9789189021839

OM-VÄGEN

TVÄRS ÖVER JORDEN PÅ CYKEL

NORDEN Från mammas gata

RYSSLAND En rysk käftsmäll

låg på rygg och såg på när duken ovanför mig slog fram och tillbaka i den hårda vinden. Höger, vänster, höger, vänster. Som pendeln på en moraklocka. Med tumvantens grepp drog jag upp dragkedjan på tältet och kikade ut.

Jag visste det.

Långt därborta, mitt emellan bergstopparna där jag bara några timmar tidigare trampat fram i total eufori, närmade sig nu en storm; en mörk vägg av snö och hagel. Jag rullade in över liggunderlaget igen, stängde om mig och drog ner den blåstickade mössan till ögonfransarna.

Det är märkligt, att sju månaders trampande skulle sluta så här. Ensam i mitt tält på 4 200 meters höjd med en storm på ingång, en telefon utan signal och en förmodad bruten fot. Jag som inte ens kunde minnas sist det regnat. De senaste veckorna bland Tadzjikistans höga berg hade varit torra och dammiga, tuffa men makalöst vackra. I långsam takt – med en cykel nästan lika tung som mig själv – hade jag tagit mig över de höga gruspassen, övernattat hos nyfikna familjer i de allra minsta bergsbyarna och sett Afghanistan från ett stenkasts avstånd längs med den mäktiga Panjfloden. För en västerlänning på två hjul var det här själva essensen av ett äventyr.

Det hann bli mörkt innan snöovädret dragit vidare norrut. I brist på annat tog jag fram kameran och började bläddra igenom morgonens bilder: frusna vattenflaskor, en sovsäck på tork i solen och reflektionerna från Turumtaykul lake – sjön som varit själva målet för min omväg genom Shokh Dara­dalen.

Minneskortets sista bild var på mig, tagen bara någon timme efter att jag packat ihop mina saker och lämnat nattens tältplats. Framför mig låg 20 svårcyklade kilometrar ner till Tadzjikistans huvudväg M41, även kallad Pamir Highway. Men så långt kom jag aldrig. Bara några hundra meter efter att den där bilden togs förändrades inte bara resan, utan hela mitt liv. §

Foto: Taneli Roininen

Jag hade gärna berättat om stunden då jag bestämde mig för att cykla tvärs över jorden. Men den finns inte. Jag vaknade inte bara upp en dag och visste. Det var något som växte fram; en känsla av att det måste finnas mer i livet än heltidsjobb, hyreslägenhet och helglängtan.

2012 och första långturen på cykel runt Nya Zeelands södra ö

HJÄRTAT HAR SINA SKÄL

Ståendevid Wellingtons hamn tittade jag ut över havet. Det var en ljummen sommarkväll, måsarna skrek i skyn och jag hade precis gjort något som jag aldrig tidigare gjort.

Det som hade börjat som en vanlig backpackerresa –inklämd i fullsatta bussar mellan berömda vandringsleder och stökiga vandrarhem – hade snart tagit en oväntad vändning. Inspirerad av cyklisterna jag sett genom bussens sidorutor, av de som färdades långsamt med stora väskor hängande från sina pakethållare, hade jag hoppat av turistkaravanen för att testa något nytt. Något spännande. Totalt aningslös om vad jag gav mig in på hade jag hyrt en egen cykel, knölat ner packningen i de fyra cykelväskorna och börjat trampa. Av egen kraft hade jag tagit mig 200 mil runt Nya Zeelands södra ö och även om det varit allt annat än lätt så bara visste jag – det var det här jag ville göra.

Nu var cykeln återlämnad, snart skulle flyget hem till Sverige lyfta och allt som upptog mina tankar var längtan efter en fortsättning. Jag ville ha mer. Mer av känslan som ilat genom kroppen när jag susat ner för bergspassen utan en aning om vad som väntade runt nästa krön, mer av tysta mornar sittande i tältöppningen och mer av platserna mittemellan, de som inte fanns med i några guideböcker.

Tänk om jag skulle cykla tillbaka. Hit.

Jag skrattade tyst åt mig själv när jag gick vidare längs med hamnen. Galna idéer hade jag alltid haft gott om, skillnaden var att den här faktiskt skulle bli verklighet.

Jag växte upp som mellanbarn i en syskonskara av fem i en liten by vid Hälsinglands kust. Min pappa var yrkesfiskare och mina barndomssomrar spenderades mestadels ute till havs, i en båt framåtböjd över relingen för att komma så nära vågorna som möjligt. Där föddes min kärlek till naturen. Min mamma var idrottslärare och före detta elitsimmerska med inställningen att ingenting är omöjligt. Tävlingssinnet har jag definitivt fått från henne.

Som tonåring hade jag bara ögon för två saker: skolan och friidrotten. Jag tog båda på största allvar och kom aldrig oförberedd till någonting, en duktig flicka ut i fingertopparna med en inställning som gav resultat. Mina prestationer på löparbanorna gav mig inte bara mästerskapsmedaljer och en plats på Löpargymnasiet i Stockholm, utan även ett Universitetsstipendium i USA.

Efter fem års studier både på andra sidan Atlanten och hemmaplan stod jag med en examen inom grafisk design. Friidrottssatsningen pausades och istället började jakten

på det perfekta cv:t. Jag sökte mig till huvudstadens bästa byråer, tog praktikplatser utan avlöning och blev saligt glad när jag till slut lyckades få anställning som assisterande art director på en av Sveriges då största reklambyråer. Att lönen knappt betalade hyran valde jag att ignorera.

Med min nyinköpta långfärdscykel (Surly LHT) några veckor innan avfärd

Någonstans här kom allt ifatt mig. Jag var 26 år och kände mig malplacerad i mitt eget liv, som om någon annan valt det åt mig. Jag spenderade dagarna framför en dator med projekt jag inte brydde mig om och om kvällarna somnade jag med en klump i magen. Jag var trött på Stockholm och på stressiga deadlines, men allra mest var jag nog trött på att vara duktig. Så innan min karriär ens fått fart på riktigt valde jag att lämna allt. Jag sade upp mig, flyttade ut ur lägenheten och hem till mamma. Med stora steg klev jag rakt ut ur mitt egendesignade ekorrhjul och efter några månaders slit på en lokal städfirma packade jag den största ryggsäck jag ägde och flög till andra sidan jorden. Till Nya Zeeland.

”Hjärtat har sina skäl som förståndet aldrig kan fatta.” En kort mening på ett litet tidningsurklipp. Det var min mamma som gav det till mig när jag återvände hem igen och i ett och ett halvt års tid satt det sedan bakom plastfliken i min plånbok och stirrade på mig, som en daglig påminnelse om idén som inte ville släppa taget.

I ett och ett halvt års tid vände jag på varenda krona; jobbade dubbla pass, levde billigt och sparade allt som blev över. Ändå förblev det just det, en idé. En avlägsen dröm om det stora äventyret. Om att cykla tillbaka. Dit.

Jag ville men vågade inte, kom med undanflykter, ifrågasatte och hittade annat att göra. Det blev höst 2014 och boende i Växjö – staden där jag studerat under många år – hade jag återigen låtit vardagen med jobb, rutiner och den där klumpen i magen smyga sig tillbaka in i mitt liv.

Jag minns knappt om det var i september eller oktober, men jag minns att det var en helt vanlig vardagskväll och att det på skrivbordet i min lilla lägenhet låg en grå almanacka. Jag minns hur jag, på måfå, bläddrade mig fram till den 1 april 2015 – två veckor efter min 30:e födelsedag – och hur jag med stora bokstäver skrev: DAG 1.

Det lät fortfarande som ett skämt. Skulle jag, en helt vanlig tjej från Sunnäs som aldrig ens lagat en punktering, cykla till andra sidan jorden? Från Sverige till Nya Zeeland, via Europa, Asien och Australien. Tillbaka till landet där allting började. Tillbaka till hamnen ett jordklot bort. Det var en galen idé som trots mina tvivel aldrig skulle lämna mig i fred om jag inte ens gav det en chans, om jag aldrig ens försökte. Det visste jag.

Jag stängde almanackan, lade ner den i skrivbordets översta låda och slog på teven. Kanske behövde jag inte bestämma mig än? Dessutom går blyerts alltid att sudda. §

”Jag ville men vågade inte, kom med undanflykter, ifrågasatte och hittade annat att göra”

Foto: Urban Nilsson, Smålandsposten

PÅ SKAKIGA BEN GENOM EUROPA

hade nog inte lagt så mycket tanke på hur det faktiskt skulle kännas, hur det skulle vara. Men att gå från ett så kallat vanligt liv hemma till en vardag på cykeln var minst sagt omvälvande. Plötsligt var ingen dag den andra lik, jag visste sällan var jag skulle spendera nästkommande natt och euforin jag hade hoppats skulle sväva över mig hela vägen genom Europa, den uteblev.

Det började bra. Tre dagar i sadeln tog mig 320 kilometer från Växjö till Sveriges sydligaste spets. Rutten var välplanerad – utskriven på A4­papper och markerad med penna –och kvällarna spenderades hos vänner längs med vägen. Ju närmre kusten jag kom desto mer kittlade det i magen och när färjan lämnade Trelleborgs hamn översköljdes jag av känslan att nu, nu börjar det på riktigt.

En sömnlös natt senare slog landgången i backen på andra sidan Östersjön. Vrålet från motorerna bakom mig fick skrovet att skaka och när signalen slog om till grönt satte jag foten på pedalen och tog fart, ner mot tysk mark. Morgonen var fortfarande frostigt kall och i samma stund som följet av bilar och långtradare försvunnit bakom krönet insåg jag att jag inte hade en aning om åt vilket håll jag skulle.

Med axlarna uppdragna mot öronen scrollade jag fre­

netiskt på mobiltelefonens skärm. Kartan jag trodde att jag sparat i navigeringsappen jag trodde att jag laddat ner – nu gick de inte att hitta. Jag hade inte ens täckning.

Hur dum får man egentligen vara?

Jag svalde skriket, kände hur frustrationen bubblade inombords och slängde ner telefonen i styrväskan igen. Färjeavgångarna mellan Aten och västra Turkiet hade jag koll på, jag visste exakt vilka papper som krävdes för att söka visum till Turkmenistan och hur höjdprofilen över den tibetanska högplatån såg ut. Men vägen ut ur Rostock, rutten genom Tyskland, den hade av någon anledning förblivit oplanerad.

Okloka vägval, ett stormkök som inte ville gå igång och isande vårvindar som kröp in under min alldeles för tunna jacka; den nästkommande veckan genom Berlin, Dresden och Prag passerade i motvind. Med huvudet fullt av fördomar stressade jag mig igenom de nedgångna byarna på den tjeckiska landsbygden i hopp om att nästa dag, nästa land, skulle kännas bättre.

Dag 14 korsade jag gränsen till Österrike. Framför mig bredde Alpernas snötäckta toppar ut sig som på en pannå och trots att jag redan skickat hem tre paket av överflödig

Vår i Sveti Juraj, Kroatien

packning så kändes cykeln lika orimligt tung som bergspassen orimligt långa. Knäna värkte, händerna likaså och när tårarna till slut började rinna, då ville de aldrig ta slut. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som skavde. Kanske var det en kombination av fysisk trötthet och osäkerhet. Kanske var det vetskapen om alla ensamma tältnätter som låg framför mig. För få saker skrämde mig så mycket som det, som mörka tysta nätter i enslighet. Eller bara mörker, generellt.

Min mamma har alltid skojat om att jag förmodligen är den enda som är mer mörkrädd än henne, och förmodligen hade hon rätt. Samtidigt visste jag att om jag skulle cykla tvärs över jorden så var det bara något jag var tvungen att komma över.

Du kan alltid vända om.

Under alla mina månader av planering hade jag intalat mig själv att det alltid fanns en väg ut, att jag när som helst kunde sätta mig på ett tåg hem. Men det var då. Nu, när jag äntligen var iväg, var det aldrig ett alternativ. För ingenting varar för evigt, varken det bra eller dåliga, och med den insikten fortsatte jag att trampa mina dagliga nio mil.

Kväll efter kväll låg jag spänd som en pinne och lyssnade till ljuden utanför tältets tunna duk: en kvist som gick av, ett rasslande lövträd i vinden, en rävs skräckinjagande vårbröl. I mörkret förvandlades varje litet knyst till ett potentiellt hot och det enda som tog mig igenom de där långa nätterna var insikten om att det snart skulle bli ljust igen.

Några dagars vila hos en vän i Slovenien gav nya krafter och när jag i slutet av april för första gången fick syn på Adriatiska havets stilla horisont, då var det där pirret i magen tillbaka.

Nej, jag hade inte lagt så mycket tanke på hur det egentligen skulle vara. Och tur var väl det, för annars hade jag förmodligen aldrig gett mig av från första början. §

”Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som skavde”

Cykel

Bil/Buss/Färja/Flyg

Övernattningar

Bergstoppar

AZERBAJDZJAN ARMENIEN Dem avend

Urmiasjön

Sab a lon

Isfahan

Teheran

Ardabil Rasht

CYKLIST 637

Eftertvå timmar i sadeln med pulsen ända ut i fingertopparna dök den upp, den grå byggnaden mellan två länder. Jag steg av cykeln, lutade den mot cementväggen och öppnade styrväskan. Den nyinköpta sjalen var småblommig med rosa detaljer som matchade min nya långa skjorta – jag som inte ens gillar rosa, eller småblommigt. Efter att jag svept den över huvudet och knutit den hårt under hakan pillade jag in de sista hårstråna med precision. Sedan tog jag ett djupt andetag och drog upp dörren in till passkontrollen.

Resans 115:e dag korsade jag gränsen mellan Turkiet och Iran. Att säga att jag var nervös är en underdrift. Likaså att jag var förväntansfull. Jag hade ingen aning om vad som väntade, men jag visste

att jag ensam, som kvinna, skulle till att korsa ett land under rådande sharialagar2. En uppgift lika lockande som skräckinjagande.

Det första som mötte mig på andra sidan gränsen var Bāzargāns dammiga gator. Sommarhettan osade från asfalten och tröttheten sved i ögonen när jag letade mig ut mot väg 32, den som skulle leda mig ända till Teheran.

Luften var tjock och kvalmig och trafiken fullkomligt galen. Några regler verkade inte existera, inte någon maxhastighet heller. Och för första gången sedan jag spikat min rutt österut började jag tveka. Kanske hade min syster haft rätt, kanske hade det varit bättre att bara ta en omväg runt just Iran.

Tankarna gick på högvarv när en bil bromsade in framför mig. Bakom ratten satt en man, bredvid honom en kvinna och i baksätet minst fyra barn.

Är sjalen tillräckligt tajt? Skjortan tillräckligt lång? Byxorna tillräckligt bylsiga?

I min verklighet var det nu den skulle komma, den allra första

”Några regler verkade inte existera, inte någon maxhastighet heller”

tillrättavisningen, beviset på min egen naivitet. Sidorutan rullades ner och kvinnan – vars sjal var långt ifrån så hårt åtknuten som min egen – stack ut sitt huvud.

”Miss, do you need a taxi?”

Det var varken min sjal eller mina kläder hon ville kommentera. Allt hon undrade var om jag behövde lift. Och hon var inte ensam. En bil blev till två, som blev till tio, och efter bara några timmar efter den hektiska motorvägen hade jag blivit stoppad av minst femton familjer som alla undrade hur de kunde hjälpa till. Iskalla vattenflaskor och sjukilos meloner spändes fast på min pakethållare och deras varma leenden smittade snart av sig även på mig.

Två dagar senare hade leendet slocknat. Inte det hos iranierna – de fortsatte att överösa mig med glada tillrop och mer frukt än vad jag orkade bära – utan det hos mig. Den envisa bihåleinflammation jag hade fått diagnostiserad av turkiska läkare hade absolut inte lindrats. Den hade om

möjligt bara blivit värre och nu sparkade kroppen bakut. Nätterna i tältet hade lämnat mig sömnlös, genomdränkt av svett, och de långa dagarna över landskap utan skugga hade förvandlat varje cyklad kilometer till en kamp. En kamp mellan mig och vägen, mellan mig och hettan. Och

det var just en sån eftermiddag, när allt var på bristningsgränsen till vad jag trodde mig orka med, som han dök upp. Akbar.

För många långfärdscyklister är han ett välkänt namn. Med stor entusiasm har han nästan gjort det till en hobby att bjuda in varje cyklist som passerar hans hemstad Marand. Med hjälp av kontakter utefter vägarna, yrkesförare liksom vanligt folk, visste han långt i förväg när någon närmade sig. Så även jag. Infartsskylten var knappt passerad

”Det var just en sån eftermiddag, när allt var på bristningsgränsen till vad jag trodde mig orka

med, som han dök upp”

när han trampade upp jämte mig och när han bjöd med mig på ett mål mat var jag inte sen att tacka ja.

Sällan har en renbäddad säng i ett eget rum varit så välkommet. Jag sov och åt och sov igen. Jag satt skräddare på persiska mattor dukade med mat och dryck och jag delade erfarenheter med andra cyklister som precis som jag hade blivit invinkade från motorvägen. Det är nästan svårt att förstå, men på bara några år hade Akbar bjudit in hundratals cyklister till sitt hem. I en välfylld anteckningsbok skrev han upp våra namn och bland 50 nationaliteter var jag cyklist nummer 637.

”Det kanske är bättre om du bara tar en buss?”

Akbar tittade på mig med välmenande blick medan han ställde fram frukost på ett bord i sitt kontor.

”Jo, jag vet, jag vill bara inte … fuska”, sa jag och rev av en bit av det nygräddade brödet.

Han log och skakade lätt på huvudet.

”Vad är viktigast Ann, att du cyklar hela vägen eller att du faktiskt blir frisk?”

I två dagar hade jag velat fram och tillbaka, studerat

kartan i detalj och dividerat kilometrar med dagar. Tiden var redan knapp för att hinna ta mig till andra sidan landet innan visumtiden löpte ut och dessutom skulle jag behöva stanna minst en vecka i huvudstaden Teheran. Frågan var bara om jag skulle cykla dit, om jag skulle kriga mig igenom de 700 kilometerna jag hade kvar till huvudstaden eller om jag skulle lyssna på Akbar.

”Jag bokar en buss till dig, tidigt imorgon bitti”, sa han bestämt.

Och även om jag ville protestera sa jag inte emot. §

GER BÜL

Vivisste inte, vi hoppades. På en utvecklad papperskarta markerade vi de byar som hade en liten men väldigt viktig symbol: bensinpumpen. Finns det bensin borde det rimligtvis även finnas livsmedel. Eller? Vi visste inte, men vi hoppades. Och med 16 liter vatten och ett storpack kinesiska snabbnudlar lämnade vi Bajanchongor med näsan vänd norrut.

Fem dygn senare – när vi förväntansfulla rullade in i Jargalant – fick vi svaret. Ansamlingen av hus såg nästan malplacerad ut på den ödsliga bergsplatån, som en liten färgklick av röda och gröna tak. Precis som kartan utlovat fanns en bensinpump i utkanten av byn och efter ett utdraget letande låstes dörren till den lilla matvarubutiken upp.

Spagetti och kött på konserv, kex, karameller och blaskig läsk i petflaska – återigen kunde väskorna fyllas på med det som stod uppradat på de fem vägghyllorna och medan kamerabatterierna laddades i butikens enda eluttag blev jag sittande på innergården till tre fallfärdiga lägenhetshus.

Runt mig samlades barn i alla åldrar. Några sprang ikapp med de omkringflackande hundarna, andra grävde med pinnar i den hårda sanden och alla slängde de fnittriga blickar mot utlänningen som satt lutad mot ett vingligt staket. Jag misstänker att jag var en ovanlig syn, att Jargalant

De första dagarna i centrala Mongoliet innebar många fina möten med lokalbefolkningen

inte var platsen dit några guidade turistgrupper tog sig för ordnade turer. Istället kändes det som om jag hamnat i det riktiga Mongoliet, det som inte syns i några glansiga resemagasin.

Tomasz – som gått på jakt efter färska ägg som enligt butiksinnehavaren fanns att få tag på i andra änden av byn – var fortfarande borta när en kvinnas höga rop ekade ut över innergården.

”Sain baina uu!”

Jag tittade upp mot ett av våningshusen, mot andra våningen varifrån ropet kommit.

”Sain baina uu!” (Hallå!), upprepade kvinnan som med överkroppen hängande ut från det öppna fönstret vinkade åt mig att komma upp.

Trapphuset var mörkt. Vatten droppade från taket och från väggarna hade lager efter lager av grå cement rasat ner på det fuktiga golvet. Det luktade unket, som om hela huset stått öde i tiotals år, och med varsamma steg tog jag mig uppåt. Ett trappsteg i taget, alla lika spruckna av tidens gång, samtidigt som det slog mig – precis lika lite som jag visste vad som väntade en våning upp, precis lika lite visste hon, kvinnan i fönstret, om mig.

Under mitt första år på vägen hade det nästan blivit vardag med spontana inbjudningar till främlingars hem. Till en början hade det känts märkligt, nästan naivt, att förlita sig på människor jag aldrig tidigare mött. För hemma i Sverige, i samhället där jag växte upp, gör man inte så. Man bjuder inte in främlingar, absolut inte utlänningar, från gatan in i sitt hem. Inte heller blir man invinkad av någon på

par på svart te och när barnens lyriska skrik nere från innergården beblandades med den välbekanta tonen av Tomasz röst så gjorde jag som Handa – jag böjde mig ut genom det öppna fönstret och vinkade åt honom att komma upp.

andra våningen sittande på gräsmattan till en innergård. Men det här var inte Sverige, och med tiden hade jag – utan att någonsin ta det för givet – börjat vänja mig vid en tillvaro där människor faktiskt litar på varandra. Där jaget är utbytt mot ett vi, ett kollektiv.

När jag väl steg över tröskeln möttes jag av ljus. Lägenheten var prydligt ren och utefter de kala väggarna stod ett kylskåp och en vedspis, ett färggrant skåp, ett bord och två stolar. På kanten till en smal säng satt en man med blicken mot en teveskärm varifrån svartvita bilder flimrade förbi; livebilder från de Olympiska spelen i Rio de Janeiro och hästhoppningsfinal. På mattan nedanför satt en liten flicka med håret i tofs. Hon tittade på mig med stora ögon och blinkade inte en endaste gång.

”Sain baina uu”, sa kvinnan – lågt denna gång – när hon sträckte fram sin hand mot min.

Hon presenterade sig som Handa och visade mig till bordet där en kanna varm jakmjölk och en skål med hårda ostar dukats fram på den blå plastduken. Sedan satte hon sig ner på golvet där flickan i tofs förflyttat sig upp på en grön leksaksbil i plast.

Efter några tappra försök till samtal tog tystnaden över, så som den oftast gör när det saknas ett gemensamt språk. Istället lät vi tiden gå mellan varma leenden och små sip­

Förmodligen insåg hon det inte själv – Handa, hon som helt utan baktanke hade valt att dela mig sig av sin mat, sin tid och sin omtanke till två högst privilegierade världscyklister – men för mig är det människor som hon som är grunden till all medmänsklighet. Och kanske är det svårt att tro, speciellt med dagens nyhetsflöde, men världen kryllar av ”Handor”. Av vanliga, vänliga människor som oavsett livssituation delar med sig av det lilla de har. Det är bara det att sånt inte hamnar i någon nyhetssändning.

En timme hade passerat när vi reste oss upp. Det var dags att fortsätta, att trampa vidare norrut. Ett helt land låg för våra fötter och vårt nya matförråd skulle med råge ta oss hela vägen till nästa by, till nästa inringade bensinpump.

Tomasz var redan halvvägs ner genom det mörka trapphuset när Handa tog mina händer i sina.

”Ger bül”, sa hon med blicken låst i min, ”ger bül”.

Sedan kramades vi hårt.

Det skulle ta ytterligare två dagar innan jag fick mottagning på telefonen. Först då kunde jag på skärmens sökruta skriva in de två orden som jag hade lagt på minnet.

”Ger bül: mongoliska för familj.” §

”Kanske är det svårt att tro, speciellt med dagens nyhetsflöde, men världen kryllar av Handor”

Foto: Tomasz Gehrke

Foto: Tomasz Gehrke

Karga landskap i utkanten av Gobiöknen i sydvästra Mongoliet

DRÖMMAR OM

ETT LAND

Säg Mongoliet till vilken västerlänning som helst och chansen är stor att vita jurtor på en grön stäpp, vildhästar i flock, vidsträckt öken och pälsklädda nomader är bland de första sinnebilder som dyker upp. Så även för mig.

I alla fall innan augusti 2016.

I nära två decennier hade min nyfikenhet för landet växt sig stark och ur den en dröm om att en dag stå där, mitt i Mongoliet, mitt i den ovan nämnda och högst romantiserade bilden av landet i öst. Och om jag ska vara helt ärlig så kändes de där första dagarna genom landets vilda mitt som att kliva rakt in i just en dröm.

Ljusets skiftningar över berg och stäpp, de milslånga dalarna i sensommarskrud, de otämjda floderna och smala sandvägarna som delade sig i oändlighet. Här, där barnen hälsade sittande till häst, som om de var födda på den där ryggen. Här, där gigantiska örnar hovrade ovanför våra huvuden. Mongoliet var inte bara vackert, det var utan överdrift något av det vackraste jag någonsin sett.

Vår första månad tog oss alltså från Bajanchongor till Mörön, tvärs över Changajbergen.

Lugna dagar avlöste varandra. Vi kokade våra lunchnudlar i sällskap av nyfikna jakar, tältade med vyer värda

en ”Sagan om ringen”­scen och fyllde våra minneskort med tusentals bilder.

Den bergiga stäppen kändes både högljudd och tyst, dramatisk och lågmäld och förutom en handfull dagliga möten med lokalbefolkningen så var det bara jag och Tomasz, vi och surret från flugorna och åskan som alltid tycktes mullra någonstans i periferin.

Regnet kom och gick. Ju längre norrut vi tog oss desto fler blev vattendragen som korsade vår väg och desto kallare blev nätterna i tältet. Det var fortfarande augusti när den första morgonfrosten lade sig på tältduken och de familjer som spenderat sommaren ute på stäppen med sina betande djur skulle en efter en montera ner sina tygbeklädda hem och förbereda sig för ännu en vargavinter i närmsta tätort.

Med tre dagars mellanrum fortsatte vi att stanna till vid kartans inringade byar. Längs med de dammiga grusgatorna samsades frigående grisar med gamla sovjetiska minibussar och precis som i Jargalant fanns alltid en butik med färdproviant att finna. Utbudet däremot var inte särskilt varierat. Glöm näringsrika grönsaker och färsk frukt. På hyllplanen trängdes istället pasta och läsk med sötsaker och rysk vodka. Massor av vodka till ett literpris billigare än rent vatten.

Förmodligen var det just priset på sprit som blev den första indikatorn på ett av landets mest utbredda och svårbekämpade problem: alkoholism. En sorglig konsekvens av ett hårt liv i ett fattigt land som i en ond spiral även dragit upp statistiken för våld i hemmet till skrämmande siffror. Jag såg det med egna ögon. Inte våldet, men beroendet. Jag såg det på sättet männen – inte alla, men allt för många –körde sina mopeder över stäppen och jag såg det på sättet

2 000 meters höjd, med tungt packade cyklar genom tuff terräng, hade den brun­beiga dieten slutligen tagit ut sin rätt. Och även om vi veckan efter var tillbaka på cyklarna igen så skulle det ta mig en bra bit in på hösten innan den extrema orkeslösheten till slut släppte sitt grepp.

Berg, berg och åter berg. Efter Changaj väntade det mongoliska Altai och med två veckor tillgodo lämnade vi Ölgii och tog sikte på öppningen in i Kina.

samma män tittade på mig, men inte på Tomasz. Blickar som de flesta kvinnor känner igen allt för väl.

Septembers första dag nådde vi Mörön. Som planerat tog vi en buss tillbaka till Ölgii igen och även om vi såg fram emot vad som komma skulle så var vi vid det här laget ganska svaga båda två. Efter en månads trampande på

Om det tidigare varit lite folk längs med vägarna var det nu knappt några alls. Det torra landskapet låg nästintill öde och det riktigt kändes att vi närmade oss Gobi – en av världens största öknar. Steniga bergspass avlöste varandra och först med den livliga Bulganfloden väcktes lite av det karga landskapet till liv.

Vägen, floden och dalens höstfärgade träd påminde mig om Tadzjikistan, om Shokh Dara­dalen och hösten året innan. Då som nu var omgivningarna som tagna ur en saga, då som nu hade jag sällskap och då som nu hade en längtan långsamt kommit smygande. Längtan efter ensamhet.

Foto: Tomasz Gehrke

”Då som nu hade en längtan långsamt kommit smygande. Längtan efter ensamhet”

Foto: Tomasz Gehrke

I två och en halv månad hade vi cyklat sida vid sida, jag och Tomasz. Tillsammans under dygnets alla timmar hade han blivit min nomadiska vardags trygga plats och trots att jag trivdes i hans sällskap så var det något som skavde.

Många skulle nog säga att det både är en risk och en nackdel att som ensam kvinna korsa jorden på en cykel. Möjligen hade jag även trott det själv, innan jag gav mig av vill säga. Men annat var det nu. Efter 20 länder på cykeln visste jag att verkligheten var betydligt mer nyanserad än så och att det där som andra såg som nackdelar i själva verket var till min fördel.

Ensam, som kvinna, utgör man i andras ögon inget hot. Och om man inte ses som ett hot då öppnas även dörrar in i människors hem och liv. Av de ensamcyklande män jag hade mött längs med vägen var det ingen som fått ens hälften så många inbjudningar som jag; ett faktum jag märkt av även nu, cyklande med Tomasz.

Men det var inte bara kontakten med lokalbefolkningen jag saknade. Jag längtade även efter egentid. Det är något alldeles speciellt med att vara själv, med utmaningen att klara allt på egen hand och att på riktigt, verkligen på rik­

tigt, få testa sina fysiska och mentala gränser. Efter en sommar tillsammans med Tomasz hade det där trygga blivit för tryggt och när den känslan väl slagit till, då hade jag inget annat val.

Någonstans bland bergen i sydvästra Mongoliet tog jag beslutet att – från och med Kina – fortsätta själv.

Mongoliet. Mina drömmars land. Vita jurtor på en grön stäpp, vildhästar i flock, vidsträckt öken och pälsklädda nomader – i alla fall på ytan. För bortom det drömska och längtansfulla finns alltid en verklighet.

”Jag var nästan lika glad när jag cyklade in i Mongoliet som nu när jag får lämna”, sa Tomasz vår sista dag innan vi korsade gränsen till Kina.

Och jag kunde inte annat än hålla med. I själva verket var allt jag kunde tänka på alla färgglada måltider som väntade på andra sidan. §

Foto: Tomasz Gehrke

Tretimmarspasset strax innan skymning

VÄRLDENS TAK

”44, 45, 46 …”

Knappt hörbart räknade jag tramptagen för mig själv mellan kippande andetag.

”47, 48, 49 …”

Jag behövde inte ens bromsa, i samma stund som jag slutade att trampa stannade den tunga cykeln. Frustande som ett djur satte jag fötterna i backen samtidigt som jag slängde överkroppen fram över styret med ansiktet begravt i armvecken.

”50.”

I tre timmar hade jag trampat i motlut uppför ett bergspass som enligt kartan skulle ta mig över 4 600 meter. Tre timmar varav den senaste bestått av intervaller om 50; det var det jag mäktade med innan pulsen snuddade vid 200­strecket.

När andningen gått från djurisk till någorlunda normal lyfte jag motvilligt på huvudet igen. Vinden tog i så att det visslade om de snöpudrade bergen omkring mig och i min kamp mot höjdmetrarna hade jag knappt lagt märke till att eftermiddagen övergått i skymning. En skymning som på den här höjden innebar att tiden var knapp. Den oförlåtande vintern hade sedan länge gjort entré till platån och med nattliga temperaturer nedåt 30 minusgrader behövde jag vara nerbäddad i sovsäcken innan mörkret föll.

”Du orkar”, mumlade jag tyst, även om jag i stunden inte trodde på det.

Allt jag egentligen ville göra var att skrika rakt ut av frustration. Av att allt var så förbannat jobbigt och kallt hela tiden, av att bergspassen aldrig tog slut och av att klådan som härjade under alla lager av kläder aldrig tycktes ge med sig. I en vecka hade jag sett hur de röda, avlånga strecken som till en början bara täckte mina axlar letat sig ner över armar och bröst och jag ångrade nästan att jag hade googlat det, att jag hade tagit reda på att de där strecken i själva verket var ”tunnlar där skabb­kvalstren lägger sina ägg”.

Allt jag ville var att skrika. Men att tömma lungorna på luft skulle bara göra mig ännu tröttare. Istället lade jag handen på bröstkorgen i en långsam utandning. Sedan fortsatte jag att trampa.

I nästan två veckor hade jag befunnit mig uppe bland molnen, trampande i sydostlig riktning över världens största och högsta platå – den tibetanska högplatån i Kina. Med en genomsnittshöjd på 4 500 meter över havet är den unik i sitt slag och samma dag som jag hade fått mitt kinesiska visum inklistrat i passet – ett visum som utan tvekan var det allra svåraste att få beviljat – så hade jag bestämt mig; oavsett vad så skulle jag ta mig dit. Till världens tak.

Det var den tibetanska högplatån som hade funnits i mina tankar när jag tragglat mig igenom den första månaden i Kina. Det var den som hade hållit gnistan vid liv när jag med blicken fäst i horisonten trampat de 230 milen genom ett lika enformigt som ofruktbart landskap i de nordliga provinserna Xinjiang och Gansu och det var den som hade varit svaret när jag i brist på annat tvingats spendera nätterna under motorvägens bullriga viadukter samtidigt som jag hade ifrågasatt precis allt. Den hade till och med fått mig att bryta mot lagen när jag, trots oddsen emot mig, hade lyckats smita förbi den vägkontroll som skulle förhindra obehöriga – det vill säga alla turister utan giltiga papper och en bokad guide – att ta sig in i

det politiska Tibet. Nu skulle jag inte dit, till det ”egentliga” Tibet och residensstaden Lhasa, utan vidare österut. Men risken att inte bli trodd hade helt enkelt varit för stor. Så jag hade chansat, och vunnit. Och en solig fredag i början av november hade jag stått där, vid foten av den så efterlängtade platån.

Sedan dess hade bergspassen över 4 000 meter blivit vardagsmat. Alla hade så klart inte tagit tre timmar att trampa. Vissa hade till och med – tack vare en kropp proppad med röda blodkroppar – känts oförskämt lätta. Men oavsett så hade varje rundat backkrön känts som en seger, som ett bevis på att det inte fanns en enda plats på jorden jag inte skulle klara av att cykla. Och just den här kvällen var inget undantag.

När jag tre 50­stegs intervaller senare äntligen skymtade de färgglada böneflaggor som i vanlig ordning markerade passets högsta punkt var det som att all ilska och frustration rann av mig. Kroppen var tömd på kraft och den metalliska smaken i munnen gjorde mig illamående. Ändå kände jag hur ansiktet sprack upp i ett leende i samma stund som jag satte fötterna i den frusna backen.

Foto: Tomasz Gehrke

Foto: Tomasz Gehrke

Om­vägen är mycket mer än en resedagbok. Det är en berättelse om en storslagen dröm där läsaren tas med på ett lika gripande som tankeväckande äventyr till platser okända för många. Det är en berättelse om att bryta normer, att utmana sina rädslor och att ta klivet ut i det liv man själv önskar leva.

Strax innan Ann Johansson fyllde 30 år bestämde hon sig för att lämna sitt inrutade liv bakom sig. På en nyinköpt cykel, med allt hon ägde nedpackat i några väskor, gav hon sig ensam iväg med målet att cykla från sitt hem i Sverige till Nya Zeeland; en resa som i över två års tid skulle ta henne 3 600 mil över tre kontinenter och genom 28 länder. Med sig hem fick hon berättelser som inte bara omvärderat hennes syn på sig själv, utan även den värld vi lever i.

”Jag hade gärna berättat om stunden då jag bestämde mig för att cykla tvärs över jorden. Men den finns inte. Jag vaknade inte bara upp en dag och visste. Det var något som växte fram; en känsla av att det måste finnas mer i livet än heltidsjobb, hyreslägenhet och helglängtan.”

Ann Johansson (född 1985) är en grafisk designer och löpcoach boende i Hälsingland. Hennes cykelresa från Sverige till Nya Zeeland dokumenterades flitigt i både text och bild och en stor skara människor följde henne på avstånd via blogg, sociala medier och publicerade tidningsartiklar. Om-vägen är Anns första bok där hon inte bara står för text och majoriteten av fotografierna, utan även för den grafiska formen