9789189021860

HJÄLTEN PÅ TITANIC

KVINNORNA, SVEKEN.

Denna bok är utgiven med stöd av:

Aagot och Christian Storjohanns Minnesfond för Värmländsk kultur

Stiftelsen Konung Gustav VI Adolfs fond för svensk kultur

Stiftelsen Längmanska kulturfonden

Åke Wibergs Stiftelse

Hjälten på Titanic – kampen, kvinnorna, sveken är en roman som bygger på verkliga händelser. Längre autentiska citat omges av citattecken.

© 2023 Författaren och Votum Förlag

text © Gunvor Nyman

foto Annette Jörgensens privata arkiv, där inte annat anges

research Annette Jörgensen

form Per Kollberg

omslag Johan Sjödelius

tryckt i Estland genom Italgraf Media 2023

papper Multi Offset 120 g

isbn 978-91-89021-86-0

www.votummedia.se

INLEDNING

Det är den 10 april 1912. August E Andersson från Ystad står på kajen i Southampton. Han är fylld av förväntan. Bekymren med kvinnor, skulder och hot om åtal har han lämnat bakom sig. Han känner sig fri på ett sätt han inte kan minnas att han upplevt som vuxen.

Vid kajen ligger ångaren Titanic. ”Det största, vackraste och mest magnifika fartyg som någonsin sjösatts.” Så har det stått i reklamen. August kan fortsättningen på reklamtexten utantill: ”Ombord finns all modern komfort och alla bekvämligheter och nöjesutbud man kan tänka sig.”

Han suger på orden för att riktigt ta dem till sig. Han blir nästan yr i huvudet, så lycklig är han. Den här stunden och den här känslan ska han för alltid bära med sig. August tar fram sin lilla anteckningsbok och skriver i den, som han brukar göra när det är något han vill bevara i minnet:

”Majestätisk och vacker vilar hon på vattnet, den nya Queen of the Ocean. Och snart ska jag, August E Andersson, stiga ombord på detta fantastiska fartyg!”

Han ska starta på nytt i Amerika, det förlovade landet. Det kan till att börja med bli svårt för en som inte kan engelska, men han är van att arbeta hårt. Han är frisk och stark och bara tjugoåtta år.

Det går nog. Jag kan ta vilket jobb som helst i svenskbygderna medan jag pluggar engelska, tänker han. Och jag har lärt mig att ingenting är omöjligt, bara man inte ger upp.

Men han är även tagen av stundens allvar. Han tittar på dem som går ombord. Många är mammor med småbarn. På andra sidan Atlanten väntar pappor som rest i förväg för att ordna arbete och bostad. Äntligen kan familjerna återförenas. I hans fall gäller det motsatta. Han har lämnat sina föräldrar och sin åttaårige son. Troligtvis har de setts för sista gången. Han har svikit sin älskarinna, den tjugosex år äldre agitatorn Kata Dalström. Hon hade drömt om ett lyckligt liv tillsammans med honom. Nu är hon djupt sårad. Det svider i hans hjärta att han gjort henne så illa, men det finns ingen återvändo. August tar sin kappsäck och går mot landgången.

I innerfickan har han sitt pass. Men där står det inte August E Andersson. Det står August E Wennerström. Han har stulit en kollegas namn. Nu ska han börja ett nytt liv.

En agitator i rättvisans och fredens tjänst

– där August bryter upp från familjen, engagerar sig

i unionskrisen, upplever äventyr vid gränsen och ser

tidningen Gula Faran tryckas, spridas och åtalas för

brott mot tryckfrihetsförordningen

KAPITEL 1

Det är natten till den 10 oktober 1904. August är tjugo år gammal. Han sover.

Bredvid honom i sängen i kammaren ligger hans nittonåriga flickvän Selma. Hon är höggravid. Hon har vaknat av en stramande smärta i ryggen och nu känner hon att det ryggonda tilltar.

Det är nästan som kramp. Det var väl väntat. Men jag trodde det skulle kännas i magen, inte i ryggen, tänker hon.

Selma knuffar på August.

– Det är bäst du kallar på barnmorskan. Det är något på gång.

August sätter sig upp, plötsligt alldeles klarvaken. Han slänger på sig lite kläder och är snabbt på väg mot dörren. Sedan vänder han tillbaka, böjer sig ner och ger Selma en kram.

Jodå. Han ska skynda sig. Och barnmorskan är redan varslad, hon är säkert här snart.

Han försöker gå tyst för att inte väcka föräldrarna som sover i rummet intill. Han och Selma bor i kammaren. Eget boende har de inte råd med.

August springer längs den mörka gatan. Det går fort, men han känner varenda sten. Gatorna här är hans barndoms lekplatser.

Det hänger regn i luften och oktoberkylan smyger sig in under hans tunna kläder, men språngmarschen gör honom varm.

Han knackar på barnmorskans fönster och hon tittar ut. Hon är rufsig i håret och klädd i bara nattsärken.

När hon ser Augusts högröda ansikte öppnar hon fönstret på glänt.

– Så det är dags nu?

Han kan bara flämtande nicka till svar.

Men barnmorskan är lugn. Hon har varit med förr.

– Jag kommer. Ge dig hem till Selma nu, hon behöver dig. Jag ska bara klä på mig och hämta min väska. Du kan sätta en gryta med vatten på spisen, så det är varmt när jag kommer.

När August kommer hem är Selma uppe. Hon vankar fram och tillbaka över golvet, samtidigt som hon trycker händerna mot korsryggen.

August tittar oroligt på henne.

– Har du mycket ont?

– Ja, nog känns det, men det blir bättre när jag rör på mig.

Augusts mor Elna sitter vid köksbordet. Hon vaknade förstås när

August gick ut och förstod vart han var på väg.

Elna tycker mycket om sin blivande svärdotter och ser fram emot att få en liten i huset. Även om det är trångt har hon och Selma samsats bra. Men det är klart att Elna är lite orolig. Graviditeten har varit problemfri, men vad som helst kan ju hända.

August gör upp eld i spisen och sätter på vattengrytan.

Barnmorskan kommer. Hon säger åt Selma att hon ska gå och lägga sig på sängen i kammaren. Hon vill känna och lyssna på hennes mage.

Minsann, det är allt en liten en som kämpar och vill ut. Ingen tvekan om det! Och det verkar som om barnet ligger alldeles rätt.

Barnmorskans lugn gör att Selma känner sig trygg. August och Elna hör hur de båda kvinnorna småpratar inne i kammaren. När värkarna sätter in masserar barnmorskan Selmas rygg. Det brukar lindra lite.

Nu har fadern, Knut, också vaknat och kommit ut i köket. Tyst sätter han sig på en av köksstolarna. August har slagit sig ner i soffan.

Elna lägger in ett par vedträn i spisen och sätter på en grötkastrull. Det sprakar från elden. Grötlukten sprider sig i rummet och värmen

från spisen är efterlängtad. Någon annan värmekälla har de inte. Tjocka täcken håller nattkylan borta.

August och Knut hämtar varsin tallrik, öser upp gröt och äter under tystnad. Ingen av dem känner för att prata.

August skruvar på sig. Han börjar känna sig överflödig. Han går in till Selma, klappar henne på kinden, böjer sig ner och ger henne en kram innan han går tillbaka till köket. Sedan tittar han på Knut. Båda arbetar som typografer på Ystads Allehanda.

– Nej, här gör vi nog ingen nytta. Klockan är sex. Det är väl lika bra att vi går till tidningen och jobbar. Vi har mycket att göra.

Knut nickar.

– Ja, så är det. Det är ett evigt slit för ynkligt låga löner. Men vad har vi att välja på?

Knut blir orolig när August inte svarar. Han vet vilka tankar som rör sig i sonens huvud. Han har berättat att han inte mår bra. Att bli barnafar och försörjare betyder att bli bunden. August har haft andra planer.

August tittar på barnmorskan, som behövde han be henne om lov att få gå. Hon förstår hans tvekan. Det här kan ta tid. Det brukar göra det första gången.

Hon nickar, och Selma nickar hon också. Far och son ger sig i väg. Kvinnorna får ta ansvaret för det som väntar.

När August kommer hem är det halvmörkt i lägenheten. Oroligt öppnar han dörren. I köket sitter Elna och Knut. En svag lampa lyser.

– Var tyst, Selma sover, viskar Elna. Allt har gått bra. Du är far till en fin liten pojke. Och nog är han din son. Det syns på håret!

August drar en suck av lättnad. Det har varit en orolig dag – på många sätt och vis. Skönt i alla fall att förlossningen har gått bra.

Elna undrar om han vill ha mat. Hon har en pannkaka i ugnen. Det är den som luktar så gott.

Men August är inte hungrig. Han tar sig en smörgås och sätter sig vid köksbordet. Viskande berättar Elna att barnmorskan tyckt att Selma varit väldigt duktig.

Det blev en lugn och fin förlossning, hade hon sagt. ”Den här lille har fått en bra start i livet. Och vilken rar mamma han har!”

– Precis så sa hon. Du kan vara stolt över din Selma, säger Elna och tittar på August.

Knut är fackligt aktiv och har fört över sina åsikter till sonen. August gick med i SSU så snart han hade åldern inne och har trots sin ungdom ägnat mycket tid åt politik. Han är otålig. Han vill vara med och förändra samhället.

– Vi får inte acceptera att det ser ut som det gör i dag. Arbetarna tvingas slita sig fördärvade. Några måste ställa sig på barrikaderna och ta striden. Jag tänker ta mitt ansvar. Jag vill åka ut och agitera. Det har jag drömt om ända sedan jag hörde Kata Dalström tala i Ystad för fyra

år sedan.

Så hade han sagt.

– Men hur ska jag orka föra kampen mot kapitalägarna om jag ska fortsätta knega här i Ystad för att försörja fru och barn? Det går inte ihop! Det var en olycka att Selma skulle bli med barn. Vi försökte vara försiktiga, men hjälpmedel för att skydda oss har vi ju inte haft råd med.

Så har han sagt. Knut har förstått hur August känner det. Om ingen gör något kommer nya generationer arbetare att tvingas arbeta sig sjuka för att de och deras familjer ska få mat på bordet.

Efter en stund hörs små gnyende ljud från kammaren. August studsar upp. Nu törs han gå in till Selma.

Hon är vaken och ler när August kommer in i rummet.

– Nu är du pappa och jag är mamma. Snart ska vi bli en riktig liten familj!

Hon viker undan lakanet och det tunga täcket. Ett litet huvud med mörk kalufs blir synligt. August blir varm i hjärtat, samtidigt som paniken inom honom tilltar.

Pojken ska heta Hans Knut August. De namnen hade de tidigt kommit överens om. Hade det blivit en flicka skulle hon ha fått heta Elna Johanna Katarina.

Selmas mor heter Johanna. Hennes far heter Hans, och trots att Selmas föräldrar inte blev glada när de fick veta att dottern väntade barn vill Selma att även deras namn ska gå i arv till barnet.

Hennes relation till föräldrarna är fortfarande inte den bästa. August är arbetare, hennes far har ett litet företag. Han hade velat se en finare svärson, men Selma känner sig trygg med sin August. Han är både arbetsam och skötsam. Det är huvudsaken.

Selma är dessutom både stolt och glad över att August fattat tycke för just henne. Han är en av de mest populära i kamratkretsen. Han ser bra ut, han är alltid gladlynt och han är duktig på att dansa. Många av de andra flickorna är avundsjuka på henne, det vet hon.

Och nu är hon mamma också. Känslorna för barnet formligen forsar genom henne där hon ligger med den lille tätt intill sig. Och snart – hon gläder sig redan vid tanken – ska hon och August förlova sig och gifta sig. De ska bli en riktig liten familj.

August sträcker fram handen och stryker försiktigt sonens lilla huvud. Han har verkligen både tjockt och fint hår. Men när Selma vill att han ska ta barnet i famnen ryggar han tillbaka. Aldrig! Han kanske tappar honom!

Selma förstår, men påpekar samtidigt att han måste lära sig att sköta Hans Knut. Hon kommer snart tvingas återgå till sitt arbete för försörjningens skull och kan inte dra hela lasset här hemma. De måste hjälpas åt.

Plötsligt hajar hon till. Hon upptäcker att August kämpar mot tårarna. Blir han så rörd av att se babyn – eller är det något som är fel?

Hon hinner knappt tänka tanken innan August brister ut i gråt. Selma har aldrig tidigare sett honom gråta. Nu hör hon hans förtvivlade snyftningar. Men varför …?

Hon stirrar förskräckt på August.

– Jag gråter för att jag är ett sånt jävla svin, snyftar han. Jag gråter för att jag vet att jag kommer att göra dig förtvivlad. Men jag måste säga sanningen. Vi kommer inte att leva som en liten familj. Jag har sökt jobb på en tidning i Karlskrona och jag har fått platsen. Jag flyttar i övermorgon.

Selma tror inte sina öron. Hon är chockad, förstummad, förkrossad. Under en av hennes livs lyckligaste stunder slås allt sönder och samman. Även hon börjar gråta.

Elna och Knut, som från köket förskräckta hört vad August sagt, står plötsligt i dörren. Vad menar han? Tänker han överge sin flickvän och deras nyfödda barn? Det kan inte vara möjligt. Men om han inte menar det – varför skulle han då säga så? Och nog vittnar väl hans gråt om att det är allvar?

När August väl lyckats kväva snyftningarna forsar orden ur honom: – Jag kan inte bara tänka på mig själv och min familj. Det är en missriktad egoism. Jag vill vara med och förändra! Jag vet att jag kan skriva.

Selma Haglund, Augusts 19-åriga flickvän, har glatt sig åt det väntade barnet, men glädjen byts mot förtvivlan. August överger henne och barnet för att kämpa för arbetarnas sak

Jag har fått in debattartiklar i tidningarna och jag vet att de har blivit lästa. Jag märker att folk lyssnar när jag pratar politik. Och jag kan inte glömma Katas ord på det där mötet vi var på: ”Vi har alla ett ansvar. Tillsammans måste vi kämpa för att arbetarna ska få det bättre. Då kan inte våra egna intressen hamna i centrum.”

– Kom ihåg, Selma, att jag älskar dig. Och jag älskar redan vårt gemensamma barn, men det är honom och kommande generationer jag vill kämpa för, göra något för att det ska bli bättre. Jag vill inte leva ett så eländigt liv som det far har fått finna sig i, och jag vill absolut inte att mitt barn ska behöva utstå det slaveri som kapitalistsamhället tvingar oss till!

Han hämtar andan.

– Jag förstår dig, Selma. Du hatar mig säkert redan. Det har du orsak till. Jag bär mig åt som en skurk. Men jag ska göra vad jag kan för att hjälpa dig. Jag är säker på att du får bo kvar här så länge du behöver. Mor kan ta hand om Hans Knut när du börjar arbeta. Jag ska skicka pengar till dig så fort jag får lön, och jag ska hålla kontakten med mitt barn. Men jag måste lyda mitt samvete om jag ska kunna känna respekt för mig själv.

August reser sig, torkar tårarna, tar på sig ytterkläderna och går mot dörren.

– Jag har ett ärende ner till klubblokalen, säger han. Han som jag ska börja jobba ihop med är där. Han väntar på mig.

KAPITEL 2

Lokalen är den plats där Ystads ungsocialister brukar samlas. Kalle Lund, Vilhelm Sjöberg och August är centralfigurer i ungdomsklubben, som faktiskt är en av de första som bildats i Sverige. Det har de fått beröm för, från många olika håll.

”Skåningarna är framåt. Lär er av dem!” Så har det sagts.

I dag är Sigfrid Hansson, jämnårig med August, och hans ett år yngre bror Per Albin där på besök. De tillhör SSU-klubben i Malmö, en klubb som är mycket aktiv och känd på riksnivå.

Efter ett tag slinker Ystadsbon Fredrik Thorsson och Carl Schröder, tillrest från Karlskrona, också in, följda av några andra unga män, bland dem August.

Han berättar att han just blivit pappa till en liten pojke. De andra ställer lite generat några frågor.

– Gick allting bra? Är han lik dig?

– Jag skulle aldrig kunna förneka faderskapet, svarar August. Sedan säger han inget mer.

Men plötsligt brister fördämningarna.

– Det går inte! Jag vill inte leva som bunden hela livet, tvingas att gå här i Ystad och slita som löneslav för att försörja familjen. Jag vill mer, jag vill slåss för förändringar, för min egen skull men också för min sons och andra efterkommandes skull!

Han fortsätter, lite lugnare:

– Jag vet ju hur min far har haft det. Det gick till och med så långt att han tog till flaskan för att orka överleva. Och jag förstår honom, jag

vet hur det är. Jag är bara tjugo år gammal, men jag har redan arbetat i mer än sex år.

– Ska jag fortsätta så här i nästan femtio år till? Nöta ut kroppen, andas in blyångorna i sätteriet, må dåligt för att jag inte har försökt göra något åt saken?

Han ser sig omkring.

– Jag har berättat sanningen, både för Selma och för far och mor. Jag flyttar till Karlskrona i övermorgon. Jag har fått jobb där. Selma får bo kvar i kammaren, men vi går skilda vägar. Hon är förtvivlad och tycker säkert att jag är egoistisk, men egentligen är det tvärtom. Att sätta sitt eget privatliv före arbetarkampen, det om något vore egoistiskt.

– Om ingen går i täten för ett förändrat samhälle kommer även våra barn att tvingas slita ut sig för brödfödan, medan arbetsköparna fortsätter att håva hem vinsterna och leva i överflöd.

Han ser de andras blickar.

– Någon måste offra sig! Jag är beredd att göra det och jag menar allvar! Jag tänker satsa allt på politiken. Jag ska resa runt och agitera. Jag ska skriva i tidningarna. Jag ska ta upp kampen mot arbetsköparna, mot militarismen, mot prästerskapet och mot hela detta jävla kapitalistsamhälle!

Carl Schröder sitter tyst, men han var förvarnad. De andra stirrar på August, överraskade och förskräckta över utbrottet.

– Men Selma då, hur ska det gå för henne? Hur ska hon ensam kunna ta hand om barnet, undrar Sigfrid.

– Jag vet inte. Det är det som känns så hemskt. Jag blir galen när jag tänker på vad jag gör mot henne. Jag bär mig åt som ett svin. Jag vill kräkas, så illa mår jag! Men jag känner att jag inte har något val.

– Jag hade förvarnat far så han visste hur jag grubblat över detta. Jag ska göra vad jag kan för att hjälpa Selma och barnet med försörjningen. Men jag kan inte tänka mig att stanna här i Ystad.

AUGUST HAR FÅTT SPARKEN från sitt arbete som typograf för sin medverkan i tidskriften Gula Faran, som innehåller djupt förolämpande angrepp på kungen, religionen, arbetsgivare och strejkbrytare. Han lider av ständiga pengaproblem, och förutom att han övergett sin flickvän och deras nyfödde son har han trasslat in sig i ett faderskapsmål. Dessutom har han en het och hemlig romans med den 26 år äldre agitatorn Kata Dalström.

Den intelligente men smått vildsinte August måste till slut fly från allt han ställt till med. Under falskt namn emigrerar August till Amerika 1912. Han får tag på en biljett till fartyget Titanics jungfrufärd …

Titanic krockar med ett isberg, katastrofen är ett faktum, men August hyllas för sina insatser för att rädda kvinnor och barn.

August åker runt och håller föredrag om Titanics undergång. Han träffar en ny kvinna och lyckas lura till sig ett arbete som trädgårdsmästare. Med hjälp av sitt mantra ”Jag kan, jag vill, jag skall” börjar han ett helt nytt liv. Sverige och sin son återser han aldrig. Han vägrar att åka båt igen.

Hjälten på Titanic– kampen, kvinnorna, sveken bjuder på en unik läsning där dagboksanteckningar, brev, dokument och vykort samt bilder från privata album ligger till grund för bokens handling. Vi får följa med på August E Anderssons resa genom livet – som typograf och pappa, agitator och fredsmäklare, älskare och äventyrare, överlevare och hjälte.

9 789189 021860