veronica sjöstr and
Den gråtande violinisten
Tidiga r e u tgiv ning på Rom a nus & Selling Den svarta dolken (2021) Tidiga r e u tgiv ning på a n nat förl ag Änglalik (2008) Kretsen (2009) Den siste tsarens hemlighet (2012) Kapten Fiennes skatt (2012) Det japanska husets förbannelse (2013) Ensamvarg (2019) Arvsynd (2019) Vredesmod (2020)
Till Stefan. Du är mitt hemma.
www.romanusochselling.se ISBN 978-91-89051-64-5 Copyright © Veronica Sjöstrand 2022 Omslag: Lotta Kühlhorn Tryck: ScandBook, EU 2022
Antonio Stradivari föddes i staden Cremona i Italien någon gång runt år 1644. Vem som lärde honom yrket är inte säkert, men under sitt liv skapade han omkring 1 100 stråkinstrument. Hans fioler och cellor används än idag, 300 år senare, och räknas till de finaste som någonsin har tillverkats. Med endast passare och linjal utformade han instrument med perfekt balanserade matematiska proportioner. Stradivari fortsatte att arbeta ända fram till sin död år 1737. Om det är träet, det precisa hantverket, den vackra rödbruna fernissan eller något annat som ger Stradivaris fioler sitt oöverträffade ljud är än idag ett mysterium.
Prolog Den maskerade mannen observerade tyst och osedd Angela Yin när hon gick över golvet i sin träningsstudio. Hon var klädd i yogabyxor och linne och rörde sig med en dansares styrka och grace. Han såg på henne när hon tog upp sin stradivarius, strök fingertopparna över ytan och undersökte den med en svepande blick. Fiolen bar spår efter trehundra år av kärlek från sina ägare. Ett litet hack i snäckan där någon tappat den. En lång repa på locket intill det perfekt utskurna f-hålet. Fiolens fernissa sken fortfarande med en djupt gyllene ton som åren inte rått på. Med en van rörelse placerade Angela fiolen mellan sin axel och haka och började spela. De böljande tonerna flöt ut genom studions öppna skjutdörrar. Vänd mot gräsmattan och sommarkvällen utanför slöt hon ögonen och lät kroppen följa med i musiken. Musklerna i hennes smala ryggtavla arbetade när hon svängde fram och tillbaka. Angela reagerade inte när den maskerade mannen närmade sig henne bakifrån. Först när han la en hand på hennes axel ryckte hon till och skrek: ”Vem är du?” ”Ge mig fiolen”, svarade han och grep om hennes bara överarmar så hårt att huden vitnade. ”Sluta! Du gör mig illa.” 7
Angela tryckte fiolen mot sitt bröst och skyddade den med armarna. Den maskerade mannen skakade henne så att huvudet flög fram och tillbaka. Med ett tag om hennes hand försökte han slita den ifrån fiolen. Smärtan fick Angela att skrika rakt ut. Hon ryckte sig loss och backade bort från honom. Precis när hon skulle springa ut på gräsmattan fångade han in henne och slog henne över ansiktet med öppen hand. Ögonbrynet sprack och blodet rann ner över ögat. ”Släpp den jävla fiolen då!” ”Du får henne inte”, sa hon och omfamnade instrumentet som ett barn. Mannen slog till Angela över käken med knuten näve och hon föll bakåt och landade tungt med huvudet i golvet. När hon omtöcknad försökte krypa bort från honom slet han stradivariusen från henne. Han la den på byrån, plockade upp en spruta ur en tygpåse han ställt vid dörren och gick tillbaka mot Angela. Hon satt med ryggen tryckt mot väggen, desorienterad och med halvslutna ögon. Stora mörkt röda fläckar hade blommat upp på hennes axlar och kring halsen där han hållit sina händer. Blodet rann sakta från tinningen ner på golvet. Precis när han injicerat den klara vätskan i hennes arm klev en kvinna in genom dörren. Vid en snabb anblick var hon Angelas raka motsats. Medan Angela hade håret i en enkel svart fläta och inte hade några synliga märken på sin hud var kvinnan i dörren täckt av tatueringar på armarna och halsen, och hennes hår var neonrosa. Men deras drag var så lika att mannen insåg att de måste vara systrar. Hon stirrade på mannen, på innehållet i tygpåsen vid dörr öppningen och på mannen igen, innan hon utbrast ”Vad fan har du gjort?” och rusade fram till Angelas kropp och knäböjde intill henne. 8
Utan ett ord grabbade han tag i kvinnans hår och drog upp henne på benen igen. ”Släpp mig din jävel!” skrek hon och tryckte med all kraft en armbåge i hans revben, så att han tappade taget. Hon måttade en spark mot hans knä, men han vek undan och fick armen om hennes hals och tryckte mot strupen. Genast bet hon i den bleka huden tills han skrek av smärta. I samma stund som hon snurrade runt fällde han henne med ett knytnävsslag mot ena tinningen. Hon dråsade ner på golvet och allt blev tyst. Det enda som hördes var mannens tunga andning. Han satte sig på huk mellan de två kvinnorna, drog av sig ena handsken och kände först på Angelas puls, sen på systerns. Angela reagerade inte alls, systern stönade men öppnade inte ögonen. Flera sekunder gick utan att mannen rörde på sig, han bara satt där mellan dem med nedböjt huvud. Höll handen över såret på sin arm. Till sist lyfte han upp systerns medvetslösa kropp över axeln och gick ut ur studion. När han försäkrat sig om att gatan var tom sprang han genom regnet fram till den svarta skåpbil som stod parkerad utanför. Han knackade på bakdörren och den svängde upp. ”Vad fan? Vem är det där?” ”Hon såg mig. Såg vad jag gjorde. Kunde inte lämna henne där.” ”Okej”, sa mannen som öppnat bildörren. ”Det kommer inte bli populärt, men vi har inget val.” ”Ge henne en injektion så att hon inte vaknar – jag måste gå in igen.”
Stockholm
Måndag 21 juni
Kapitel 1 ”Rör mig inte!” Jag var på väg ner mot bottenvåningen för att hjälpa auktionshusets receptionist Yvonne när jag hörde skriket inifrån utställningslokalen. Jag tog de sista trappstegen i ett språng och skyndade mot tumultet. Två av våra yngre projektledare passerade mig med besvärade blickar. Det var mamma som skrek. Hon stod mitt på golvet i morgonrock och persiko färgad sidenpyjamas. Det blonderade håret var oborstat och hennes ansikte svullet av tårar. Rummet var fullt av antikt, asiatiskt porslin och keramik. ”Det är ditt fel att han är död!” skrek hon och slog ut med armen. Hon missade en vit vas med blå dekor med ett par millimeter. Mingdynastin. Säkert värd en halv miljon kronor. Det var min bror Matteo hon skrek åt, han stod vänd mot henne med händerna uppslängda i luften. Vi hade begravt min far för lite mer än en vecka sen. ”Mamma”, sa jag med hög röst. Hon snurrade runt och såg på mig med en blick som hade svårt att fokusera. ”Du med! Det är så dags att dyka upp nu! Det är ert fel. Otacksamma ungar!” När hon vände sig tillbaka mot Matteo råkade hon dra 13
ner vasen. Jag flög fram och hann fånga den precis innan den smällde i marken. Det kalla porslinet landade hårt på mitt ringfinger och bröt min nagel rakt av. En vass smärta ilade upp från handen, men jag ignorerade den. I bortre änden av rummet såg jag en grupp chockerade besökare som tittade på oss. Jag var verkligen tvungen att få bort henne härifrån. ”Mamma, kom så går vi upp till oss”, sa jag tyst. ”Vadå? Skäms du för mig? Du kan inte styra över mig!” Jag tog hennes arm och hon försökte dra sig loss. Matteo slöt upp bakom henne. ”Du skrämmer våra besökare”, sa jag. ”Pappa hade verkligen inte tyckt att det var okej, det vet du. Du får gärna vara arg på oss. Men inte här.” ”Vad ska du göra? Låta säkerhetsvakterna köra ut mig?” Nu var ett stort skålfat från Qingdynastin i riskzonen. Matteo manövrerade sig in mellan henne och fatet. ”Snälla, älskade mamma. Vi förstår att vi har gjort fel. Vi är här nu, låt oss få ta hand om dig”, sa Matteo. Det här var ett välkänt mönster. Jag tuff, Matteo mjuk. Men det brukade fungera på mamma förr eller senare. ”Släpp mig!” skrek hon och ryckte sig loss från honom. Hon puffade undan mig och gick med ostadiga, arga steg ut ur rummet. Innan hon nådde dörren svängde hon runt och stirrade på oss. ”Jag vill aldrig mer se er! Ut härifrån!” Det sista sa hon medan hon svepte ut med armen och träffade en liten celadongrön urna. Den vinglade till på sin piedestal, och så föll den. Med en hög skräll landade urnan på golvet och sprack. Skärvorna flög iväg långt över parketten. Mamma ignorerade kraschen och stampade ut från rummet. ”Jag tar kunderna om du tar mamma”, viskade jag till Matteo. Han nickade och sprang efter henne. Jag pressade fram ett leende och gick tillbaka in i rummet. 14
”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt”, sa jag till det äldre par som iakttagit oss från andra sidan rummet. ”Det är jag som är Stella Rodin, och det där var min mamma. Min far har precis gått bort. Hon är inte riktigt sig själv just nu.” ”Ja, vi läste det. Beklagar verkligen sorgen. Vi har gjort affärer med Emmanuel i många år – han var en fantastisk man.” ”Tack.” ”Vem kommer bli vd nu? Visst är det här någon sorts familje företag?” frågade mannen. Jag flackade med blicken. ”Det har vi inte bestämt än, men jag lovar att auktionshuset ska fortsätta hålla samma höga kvalitet som alltid. Om ni ursäktar mig ska jag ta hand om den stackars urnan innan någon skär sig på den.” Jag hittade en kartong och la omsorgsfullt ner alla bitarna. Den näst intill genomskinliga lasyren var ljust havsgrön med ett fint nät av små jämnt fördelade sprickor som gav den liv och djup. Färgen påminde om jade. Det var säkert därför just den här typen av keramik blivit så populär i Kina, där man älskade jade lika mycket som vi i väst älskade guld eller diamanter. Namnet celadon var västerländskt och syftade också på färgen. De absolut finaste föremålen skapades i det som i modern tid skulle bli Sydkorea runt år 1000 till 1300, under Koryodynastin. Sen invaderade mongolerna och de mest förfinade teknikerna gick förlorade. Keramiken brändes i specialdesignade ugnar med temperaturer strax över tusen grader. Just den här vackra urnan hade skapats av en mästare på 1600-talet. Den blekgröna lasyren hade applicerats på en noga bearbetad yta för att få en djupare färg i mönstrets dalar och en ljust havsgrön nyans på topparna. Urnan hade överlevt otaliga ägare och klarat sig oskadd trots att den blivit flyttad runt världen vem visste hur många gånger. Nu var den krossad 15
av min ilskna mor. Ytterligare ett offer för vår dysfunktionella familj. Troligen inte det öde skaparen hade önskat urnan. Vi skulle bli tvungna att ersätta säljaren såklart, och reda ut det hela med vårt försäkringsbolag. Tur att de var vana vid olyckor som den här. Jag studerade skärvorna, de hade rena snittytor och de flesta bitarna var stora. Det fanns en chans att jag skulle kunna laga urnan. Den skulle aldrig bli helt återställd, men jag hade inte hjärta att slänga den. Kanske kunde jag använda mig av den japanska kintsugimetoden och dekorera limfogarna med guld för att hylla det som inte var perfekt istället för att dölja det. Det gav starka, vackra fogar och var en fin filosofi. När jag hade samlat ihop alla skärvorna tog jag lådan under armen och gick upp mot mammas lägenhet för att se hur det gick för Matteo. Jag kom fram precis lagom för att höra mammas lägenhetsdörr smällas igen med all kraft. Matteo och jag stirrade på den och på varandra. ”Allt är vårt fel och hon tycker att vi ska åka härifrån”, sa Matteo och skakade på huvudet. ”Vad ska vi göra?” sa jag. ”Vi kan inte fortsätta såhär!” Under tystnad stod vi och stirrade på hennes dörr. Matteo var två år yngre än jag. Vi hade samma bruna hår,samma stora, konstant lite förvånade ögon och breda mun, men där slutade likheterna. När vi var små hade vi varit väldigt nära varandra. Tack vare Matteos busighet och min nyfikenhet hade vi varit på äventyr jämt. Vi hade spionerat på auktionshusets bistra värderare, byggt kojor i biblioteket och seglat barkbåtar i fontänen på gården framför huset. Hur arg eller ledsen jag än varit hade Matteos charm och galna upptåg alltid kunnat få mig på bra humör igen. Nuförtiden kändes han som en främling. ”Jag vet inte, Stella. Jag orkar snart inte bry mig längre.” Farmor måste ha hört oväsendet, för hon öppnade dörren 16
till sin lägenhet på andra sidan korridoren. Hon var klädd i svarta byxor, uppvikta kring anklarna, och en svart höghalsad blus. Tre breda armband i silver klirrade kring hennes handled när hon höjde handen. ”Var det Francesca igen?” Vi nickade. Farmor klev ut och gav oss varsin kram. Hon kändes mindre och bräckligare än vanligt. Jag höll om henne länge. ”Jag måste gå ner och hjälpa Yvonne”, sa jag till sist med en djup suck.
Kapitel 2 ”Stella. Hur är det med dig?” Yvonne satt bakom receptionsdisken med rödgråtna ögon. Hon hade varit pappas sekreterare så länge jag kunde minnas. När hon såg mig började tårarna rinna igen och hon torkade sina ögon med en prydligt hopvikt näsduk. Jag gick runt receptionsdisken och gav henne en kram. ”Det är klart att det är fruktansvärt tungt, men det känns ändå hanterbart. Han hade ju varit sjuk så länge”, sa jag. ”Det är en lättnad att ha dig tillbaka här. Är det okej om jag ber dig om hjälp? Det finns så mycket att göra”, sa hon. Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter hade publicerat minnesrunor om pappa dagen innan och blommor och kondoleanser hade strömmat in. ”Så många meddelanden. Jag vet inte hur jag ska orka och jag vill inte störa någon i deras sorg. Jag kan knappt föreställa mig hur Francesca mår, stackars kvinna. Jag minns när min salig make gick bort. Jag var inte mig själv på flera år. Emmanuel var så vänlig mot mig …” ”Det är klart att vi ska hjälpas åt, du och jag”, sa jag innan hon började gråta igen. ”Var vill du att vi ska börja?” Jag drog fram en stol intill hennes och kavlade upp ärmarna på min kornblå skjortklänning. Med min fickkniv fixade jag nageln som mingvasen slagit sönder, sen gjorde vi en lista över 18
alla som hört av sig och började skriva tack-kort till dem. Det hade till och med kommit blommor från Lucien, kriminalkommissarien som utrett varför min far sålt SS-dolkar till en nazistisk organisation i Stockholm förra hösten. Tillsammans hade vi satt dit ledaren, Lucien och jag. När Yvonne en stund senare hämtade kaffe till oss i vårt kundcafé passade jag på att ta lite luft på gården framför vår entré. Fontänens vatten glittrade i den starka solen. Jag gick bort till ett av pilträden, lutade mig mot stammen och vilade i tystnaden en stund. Det lejongula auktionshuset låg inklämt mellan två bistra, grå fastigheter. Bortom järngrindarna på andra sidan fontänen kunde jag se Strandvägens ständiga ström av bilar och turister, och bortom dem Nybrovikens vatten. Men här inne på gården var det tyst och stilla. Jag lekte med vattnet i fontänen med ena handen och tog upp mobilen ur klänningsfickan med den andra. Ringde Lucien. ”Tack för de fina blommorna”, sa jag när han svarade. ”Det var det minsta jag kunde göra. Beklagar sorgen. Hur är det med dig?” ”Det är okej. Skakigt, men jag håller ihop. Vilket är mer än man kan säga om auktionshuset just nu, tyvärr.” ”Är det så illa?” ”Ja. Vi har fortfarande ingen vd. Vår styrelseordförande Annika gick in tillfälligt när jag var tvungen att åka tillbaka till mitt vanliga jobb i Edinburgh i höstas. Men hon är bara siffror och analys och ingen kreativitet eller medmänsklighet, och ekonomin är fortfarande körd i botten”, sa jag med en djup suck. ”Det låter som om du har att göra. Tror du att du ändå skulle kunna klämma in den där middagen vi pratade om, nu när du är i Stockholm?” ”Gärna. Det vore skönt att komma härifrån en kväll. Ge 19
mig någon dag att få ordning på min kalender så hör jag av mig med förslag på datum.” ”Toppen!” ”Hur är det med dig då? Har det blivit någon semester än?” Lucien skrattade matt. ”Nope. Tyvärr inte. Men jag behöver det mer än någonsin.” ”Känner igen det där. Jag hör av mig så snart jag kan. Ska bli trevligt att träffas utan att någon i min familj har brutit mot lagen.” ”Säg inte för mycket – än finns det tid!” ”Tack du.” Jag la på och återgick till artighetsadministrationen. Efter ett par timmar av telefonsamtal och signaturer på tack-kort var vi äntligen klara. Jag tog vägen via den centrala trappan upp till min lägenhet, det var dags att göra mig i ordning inför ett möte jag inte såg fram emot. Eftersom de flesta som jobbade i huset tog hissen eller någon av baktrapporna var det nästan alltid tyst här i den fyrkantiga ljusgården med den omslutande, krämvita stentrappan. Solen sken in från takfönstret och den vackra skulpturen högt däruppe såg ut att sväva i luften mellan våningarna. Jag blev stående. Trapphuset var ett andrum mellan bottenvåningens kunder, mellanvåningarnas kontor och familjens egna bostäder högst upp. När jag var liten och vi hade fester brukade jag ta med mig en bok och sätta mig på det allra översta trappsteget, precis intill vindsdörren, närmast glastaket. Där kunde jag sitta i flera timmar och läsa eller teckna. Långt ifrån allt prat och alla som ville klappa pappas söta dotter på huvudet. Jag hade gillat festerna och älskat att se hur stolt min far var över mig, men jag hade inte orkat med alla intryck särskilt länge. Intrycken och känslan av akut självmedvetenhet i såna sammanhang gjorde mig helt slut. Jag var likadan nu i vuxen ålder. 20
Det här var första gången på ett halvår som jag var hemma i Stockholm. I julas var jag här en kort sväng, men annars hade jag jobbat konstant. Mestadels med att autentisera tavlor och styra upp administrationen på min arbetsplats Blackford i Edinburgh, där jag även hade min lägenhet och min favoritpub. När farmor ringde med dödsbudet för lite mer än en vecka sen kastade jag och Matteo oss hem från varsitt håll med första möjliga flyg, för att hinna till begravningen. Jag hade suttit i min ateljé i Edinburgh framför ett vackert men illa åtgånget stilleben från 1600-talet. Mitt uppdrag var att restaurera duken och se om jag kunde bekräfta att den målats av Clara Peeters, en mycket skicklig stillebenmålare född i Antwerpen 1594. Matteo hade suttit med en drink på altanen utanför familjens hus i Nice när farmor ringde honom. Han hade avskrivits från polisens utredning av nazistdolkarna för ett halvår sen och flyttat tillbaka till sitt hus i Frankrike så fort han kunnat. Mordutredarna hade inte varit intresserade av Matteos ekonomiska oegentligheter, och något annat brott hade han inte begått, förutom att vara en ynkrygg och svika mig. Till skillnad från polisen hade jag inte alls släppt tanken på de pengar som han, med pappas hjälp, hade plockat ut ur auktionshuset. Lätt andfådd stod jag till sist framför min lägenhetsdörr. När jag hade låst upp och kommit in sparkade jag av mig de högklackade skorna och satte på mig mina Birkenstocktofflor. Min lägenhet var egentligen inte tänkt som en bostad. Det här var hålrummet som blivit över när arkitekten bestämt sig för att vår lejongula fastighet behövde utsmyckas med ett trevåningstorn. Snyggt på utsidan, men insidan var inte användbar till annat än förvaringsutrymme. Därför hade man inte brytt sig om att lägga parkett här, utan bara grova, obehandlade plankor. Träet var vackert, så jag hade inte haft hjärta att täcka över det. Men 21
det var förenat med risk för stickor för den som gick barfota. Jag hade inrett tornet med kök och vardagsrum här nere, ett badrum och sovrum på våning två och förbundit dem med en nyinstallerad spiraltrappa i metall. Den översta våningen var insidan av tornets spira. Den nådde jag bara via en stege i sovrumstaket. På det stora hela en ganska udda lägenhet, men den var min fristad i familjegalenskapen. Jag drack ett glas vatten i köket och öppnade fönstren för att få in lite luft i den kvava lägenheten. Satte mig i gungstolen och lutade huvudet mot ryggstödets blankslitna trä. Tänkte på begravningen på judiska kyrkogården i Solna. Det som hade stannat kvar starkast hos mig var tystnaden. Det enda som hade hörts var vindens susande i träden och krasandet av gruset under de svartklädda personernas skor. Personerna som bar kistan där min far låg. I tystnaden fanns vila, men också en bottenlöshet. Jag var rädd för stillheten, för vad jag skulle finna inom mig om jag stannade där för länge, men på samma gång längtade jag intensivt efter den. Allt omkring var så högt. Gick så fort. Slet i mig från alla håll. Jag hann inte ikapp mina egna tankar. Jag drog en djup suck och tvingade mig själv upp ur gung stolen. Auktionshuset kallade.