9789189051362

Page 1

Prolog

Hon hade tagit av sig skorna och gick i strumplästen på det kalla golvet i korridoren. Anna hade fått några minuter på sig att samla ihop sina saker. Lämna, utan en möjlighet att ta farväl av barnen. Hade hon vetat vad som väntade skulle hon ha slutit flera av dem i sin famn en sista gång. Inte bara vinkat när de satt på bussen, ivriga att få åka hem på jullov till familjerna som de inte sett på flera månader.

Sovsalarna var tomma och sängarna utan lakan, flera med synliga fläckar på madrasserna. Barnen kissade på sig ibland och vågade inte alltid berätta.

Biträdena hade haft några dagar ledigt, men var tillbaka för att storstäda inför nästa termin. Anna skulle också ha gjort det, men nu var hon inte längre en av dem.

Hon gick med långsamma steg fram till Else-Majs säng intill väggen, lyfte kudden, tryckte näsan lätt mot det mjuka. Inbillade sig att doften av flickan fanns kvar. Det blev svårt att stå och hon sjönk ner på sängen.

Sex flickor i varje sovsal och de var alla så små när de först kom, men Else-Maj hade varit så pass liten att Anna trott att det blivit något fel. Kunde den magra kortväxta flickan verkligen vara sju år? Nu var hon elva, ett av de äldre barnen, men inte fyllde hon ut sängen ändå.

7

Anne-Risten hade platsen intill Else-Majs, nära fönstret, i draget som hon inte tyckte om. Hon var ett vackert barn, det var biträdena överens om. De hade pratat om att de skulle behöva ha lite extra koll på henne längre fram, än så länge var hon bara åtta. Men det fanns pojkar som inte kunde sköta sig. Nilsa var värst. Han var svår, den pojken. Jämnårig med Else-Maj, redan storvuxen och lömsk dessutom.

När dörren på andra sidan korridoren öppnades kom Anna snabbt på fötter och tryckte sig mot väggen i det trånga utrymmet mellan sängarna. Hon ville inte behöva stå ansikte mot ansikte med husmor igen. Radion hördes från lägenheten och sedan hennes snabba steg nedför trappan.

Anna snuddade med fingrarna över sänggavlarna, viskade hej då till barnen. Marge var den enda som innan de for dragit bort lakan och örngott och vikt ihop dem tillsammans med filten i en prydlig hög i fotändan av sängen. Under allt hade det funnits ett pappershjärta som det stod Anna på. Hon log åt minnet, hjärtat var sparat, lagt i ett skrin.

Husmor var tillbaka i korridoren och slängde igen dörren till sig, det vibrerade i väggarna. Anna passerade med lätta steg och tog sig ljudlöst en våning ner. Gick in i en av pojkarnas sovsalar där ett fönster stod på glänt. Hon huttrade och stannade till vid lille Jon-Antes plats. Det gjorde för ont, det var för svårt. Men rösten bar.

”Jag kunde ha gjort mer. Förlåt.”

Det räckte inte, hon visste det. Det var oförlåtligt.

Hon lämnade salen och tog nästa trappa till källaren och hämtade sina skor och kläder, en matlåda och hårborsten. Bastun var kall och det luktade unket. Biträdena skulle snart tvätta här nere, nu åt de lunch hos Lisbet i köket. Riset hängde på spiken utanför badrummet. Det borde få brinna i öppna spisen i allrummet. Ilskan fanns där men hon besinnade sig.

8

Försvann riset skulle säkert något av barnen få skulden. Det gick inte att stå ut med. Och det var redan mycket annat hon skulle tvingas leva med.

I hallen stod hon till slut, vände sig om och tittade bortåt allrummet där elden sprakade som om det vore hemtrevligt. På väggen intill ytterdörren satt en artikel fastnålad, på fotot syntes husmor med några av flickorna i allrummet. Fru Rita Olsson, ”barnens extramamma”, hade journalisten skrivit.

Anna la handen på det gulnade pappret, naglarna raspade över texten, lämnade en reva i djävulens öga.

Hon gick ut genom dörren för sista gången. Snön på trappan utanför hade ingen hunnit sopa undan. Vinden visslade över skolgården och vispade upp det översta lagret av snö i ansiktet på henne. Det sved och hon grät.

Else-Maj

1950

Hon var liten, minst av dem alla. Ingen kunde tro att hon fyllt sju år. Men vad hjälpte det? Var man sju fick man inte längre bo hemma.

Else-Maj satt på andra raden i klassrummet, bredvid en flicka som hette Biret. De var jämnåriga men Else-Maj nådde henne bara till axeln. Om hon hade varit hemma vid köksbordet eller suttit på mjölkpallen i byn hade hon dinglat med benen. Här nådde hon inte heller till golvet med fötterna, men dinglade gjorde hon bara när hon var glad. Här var kroppen som förfrusen på vintern.

För två veckor sedan hade hon tagits ifrån sin familj. Tvingats in i en buss som körde från hennes hemby Badje Sohppar till Láttevárri som låg femton kilometer bort. När hon gick in på internatet stod biträdena på rad och log mot barnen som hade gråtränder i ansiktet. Längst fram stod föreståndarinnan Rita Olsson, som de skulle kalla husmor. Hon log inte.

Else-Maj kunde inte prata svenska och begrep inte vad de sa. Hennes äldre bröder hade sagt innan hon åkte att hon inte längre fick prata samiska. De varnade henne för husmor. ”Reta inte upp henne, för då smäller det.” Hon bet sig i underläppen varje dag för att hela tiden påminna sig om att inte säga något på sitt eget språk.

11

Efter välkomnandet till nomadskolan den där första dagen hade biträdena visat barnen till deras sovsalar och Else-Maj blev sist, släpade sin väska som dunsade trappsteg för trappsteg. Flickornas salar låg en våning upp, efter första halvtrappan vilade hon och ingen annan var kvar. De hade redan hunnit in i rummen och verkade veta hur allt skulle göras. Själv förstod hon ingenting. Hon tittade mot ytterdörren och blicken blev suddig av tårar när hon tänkte på att hon var inlåst. Ett av biträdena kom tillbaka och hon fick skynda sig att stryka undan en tår.

”Kom nu, lilla vän”, sa den unga kvinnan och sträckte sig efter väskan för att hjälpa henne.

Else-Maj stod kvar, undrade vad hon sagt och visste inte hur hon skulle bete sig. När underläppen började darra böjde sig biträdet snabbt ner och viskade på samiska:

”Du kan prata med mig om det är något du inte förstår. Men kom ihåg, inte när husmor är i närheten.”

Biträdet hette Anna och kom från Ađevuopmi. Hon var rund och mjuk, hade fräknar och sneda tänder i ett rejält överbett, som hon ofta dolde genom att le med stängd mun.

När Else-Maj nu satt i klassrummet i skolbyggnaden höll hon ögonen på internatet, längtade efter Anna. Lektionerna var svåra, hon hängde inte med och drömde sig bort. Men det var ändå tryggare att vara i skolan, för där fanns inte husmor. Magistern hette Bertil, men man fick aldrig tilltala honom vid namn. Han var också sträng, men ingen var som husmor.

Else-Maj hade sett henne ta fram riset och släpa i väg ett barn. Hon hade hört skriken. Leken i allrummet hade stannat av och barnen som befann sig där stirrade ner i golvet. Alla utom Else-Maj som fått syn på Anna i hallen. Hon reste sig för att springa in i hennes famn men Anna skakade vildsint på huvudet och försvann utom synhåll.

12

Hon ville fråga vad pojken som fått riset gjort för fel så att hon inte skulle råka göra samma sak. Hon viskade i Birets öra, fast hon visste att hon riskerade deras liv. För en av storpojkarna hade sagt att husmor en gång dödat ett barn som pratat samiska. Sådant kunde man få höra om man smög runt husknuten på internatet när det var rast eller efter middagen, för där fanns de hemliga samtalen på samiska. Else-Maj vågade sällan gå dit, för hon hade sett husmor komma rusande efter att ha gläntat på ett fönster och hört dem.

Else-Maj försökte i stället göra sig osynlig och höll sig nära Anna så fort hon fick chansen. När husmor skrek på barnen tittade Else-Maj på Anna och såg hur hon också knep ihop ögonen en kort stund. Hur hon ibland vaggade fram och tillbaka, som om hon tog sats för att säga något. Men ingen, absolut ingen, sa emot husmor.

Till utseendet var hon egentligen inte så olik tanterna i byn, kanske något längre och aningen bredaxlad, nästan som en karl, men hon bar kjol och kofta och hade ofta det mörka håret uppsatt i en knut i nacken. Men det var den bestämda munnen, hakan som kunde skjuta fram och framför allt ögonen som smalnade av och blev farliga. Else-Maj hade sett henne byta skepnad från en vanlig tant till något helt annat.

Magister Bertil stod framme vid tavlan och skrev en mening med vit krita. Else-Maj avskydde svenskalektionerna. Det var bättre när de fick räkna, även om hon inte kunde säga siffrorna på svenska, men talen kunde hon klura ut.

Bäst var när de fick säga saker på svenska i kör för då kunde hon mima, men när magistern ville höra dem en och en snörptes halsen ihop och hon tittade ner i bänken.

Magen knorrade trots att det inte var länge sedan de fått frukost. Hon stirrade på urtavlan ovanför dörren, kunde inte

13

klockan men hade noterat att en lektion ofta tog slut när den stora visaren pekade rakt upp. Det var inte länge kvar nu.

Plötsligt var det tyst omkring henne, hon hade glömt att mima och det kändes som om alla väntade på något.

”Else-Maj, jag sa att det var din tur.”

Hon hörde sitt namn och förstod att hon förväntades säga något. Hjärtat skenade i bröstet när magistern reste sig från katedern och kom emot henne. Tog tag om hennes kinder med en hand och hon kände doften av tvål. Han nöp ihop och sa ordet demonstrativt framför henne. Uppenbarligen skulle han få henne att säga samma sak, tvinga munnen att följa hans rörelsemönster.

Hon kissade på sig. Det bara strilade och var helt omöjligt att knipa ihop. Det droppade ner efter stolsbenen och någon skrattade till. Magistern backade instinktivt och gjorde en besvärad min.

”Gå!”

Hon tittade upp på honom, förstod inte.

”Gå till internatet!”

Han pekade mot dörren. Hon förstod inte.

”Mana!” viskade Biret.

Magistern stirrade ilsket på hennes vän. Else-Maj visste att det kunde sluta illa och hon reste sig snabbt och sprang mot dörren. Det var kallt i baken och ner efter benen. Hon sprang över skolgården, bort mot internatet och Anna fångade upp henne i dörren. Else-Maj höll rumpan på avstånd, grät och sa att hon kissat på sig. Samiskan flödade ur henne och Anna la en varm hand mjukt över hennes mun.

”Hon är i närheten”, viskade hon i Else-Majs öra. ”Du måste sluta gråta.”

Tog hennes hand och de gick ner till duschen i källaren.

Else-Maj skalade av sig de våta strumpbyxorna och under-

14

byxorna och höll på att börja gråta igen när hon såg att kjolen som mamma sytt var fläckad av kisset. Anna tog kläderna och började skrubba i hörnet av rummet där baljan fanns.

”Skölj av dig snabbt.”

Else-Maj duschade benen med varmt vatten, skämdes över att stå med bar underkropp inför en annan människa. Försökte vända sig bort, ville huka och dölja sig.

”Jag ska hämta nya kläder till dig”, sa Anna innan hon skyndade i väg.

Else-Maj tog sin handduk från hängaren och huttrade lite innan hon var torr. Så hördes klackarna, hårda och med en hastighet som inte var Annas. Hon backade och försökte försvinna bland handdukarna. Det droppade från duschmunstycket och husmor var framme och vred åt. När hon vände sig om möttes deras ögon. Else-Maj såg genast ner på sina vita fötter som var lika breda i formen som ennás.

”Vad gör du här?”

Rösten slog mot väggarna, träffade henne. Hon tittade upp och skakade långsamt på huvudet.

”Varför är du avklädd?”

Else-Maj tittade på hennes mun, den arga minen och de strama läpparna.

”Förlåt”, sa hon lågt.

Anna hade lärt henne, sagt att hon skulle säga så om det blev fel på något sätt. Husmor var framme och ryckte tag i hennes arm så att handduken föll i golvet. Else-Maj försökte vända sig bort, men ville vare sig visa det framtill eller det baktill. Ville bara sätta sig ner och låta låren dölja. På väggen hängde riset och hon visste att husmor kunde piska även de minsta. Det kändes som om hon skulle kissa på sig igen.

Annas lätta steg närmade sig och hon kom in med en klädhög i händerna. Kinderna var röda och ögonen uppspärrade.

15

Husmor skakade Else-Maj samtidigt som hon strängt tilltalade Anna som svarade med en nästan bedjande röst. Else-Maj ville skrika högt, för det gjorde ont i armen när husmor tryckte in naglarna genom det tunna tyget. Ögonen tårades och hon visste att hon måste svälja gråten, försökte tänka sig bort. Någon annanstans, men inte hem. Tänkte hon om så bara en sekund på hem skulle hon lipa.

Husmor släppte sitt grepp, gav Anna en sista order och lämnade badrummet. Borta var nu den mjuka Anna. Hon var hastig i sina rörelser, gav Else-Maj kläderna utan ett ord, viftade bara som om det måste gå fort. Else-Maj vände sig om och fick på underkläderna, men strumpbyxorna ville knöla sig kring de våta fötterna. Anna kunde inte vänta och hjälpte till att dra. Hon luktade svett och tittade inte på Else-Maj, viskade inget i hennes öra. Jo, till slut. Bara ett ord.

”Várálaš.”

Farligt.

De hastade uppför trapporna tillsammans och Anna gick till en av toaletterna intill pojkarnas sovsalar och snurrade loss en rejäl bit papper och gav Else-Maj, föste henne försiktigt framför sig. Bråttom, bråttom.

Else-Maj ville spjärna emot. Skulle hon tillbaka till klassrummet? Skulle hon torka upp kisset inför de andra?

”In hálet …”

Anna täckte för hennes mun, hårdare den här gången, och skakade på huvudet. Hon var rädd, det syntes. Puttade ut Else-Maj genom dörren och där stod hon i den kalla höstsolen och såg bortåt skolan. Den var gulmålad, hade fönster i långa rader, en stentrappa och räcke i svart smide. Hon tittade ner efter vägen, den som gick hemåt. Ingen hade sagt när hon skulle få åka hem igen. Det knackade hårt från ett fönster och hon ryckte till. Anna stod där och viftade. Mana! Gå!

16

Och hon gick med långsamma steg över skolgården. Det knastrade i gruset, solen skymdes ett ögonblick av molnen och vinden slet i hårslingor som lossnat. Hon kunde inte fläta så bra själv, var ju van vid ennás flinka händer som snuddade vid öronen. Benen ville inte fortsätta gå, men hon fick inte stanna. När hon vände sig om var fönstret tomt. Det sträva pappret var skrynklat till en boll i handen. Hon hann inte fram innan dörren flög upp och klassen störtade ut. Någon skrattade åt henne och ropade skitunge. På samiska till och med. Baikabahta. Strängt förbjudet, men på rasterna ute på gården var en del olydiga. Else-Maj tittade efter Biret, flickan som hon så snabbt blivit vän med och vågade viska med på samiska. Ville inte missa chansen att få leka med henne. Hon sprang uppför trappan och fick upp klassrumsdörren. Magistern satt kvar vid katedern och kisade bakom sina glasögon.

Hon höjde handen för att visa pappret och han nickade lätt. Hon gick fram till sin stol och torkade sitsen hastigt, vidare ner efter stolsbenen och på golvet. Det luktade illa och hon fick det på händerna.

Magistern tycktes sucka högt och irriterat och hon skyndade sig att bli klar. Neg sedan snabbt och höll det våta pappret bakom ryggen när hon med tunga steg lämnade klassrummet.

17

1985

Hon vakade över kaffepannan på elden, slog efter myggorna, ställde sig i röken och blundade för att freda sig. Huvudduken var hårt knuten i nacken och ändå hade knotten lämnat strimmor av torkat blod bakom örat.

Else-Maj såg ut över gärdet, det trummade av renarna som rörde sig i sin cirkel, motsols. Sönerna fanns där. Den yngste, Nils Johan, var intill Gustu, som alltid ivrig att lära av isá. Storebror, Per Duommá, tog inga instruktioner, han ville verka självlärd, ha sina egna metoder. Ändå gjorde han precis samma knyck som Gustu när lassot for över renhjorden.

Else-Maj lät blicken vandra vidare och stannade vid en obekant pojke i övre tonåren, honom kände hon inte igen och hon brukade veta vilka alla var. Han höll lassot konstigt och såg osäker ut. De dök upp ibland, trodde att det skulle vara lätt att ta plats, men hade man inte varit med sedan barnsben var det svårt. Inte var det deras fel, det var föräldrarnas.

Pojken passerades av hennes kusin Inga som var på väg mot eldplatsen med Hanna. Mor och dotter hade för vana att ha huvudena tätt ihop och höll ofta varandra i händerna, fast flickan var tolv som Else-Majs dotter Ella. Inte höll hon Ella i handen längre. Det skulle kännas onaturligt och konstigt. Ella var ju stor och förde sig nästan som en vuxen. Allt kunde

18
Else-Maj

hennes nieida, laga mat, garva skinn, göra blodkorv från grunden, väva skoband och snart hade hon sytt sin första kolt. Else-Maj hade börjat tidigt, lärt henne allt, kanske varit sträng ibland, inte tillåtit slarv. Ju snabbare Ella fick in det rätta handlaget desto bättre och med åren skulle det komma sig helt naturligt. Dottern såg det kanske inte nu, men förr eller senare skulle hon inse att det fanns en trygghet i att kunna reda sig själv.

Ella var pratsam, ibland på gränsen till vad man klarade av och Else-Maj fick säga åt henne att koncentrera sig. ”Prata inte om annat, prata om det du gör med händerna just nu om du nödvändigtvis måste pladdra.” Det fick ungen att skratta, ett smittande fnitter som bubblade ut i ett skratt som ända sedan småbarnsåren väckt uppmärksamhet, fått andra att le. Hon hade en uppsluppen sida som var svårbegriplig, ingen annan var som hon, men det måste erkännas att det var en lättnad för en enná. Ibland när hon ville vara sträng fick hon vända bort ansiktet och småle åt Ellas tramsande.

Det var enklare med söner ändå. De förväntade sig inte att hon skulle prata med dem om något annat än renskötseln. De var praktiska, kom till henne när de behövde få något lagat eller tvättat. Och renarna klarade de nästan lika bra som vuxna karlar. Hon hade fostrat sina tre barn att kunna ta vara på sig, att inte vara hjälplösa, det var då ett som var säkert.

Else-Maj och Gustu hade jobbat hårt, sett till att pojkarna skulle ha en framtid i rennäringen, och renarna var det enda sönerna brydde sig om. Ella däremot pratade om gymnasiet i stan fast hon bara var tolv. Hon ville se världen, kunde hon utbrista. ”Och då får jag väl börja med Giron.” Det bekymrade Else-Maj, men det var också därför hon var på henne och såg till att hon kunde allt. Det skulle sitta i ryggmärgen.

Inga och Hanna blandade samiska med svenska och Else-Maj

19

fnös. De var inte ensamma om det. Även om de mest pratade samiska nästlade sig svenskan in. Det fanns andra i släkten som inte hade fört vidare språket till sina barn över huvud taget. Sedan stod de där stumma bredvid varandra, tyst blev man utan gollegiella, guldspråket. Pratade i stället svenska och lät riktigt fina, tyckte de nog själva. De skyllde på nomadskolan och allt möjligt. Ha! Hon hade också gått i nomadskolan, men inte hade hon haft en tanke på att låta barnen förlora hjärtats språk. De hade aldrig fått höra svenska hemma och det var hon stolt över.

Det var flera som hade med sig sina svensktalande tonåringar till gärdet i dag. Den där osäkra pojken var nog en sådan. Inte ens här kunde de prata samiska, på sina egna marker.

Inga och Hanna slog sig ner på var sitt sittunderlag och båda sträckte fram händerna mot elden för att värma sig.

”Det blev kallt i kväll”, sa Inga.

”Jo, men värre kommer det att bli, så vi måste skynda på.”

Else-Maj hade en känsla för väder. Hon kunde känna av vindarna och hon hade lärt sönerna att ha koll på renarnas beteende vid olika årstider. Flocken påverkades av klimatet och på våren kunde de börja röra sig mot fjällen fast det inte var dags enligt kalendern.

”Vems är den där nya pojken?” frågade hon Inga.

”Det är Anne-Ristens Niklas.”

”Har hon så stora barn? Han har då aldrig varit här förut.”

”Nej, det är nog första gången.”

”Det syns. Inte är väl Anne-Risten här?”

”Nej, det skulle aldrig hända”, sa Inga och höjde menande på ögonbrynen.

Hanna vinkade åt någon och log. Inga brukade malligt säga att dottern var en solstråle. Else-Maj tittade på flickan och jo, hon hade väl ofta nära till ett leende. Ella var ju likadan

20

men inte pratade Else-Maj om sin dotter som en solstråle. Det gjorde man bara inte.

Else-Maj hade nyligen sytt en kolt till Hanna. Ont om tid hade det varit, men det var då de kom till henne. Alla visste hur snabbt hon kunde sy och hon hade genom åren räddat många som i panik kommit på att de behövde nytt till bröllop, konfirmation eller Jokkmokks marknad.

”Har du börjat sy själv nu, Hanna?”

Flickan skakade på huvudet och gjorde sig till, fick en sådan där min som Else-Maj förstod att Inga aldrig kunde motstå.

”Enná har försökt lära mig, men jag tycker att det är ganska tråkigt.”

”Hon är hopplös”, sa Inga.

”Men jag har ju inte haft så mycket att brås på.”

De skrattade, tryckte ihop axlarna, det var rent obekvämt att sitta bredvid för det var så, ja, nästan barnsligt. Else-Maj tog pinnen och lyfte på kaffepannan där vattnet bubblade. Öppnade áhkkus gamla kaffepåse och doften av skinnet och kaffet fick henne att dra djupt efter andan, hålla inne en stund. Áhkku hade rökt pipa. Hon kunde nästan förnimma doften av pipröken också. Hon hällde i pulvret, visste precis hur mycket, behövde inga mått, kände det i handen. Använde pinnen för att justera kaffepannan till en stadigare plats.

Hon hörde Nils Johan ropa och tittade efter honom. Men det var inte henne han behövde därute i gärdet. Ändå reagerade hon alltid på hans röst.

Hanna reste sig upp, hon var redan lång, minst ett huvud högre än Else-Maj, men det var ju inte svårt att växa om henne, de flesta gjorde det innan eller åtminstone i tidiga tonåren. Hon viftade åt några flickor som styrde stegen mot dem, tog sedan fram en plastlåda med blått lock och sträckte fram den när hon var tillbaka vid elden.

21

”Jag är i alla fall bra på att baka kanelbullar. Vill du ha?”

Else-Maj nappade åt sig en perfekt kringlad bulle med pärlsocker på. Hon behövde sött nu, det började bli sent. Solen hade snart gått varvet runt, men som sagt, vindarna skvallrade om annat väder på gång.

Kompisarna var framme och det blev fnittrigt runt elden. Men de hade lasson på sig, de var inte helt odugliga. De lärde sig, precis som pojkarna. Hur det blev sedan var en annan sak.

Else-Maj drog kaffepannan åt sidan. Hällde upp i kåsan som Gustu slöjdat. Den passade henne perfekt, nätt och greppvänlig för en liten hand. Inte hade han gjort någon sak av det, men hon hade förstås lagt märke till kåsans storlek när han gav henne den för många år sedan. Då, när de börjat prata om sig själva som ett vi.

Hon hällde tillbaka kaffet i pannan, jo, det var klart, lagom starkt. Serverade Inga och de satt tysta och drack. Else-Maj lyssnade på flickorna och rynkade irriterat på näsan.

”Varför pratar ni svenska?”

”Va?” Det var Hanna som tittade upp från flickhögen. ”Inte vet jag.”

”Ni borde prata samiska. Mina barn pratar bara samiska.”

Flickorna brast ut i låga skratt, viskade till varandra och i nästa stund var de på väg bort från elden.

”Jag tror att ett par av dem är lite förtjusta i Nils Johan”, sa Inga.

”Jaså?”

Else-Maj tittade efter dem. Såg hur de närmade sig renarna och hennes pojkar. Gjorde sig till. Det kunde hon se ända härifrån.

”Jodå, det pratas mycket om honom på telefonen, har jag hört. Inte för att jag tjuvlyssnat. Eller jo, det har jag.”

Inga log men fick inget tillbaka. De var ju bara tolv, tretton år, inte tänkte de väl på sådant? Pojkarna hade då inga ögon

22

för flickor ännu, inte vad Else-Maj märkt. De var med renarna och spelade fotboll. Stunderna inomhus var lätträknade, hela deras liv var utomhus.

”Jag tycker ändå att det är konstigt att de tillåter sina barn att prata svenska.” Else-Maj nickade åt mammorna som stod lite längre bort, hoppades att Inga skulle ta åt sig av piken.

”Det är nog ingen fara.”

”Läser Hanna hemspråk?”

”Hon började, men sen slutade hon. Egentligen behövs det ju inte, hon har ju samiskan. Och du vet, det blir lätt trist i skolan för att de är samer. Det är enklare att vara som alla andra.” Inga ryckte på axlarna.

Else-Maj trodde inte sina öron. Trist? Om de bara visste hur illa man kunde ha det i skolan.

”Jag har hört om en del som blivit retade. Inte Hanna, men andra.”

Else-Maj nickade, tittade efter pojkarna. Det rörde sig oroligt i magen. Hade hon missat något?

Hon tog upp kaffepåsen och snodde ihop den ordentligt. Kom att tänka på áhkku igen. Sista tiden när hon legat på äldreboendet i Vazáš och Else-Maj tänkt skicka ett födelsedagskort till henne.

Hon hade blivit sittande med bläckpennan i handen, insett att det var ogörligt. Att hon inte kunde skriva på sitt eget språk, och även om hon skulle kunna skriva ungefär som det lät skulle áhkku ännu mindre än hon själv kunna läsa det. Else-Maj hade bara det svenska skriftspråket i sina fingrar och áhkku hade bara samiskan muntligt. Så det blev inget.

Det var märkligt hur hon för ett ögonblick tagit det för givet. På den tiden kunde hon ju knappt läsa de samiska artiklarna i Samefolket, satt där och ljudade som ett småbarn tills ilskan tog över och hon slängde tidningen.

23

Hon hade drillat barnen hårt efter det, sett till att de gjorde sina läxor när de började i skolan, att de lärde sig att läsa och skriva lika bra på samiska som på svenska. Pojkarna hade tjurat, sagt att det var nog att lära sig att skriva på svenska, men hon hade inte gett sig.

Gustu brydde sig inte på samma sätt, inte heller för egen del. Det gjorde honom inget att han inte kunde skriva eller läsa på samiska. Han lämnade det mesta i tidningsväg obläddrat ändå. Han saknade inget.

24
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.