Page 1

SAGT OM FALCO:

ONDSKANS MÅNGA ANSIKTEN

Detta är en riktigt bra thriller, spännande och välskriven. I ett rasande tempo förs läsaren framåt i historien. Ölandsbladet

EN MAN HITTAS DÖD i novembersnön intill en motionsslinga. Ena armen har huggits av vilket lett till att han förblött. Samma dygn kidnappas en kvinnlig modell. Båda offer är albiner.

Grundhandlingen i den här superspännande thrillern är högaktuell. Bibliotekstjänst

På Särskilda enheten försöker kriminalinspektör Zack Herry och hans kollegor att förstå sambandet. Har den smutsiga handeln med albinokroppsdelar nått Sverige?

Väldigt spännande och bitvis mycket otäckt. Deckarhuset Helgjuten spänning i världsklass. Johannas Deckarhörna

Privat dras Zack in i en alltmer komplicerad relation till Hebe, som kan vara hans syster. När hennes liv plötsligt hänger på honom händer det som inte får hända.

Mons Kallentoft och Anna Karolina är en perfekt duo … Mycket spännande, gripande och med extremt högt tempo. Deckartips

ALBINO, den sjätte fristående delen i Herkulesserien, baseras löst på myten om Herkules sjunde stordåd: jakten på den vita tjuren. Genom att smälta samman då- och nutid och kombinera våldsamma actionscener med känslomässiga reflektioner skapas ett unikt kriminaldrama med ett rått Stockholm som fond. MONS KALLENTOFT

Herkulesserien är en internationell fullträff, såld till ett flertal länder och hyllad av såväl kritiker som läsare.

har med sina kriminalromaner om Malin Fors blivit hyllad av såväl läsare som kritiker. Hans böcker har översatts till 30 språk och sålts i närmare 3 miljoner exemplar. Mons är född 1968, uppvuxen utanför Linköping och numera bosatt på Mallorca.

FALCO_ALBINO_tryck.indd 1

Helt fantastiskt spännande! TV4 Nyhetsmorgon

”Så välskrivet och realistiskt att det gör ont.” Bibliotekstjänst om Falco

Foto © Anna-Lena Ahlström

ANNA KAROLINA arbetade som polis innan hon 2014 debuterade med Stöld av babian, som nominerades till Crimetimes debutantpris och Stora Ljudbokspriset. Därefter har hon skrivit ytterligare 4 böcker och översatts till ett flertal språk. Anna är född 1974 och bor i Malmö.

SAGT OM HERKULESSERIEN:

Man vänder blad med glupande frenesi. Le Monde (Frankrike) Otrolig spänning … Otroligt driv … Bra språk. Gomorron Sverige, SVT Detaljerade personskildringar, välskrivna miljöbeskrivningar och ett språk som är sublimt för genren. Fyens Stiftstidende (Danmark)

ISBN 978-91-89007-19-2

2019-08-15 10:22


ALBINO


Bookmark Förlag www.bookmarkforlag.se ALBINO © 2019 Mons Kallentoft & Anna Karolina Bookmark Förlag, Stockholm 2019 Svensk utgåva enligt avtal med Ahlander Agency omslag: Anders Timrén omslagsbild: Shutterstock och Alamy författarfoto: Anna-Lena Ahlström isbn:

978-91-89007-19-2


Tidigare titlar i Herkulesserien Mons Kallentoft & Markus Lutteman Zack 2014 Leon 2015 Bambi 2016 Heroine 2017

Mons Kallentoft & Anna Karolina Falco 2018

Av författarna har tidigare utgivits Mons Kallentoft Pesetas 2000 Marbella Club 2002 Food noir. Mat, mord och myter 2004 Fräsch, frisk och spontan 2005 Midvinterblod 2007 Sommardöden 2008 Höstoffer 2009 Vårlik 2010 Den femte årstiden 2011 Vattenänglar 2012 Food junkie. Livet, maten, döden 2013 Vindsjälar 2013 Jordstorm 2014 Eldjägarna 2015 Djävulsdoften 2016 Bödelskyssen 2017 Himmelskriket 2018 Se mig falla 2019

Anna Karolina Stöld av babian 2014 Står dig ingen åter 2015 Förlorat ansikte 2016 Sjusiffrigt 2017


Vem ska stoppa den som vill förgöra allt vitt? Vem ska fångas, lemlästas och malas ner till intet? Vem kan rädda de fagra två? Vår hjälte, vår hjälte, vår hjälte.


Prolog Stockholm, lördagen den 3 november

Han tränger in i sin syster. Rör sig varsamt inuti henne, som om han skulle bli påkommen om han pressade för hårt, avslöjad just när han begår en dödssynd. Väggarna i hans enrummare på Kungsholms strand avskärmar dem från den verkliga världen, där man föraktar sådana som dem. Syskon som ligger med varandra. Men de där ute förstår ingenting, vet ingenting. Kan aldrig ha upplevt det Zack upplever när han är i närheten av Hebe. Hon trollbinder honom. Den ljusa hyn, de rena linjerna, den raka näsan. Utstrålningen som får varenda människa ute på stan att vända sig om efter henne. Hon ligger på rygg i sängen med det diamantsvarta håret utslaget över kudden och flämtar mot hans hals. ”Jag visste att du ville. Lika mycket som jag.” Deras fingrar är hopflätade och hon kramar hans händer varje gång deras kroppar pressas samman till en. Följer med i den mjuka rytmen. Då och då blixtrar strålkastare från den förbi­ passerande trafiken utanför till över dem. Däremellan antar hennes ögon en midnattsblå ton i skenet från lampan i fönstret, och de söker hans. Men han viker undan med blicken och stirrar ner i lakanet. Kan inte släppa det han just tänkte. Att han ligger med sin syster. Han rättar sig själv. Kanske. Jag kanske ligger med min syster. 9


Och hon har ingen aning om att det kan vara så. Men att de skulle hamna i säng var inget han hade planerat. Fan heller. Han har undvikit henne i flera månader, knappt pratat med henne sedan terrordådet på Västerbron i somras. Bara svarat på något enstaka sms när hon hört av sig. Ända tills idag. Och nu har han trängt in i Hebes varma, mjuka, fuktiga botten. Trängt in i en återvändsgränd där det bara finns en väg ut. Genom helvetet.


1 Lördagen den 17 november

På Grand Garbo dansar folk som om deras sista stund är kommen. Musiken pumpar ut över dansgolvet där de trängs och försöker överglänsa varandra med mer eller mindre lyckade rörelser. En kille breakar loss på rygg, ett tjejgäng har lagt sina handväskor i en hög på golvet och bildat en ring runt dem, flossar i takt med musiken och skrattar åt varandra. Kan vi bli fånigare än så här? Bartendern kommer fram med två gin och tonic, ställer dem framför Abbe som tar fram sitt kreditkort och sätter det i läsaren. Hans dåliga syn gör att han inte kan se siffrorna när han ska knappa in koden, men han har lärt sig kombinationens mönster och med pekfingret trycker han ner tangenterna. Får kvittot och vänder sig om med en drink i vardera handen. Vart fan tog Daniel vägen? Försvann han med den där tjejen han pratade med nyss? Abbe kisar för att se bättre, men det flimrande ljuset från strålkastarna i taket bränner som solstrålar i ögonen, får dem att tåras. Något knyter sig inombords. Maktlösheten drabbar honom då och då, övergår allt oftare i panik. Han kommer att bli blind en dag. Läkaren har uppskattat det till att han har fem år, i bästa fall tio. Sedan – ett liv i mörker. Hur länge kommer han att minnas hur saker ser ut? Kvinnor? Himlen? På sistone har han kommit på sig själv med att plötsligt stanna upp, bara för att studera exempelvis ett träd lite noggrannare, dess bladverk, stammens 11


mönster. Förundrats över hur fascinerande allting är, saker han annars har tagit för givna. Men varför oroa sig på förhand? Han kanske inte ens lever om fem, tio år. En albino med hans diagnos riskerar att dö i förtid, få hudcancer, problem med lungorna, tarmarna. Det är nu han ska leva. Här, idag, på Grand Garbo. Han och Daniel är ute för att fira en affär. Fyrahundra tusen har de tjänat. Bara så där. De hackade sig in i en mäklarfirmas datorsystem, skickade ett mejl till en av deras kunder med en uppmaning om att betala handpenningen på en bostadsrätt. Med vänlig hälsning från Mats Ahlqvist, Best Living AB. Och vips satt pengarna på Abbes och Daniels anonyma konto. Så enkelt att det får honom att dra på munnen. Men leendet förbyts till en grimas när någon dunsar in i hans rygg och drinkarna han bär på skvätter över en kille med mörk backslick som just råkar gå förbi. Killen tittar ner på sin vita skjorta, fingrar på de våta fläckarna innan han spänner ögonen i Abbe. ”Vad fan sysslar du med?” Fler snubbar sluter upp bakom killen, alla med ögon som skriker hat. Det här är ett tillfälle för dem att visa sin makt, få respekt av folk som egentligen tycker att de är patetiska. Abbe känner igen deras gangsterlook. Feta guldkedjor, den dyraste skumpan i iskylare på bordet de just har lämnat, brudarna i tajt kortkort som sitter kvar i sofforna med plutande läppar, förväntansfulla inför den stundande striden. Abbe vet när det är dags att backa. ”Ursäkta, jag blev knuffad. Men det är bara gin, det torkar snart.” Killens boxarnäsa är bara någon decimeter från Abbes. ”Du har pajat skjortan. Fattar du trögt, eller?” ”Jag är ledsen, men jag är säker på att den går att tvätta. Om du inte misstycker så tänkte jag gå och leta efter min polare nu.” Abbe ger killen en varnande blick. Sträcker på sina etthundra­ åttiosju centimeter explosiv muskelmassa som han har byggt upp med hjälp av crossfit och vikter på gymmet. En storlek han tydligen måste utnyttja nu. Tystnad. 12


Tills en av tjejerna i soffan ropar genom den vibrerande basen: ”Ge dig, Salle, han är söt ju. Kolla ögonbrynen, helt vita.” Killen backar en aning och granskar Abbe med ett slags upptäckarlusta i blicken. Som om det är först nu han lägger märke till honom på riktigt. Sedan fnyser han: ”Vad är du för något? Ismannen? En sådan där som bara kan vara ute om nätterna? Har du huggtänder också?” Han flinar mot sina vänner och söker deras medhållande skratt. Sedan kommer skallningen snabbare än Abbe hinner reagera. Han vacklar bakåt, tar sig för näsan medan omgivningen snurrar omkring honom som discolampan i taket. Röster tränger igenom bruset som dånar i hans öron. ”Ta det lugnt nu, Salle.” ”Jag ville bara se om hans blod var vitt.” ”Kom igen nu, Ismannen!” Killen örfilar honom med en hård handflata som ändå känns vänlig i jämförelse med skallningen. Adrenalinet rusar i ådrorna, tinningarna spränger. Abbes knytnäve träffar killen över hakan innan han själv förstår vad som har hänt. Kaos bland barborden. Guldkedjorna trängs för att kunna ge sig på Abbe, krockar med varandra. Tjejerna i soffan skriker. En flaska flyger genom luften. Fäktande armar. Mitt i allt dyker en annan tjej upp, en som inte ser ut att passa in i strippgruppen i soffan. Den här har en snygg blus på sig, knäppt så pass högt upp att det som frestar där under inte blottas. Hur kan han tänka på det mitt i allt? Kanske för att hon räddar situationen, motar undan honom innan han mosar den där jäveln. Hon skriker: ”Sluta nu! Hur beter ni er egentligen?” Bakom hennes smålockiga hår ser han att några ordningsvakter har hejdat Salle och hans gangstergäng från att fortsätta. Abbe torkar blod med handryggen, får en servett av tjejen och trycker den mot näsan. ”Är det inte bäst att du sticker nu?” säger hon. ”Medan du kan.” Hon lyfter menande på ögonbrynen, och det är något vagt bekant över henne. 13


Eller så är hon bara söt. ”Dra nu då!” Hennes östgötska dialekt får honom att le, trots att hon har höjt rösten och låter aggressiv. Men hon har rätt. Bäst att sticka innan han blir påhoppad igen, sådana där killar är inte att leka med. Det skulle inte förvåna honom om de har vapen på sig, eller i alla fall tillgängliga ett telefonsamtal bort. Han tittar efter tjejen som går därifrån, känner att han vill prata mer, vill hejda henne på något vis. ”Tack för hjälpen!” ropar han till hennes ryggtavla. Hon ler över axeln, och försvinner sedan in i trängseln på dansgolvet. Han försöker följa henne med blicken så länge som möjligt, men till slut suddas hon ihop med alla andra svettiga kroppar, blir omöjlig att urskilja. Han blir överraskad av besvikelsen han känner. Men det är dags att lämna stället innan vakterna slänger ut honom. Han hämtar sin jacka i garderoben, en parkas vars dragkedja han drar ända upp i halsen. Går därifrån genom dörren på övervåningen. Snön knarrar under gympaskorna, den första för säsongen. En man säljer nattkorv från en vagn och grilloset får det att suga i magen. Men Abbe struntar i att köpa en, tar istället trapporna ner till framsidan av byggnaden och skyndar iväg längs trottoaren. Han tar upp mobilen och knappar in ett meddelande till Daniel där han berättar att han är på väg hem. Sneddar över gatan, närmar sig gångtunneln under järnvägs­spåret. Han tittar bakom sig, vill försäkra sig om att ingen följer efter. Det där gänget vill han inte möta ensam i mörkret. Han ökar på stegen, halvspringer nerför en trappa, in i tunneln. Klottret på väggarna stirrar på honom, tycks vilja berätta att något är fel. Fotsteg. Han kollar bakom sig, ser en person komma efter honom in i tunneln, ansiktet dolt i en huva. Hjärtat slår snabbare, men han tvingar sig att andas lugnt. Det behöver inte betyda någonting, det kan vara vem som helst. Någon som ska hem precis som jag. Ändå far tankarna iväg. Hann gänget ut från Garbo före honom? Tog de den andra utgången, den via restaurangen? 14


Han tar fram sin mobil igen, vill vara beredd att ringa någon om det skulle behövas. Vem? Daniel? Polisen? Han knappar fram Daniels nummer. För vad skulle han säga till polisen? Anmäla att han har varit inblandad i ett slagsmål? När han lyfter blicken igen är det för sent. Någon kommer emot honom från andra hållet. Han är fast i tunneln, omringad. Andningen sticker iväg, blir ytlig. Han bestämmer sig för att rusa framåt, mot den som kommer gående emot honom, tackla honom om det behövs. Han tar sats och springer, gör sig beredd. Men på vad? Den här sortens killar brukar ha vapen, han vet ju det. Han försöker se personen framför sig i tunneln, men ser bara en suddig figur. Bara ett par meter kvar. Sedan hör han ett skrik och figuren hoppar åt sidan. Abbe fortsätter ut ur tunneln, uppför trappan. Kollar bakom sig, men ser ingen. Saktar ner med en känsla av att ha gjort bort sig. Det lät som en tjej, förmodligen skrämde han skiten ur henne. Vad fan håller han på med? Han går över det lilla torget med stängda butiker på bägge sidor, och fortsätter vidare till Sturegatan. Kullersten och snö under fötterna. En park längre fram, sedan har han inte långt kvar. Han lägger tillbaka mobilen i fickan, och har fortfarande kvar handen där när dörren till en van dras upp och någon hugger tag i hans parkas. Sedan får han ett slag i huvudet och säckar ihop. Han försöker spjärna emot, men allt går så fort. Snart ligger han på rygg inne i bilen. Huvudet spränger, världen är dimmig. Maskerade ansikten över honom, de liknar rånare. Hur många? En, två, kanske fler. De måste ha hunnit ikapp honom, trots att han lämnade Grand Garbo så snabbt. Han måste komma loss, komma ut. Paniken värre än den han brukar få när han tänker på sin sjukdom. Han vill se naturen igen, se saker växa. Han försöker sparka med benen, slå med händerna. ”Håll fast honom!” skriker någon samtidigt som dörren dras igen och allt blir mörkt. 15


Det sista Abbe hinner tänka är att han känner igen rösten. Sedan vaknar han av smärtan som strålar ut i armen, och förstår att han måste ha svimmat. Han får upp ögonen till två små flimrande springor. Var är jag någonstans? Kala grenar, en grå himmel skymtar där emellan. Med en kraftansträngning vrider han på huvudet. Tittar rakt in i en stor sten, en hinna av is över dess mosstäckta sida. Han grimaserar av bultandet i armen. Varför har jag så ont? Varför ligger jag här? Det knyter sig i magen när minnesbilderna dyker upp. Maskerade personer som drar in honom i en van. Slagsmålet på Grand Garbo. Den uppretade gangsterkillen och hans polare. Vad fan har de gjort? Lämnat mig här för att frysa ihjäl? Han lyfter på huvudet så mycket han orkar. Konstaterar att han har gympaskorna kvar, och byxorna. Men han har inget på överkroppen. Hans bara rygg ligger direkt i den kalla snön. Varför har de tagit min jacka, min skjorta? Det finns ingen logik i det här. Han blundar igen, förstår inte varför han är så trött. I mörkret kommer fler bilder. Hur de lutar sig över honom, starka figurer i rånarluvor. De håller fast hans armar, hans ben. Pressar en våt trasa som luktar ammoniak över hans mun. Han spärrar upp ögonen av insikten. Jag blev sövd. Vad har de gjort med mig? Jag måste hålla mig vaken. Kommer att frysa ihjäl om jag somnar om. Han prövar rösten. ”Hjälp!” Bara ett hest raspande. Han harklar sig och tar ett djupt andetag, skriker nedifrån magen. ”Hjälp!” Han lägger ner huvudet igen, och grenarna över honom suddas ut. Ett mörker närmar sig från sidorna, förminskar hans redan så snäva synfält. En yrsel och matthet han aldrig tidigare har upplevt. Som om livet håller på att lämna honom. Han försöker att lyfta armen som de måste ha skadat på något vis, men det går inte. De svinen! Vad fan har de gjort? Krossat den? Han anstränger sig på nytt, lyfter huvudet för att se efter. Hyperventilerar av upptäckten han gör. 16


Det finns ingen arm. Bara en stump som det sipprar blod ifrĂĽn, som landar i den isande snĂśn.


2

Zack står med armarna utmed sidorna vid avspärrningsbandet som är uppspänt mellan grova trädstammar och bildar en rektangel runt brottsplatsen. Två radiobilar har kört fram så långt de har kunnat på den snötäckta motionsslingan intill. Strålkastarna lyser upp den mörka morgonen, får träden att kasta långa skuggor över den ojämna marken i Ursviksskogen. Två uniformerade kolleger trampar på stället i blötsnön för att hålla värmen uppe. Den ena av dem pratar i mobilen, säger något om att hon blir sen hem idag, att de väntar på att bli avlösta. För Zacks del har arbetspasset bara börjat. Han drar handen genom sitt blonda, lockiga hår, önskar att han hade haft mössa på sig. Snålblåsten letar sig in under skinnjackan, kyler ner huden som redan är knottrig av det han ser. Men det är inte den lemlästade mannen och blodet som har runnit ut i snön som ger Zack rysningar. Efter nio år som polis, varav fem på Särskilda enheten, har han sett och upplevt så mycket att folk inte ens tror på honom om han berättar. Nej, det är vetskapen om att den här mannen levde när hans arm kapades som får Zack att tänka på saker han inte vill bli påmind om. Ett stort kors inne i en lada, hans dåvarande flickvän som hänger fastsurrad vid det, som torteras till döds på ett så brutalt sätt att han fortfarande, efter fem månader, har mardrömmar om det. De senaste två veckorna har drömmarna visserligen präglats allt mer av Hebe. Han känner sig fortfarande smutsig 18


av det de gjorde. Hur underbar deras natt tillsammans än var. För innerst inne vet han hur det ligger till. Hebe är hans syster. Hur mycket han än försökte förtränga det då så är hon hans syster. ”Vad har vi här då?” Sharin Nahib har dykt upp bredvid honom, den nya kriminal­ teknikern som rekryterades från Umeå i somras, när Samuel Koltberg tog sitt liv. Det vrider sig i magen på Zack när han påminns om självmordet, och han försöker att inte visa något inför Sharin. Det är ju inte hennes fel att Koltberg är död. Sharins fyrkantiga kropp är intryckt i en vit overall, ansiktet inramat av en svart slöja. Kombinationen ser komisk ut, men Zack har vant sig, stör sig inte på det som så många andra tycks göra. Hon är kompetent och erfaren, det är det viktigaste. ”En ung man”, svarar han. ”Det verkar som om han dog av blodförlust, kanske i kombination med chock.” Zack tittar på offret igen, möter den stelnade blicken, skräcken som lyser i den. Vad har du gjort för att förtjäna det här? Vem har kapat din arm strax över armbågen? ”Det var vittnet som knöt remmen runt stumpen. Deniz pratar med henne där borta.” Zack nickar mot Deniz Akin, hans närmaste kollega. Hon står en bit bort tillsammans med en kvinna med skidor bredvid sig. ”Hon var tydligen uppe tidigt för att prova den första snön, fråga mig inte hur hon tänkte i det här vädret. Men i alla fall, då hörde hon någon som ropade på hjälp.” ”Så han levde när han hittades?” ”Bara i några minuter. Larmet kom in 07.16.” ”Tack, då vet jag.” Sharin ger Zack en bugande nickning, en gest han har lärt sig att känna igen. Hon är nöjd för tillfället, vill vara ensam med offret, och inte ha en massa kolleger som kontaminerar brottsplatsen och förstör värdefulla bevis. Han går bort till Deniz som står med ett anteckningsblock i handen och skriver ner kvinnans vittnesmål med fingrar som har vitnat runt bläckpennan. Kulspetsen skakar mot pappret och hon huttrar så tänderna skallrar. 19


”Fan, vad kallt.” Hon tar honom åt sidan när han kommer fram. ”Man skulle ha haft Sharins slöja på sig.” Hon himlar med ögonen, och Zack vet vad som far genom hennes huvud: kvinnoförtryck, kvinnoförakt. Något hon själv flydde ifrån när hon lämnade Kurdistan. Men hon ger sig inte in i någon diskussion den här gången, istället berättar hon vad hon har fått fram. ”Vi har inte så mycket att gå på. Han yrade när vittnet hittade honom och var knappt kontaktbar. Men han sa att han blev indragen i en van av några personer. Och att han kände igen den enas röst, en tjej som pratade östgötska.” Zack ler. ”Okej, den har jag aldrig hört förut. Varför nämnde han just det? Sa han något namn?” ”Nej, och vi vet inte om de andra var män eller kvinnor, eller hur många de var. Vittnet koncentrerade sig på att försöka rädda hans liv, inte fråga ut honom. Så det är det enda vi har.” ”En kvinna med östgötsk dialekt”, upprepar Zack. ”Tack för den. Inget bilmärke, registreringsnummer eller ålder på gärningsmännen?” ”Nej, tyvärr. Så jag tror att jag skickar hem vittnet nu. Jag har alla uppgifter jag behöver.” ”Gör så.” Det knakar från en gren som knäcks under Deniz kängor när hon går tillbaka till kvinnan som nu har tagit sina skidor och håller dem under armen. Hennes händer skakar, och på hennes ljusblå täckjacka syns fläckar av blod som hon måste ha fått på sig då hon försökte rädda mannen. Zack ler mot henne för att visa någon sorts uppskattning. Det är inte alla som hjälper till när någon ropar inifrån skogen. Han tittar bort mot Sharin just när hon drar upp något ur bakfickan på offrets byxor, det enda klädesplagg han har på kroppen förutom ett par grova sneakers. Sedan reser hon sig upp, duckar under avspärrningsbandet och kommer emot honom. Har hon hittat något som kan leda dem vidare? ”Det är en kontokortsslip från Grand Garbo”, säger hon och håller den framför Zack. 20


Han tittar närmare på den och läser högt. ”Två gin och tonic beställda 01.13 den sjuttonde november.” Sharin stoppar ner kvittot i en bevispåse och förseglar den. ”Då vet ni var ni ska börja.” Deniz kommer fram till dem med en nyfiken min. ”Vad var det där?” ”Ett kvitto från Garbo”, säger Zack. ”Han var där inatt och bjöd någon på en drink. Vi sticker dit så fort vi är klara här.” Han vänder sig mot Sharin. ”Har du hittat något mer? Någon plånbok, något som identifierar honom?” ”Nej, han hade inget mer på sig. Men jag ber krimjouren att kolla upp kontonumret, det borde gå fort.” ”Kan det vara ett rånmord?” frågar Deniz men låter skeptisk, som om hon inte tror på det själv. ”Lite udda tillvägagångssätt i så fall”, säger Zack. ”Då borde de väl bara ha mördat honom, inte kapat hans arm och dumpat honom i skogen. Dessutom kände han igen rösten på den ena gärningsmannen. Det måste vara någon han känner.” ”Eller den han bjöd på en drink”, säger Deniz och ser ut att komma på något. ”Offret är albino. Eller var”, rättar hon sig själv. ”Ja, spelar det någon roll tänker du?” ”Det kanske är något slags hatbrott, han kan ha mördats för sitt utseende.” Sharin harklar sig, och i hennes ögon syns det att hon har något mer. ”Jag tror att ni är på rätt spår, det här är inte ett personrån som har gått överstyr. Någon har hällt syra över armstumpen, vilket gör att blodkärlen drar ihop sig.” Deniz blinkar som för att försöka förstå vad hon just har hört. ”Försökte någon hindra honom från att förblöda, alltså?” ”Det är en teori”, säger Sharin. ”Men jag har även en annan. Någon kanske ville att hans död skulle bli utdragen, mer plågsam.”


3

I restaurangdelen på Grand Garbo hänger stolarna upp och ner från borden och det ångar från en back med nydiskade glas på bardisken. Kvinnan som släppte in Zack och Deniz går före dem in i lokalen. Från skurmoppen hon bär på droppar vatten som doftar citron blandat med nattens utspillda öl, matrester och snöslask. Hon stannar där golvet skiftar mellan vått och torrt, fortsätter att skura medan hon på bruten svenska frågar: ”Och vad kan jag hjälpa polisen med?” ”Det har skett ett mord inatt, och vi misstänker att offret var här tidigare på kvällen”, säger Deniz. ”Så vi skulle behöva prata med någon som jobbade då.” Städerskan skakar på huvudet som om världen är bortom all räddning. ”Jag hörde att det hade varit något bråk, några killar som slogs. Vakterna pratade om det när jag kom.” ”Är de kvar?” frågar Zack. Städerskan lutar moppen mot tegelväggen som täcker ena långsidan av lokalen, torkar händerna på sin urtvättade t-shirt och tar fram sin mobil. ”Nej, men ni kan få numret till chefen.” ”Ringer du?” säger Zack till Deniz. ”Visst.” Hon tar upp sin telefon och knappar in numret hon får av städerskan. Sätter luren mot örat medan hon granskar Zack på ett sätt som bara hon kan göra, som om hon ser rakt igenom honom. 22


Syns det så tydligt vad jag grubblar på? Att jag har smekt min syster, älskat med henne som om det vore både den första och sista gången i våra liv. Syns skammen? Det får aldrig hända igen. Självföraktet krockar med det som pirrar i magtrakten när han ser Hebe framför sig på det vita lakanet, och han känner smaken av henne på tungan. ”Hallå! Zack.” Deniz viftar med händerna framför hans ansikte. ”Han är här om en kvart.” ”Vem?” ”Andreas Ljubic, chefen.” Hon tar en klunk vatten ur en flaska Ramlösa som städerskan måste ha varit framme med. Zack ser att det finns en till honom också, och han tar den, pillar på etiketten med tumnageln. Sex. Jag har haft sex med min syster. ”Vad är det med dig egentligen?” säger Deniz. ”Du har varit helt frånvarande i flera veckor.” ”Livet är lite förvirrande just nu, men skit samma. Jag lovar att snäppa upp mig. Vad kan motivet vara?” Deniz tittar misstroget på honom. ”Något gängrelaterat, kanske.” ”Och vad var tanken med syran? Ville gärningsmännen rädda hans liv, eller var det en form av utdragen tortyr?” ”Jag vet inte. Jag har inte hört talas om något liknande tidigare.” Zack tar upp mobilen som ringer. Det är Sharin som berättar att hon har identifierat offret genom kontokortsslipen hon hittade. ”Jag har jämfört med hans passfoto också. Han heter Abbe Lindgren och är tjugonio år, hemmahörande i Sundbyberg.” ”Finns han med i våra register?” ”Nej, inte mer än med en offentlig urinering.” ”Fan också.” Zack avslutar samtalet och tittar på Deniz. ”Vi kan nog glömma att mordet är gängrelaterat, om han inte har lyckats gå oss helt förbi.” Båda vänder huvudet mot ingången när de hör att någon kommer. Det är en man som ser ut att 23


känna sig som hemma här, med en auktoritet i stegen som bara en chef kan ha. Hans mörka hår är tunt för hans ålder. ”Andreas Ljubic”, presenterar han sig och hälsar på Zack och Deniz med ett handslag som om han tävlade i styrka. ”Ni ville titta på övervakningsfilmerna?” ”Äh …” ”Precis”, säger Deniz och räddar Zack från att göra bort sig. Han måste ha missat en hel del när tankarna vandrade iväg förut. ”Jag såg ju inte exakt vad som hände”, säger Andreas och går före dem längre in i lokalen. ”Men jag var med när vi avvisade dem och vet vilka de är.” ”Varför ringde ni inte polisen när det var bråk?” frågar Deniz. Andreas kastar en blick över axeln. ”Ni vet hur det är. Det här är inga personer man vill reta upp i onödan, att vi slängde ut dem är tillräckligt illa. Men jag kan inte acceptera vad som helst på min klubb.” Han stannar vid en dörr med skylten ”Personal” på, låser upp och öppnar. De kliver in i ett kvavt litet skrymsle utan fönster. Ett skrivbord med en åldrad datorskärm på står vid den ena väggen och ett hyllsystem med pärmar och annat kontors­material täcker de övriga. Eftersom de knappt får plats där inne stannar Zack kvar i dörröppningen medan Andreas startar datorn och letar sig fram till filmsekvensen där gänget som startat bråket leds ut av flera ordningsvakter. Zack och Deniz lutar sig närmare för att se, och Andreas pekar på den av männen som ser lugnast ut. De andra tjafsar emot och ger vakterna mördarblickar. ”Det är ledaren, han kallas för Salle. Jag tror att han heter Suleman eller något.” ”Said Suleman”, säger Zack som känner igen honom från ett dansgolv någonstans. På Stureplan kanske? Han köpte kokain av honom då, och delade det med två tjejer hemma i den enas lägenhet. Han kan fortfarande se de där speglarna som satt i taket över sängen framför sig. Om det säger han förstås ingenting, har en annan version som känns mer lämplig. ”Jag har haft med honom att göra någon gång, han finns i våra register.” 24


”Då blir det inga problem att hitta honom.” Deniz vänder sig mot Andreas. ”Men du är säker på att det var den här killen som misshandlade vårt offer?” ”Helt säker, jag har dubbelkollat med Tobbe, en av vakterna. Han såg allt och sa att ni kan ringa om ni vill höra honom.” ”Tack, det ska vi. Kände han offret?” ”Nej, inte kände direkt. Men han brukar tydligen vara här ofta.” ”Kan vi kolla när han gick härifrån? Om det var före eller efter Salle och hans gäng.” ”Det borde ha varit ungefär samtidigt, i alla fall enligt vad Tobbe sa.” Andreas startar filmen igen och snabbspolar. Kollar framåt i tiden. Bakåt. När de inte hittar något säger han: ”Vi har en utgång på övervåningen också. Förmodligen har han gått ut den vägen.” Han växlar till en annan kamera som är riktad mot en glasdörr. Folk kommer och går på ostadiga ben. Det dröjer inte länge innan Abbe Lindgren dyker upp. Han har en parkas på sig. Zack undrar vart den tog vägen. Vem tog den och varför? ”01.33”, säger Deniz och pekar på klockslaget som syns på filmen. ”Det är bara någon minut innan gänget gick ut på nedervåningen.” ”Då kanske de möttes på trottoaren”, säger Zack. ”Eller så såg de honom och följde efter.” ”Han pratade om en van.” Zack tar upp sin mobil. ”Jag ringer Sirpa. Tror du att hon har hunnit in till kontoret än?” ”Alla blev inringda samtidigt som vi.” Zack trycker mobilen hårdare mot örat när Sirpa Hemälainen svarar. Hon är enhetens dataexpert och med bara några knapptryckningar har hon hittat Said Suleman i polisens register. Hon rabblar upp det viktigaste: grovt väpnat rån, flera narkotikabrott och en mängd rattfyllerier. Dessutom är han misstänkt för en misshandel så sent som för en månad sedan. ”Det ger er möjlighet att gripa honom för misshandeln av Abbe om inte mordet håller till att börja med”, säger hon. 25


”Bra”, säger Zack. ”Men det vore ännu bättre om du kunde knyta Suleman till en van. Kan du kolla hans fordonsinnehav?” ”Han har ingen van, däremot en BMW. Men vänta lite …” Zack trampar otåligt på stället medan Deniz fortsätter att förhöra Andreas. De har gått bort till baren där han fyller på ölflaskor i kylen. ”Det här kommer du att gilla”, säger Sirpa efter en stund. ”Han har länkats till en van vid flera tillfällen det senaste halvåret, bland annat när han körde rattfull. Så han har definitivt tillgång till en.” Det är allt Zack behöver höra. Nu är det bara att plocka in Said Suleman till förhör, även om det skaver. Bara han inte känner igen mig från dansgolvet, att han minns kolan jag köpte. Zacks kolleger tror att han är ren nu, och det är han också. Den gången var bara ett misstag.


4

Löjtnantsgatan 3. Ett lyxigt höghus med bostadsrätter på Östermalm ovanför Valhallavägen. En osannolik adress för Said Suleman att bo på, men inte helt otänkbar. Zack och Deniz parkerar nära porten, kliver ut, ser upp på det runda huset där balkongerna sitter oregelbundet och har svarta räcken. ”Nu tar vi honom”, säger Zack. ”Hur fan har han råd att bo här?” undrar Deniz. ”Han har väl pengar i madrassen.” De tar hissen upp till nionde våningen. Genom ett fönster ser Zack ut över Östermalms glänsande koppartak, Stadshusets tegeltorn och så Söder på andra sidan den lugna Riddar­fjärden där några ensamma skärgårdsbåtar tuffar fram och tillbaka, påminner om den tid då den här staden var en idyll. De ringer på. Väntar, men inget händer. Deniz sätter örat mot dörren och lyssnar. Viskar: ”Det är någon där.” Zack anar något i tittögat, ringer på igen, ropar genom brev­ inkastet. ”Said! Vi vill bara prata med dig.” En dörr öppnas någonstans där inne. Finns det en annan väg ut?

27


”Han drar”, skriker Zack. ”Vi måste in.” Deniz tar fram sin nyckelknippa med en dyrk i, mixtrar med låset. Det tar bara fem sekunder innan dörren går upp. Zack funderar på om han ska dra sitt vapen, men låter bli. De rusar in i lägenheten, förbi en hall där en jacka ligger slängd på golvet ovanpå en stor samling sneakers. Ett vardagsrum rakt fram. En vit soffa, ett litet bord med ett askfat, och så samma galna utsikt som vissa människor är beredda att betala miljoner för att få se varje dag. En öppen balkongdörr. Zack rusar ut, men balkongen är tom. Han tittar nedåt och där är Said Suleman. Vad fan gör han? Han måste ha klättrat över det svarta balkongräcket, hoppat snett ner till nästa balkong och nu hänger han i räcket. Har bara tag med ena handen och ser upp på Zack, vädjande, innan han finner sig och skriker: ”Hjälp, hjälp mig.” Asfalten är snötäckt långt där nere. Några nyfikna har stannat till. Ser upp på dem. Utan att tänka klättrar Zack över räcket och hoppar, landar på balkongen som Said klamrar sig fast vid. Deniz vrålar efter honom. ”Vad gör du?” Ingen är hemma i lägenheten bakom honom, tack och lov. Människorna nere på marken skriker något åt dem, men han hör inte vad. ”Hjälp mig, jag tappar taget.” Saids knogar vitnar, och Zack ser hur fingrarna sakta rätas ut. Nu faller han, och då kommer han att dö, mosas mot marken där nere. Zack böjer sig fram över räcket, tar tag med båda händerna i armen som Said håller sig fast med, men den glider i hans grepp. Han tar i allt vad han kan, och med ren viljekraft häver han till slut Said över räcket. Slänger ner honom på mage på betonggolvet. Said är så chockad att han inte reagerar när Zack klickar fast handfängslet bakom ryggen på honom, vänder honom om. 28


”Vad fan skulle det där vara bra för? Vi vill ju bara prata med dig.” Said stirrar på Zack, men verkar inte känna igen honom. Inte än. Bara han håller käften om polletten trillar ner.


SAGT OM FALCO:

ONDSKANS MÅNGA ANSIKTEN

Detta är en riktigt bra thriller, spännande och välskriven. I ett rasande tempo förs läsaren framåt i historien. Ölandsbladet

EN MAN HITTAS DÖD i novembersnön intill en motionsslinga. Ena armen har huggits av vilket lett till att han förblött. Samma dygn kidnappas en kvinnlig modell. Båda offer är albiner.

Grundhandlingen i den här superspännande thrillern är högaktuell. Bibliotekstjänst

På Särskilda enheten försöker kriminalinspektör Zack Herry och hans kollegor att förstå sambandet. Har den smutsiga handeln med albinokroppsdelar nått Sverige?

Väldigt spännande och bitvis mycket otäckt. Deckarhuset Helgjuten spänning i världsklass. Johannas Deckarhörna

Privat dras Zack in i en alltmer komplicerad relation till Hebe, som kan vara hans syster. När hennes liv plötsligt hänger på honom händer det som inte får hända.

Mons Kallentoft och Anna Karolina är en perfekt duo … Mycket spännande, gripande och med extremt högt tempo. Deckartips

ALBINO, den sjätte fristående delen i Herkulesserien, baseras löst på myten om Herkules sjunde stordåd: jakten på den vita tjuren. Genom att smälta samman då- och nutid och kombinera våldsamma actionscener med känslomässiga reflektioner skapas ett unikt kriminaldrama med ett rått Stockholm som fond. MONS KALLENTOFT

Herkulesserien är en internationell fullträff, såld till ett flertal länder och hyllad av såväl kritiker som läsare.

har med sina kriminalromaner om Malin Fors blivit hyllad av såväl läsare som kritiker. Hans böcker har översatts till 30 språk och sålts i närmare 3 miljoner exemplar. Mons är född 1968, uppvuxen utanför Linköping och numera bosatt på Mallorca.

FALCO_ALBINO_tryck.indd 1

Helt fantastiskt spännande! TV4 Nyhetsmorgon

”Så välskrivet och realistiskt att det gör ont.” Bibliotekstjänst om Falco

Foto © Anna-Lena Ahlström

ANNA KAROLINA arbetade som polis innan hon 2014 debuterade med Stöld av babian, som nominerades till Crimetimes debutantpris och Stora Ljudbokspriset. Därefter har hon skrivit ytterligare 4 böcker och översatts till ett flertal språk. Anna är född 1974 och bor i Malmö.

SAGT OM HERKULESSERIEN:

Man vänder blad med glupande frenesi. Le Monde (Frankrike) Otrolig spänning … Otroligt driv … Bra språk. Gomorron Sverige, SVT Detaljerade personskildringar, välskrivna miljöbeskrivningar och ett språk som är sublimt för genren. Fyens Stiftstidende (Danmark)

ISBN 978-91-89007-19-2

2019-08-15 10:22

Profile for Smakprov Media AB

9789189007192  

9789189007192  

Profile for smakprov