9789189055186

i t t m i å l t h t E

a r t ä hj

M alin Lundgren

i t t m i å l t h t E

a r t ä hj M alin Lundgren

Tidigare böcker av Malin Lundgren Zero betyder noll (som i nolla), Idus förlag, 2018 Bitar av ett pussel, Idus förlag, 2019

Ett hål i mitt hjärta Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2019 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Malin Lundgren © Omslagsfoto: iStockphoto Grafisk form och sättning: Alexandra Lundquist, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2019 ISBN: 978-91-89055-18-6

Till Josefine och Malin Och alla andra hjärtebarnsfamiljer För ökad medvetenhet om hur det kan vara Att leva med ett medfött hjärtfel

Kapitel 1 Trots att golvet är hårt under ryggen ligger jag där med händerna på bröstkorgen; du-dunk, du-dunk, du-dunk. Hjärtat slår i jämn takt.

Tankarna snurrar. Allt jag försöker skriva låter fånigt.

Jag tar upp mobilen och börjar med ett simpelt ”Hej”.

Suddar. ”Tjena”.

Suddar. ”Hej! Hur mår du?”

Nej, jag suddar igen.

Jag lär bara få ett allmänt ”Bra. Själv?” tillbaka. Vad svarar jag på det?

Om jag skriver ”Läget” kanske svaret blir något om vad hon gör. Eller så frågar jag rätt ut: ”VGD?” Vad gör du? Eller så …

7

Telefonen känns tung och klumpig i handen.

Jag lägger ifrån mig den på sängbordet och sträcker mig istället efter fjärrkontrollen. Kryper sedan upp i sängens hörn, med kuddarna som ryggstöd. Knappar fram en serie på Netflix som jag tycker är bra, Marvelserien Jessica Jones.

Jag vet inte om den är särskilt poppis att titta på. Säkert helt ute.

Med en suck tar jag upp telefonen igen och försöker utforska vad som gäller enligt de sociala medierna. Men kompisarna har mest lagt upp bilder på meningslösa intetsägande saker. Åh, Amelia har shoppat! Jag vill också shoppa.

Nya kläder. Kanske ett nytt mobilskal? Någonting som får det att kännas som om jag inte är kvar där jag var för två månader sen. Allt är sig likt, men ingenting känns som förut.

Jag känner mig så himla elak. Hon har skrivit till mig. Jag har öppnat hennes meddelande. Det syns att meddelandet är läst. Men jag har inte svarat. Vad ska jag skriva? Framför allt nu, när det har gått ett par dagar.

Hej, förlåt för att jag är dryg och inte hör av mig.

8

Jag känner mig som världens sämsta kompis.

– Moa, maten är klar! hör jag pappa ropa från undervåningen.

Jag reser mig upp, fast bara till sittande. Tar tre djupa andetag. Ställer mig långsamt upp.

– Moa! Hörde du? ropar pappa igen.

– Jag kommer! svarar jag och går mot köket.

Jag sätter mig på min vanliga plats, den till höger om pappa, med mamma mittemot och storasyster Vilja på hennes högra sida. Vilja har redan lagt upp mat på sin tallrik och börjat äta. Köttfärsbiffar med klyftpotatis.

– Vad? Jag måste väl få äta medan det är varmt! Bara för att du ska hålla på och sega hela tiden, säger hon surt.

– Jag har inte sagt något, säger jag och lägger upp fler potatisklyftor på min tallrik.

– Måste ni två alltid bråka? suckar mamma.

Vi kan väl prata om något roligare. Hur känns det att börja skolan imorgon, Moa? – Vadå känns? Jag har väl ändå gått i skolan i fyra och ett halvt år. Fem och ett halvt räknat med förskoleklassen, säger jag.

9

Mamma suckar. Egentligen har hon rätt i att undra. Det känns faktiskt inte alls bra att börja skolan imorgon. Nervositeten ligger som ett tryckande täcke över mig. Jag antar att det är därför jag snäser så mycket åt Vilja, men vad har hon för anledning att vara sur och vresig mot mig?

När skolan börjar igen efter till exempel ett sommarlov är alla lika nervösa. Allt är nytt och spännande. Som när jag började i fyran, mellanstadiet. Då var mycket annorlunda. Ny klasslärare. Klasserna var uppbrutna och om-mixade, fast vi kände varandra från fritids. Fritidsklubb istället för fritidshem på eftermiddagarna. Även femman var ganska spännande att börja i. Vad hade hänt över sommaren? Skulle det börja någon ny i klassen?

Nu är det bara jag som är nervös. Jag ska börja skolan på nytt. Inte från årskurs ett, men jag kommer ligga så långt efter alla andra att det kommer kännas som det. Det är jag helt säker på.

Jag äter upp maten under tystnad och ber 10

därefter att få lämna bordet. Mamma säger att jag först måste läsa lite läxor med henne.

Hon har fått ett veckobrev med veckans engelska glosor och förhöret är redan imorgon, på måndagen.

Pappa och Vilja dukar av bordet och går därifrån. Jag sätter mig motvilligt ner igen efter att ha ställt in min tallrik i diskmaskinen.

Mamma försöker traggla glosorna med mig, men det är inte orden i sig som är svåra. Det är grammatiken och att få ihop korrekta meningar som jag har svårt för, skriva rätt, tala rätt.

Sånt kan inte heller mamma särskilt bra. Hon är därför inte mycket till hjälp.

– Petrol station, säger mamma.

– Bensinstation, svarar jag med en suck.

– Nu vänder vi på det och kör svenska först; fordonsbränsle, säger mamma.

Jag suckar ännu högre och slår ner pannan i bordet med en överdriven uppgiven huvudrörelse.

Visst, som vuxen, om jag någon gång i mitt liv ska åka utomlands och behöver hyra en bil 11

lär väl de här orden behövas, men än så länge är det många år kvar innan jag ens får övningsköra.

– Jag orkar inte mer, säger jag till mamma.

– Du är bara inte motiverad, kom igen, några ord till klarar du, fokusera: for-dons-brän-sle, säger hon överdrivet avstavat.

– Sluta! Jag orkar inte, säger jag igen.

– Är det hjärtat? frågar hon.

Den vanliga oron i rösten. Den stirriga blicken. Rädslan.

– Men sluta! Jag orkar bara inte plugga meningslösa glosor! skriker jag och reser mig från köksbordet.

Mamma försöker be om förlåtelse, men jag är redan på väg upp för trapporna. Ilsket stampande. Onödigt, jag vet. Men det känns skönt.

Inne på mitt rum lägger jag mig åter ner på det hårda golvet. Händerna på bröstkorgen. Du-Dunk. Du-Dunk. Du-Dunk. Det slår hårdare än innan middagen. Det är bara för att jag är arg på mamma. Nej, det är inget fel på mitt hjärta. Inte just nu i alla fall.

12

Kapitel 2 Dagen därpå vräker regnet ner. Jag vaknar av smattret mot rutan. Huvudet värker. Helst vill jag stanna under täcket hela dagen, men det är fruktansvärt varmt inne i mitt rum.

Jag bestämmer mig för att kliva upp.

Motvilligt. Jag som trodde att det var februari.

Inte ens årstiden är som den brukar vara.

Med tunga steg går jag mot köket. Jag stannar vid trappan. Sätter mig ner.

Hur långt är det från mitt rum till trappan?

Fem meter? Ändå känns det alltid som att det behövs en paus här.

Orken ska snart bli bättre, har läkarna sagt.

Fast de säger så mycket. Det är svårt att veta exakt allt de menar. En sak vet jag i alla fall. Det är att jag föddes med ett hjärtfel. Jag hade ett hål i hjärtat som behövde lagas.

13

Läkarna har försökt förklara det där eftersom jag är nyfiken av mig och gärna vill veta. Fast jag fattar inte hur ett vanligt hjärta fungerar. Ord som skiljeväggar och kammare och sånt förstår jag inte riktigt.

Ett hål var det i alla fall som fanns där när jag föddes. Massor av läkarbesök och flera operationer har det varit för att den där förbannade blodpumpen ska fungera bra.

Det hade hjärtat nu gjort ett par år. Pumpat på som det skulle utan svischande ljud. Tills i höstas när jag plötsligt började bli väldigt, väldigt trött.

Hålet gör att hjärtat inte syresätter blodet som det ska.

Den här trappan som jag nu sitter vid var min värsta fiende. Den var så jobbig att gå i! Läkarna hittade inget fel. Vi fick bråka och tjafsa. Eller, mamma fick bråka och tjafsa. Hur skulle jag orka med det när jag inte ens orkade gå i trappor?

Jag kollar mobilen för säkert trehundrasjuttionde gången. Fortfarande inget meddelande.

Ska jag skriva något? ”Hej, hemma från sjukhuset nu”.

14

Det har jag i och för sig varit i en vecka. Jag suddar meddelandet.

Jag bråkar med mina egna tankar fram och tillbaka. Om jag inte ens orkar gå till köket, utan att stanna vid trappan och andas, hur ska jag då orka med Amelia och allt hennes tjatter?

Då plingar det till i telefonen. Det är från Amelia. Som om hon har läst mina tankar. ”Hej, läget?” skriver hon. ”Jodå, bra. Du?” svarar jag. ”Bra”, skriver hon.

Ska jag fråga om hon gör något speciellt? Om hon är redo för skolan? Om vi ses på bussen?

Antagligen har hon tråkigt eftersom hon hör av sig. Men nu blev det tyst. Jag reser mig och går motvilligt ner till köket.

– Hur går det, gumman? Är du klar snart? frågar pappa.

– Jadå, det är lugnt. Det är tio minuter kvar tills bussen går, svarar jag.

– Jaha, ja, men jag tänkte att jag skulle skjutsa dig, säger han.

15

– Skjutsar du mig också? ropar Vilja från badrummet.

Hon har värsta superhörseln om hon hör något hon vill höra. Annars är hon typ helt döv.

Nu var visserligen badrumsdörren öppen, men hon hade just stängt av hårfönen som surrade högt. Timing.

– Jag hinner till bussen, säger jag och reser mig från köksbordet.

Jag ställer min tekopp på diskbänken. Sedan ångrar jag mig, öppnar diskmaskinen och ställer in koppen där istället.

– Vad gör du! Det där var ju rendiskat! tjuter Vilja som plötsligt dyker upp i köket.

– Flickor, sluta bråka, säger pappa.

– Skulle du skjutsa mig, eller? säger min syster till honom.

– Ja, gå till bilen då, men Moa, jag vill att du åker bil också, svarar han.

– Jag ska ta bussen har jag sagt! svarar jag.

– Nej, jag skjutsar dig idag. Tänk på alla baciller, baskelusker, förkylningar och skit, säger han.

Jag suckar, men går ändå mot bilen.

16

– Diskade du om allt nu? frågar Vilja.

Min smutsiga tekopp står kvar bland det rena.

Nej, jag startade aldrig maskinen på nytt. Det är så typiskt Vilja att starta diskmaskinen utan att fylla den helt först. Hade den varit full hade jag inte fått in min kopp där och då hade vi sluppit bråket.

Nu önskar jag att jag hade tagit bussen istället.

Skolbussen har sin egen sociala ordning. Siri, Olivia och Rosanna längst bak. Jag och Amelia nästan längst bak. Oscar, Oliver och Max någonstans i mitten. Bastian och Viggo längst fram.

Plus elever från andra klasser också.

Vi är liksom ett litet tjejgäng från klassen som alltid sitter där bak och fnissar åt killarna i mitten. Ibland skickar vi meddelanden till dem från våra mobiler så att de vänder sig mot oss.

Det är kul och hjälper till att ge en bra start på skoldagen.

Jag har missat allt detta sedan innan jullovet och inte ens nu, när jag äntligen ska få komma tillbaka till skolan, får jag åka buss.

17

Moa får äntligen komma tillbaka till skolan. Till vardagen och till rutinerna. Tror hon.

Men ingenting är som det brukar vara. Klassläraren Henke har infört nya regler för läxförhöret. Bastian åker inte längre bussen till ändhållplatsen och värst av allt - Bästa vännen Amelia har hittat någon annan att vara med!

Allt Moa vill är att få återgå till det vanliga, bara hon och Amelia. Hon längtar tillbaka till simhallen och deras interna snack om killar och kändisar.

När Moa får veta att Amelia ska få gå på den stora Melodifestivalfinalen om ett par veckor, med chans att få se deras absolut största idol live rasar världen än mer samman.

Hur ska hon stå ut om Amelia får se supersöta Samuel live och inte hon?

Det här är en berättelse om vänner, skolan och att hitta tillbaka till sig själv efter en längre sjukfrånvaro och hur livet kan vara med ett medfött hjärtfel.

Ett hål i mitt hjärta är skriven av författaren till Zero betyder noll (som i nolla) och Bitar av ett pussel.

www.idusforlag.se