick en klump i magen och svalde. – Tack. Hon skyndade tillbaka mot köket för att hämta sin mat. Nu fanns det ingen återvändo, hon skulle anmäla David. Anders och Ulf skulle inte låta henne ändra sig. Fem minuter senare hade Sacha fått sin rykande heta wok och skyndade upp till festvåningen en trappa upp där man förberedde öppningen av nattklubben. De som arbetade i barerna hade fått uttryckliga order att bära svarta tajta linnen och svarta jeans. Allt skulle vara enhetligt i ett försök att efterlikna den klubb i London som Sacha haft som förebild. Fredrik och Jocke nickade mot henne när hon satte sig för att äta. De skötte den större baren som också var i anslutning till dj-båset. – Vad fan har hänt med dig? Jocke såg på hennes ansikte. Sacha gjorde en grimas. – Det är okej, men han kommer inte göra om det. Jocke såg skeptiskt på henne. – Är det inte så alla tjejer säger? – Säkert, men jag har dragit. Vilket jag redan hade 25

tänkt göra, det var väl det han kände på sig. Har ni förresten sett Nikolas? Jocke log. – Har han något med det här att göra? Sacha ryckte på axlarna. – Kanske, men det är inget David kände till. – Hur länge har du varit ihop med David? – Två år. – Hur länge sen är det Nikolas började här? – Några månader kanske. Jocke flinade. – Fattar. Men jag gillar honom, riktigt skön snubbe. Jäklar vad stor han är. Balkansnubbar är såna jävla bjässar. Till skillnad från en stackars späd asiat som jag själv. Finns ju inte en chans för mig att bygga de där musklerna. Sacha log. – Fast du är ju jättegullig, alla tjejer gillar dig. Jocke fnös och Fredrik skrattade till. – Gullig, det vill man inte gärna höra som snubbe. Sacha åt upp det sista på tallriken och gick in till disken. Två diskplockare kom in vid tiotiden och fick sedan slita hårt för lönen. De bar stora tunga backar med glas över hela stället. Vid ett par tillfällen hade de testat att anställa en tjej men hon hade knappt orkat halva kvällen innan hon höll på att ramla ihop. Däremot hade Sacha drivit igenom att ha två tjejer som gick omkring och sålde shots. En var utklädd till cowgirl med ett patronbälte över bröstet och serverade tequila shots. Den andra var utklädd till sjuksköterska och erbjöd ”medicin” ur provrör. Tjejerna var klart uppskattade, men de drog också till sig jobbiga killar 26

som inte kunde låta bli att tafsa. Ytterligare en kille och en tjej kom vid midnatt och dansade på varsitt litet podium. Varje kväll var det någon som försökte slita ner dansarna och själv ta sig upp på podiet, men blev raskt utkastade av vakterna. Nikolas stod med Sacha i entrékassan hela kvällen och sedan gled Micke omkring inne på klubben för att hålla koll. Riches nattklubb hade sällan riktiga bråk, det hände oftare på de andra ställena kring Stureplan. Men löningshelger var ett undantag, det drog fram det sämsta ur folk. Samtidigt som det också garanterade bra kassor. Sacha hade som princip att låta tjejer slippa betala entréavgiften på 90 kronor. Mest för att hon visste att de oftast tjänade sämre än killarna, oavsett yrkeskategori. Hon fattade att det knappast bidrog till någon större skillnad att jämna ut löneskillnaderna, men det kunde inte heller skada. På det stora hela var det sällan eller aldrig problem med tjejer, de spårade inte när de drack och fick de en tillsägelse skärpte de sig alltid. Bara en gång på fyra år hade Sacha varit med om att en kvinnlig gäst behövt kastas ut. Sacha drog fram sminket ur väskan och satte igång. Såret kring ögat ömmade och hon skulle inte klara av att täcka skadan helt. Men med van hand såg hon trettio minuter senare helt anständig ut. Mörkt sotade ögon och ljusa läppar. Håret i högt uppsatt svans. – Hej! Nikolas mörka röst fick henne att hoppa till och hon vände sig mot honom och log. – Hej! Han stirrade på henne och kom nära. Synade hennes ansikte och skakade på huvudet. 27

– Hur i helvete …? Sacha nickade. – Han fick spel. – Vet han om oss? Sacha skakade på huvudet. – Nej, men det spelar ingen roll. Det var lika bra att det blev så här så jag inte behöver sätta mig ner och ta snacket. Nu sorterade han ut sig själv. Enkelt. Jag ska snacka med polisen också när de kommer förbi ikväll. Det kommer döda honom, han har berättat förut att firman han jobbar på gör regelbundna kontroller i polisregistret. Han hade någon kollega som åkte fast för rattfylla och fick gå på dagen. Då tror jag inte att kvinnomisshandel kommer landa så bra. – Kan jag inte bara få spöa skiten ur honom? – Det löser absolut ingenting, förutom att du kan åka in. Det är bättre att han åker in. – Sant. Har du grejer kvar i hans lägenhet? – Nej, jag tog dem förra veckan när han var på jobbet, men jag tror inte han märkte det. Men han lär väl märka det nu. – Jag vill inte att du sover ensam ikväll. Sacha flinade. – Inte jag heller. Nikolas log mot henne men skakade på huvudet. – Jag måste träna, lovade Waschil att vi skulle dra direkt efter jobbet. – Vem tränar klockan fyra på morgonen? – Jag, man måste det om man ska kunna hålla sig i form i det här jobbet. Jag får inte ihop två pass om dagen annars. 28

– Jag vet, men det hade varit mysigt om du hade följt med mig hem. Lotta kommer förresten att ta extrarummet, hon har inte hittat något annat. – Bra, då kommer du inte vara ensam. Och jag gillar Lotta, henne tjafsar man inte med. – Shit, vi måste öppna nu. Springer du ner och öppnar grinden? Sacha fick fram hurtsen för entrékassan och placerade sedlarna i sina fack. Hon hade hört från folkmyllret som redan samlat sig i kö i trappan att det skulle bli hårt tryck ikväll. Vilket bara var skönt, hon orkade inte tänka mer på David. Från och med nu skulle han inte få ta mer plats i hennes liv eller tankar. Vid midnatt hade de redan slagit försäljningsrekord och folk stod i hela trappan och trängdes. Om de inte passade sig skulle brandmyndigheten komma och stänga hela skiten. Det hade hänt en gång på Caféet och Sacha visste att ägarna var oroliga för att stöta sig med myndigheterna. Nikolas gjorde sitt bästa för att hålla folk i schack medan Sacha försökte ta betalt så snabbt det var möjligt. Om trängseln blev för stor fanns det alltid en risk att folk tryckte sig in och man missade möjligheten att ta betalt. Nikolas röt ifrån vid några tillfällen och manade gästerna att lugna sig, annars skulle han slänga ut dem. Deras blickar möttes och han blinkade åt henne, hon blev alldeles varm. Även om de inte hade överdrivet mycket gemensamt förutom intresset för träning, så var det något visst mellan dem. Som att ett harmoniskt lugn spred sig så fort de var tillsammans. Sedan var sexet något extremt, det var övernaturligt bra. Det räckte med att han satte sina händer på hennes höfter 29

så gick hon igång. En helg hade de lyckats åka iväg till skärgården och tillbringat tre dagar helt ensamma. Efteråt hade hon varit öm i hela kroppen och hjärtat sprängde. Hon hade verkligen velat ha honom hos sig den här natten, men visste att det var lönlöst. Ingen sa nej till Waschil, då var man bara korkad.

Ã&#x2013;

TA DEL RS

Nutid marianne jidhoff krängde av sig tajtsen och collegetröjan. De svettiga strumporna lade sig i korvar på badrumsgolvet. Duschen lät hon vara ljummen eftersom hon verkligen behövde svalkan. Två timmars rask promenad med Britta var en fysisk ansträngning, det hade till och med Torsten erkänt. Torsten försökte konstant tvinga med Marianne på joggingrundor, men det var ytterst motvilligt hon gick med på den galenskapen. Högst ett par gånger i månaden eftersom hon hävdade att de raska hundpromenaderna var minst lika ansträngande. Därför hade det glatt henne extra mycket när hon kunde konstatera att Torsten flåsat för glatta livet när de knatade genom den ordentligt kuperade terrängen i elljusspåret bakom Kaknästornet. På Britta märktes ingenting, hon trippade oförändrad bredvid dem. Mariannes släktingar, Johan och Eva von Dies med respektive, hade bjudit in Marianne, Torsten och Augustin Madrid till en enkel grillmiddag ute i det fria på Blockhusringen 35, där Johan bodde med sin fru Kristin och deras 33

två söner. Johan var en erkänd författare som skrev sina spänningsromaner under pseudonym. Hans kusin Eva var försvarsadvokaten som tvingats lämna ifrån sig sin licens efter ett narkotikabrott för snart tjugo år sedan. Idag drev Eva en stiftelse för våldsutsatta kvinnor och barn och var en stark röst i debatten gällande våld i nära relationer. Johan och Eva var yngre än Marianne men de hade alltid haft en god släktrelation och lyckats hålla en fin kontakt under alla år. Idag umgicks de även flitigt med Mariannes tre barn. Augustin hade umgåtts med Eva och hennes man Axel under flera år och Torsten hade blivit en kär bekantskap under de år han arbetat tillsammans med Marianne. Det rådande läget med coronaviruset hade gjort umgängesformerna striktare och mer sällsynta, men denna grillmiddag var något Marianne sett fram emot. Hon hade något dåligt samvete över pappa Harry som trängtade efter sociala sammanhang, men han befann sig sedan pandemins utbrott i sommarhuset på Dalarö tillsammans med sin nya fling. Det gick ingen nöd på honom och han såg till att hålla sig i bra fysisk form genom att gå raska promenader och göra några timmars trädgårdsarbete varje dag. Marianne misstänkte att den hektaren stora tomten på Dalarö aldrig skulle vara så välskött och prunkande som under den kommande sommaren. Maj hade hittills betett sig rätt försiktigt, men nu mot slutet hade det börjat ta fart och temperaturen steg varje dag. Vilket varit väldigt tydligt under den raska promenaden. Marianne klev ur duschen och handdukstorkade håret med bestämda tag innan hon kammade igenom det långa 34

mörka håret. Besöket hos frisören ett par dagar tidigare hade varit nödvändigt, Marianne avskydde när det gråa sprängde fram. Hon ville ha den naturligt mörka färgen som hon fötts med, hon tyckte det passade bättre mot hennes färger i övrigt. Med vana rörelser duttade hon in serum och fuktkräm samt en liten klick foundation. I håret fördelade hon värmeskydd och skred sedan till verket med fönen. Det tog alltid längre tid än hon önskade att få hennes rejäla hårsvall att bli torrt, men till slut hade hon lyckats och skyndade sig att slänga upp alltihop på värmepapiljotter. De fick svalna medan hon valde kläder. Hon och Torsten hade bestämt sig för att cykla ut till Blockhusudden och hon behövde därför välja något cykelvänligt. Alltför fladdrande byxor eller kjol medförde garanterat hjulstopp. Sigrid hade sytt upp ett par långbyxor som Marianne älskade och som hon sedan fått uppsydda i flera olika färger. De var lagom vida och passade fint till den stickade tröja som nog skulle behövas när de satt utomhus hela kvällen. Marianne valde också en vit storskjorta under för att göra det hela lite festligare. När värmespolarna togs ur lade sig håret lydigt i fina lockar. Tricket, hade Sigrid lärt henne, var att välja riktigt stora spolar, annars riskerade man att se ut som en porslinsdocka från 1800-talet. Med en snabb blick på klockan konstaterade hon att hon hade fem minuter på sig att slutföra. På fötterna fick det bli gymnastikskor i canvas som Sigrid förklarat var det allra senaste. Marianne tyckte de påminde misstänkt mycket om den gamla sortens tennisskor. Men de var sköna och såg fräscha ut. 35

Tidigare på dagen hade Marianne köpt blommor på Bruuns på Karlavägen och de låg nu prydligt inslagna i sitt papper i hallen. Torsten skulle ta med sig en vinflaska. Marianne hade ännu inte vågat fråga, men hon undrade hur Torsten hade tänkt det med sommarplanerna. Givetvis fanns det inget självklart i att de, som kollegor, skulle spendera sommaren tillsammans. Men det hade ändå blivit så att de tillbringade alltmer av också den lediga tiden ihop. Förvisso innefattade faktiskt det också Augustin Madrid och hans far samt Mariannes tre barn med respektive. Pappa Harry, Lola och Philippe ingick även de i denna stora grupp av nybildad gemenskap. Alla trivdes mer än väl tillsammans och det hade växt på dem alla helt naturligt.

9 789189

087330