9789189051218

                  OSYNLGA KVNNOR                CA R O L I N E CRIADO PEREZ

Hur brist

på data bygger

Romanus & Selling

en värld för män

caroline criado perez

Osynliga kvinnor Hur brist på data bygger en värld för män

Översättning Jan Hultman & Annika H Löfvendahl

Citatet ur Det andra könet av Simone de Beauvoir på sidan 12 är översatt av Adam Inczèdy-Gombos och Åsa Moberg (Norstedts, 2012).

Citatet ur Northanger Abbey av Jane Austen på sidan 351 är översatt av Rose-Marie Nielsen (Studentlitteratur, 1993).

MIX PapperMn anmnfulla klllor

/J,

FSC" C002795

FSC www.fac.org

MIX

Papper från ansvarsfulla källor

FSC- C002795

www.romanusselling.se

ISBN 978-91-89051-21-8 Copyright © Caroline Criado Perez 2019. All rights reserved. Översättning: Jan Hultman & Annika H Löfvendahl Omslag: Sara R. Acedo Tryck: Livonia Print, Lettland 2020

Till de kvinnor som inte ger sig: fortsätt att vara jävligt besvärliga

Innehåll Förord 11 Inledning: Mannen som norm 17 Del I: Vardagslivet Kapitel 1: Kan snöröjning vara sexistisk? 47 Kapitel 2: Genusneutralt med urinoarer 66 Del II: Arbetsplatsen Kapitel 3: Den långa fredagen 91 Kapitel 4: Myten om meritokratin 116 Kapitel 5: Henry Higgins-effekten 138 Kapitel 6: Vara värd mindre än en sko 156 Del III: Utformning Kapitel 7: Ploghypotesen 175 Kapitel 8: En storlek passar män 189 Kapitel 9: Ett hav av grabbar 202 Del IV: Gå till doktorn Kapitel 10: Medicinerna fungerar inte 229 Kapitel 11: Yentlsyndromet 253 Del V: Det offentliga livet Kapitel 12: En gratisresurs att utnyttja 275 Kapitel 13: Från portmonnä till plånbok 293 Kapitel 14: Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter 305

Del VI: När det går snett Kapitel 15: Vem ska bygga upp igen? 331 Kapitel 16: Det är inte katastrofen som dödar dig 338 Efterord 353 Tack 363 Noter 366 Register 453

Återgivandet av världen är, i likhet med världen själv, männens verk; de beskriver den från sin synvinkel, som de förväxlar med den absoluta sanningen.

Simone de Beauvoir

Förord Merparten av mänsklighetens nedtecknade historia lider av ett stort tomrum på grund av brist på data. Om vi börjar med teorin om Mannen Jägaren så har historieskrivarna i det förgångna gett mycket sparsamt utrymme åt kvinnornas roll i den mänskliga utvecklingen, såväl kulturellt som biologiskt. Istället har det varit männens liv som tillåtits representera mänskligheten som helhet. När det gäller mänsklighetens andra hälft råder ofta inget annat än tystnad.

Och tystnaden finns överallt. Hela vår kultur är genomsyrad av den. Film, nyheter, litteratur, vetenskap, stadsplanering, ekonomi. I de historier vi berättar för varandra om vårt förflutna, nutiden och framtiden. De kännetecknas alla av en – förvrängd – kvinnoformad ”frånvarande närvaro”. Det handlar om en brist på genusuppdelade data.

Men bristen på genusuppdelade data handlar inte bara om tystnad. Den här tystnaden och de här bristerna får konsekvenser. De påverkar kvinnors liv dagligen. Påverkan kan vara relativt liten. Att sitta och frysa på ett kontor där temperaturen är reglerad efter en manlig temperaturnorm, till exempel, eller att kämpa för att nå den översta hyllan som ligger på en manlig höjdnorm. Sådant är absolut irriterande. Och det är tveklöst 11

orättvist. Det är dock inte livshotande. Inte som att krocka med en bil vars säkerhetsanordningar inte är anpassade efter kvinnors mått. Inte som att inte få sin hjärtinfarkt diagnostiserad eftersom symptomen bedöms som ”atypiska”. För de kvinnorna kan konsekvenserna av att leva i en värld byggd på normer för män vara dödliga.

Något av det viktigaste att säga om bristen på genusuppdelade data är att den generellt sett inte är ondskefull eller ens avsiktlig.

Tvärtom. Den är helt enkelt en produkt av ett sätt att tänka som vi haft i årtusenden, och därför är den ett sätt att inte tänka. Ett dubbelt icke-tänkande, till och med: män är självskrivna och kvinnor räknas inte. För när vi säger människor menar vi på det hela taget män.

Det här är ingen ny insikt. Simone de Beauvoir är den som är mest känd för att ha satt ord på den. Hon skrev 1949: ”Mänskligheten är manlig och mannen definierar inte kvinnan som sådan utan i förhållande till sig själv; hon uppfattas inte som en självständig varelse. […] Han är Subjektet, han är det Absoluta, hon är den Andre.”1 Det som är nytt är det sammanhang i vilket kvinnor fortsätter att vara ”den Andre”. Och det sammanhanget är en värld som är alltmer beroende av och slav under data. Under Big data. Vilka i sin tur söks igenom efter Stora Sanningar med hjälp av Stora Algoritmer med hjälp i sin tur av Stora Datorer.

Men när Stora Datamängder förvanskas av stora tystnader är de sanningar som kommer fram i bästa fall halvsanningar. Och ofta är de inte sanna alls för kvinnor. Som datavetarna själva säger: ”Matar du in skräp får du ut skräp.”

Det här nya sammanhanget gör det ännu mer angeläget att åtgärda bristen på genusuppdelade data. Att artificiell intelligens (AI) hjälper läkare att ställa diagnoser, skannar igenom meritförteckningar, och till och med genomför anställningsintervjuer med potentiella kandidater, är redan vanligt. Men AI 12

har tränats upp med data som är fulla av brister – och eftersom algoritmer ofta betraktas som patentskyddad mjukvara kan vi inte ens undersöka om det har tagits hänsyn till de här bristerna. Med när vi tittar på de tillgängliga bevis som finns ser det emellertid inte ut som att det har skett.

Siffror, teknologi, algoritmer – allt det är avgörande för berättelsen om Osynliga kvinnor. Men det berättar bara halva historien. Data är bara ett annat ord för information, och det finns många källor till information. Statistik är ett slags information, visst, men så är även mänsklig erfarenhet. Därför kommer jag att hävda att när vi skapar en värld som ska passa alla måste det finnas kvinnor i rummet.

Om de människor som fattar beslut, som vi alla påverkas av, allihop är vita, arbetsföra män (nio av tio gånger från USA), utgör också det en databrist – på samma sätt som det är en brist att inte samla in information om kvinnliga kroppar i medicinsk forskning. Att underlåta att ta med det kvinnliga perspektivet innebär, vilket jag kommer att visa, att kraftigt stödja en oavsiktlig partiskhet till fördel för män som (ofta med goda avsikter) försöker framställa sig som ”könsneutral”. Det var det här de Beauvoir menade när hon sa att män blandar ihop sina åsikter med den absoluta sanningen.

De specifikt kvinnliga angelägenheter som män underlåter att ta med i beräkningarna innefattar en rad olika områden, men när du läser kommer du att märka att tre teman återkommer gång på gång: kvinnokroppen, kvinnors oavlönade omsorgsansvar och mäns våld mot kvinnor. Det är frågor som är av en sådan betydelse att de berör så gott som varje aspekt av våra liv. De påverkar våra erfarenheter av allt från kollektivtrafik till politik, via arbetsplatsen och läkarmottagningen. Men män glömmer bort dem, därför att män inte har kvinnokroppar. De utför, som vi ska se, bara en liten del av det oavlönade arbete som 13

kvinnor gör. Och även om också de måste tampas med manligt våld, manifesteras det på ett annat sätt än det som kvinnor ställs inför. De här skillnaderna ignoreras alltså och vi fortsätter som om den manliga kroppen och dess livserfarenheter skulle vara genusneutrala. Det är en form av diskriminering av kvinnor.

Genomgående i den här boken kommer jag att referera till både kön och genus. Med ”kön” avser jag de biologiska kännetecken som bestämmer om en individ är manlig eller kvinnlig, XY eller XX. Med ”genus” avser jag de sociala betydelser som vi lägger in i de biologiska realiteterna: det sätt kvinnor behandlas på eftersom de uppfattas som kvinnliga. Det ena begreppet är skapat av människor, men båda är verkliga. Och båda har betydande konsekvenser för kvinnor när de ska ta sig fram i en värld konstruerad utifrån manliga data.* Men även om jag genomgående pratar om kön och genus använder jag brist på genusuppdelade data som ett övergripande begrepp, eftersom kön inte är anledningen till att kvinnor är exkluderade från data. Det är genus som är anledningen.

Genom att namnge det fenomen som orsakar så många kvinnor så mycken skada vill jag vara tydlig med det grundläggande problemet, och i motsats till många påståenden ni kommer att läsa om på de här sidorna är det grundläggande problemet inte den kvinnliga kroppen. Problemet är den sociala betydelse vi tillskriver den kroppen och samhällets misslyckande med att ta hänsyn till den.

Osynliga kvinnor är en berättelse om frånvaro – och det gör den emellanåt svår att skriva. Om det nu finns en övergripande brist *Begreppsdiskussionen inom forskning i de skandinaviska länderna ser annorlunda ut än i engelsktalande länder. I Sverige används kön och genus ganska synonymt av en stor del av forskarna på fältet. Ö.a.

14

på data för kvinnor (både på grund av att vi överhuvudtaget inte samlar in sådana data och för att vi, när vi väl gör det, inte sorterar efter kön) så existerar det så gott som inga data när det handlar om icke-vita kvinnor, kvinnor med funktionsvariationer och arbetarklasskvinnor. Inte bara för att de inte samlas in, utan på grund av att de inte skiljs ut från manliga data – det som kallas könsuppdelade data. I statistik om representation – från akademiska jobb till filmroller – redovisas data för ”kvinnor” och ”etniska minoriteter”, men kvinnliga etniska minoriteter går inte att urskilja inom de större grupperna. Där de existerar har jag redovisat dem – men de existerar alltså knappt.

Syftet med den här boken är inte att genomföra en psykoanalys. Jag har ingen tillgång till de innersta tankarna hos dem som håller bristen på genusuppdelade data vid liv, vilket innebär att boken inte kan ge några slutgiltiga bevis för varför den här bristen existerar. Jag kan bara redovisa data och be dig som läsare att titta på bevisen. Jag är heller inte intresserad av huruvida den person som skapade det här ensidigt manliga verktyget var en hemlig sexist. Privata motiv är, i viss utsträckning, irrelevanta.

Det som är viktigt är mönstret. Det som är viktigt är huruvida det med tanke på tyngden i de data jag kommer att redovisa är rimligt att dra slutsatsen att bristen på genusuppdelade data bara är en enda stor slump.

Jag kommer att hävda att det inte är så. Jag kommer att hävda att bristen på genusuppdelade data både är orsak till och en konsekvens av den sortens icke-tänkande som uppfattar mänskligheten som i det närmaste uteslutande manlig. Jag kommer att visa hur ofta den här partiskheten dyker upp, hur utbredd den är och hur den förvränger de påstått objektiva data som alltmer styr våra liv. Jag kommer att visa att även i denna vår superratio-​ nella värld, som alltmer styrs av superopartiska superdatorer, är kvinnor fortfarande i mycket stor utsträckning de Beauvoirs 15

det andra könet – och att farorna med att förvisas till att – i bästa fall – vara en underkategori av män är lika verkliga som de alltid har varit.

Inledning: Mannen som norm Att betrakta män som den mänskliga normen är grundläggande i det mänskliga samhällets struktur. Det är en gammal vana och den går långt tillbaka i tiden – lika långt som teorierna om mänsklig utveckling. Redan under tredje århundradet före Kristus framförde Aristoteles utan omsvep att den manliga normen var ett faktum som inte gick att ifrågasätta: ”Den första avvikelsen från mönstret är förvisso att avkomman blir kvinnlig istället för manlig”, skrev han i sin biologiska avhandling De generatione animalium (Om djurens utveckling). (Han medgav dock att denna avvikelse var ”en naturlig nödvändighet”.)

Mer än tvåtusen år senare, 1966, anordnade University of Chicago ett symposium om primitiva jägar- och samlarsamhällen.

Symposiet kallades ”Mannen jägaren”. Mer än sjuttiofem social-​ antropologer från hela världen samlades för att diskutera vilken betydelse jakten har haft för mänsklig evolution och utveckling.

De enades om att den var tämligen avgörande.1 ”Biologin, psykologin och de vanor som skiljer oss från aporna – allt detta har vi att tacka gångna tiders jägare för”, hävdades i ett av dokumenten som publicerades i den bok som symposiet resulterade i. Vilket i och för sig kunde vara gott och väl om det inte, som feminister påpekade, vore för att den teorin skapar något av ett problem när det gäller kvinnlig evolution. För jakt var en manlig aktivitet, vilket boken gjorde klart. Så om ”vårt intellekt, våra intressen, våra känslor och vårt grundläggande sociala liv är evolutionära 17

produkter av den framgångsrika omställningen till jakt”, vad innebär då det för kvinnans mänsklighet? Om den mänskliga evolutionen drivs av män, är kvinnor ens mänskliga då?

I sin numera klassiska essä från 1975, ”Woman the gatherer” (”Kvinnan, samlaren”), utmanade antropologen Sally Slocum tanken att ”Mannen jägaren”2 skulle ha företräde. Hon hävdade att antropologer ”letar efter exempel på beteenden hos manliga individer och utgår ifrån att det räcker som förklaring”. Och därför ställde hon en enkel fråga för att fylla tystnaden: ”Vad gjorde kvinnorna medan männen var ute på jakt?” Svar: Samlade, avvande, vävde, tog hand om de små barnen, och allt detta skulle samtidigt ha krävt samordning. I ljuset av denna kunskap ”lägger slutsatsen att grunden för den mänskliga omställningen var männens önskan att jaga och döda alltför stor vikt vid aggression, vilket när allt kommer omkring bara är en aspekt av mänskligt liv”, invänder Slocum.

Det har gått mer än fyrtio år sedan Slocum framförde sin kritik, men partiskheten till mäns fördel består inom evolutionsteorin. ”Forskare anser att människan utvecklades till att ha en instinkt för dödligt våld”, löd en rubrik i The Independent.3 Artikeln handlade om en akademisk studie med titeln ”De fylogenetiska rötterna till mänskligt dödligt våld” som hävdade att den kunde avslöja att människan har utvecklats till att vara sex gånger dödligare för sin egen art än det genomsnittliga däggdjuret.4 Detta är utan tvekan sant vad gäller vår art generellt – men sanningen om dödligt våld mellan människor är att det framför allt handlar om en manlig sysselsättning: en undersökning av mord i Sverige under en trettioårsperiod visade att nio av tio mord begås av män.5 Det stämmer överens med statistik från andra länder, inklusive Australien6, Storbritannien7 och USA8.

En FN-studie om dråp från 2013 visade att 96 procent9 av dem 18

som begår dråp i världen som helhet är män. Är det då människor som är mordiska eller är det män? Och om kvinnor i allmänhet inte mördar, vad ska vi då tro om kvinnlig ”fylogenetik”?

Den här inställningen till forskning – ”manligt till dess något annat bevisas” – verkar ha smittat alla slags etnografiska områden. Grottmålningar, till exempel, visar ofta bytesdjur och därför har forskare antagit att de gjorts av män – jägarna. Men nya analyser av handavtryck som syns intill sådana målningar i Frankrike och Spanien tyder på att de flesta faktiskt har gjorts av kvinnor.10 Inte ens mänskliga ben är undantagna från ”manligt till dess att något annat bevisas”-tänkandet. Vi tror kanske att mänskliga skelett objektivt sett antingen är manliga eller kvinnliga och därför befriade från det manliga normtänkandet. Men där har vi fel. I mer än hundra år antogs det att ett vikingaskelett från 900-talet, känt som Birkakrigaren, var manligt– trots att det hade ett uppenbart kvinnligt bäcken – eftersom det begravts med en full uppsättning vapen och två hästoffer.11 Gravinnehållet tydde på att en krigare hade begravts12 – och krigare var lika med man (arkeologerna hänförde det stora antalet referenser till kvinnliga krigare i vikingaberättelser till ”mytologiska utsmyckningar”13). Men trots att vapen uppenbarligen övertrumfar bäckenben när det handlar om kön så övertrumfar de inte dna, och 2017 bekräftade prover att benen verkligen tillhörde en kvinna.

Diskussionen slutade dock inte i och med det. Den förändrades bara.14 Benen kunde ha förväxlats; det kunde finnas andra skäl till att en kvinnlig kropp begravts med de här föremålen.

Akademiker som bestred uppgiften hade kanske en poäng i båda fallen (fast originalförfattarna avvisar kritiken med hänvisning till gravgåvornas placering). Men motståndet är inte desto mindre avslöjande, särskilt med tanke på att manliga skelett 19

                              »H ELL Y ES .

Det här är en bok som har potential att förändra – ett imponerande researcharbete« Caitlin Moran

VAD HÄNDER NÄR VI IGNORERAR HALVA MÄNSKLIGHETEN?

Föreställ dig en värld där din telefon är för stor för din hand, där din läkare ger dig läkemedel som är fel för din kropp, där du fryser på jobbet för att temperaturen på din arbetsplats är fem grader för kall, där det är 47 % högre risk att du blir skadad i en bilolycka. Om något av detta låter bekant, är chansen stor att du är kvinna.

Caroline Criado Perez belyser genom exempel från hela världen hur kvinnor systematiskt ignoreras. Från teknik till naturkatastrofer, från sexistisk snöröjning i Värmland till våldtäkter i krigszoner – Osynliga kvinnor är en kompromisslös analys av vad vi inte vet – och varför vi inte vet det. En uppslukande faktabok om hur kvinnor världen över påverkas av okunnighetens politik.

ISBN 978-91-89051-21-8

9 789189 051218