9789189007130

AGATHA CHRISTIE (1890–1976) är världens

mest säljande författare i modern tid. Med fyra miljarder sålda exemplar är hon känd över hela världen som kriminalromanernas drottning. Hon var en pionjär inom deckar­ genren och lika produktiv som framgångsrik.

Utöver sina åttio kriminalromaner och novellsamlingar, hann hon skriva nitton dramer samt sex romaner under pseudonymen Mary Westmacott.

När en änka i byn King’s Abbot begår självmord börjar ryktena omedelbart florera. Det ena säger att hon mördat sin make, det andra att hon var utsatt för ut­ pressning – och det tredje att hon hade en affär med den rike Roger Ackroyd.

Dagen efter mördas Roger Ackroyd bakom den låsta dörren till sitt arbetsrum. Hercule Poirot kallas in och mysteriet tätnar – till dess att den nypensionerade bel­ giske detektiven avslöjar en avgörande detalj som endast hans små grå celler noterat.

DOLKEN FRÅN TUNIS är boken som banade väg för

Agatha Christies stora genombrott. Den oväntade intrig­ vändningen har lovordats sedan första publiceringen 1926 och ledde för ett par år sedan till att boken utsågs till bästa kriminalroman genom tiderna av brittiska Crime Writers’ Association.

AGATHA CHRISTIE | DOLKEN FRÅN TUNIS

E T T AV P OIROTS FÖ R S TA FA L L

AGATHA CHRISTIE

N E K L N O Å D FR S I UN »BÄSTA KRIMINALROMAN GENOM TIDERNA« crime writers’ association

ISBN 978-91-89007-13-0 OMSLAG: SARA R. ACEDO FÖRFATTARFOTO © ANGUS MCBEAN, HARVARD THEATRE COLLECTION, HARVARD UNIVERSITY

B O O K M A R K

DOLKEN FRÅN TUNIS är en klassiker i sin genre.

Redan 1927 släpptes den på svenska under titeln Hur gåtan löstes. Sedan dess har den regelbundet utkommit i nya utgåvor under ytterligare ett par olika titlar. På engelska heter boken The Murder of Roger Ackroyd och har hittills filmatiserats tre gånger. Boken, som betraktas som en grundsten inom kriminallitteraturen, är ett av de ursprungliga låsta rummet-mysterierna. Om den har sagts:

»Kan inte lovprisas tillräckligt.« NEW YORK TIMES BOOK REVIEW

»Om ändå alla Christies mysterier vore lika geniala som detta!« HUFFINGTON POST

DOLKEN FRÃ…N TUNIS

AGATHA CHRISTIE

O D

N E K L N Å R F

ÖV ER SAT T AV GUDRUN ULLMAN

BOOKMARK

Alla Bookmarks böcker trycks på FSC-märkt p ­ apper. FSC verkar för att bevara världens skogar, hotade djur- och växt­ arter samt för ett långsiktigt jordbruk med bra arbetsvillkor.

Conscious Label klimatkompenserar all vår bok­produktion så att den bidrar till förnyelsebara energi­källor och reducerad miljöpåverkan.

Dolken från Tunis Originalets titel: The Murder of Roger Ackroyd Copyright © 1949 Agatha Christie Limited. All rights reserved. agatha christie, the murder of roger ackroyd and the Agatha Christie Signature are registered trade marks of Agatha Christie Limited in the UK and elsewhere. All rights reserved. www.agathachristie.com Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2019 www.bookmarkforlag.se Översättning: Gudrun Ullman Omslag: Sara R. Acedo Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2019 isbn 978-91-89007-13-0 Denna bok är klimatkompenserad genom Conscious Label www.consciouslabel.org

Till höger: Skiss över högra flygeln på Fernly Park.

Nedan: Rummet där Roger Ackroyd mördades.

FÖRSTA KAPITLET

Mrs Ferrars dog natten mellan den 16 och 17 september – en torsdag. De skickade efter mig klockan åtta på morgonen fredagen den 17. Det fanns ingenting att göra. Hon hade varit död i några timmar.

Klockan var några minuter över nio när jag kom hem igen.

Jag öppnade ytterdörren med min portnyckel och dröjde med avsikt några ögonblick i hallen för att hänga upp min hatt och den lätta överrocken, som jag hade ansett vara en lämplig försiktighetsåtgärd mot kylan denna tidiga höstmorgon. Sanningen att säga var jag ordentligt ängslig och bekymrad. Jag vill inte påstå att jag i detta ögonblick förutsåg vad som skulle hända under de närmaste veckorna. Det gjorde jag absolut inte. Men min instinkt sa mig att det stundade oroliga tider.

Från matsalen till vänster om mig hördes klirret från tekoppar och min syster Carolines lite torra hosta. ”Är det du, James?” ropade hon.

En onödig fråga. Vem skulle det annars vara? För att säga som det är så var det just min syster Caroline som var orsak till mitt lilla dröjsmål i hallen. Enligt Kipling är mungo­ familjens valspråk: ”Gå ut och ta reda på det.” Om Caroline 9

någonsin lägger sig till med en vapensköld, ska jag absolut föreslå en mungo. Man kan utelämna första delen av val­språket. ­Caroline kan ta reda på vad som helst genom att lugnt sitta hemma. Jag vet inte hur hon bär sig åt, men så är det. Jag misstänker att hennes underrättelsetjänst består av tjänstefolk och handlare. När hon går ut är det inte för att samla upplysningar, utan för att sprida dem. Även i det avseendet är hon utomordentligt effektiv.

Det var det sistnämnda draget som var anledningen till dessa anfall av obeslutsamhet hos mig. Vad jag än sa till ­Caroline beträffande mrs Ferrars bortgång skulle det vara det allmänna samtalsämnet i byn inom en och en halv timme.

Som yrkesman strävar jag naturligtvis efter att vara diskret.

Jag har därför fått för vana att så mycket som möjligt undanhålla min syster upplysningar. Hon får i allmänhet reda på allting ändå, men jag har den moraliska tillfredsställelsen att veta att jag är oskyldig.

Mrs Ferrars man dog för över ett år sedan, och Caroline har sedan dess påstått, utan att ha minsta grund för detta påstående, att hans hustru förgiftade honom.

Hon fnyser åt mitt oföränderliga svar att mr Ferrars dog av akut magkatarr, understödd av en ständig omåttlighet när det gällde starka drycker. Jag medger att symtomen på mag­katarr och arsenikförgiftning inte är alltför olika, men ­Caroline grundar sin anklagelse på helt andra skäl. ”Du behöver bara se på henne”, har jag hört henne säga.

Trots att mrs Ferrars inte var i sin första ungdom, var hon fortfarande en mycket attraktiv kvinna. Även om hennes kläder var enkla, verkade de alltid passa henne utomordentligt väl, men inte desto mindre finns det mängder av kvinnor som 10

köper sina kläder i Paris utan att därför nödvändigtvis för­ gifta sina män.

Medan jag stod och tvekade i hallen och tänkte på detta hördes Carolines röst igen, nu med ett skarpare tonfall. ”Vad i all världen har du för dig där ute, James? Varför kommer du inte in och äter?” ”Jag kommer, min vän”, sa jag hastigt. ”Jag har bara hängt upp överrocken.” ”Du kunde ha hängt upp ett halvt dussin överrockar på den här tiden.”

Hon hade fullkomligt rätt. Det kunde jag ha gjort.

Jag gick in i matsalen, gav Caroline den vanliga kyssen på kinden och satte mig ned vid min portion ägg och bacon.

Baconen var ganska kalla. ”Du har varit ute på ett tidigt sjukbesök”, anmärkte ­Caroline. ”Ja”, sa jag. ”På King’s Paddock. Mrs Ferrars.” ”Jag vet”, sa min syster. ”Hur vet du det?” ”Annie sa det.”

Annie är vår husa. Det är en trevlig flicka, men en oförbätterlig pratmakerska.

Det blev en paus. Jag fortsatte att äta ägg och bacon. Min systers näsa, som är lång och smal, darrade en smula vid spetsen, som den alltid gör när hon är intresserad eller upprörd över någonting. ”Nå?” sa hon. ”En trist historia. Det fanns ingenting att göra. Hon måste ha dött i sömnen.” ”Jag vet”, sa min syster igen.

11

Den här gången blev jag förargad. ”Det kan du inte veta”, sa jag häftigt. ”Jag visste det inte själv förrän jag kom dit, och jag har inte talat om det för en själ ännu. Om den där Annie vet det, måste hon vara synsk.” ”Det var inte Annie som talade om det. Det var mjölkbudet. Han hade hört det av Ferrars kokerska.”

Caroline behöver som sagt inte gå ut för att få upplysningar. Hon sitter hemma och de kommer till henne.

Min syster fortsatte: ”Vad dog hon av?” ”Talade inte mjölkbudet om det för dig?” frågade jag ironiskt.

Ironi är bortkastad på Caroline. Hon tar det bokstavligt och svarar därefter. ”Han visste inte det”, förklarade hon.

När allt kom omkring skulle Caroline få höra det förr eller senare. Hon kunde lika gärna få höra det av mig. ”Hon dog av en för stor dos Veronal. Hon har tagit ­Veronal på sista tiden mot sömnlöshet. Hon måste ha tagit för mycket.” ”Dumheter”, sa Caroline omedelbart. ”Hon tog det med avsikt. Försök inte att inbilla mig något annat!”

Det är egendomligt. Om man bär på en hemlig övertygelse som man inte vill erkänna, förnekar man den våldsamt om någon annan klär den i ord. Jag satte omedelbart i gång med upprörda protester. ”Nu börjar du igen”, sa jag. ”Du rusar i väg utan all rim och reson. Varför i all världen skulle mrs Ferrars vilja begå självmord? En änka som fortfarande är ganska ung, som är 12

rik, har god hälsa och ingenting annat att göra än att njuta av livet. Det är ju löjligt.” ”Inte alls. Till och med du måste ha lagt märke till hur förändrad hon såg ut på sista tiden. Det har kommit under det sista halvåret. Hon verkade faktiskt mycket plågad. Och du sa själv alldeles nyss att hon inte har kunnat sova.” ”Hur lyder din diagnos?” frågade jag kallt. ”En olycklig kärleksaffär kanske?”

Min syster skakade på huvudet. ”Samvetskval”, sa hon med välbehag. ”Samvetskval?” ”Ja. Du ville aldrig tro mig när jag sa att hon hade förgiftat sin man. Nu är jag mer än någonsin övertygad om den saken.” ”Jag tycker inte att du är särskilt logisk”, invände jag. ”Om en kvinna begår ett sådant brott som mord, är hon med all säkerhet tillräckligt kallblodig för att njuta frukt­ erna av sin handling utan att känna en så sentimental svaghet som å­ nger.”

Caroline skakade på huvudet. ”Det finns förmodligen sådana kvinnor, men mrs Ferrars var inte en av dem. Hon var bara nerver, hela hon. En oemotståndlig impuls drev henne att göra sig kvitt mannen, därför att hon var den sortens människa som helt enkelt inte kan uthärda lidande av något slag. Och det är inget tvivel om att hustrun till en sådan man som Ashley Ferrars måste ha lidit en hel del …”

Jag nickade. ”Och ända sedan dess har hon jagats av sitt brott. Jag kan inte hjälpa det, men jag tycker faktiskt synd om henne.”

Jag tror inte att Caroline någonsin tyckte synd om mrs 13

Ferrars medan hon levde. Nu när hon hade gått dit där man (förmodligen) inte kan bära Pariskreationer var Caroline beredd att hänge sig åt mildare känslor som medlidande och förståelse.

Jag sa bestämt att hela idén var nonsens. Jag sa det desto bestämdare eftersom jag i hemlighet höll med om åtminstone en del av vad hon hade sagt. Men det är fullständigt galet att Caroline ska närma sig sanningen helt enkelt genom n ­ ågra inspirerade gissningar. Jag tänker inte uppmuntra sådant.

Hon kommer att gå runt i byn och lufta sina åsikter, och alla kommer att tro att de grundar sig på medicinska fakta som hon fått av mig. Livet är mycket prövande. ”Dumheter”, sa Caroline som svar på mina anmärk­ ningar. ”Du ska få se att jag har rätt. Jag slår vad om att hon har lämnat efter sig ett brev där hon bekänner allting.” ”Hon lämnade inget brev av något slag”, sa jag skarpt, utan att tänka på vad detta medgivande skulle föra med sig. ”Aha!” sa Caroline. ”Du tog alltså reda på den saken? Jag tror, James, att i själ och hjärta tänker du som jag. Du är en riktig gammal skojare.” ”Man måste alltid räkna med möjligheten att det kan vara självmord”, sa jag strängt. ”Blir det undersökning?” ”Kanske. Det beror på. Om jag kan säga att jag är absolut säker på att hon av en olyckshändelse tog för stor dos, så behöver det kanske inte bli någon.” ”Är du absolut säker på att det var en olyckshändelse?”

Jag svarade inte, utan reste mig från bordet.

ANDRA KAPITLET

Innan jag fortsätter med vad jag sa till Caroline och vad ­Caroline sa till mig är det kanske lika bra att jag ger en föreställning om vad jag skulle vilja kalla vår lokala geografi. Jag skulle tro att vår by, King’s Abbot, i mångt och mycket liknar alla andra byar. Cranchester är vår stora stad.

Den ligger nio mil härifrån. Vi har en stor järnvägsstation, ett litet postkontor och två konkurrerande diversebutiker.

Arbets­föra män har en benägenhet att lämna platsen tidigt i livet, men vi har gott om ogifta damer och pensionerade officerare. Våra fritidssysselsättningar och intressen kan sammanfattas i det enda ordet skvaller.

Det finns bara två hus av betydelse i King’s Abbot.

Det ena är King’s Paddock, som mrs Ferrars ärvde efter sin man. Det andra, Fernly Park, ägs av Roger Ackroyd.

Ackroyd har alltid intresserat mig, därför att han är mer lik en godsägare än en godsägare egentligen har rätt att vara. Han påminner om de rödblommiga spänstiga män som brukade dyka upp på ett tidigt stadium i första akten av en gammaldags operett bland lantligt gröna kulisser.­ De brukade sjunga en sång om att resa till London. Nu för 15

tiden har vi revyer, och godsägaren har blivit omodern på scenen.

Ackroyd är naturligtvis inte en tvättäkta godsägare.

Han är en utomordentligt framgångsrik tillverkare av (tror jag) vagnshjul. Han är en man på närmare femtio år med rödlätt ansikte och sympatiskt sätt. Han står på förtrolig fot med kyrkoherden, skänker frikostiga bidrag till församlingens fonder (trots att han enligt ryktet är mycket snål när det gäller personliga utgifter), stöder cricketmatcher, pojkklubbar och invalidiserade soldaters stiftelser. Han är själva själen i vår lilla fridfulla by King’s Abbot.

När Roger Ackroyd var en yngling på tjugoett år förälskade han sig och gifte sig med en vacker kvinna som var fem eller sex år äldre än han. Hon hette Paton. Hon var änka och hade ett barn. Äktenskapet var en kort och plågsam historia. För att uttrycka sig rakt på sak, så var mrs Ackroyd alkoholist. Hon lyckades dricka ihjäl sig fyra år efter giftermålet.

Ackroyd visade inget intresse för att kasta sig in i ett nytt äktenskapligt äventyr de närmaste åren. Hans hustrus son i första giftermålet var bara sju år när modern dog.

Han är nu tjugofem. Ackroyd har alltid betraktat honom som sin egen son och har uppfostrat honom därefter, men pojken har alltid varit vild av sig och är en källa till ständig oro och bekymmer för sin styvfar. Trots detta är vi alla mycket förtjusta i Ralph Paton i King’s Abbot. Han är ju också en så vacker ung man.

Som jag sagt tidigare är vi pigga på skvaller i vår by.

Alla lade redan från början märke till att Ackroyd och mrs ­Ferrars kom mycket bra överens. Efter hennes mans död 16

blev det förtroliga förhållandet mellan dem ännu tydlig­ are. De sågs tillsammans, och man förmodade allmänt att mrs Ferrars skulle bli mrs Roger Ackroyd så snart sorgeåret var till ända. Man hade en känsla av att det låg en viss rättvisa i detta. Alla visste att Roger Ackroyds hustru hade dött till följd av dryckenskap. Ashley Ferrars hade varit alkoholist i många år innan han dog. Det var synnerligen lämpligt att dessa båda offer för alkoholistiska utsvävningar gottgjorde varandra för allt vad de tidigare hade varit tvungna att utstå från sina förra hälfter.

Familjen Ferrars flyttade hit för bara lite mer än ett år sedan, men Roger Ackroyd har varit offer för skvaller i många år. Under Ralph Patons uppväxttid har en rad hushållerskor härskat över Ackroyds hem, och de har alla i tur och ordning varit föremål för Carolines och hennes medsystrars livliga misstänksamhet. Det är inte för mycket att säga att hela byn i åtminstone femton år har väntat på att Ackroyd skulle gifta sig med en av sina hushållerskor. Den sista i raden, en värdig dam vid namn miss Russell, har regerat oinskränkt i fem år, dubbelt så lång tid som någon av hennes företrädare. Man anser att om inte mrs Ferrars hade dykt upp, skulle Ackroyd knappast ha lyckats undkomma. Ännu en faktor var den oväntade ankomsten av en svägerska med dotter från Kanada. Mrs Cecil Ackroyd, änka efter Ackroyds yngre och föga framgångsrike broder, hade slagit sig ned på Fernly Park och, enligt Caroline, lyckats sätta miss Russell på plats.

Jag vet inte exakt vad ”på plats” innebär – det låter kyligt och otrevligt – men jag vet att miss Russell går o­ mkring med sammanpressade läppar och med vad jag bara kan 17

b­ eteckna som ett surt leende samt att hon förklarar sig hysa det största medlidande med ”stackars mrs Ackroyd, som är beroende av sin svågers välvilja. Det måste kännas bittert att äta nådebröd, eller hur? Jag skulle känna mig djupt olycklig om jag inte arbetade för mitt uppehälle.”

Jag vet inte vad mrs Cecil Ackroyd tänkte när historien med mrs Ferrars kom på tapeten. Det låg givetvis i hennes intresse att Ackroyd förblev ogift. Hon var alltid mycket vänlig – för att inte säga översvallande – mot mrs Ferrars när de träffades. Caroline säger att det inte bevisar någonting.

Detta har alltså varit våra främsta intressen i King’s Abbot under de senaste åren. Vi har diskuterat Ackroyd och hans förhållanden ur varje synvinkel. Mrs Ferrars har passat in i mönstret.

Nu hade det skett en omgruppering i kalejdoskopet.

Från en stilla diskussion om eventuella bröllopspresenter har vi kastats in i en tragedi.

Medan jag grubblade över detta och andra pockande angelägenheter gick jag mekaniskt min rond. Jag hade inte några särskilt intressanta fall att sköta, vilket kanske var lika bra, eftersom mina tankar oupphörligt återvände till mysteriet med mrs Ferrars död. Hade hon tagit livet av sig? I så fall skulle hon säkert ha lämnat efter sig några rader där hon talade om vad hon hade i tankarna. När kvinnor har beslutat sig för att begå självmord brukar de enligt min erfarenhet vilja avslöja det sinnestillstånd som har lett fram till den ödesdigra handlingen. De älskar att stå i rampljuset.

När hade jag sett henne senast? Det var mer än en vecka 18

sedan. Vid det tillfället hade hon verkat tämligen normal i betraktande av … nåja … i betraktande av omständigheterna.

Sedan mindes jag plötsligt att jag hade sett henne så sent som dagen före, även om jag inte hade talat med henne.

Hon hade varit i sällskap med Ralph Paton, och det hade överraskat mig, för jag hade inte någon aning om att han var i King’s Abbot. Jag trodde att han hade haft sitt sista gräl med sin styvfar. Ingen hade sett till honom under de senaste sex månaderna. Mrs Ferrars och han hade gått med huvudena tätt ihop, och hon hade talat mycket allvarligt.

Jag tror att jag tryggt kan säga att det var i detta ögonblick som jag fick en första föraning om framtiden. Det var ännu ingenting påtagligt – bara en obestämd varnande känsla av hur saker och ting skulle utveckla sig. Det allvarliga mötet mellan Ralph Paton och mrs Ferrars dagen före gjorde mig illa till mods.

Jag tänkte fortfarande på det när jag stötte ihop med ­Roger Ackroyd. ”Sheppard!” utropade han. ”Du är just den jag vill träffa.

Vilken fruktansvärd historia!” ”Du har alltså hört vad som har hänt?”

Han nickade. Jag såg att det hade varit ett hårt slag för honom. Hans tjocka, röda kinder verkade insjunkna, och han såg ut som en skugga av sitt vanliga livliga, kraftfulla jag. ”Det är värre än du tror”, sa han lugnt. ”Hör på, Sheppard.

Jag måste tala med dig. Kan du följa med mig hem nu?” ”Knappast. Jag har fortfarande tre sjukbesök, och jag måste vara tillbaka på mottagningen klockan tolv.”

19

”Kan du komma i eftermiddag … eller ännu bättre i kväll, till middagen? Klockan halv åtta? Passar det dig?” ”Ja, det går bra. Vad gäller det? Är det … Ralph?”

Jag vet inte riktigt varför jag sa det – om inte för att det så ofta hade varit Ralph.

Ackroyd stirrade tomt på mig, som om han inte förstod vad jag sa. Jag började inse att någonting i hög grad var på tok. Jag hade aldrig förut sett Ackroyd så upprörd. ”Ralph?” sa han vagt. ”Åh, nej, det gäller inte Ralph. Han är i London … Fan också! Här kommer gamla miss Gannet.

Jag står inte ut med att behöva tala med henne om den här hemska historien. Vi träffas i kväll, Sheppard. Halv åtta.”

Jag nickade. Han skyndade vidare och lämnade mig ensam med mina funderingar. Var Ralph i London? Men han hade absolut befunnit sig i King’s Abbot i går eftermiddag.

Han måste ha rest tillbaka till stan i går kväll eller tidigt i morse, och ändå gav Ackroyds uppträdande ett motsatt intryck. På honom lät det som om Ralph inte varit i närheten av byn på månader.

Jag fick inte tid att grubbla över den saken längre. Miss Gannet kastade sig över mig. Hon hungrade och törstade efter upplysningar. Miss Gannet har alla min syster Carolines drag, men hon saknar den osvikliga förmågan att dra slutsatser som ger Carolines manövrer en viss storhet. Miss Gannet var andlös och full av frågor.

Var det inte förskräckligt med stackars mrs Ferrars? Det fanns många som påstod att hon hade missbrukat n ­ arkotika i åratal. Så hemskt av folk att gå omkring och säga sådana saker.

Det värsta var ändå att det brukade finnas ett korn av sanning i sådana påståenden. Ingen rök utan eld! Det påstods 20

också att mr Ackroyd hade fått reda på det och brutit förlovningen. Jo, de hade varit förlovade. Det hade hon, miss Gannet, bevis för. Det var klart att jag visste allt om saken – det gör läkare alltid – men de säger ju aldrig någonting, eller hur?

Och hela tiden höll hon ett skarpt öga på mig för att se hur jag reagerade inför dessa förslag. Ett långt liv med Caroline har lyckligtvis lärt mig att behålla ett oberört lugn och att ha små diplomatiska svar i beredskap.

Vid det här tillfället gratulerade jag miss Gannet till att inte ha deltagit i det illasinnade skvallret. En ganska skicklig motattack tyckte jag. Den gjorde henne förvirrad, och innan hon hann samla sig skyndade jag vidare.

Jag gick tankfull hem. Flera patienter väntade på mig.

När jag, som jag trodde, hade klarat av den sista och funderade på att tillbringa en stund i trädgården före lunch upptäckte jag att ännu en patient väntade. Hon reste sig och kom fram till mig. Jag kände mig en smula överraskad.

Jag vet inte varför, såvida det inte berodde på att det fanns någon­ting järnhårt i atmosfären kring miss Russell, någonting som stod över köttets svagheter och sjukdomar.

Ackroyds hushållerska är en lång kvinna med ett vackert men hårt utseende. Hon har ett bistert uttryck i ögonen och kniper alltid ihop munnen. Jag kände att om jag var husa eller köksflicka under henne, skulle jag springa för livet så snart jag hörde hennes steg. ”God morgon, doktor Sheppard”, sa miss Russell. ”Jag skulle vara mycket tacksam om ni ville undersöka mitt knä.”

Jag undersökte hennes knä, men sanningen att säga blev jag inte klokare för det. Miss Russells vaga beskrivning av besvären var så föga övertygande att jag skulle ha 21

misstänkt att hela historien var lögn om det hade gällt en mindre respektingivande dam. Jag trodde faktiskt för ett ögonblick att miss Russell hade hittat på historien med knäet för att få tillfälle att fråga ut mig beträffande mrs Ferrars död, men jag insåg snart att jag i alla fall i det avseendet hade missbedömt henne. Hon vidrörde tragedin med några korta ord men inte mer. Men jag fick ändå en känsla av att hon ville stanna kvar och prata. ”Tack så mycket för linimentet, doktorn”, sa hon till slut. ”Inte för att jag tror att det kommer att göra någon nytta.”

Det trodde inte jag heller, men jag protesterade i vederbörlig ordning. Det kunde ju i varje fall inte skada henne, och man måste försvara sitt yrkes metoder. ”Jag tror inte på alla dessa gifter och mediciner”, sa miss Russell med en föraktfull blick på min uppsättning flaskor. ”Narkotika kan ställa till stor skada. Tänk bara på kokainmissbruk.” ”Nåja, vad det beträffar …” ”Det förekommer i stor utsträckning i de högre samhällsklasserna.”

Jag är säker på att miss Russell vet betydligt mer om de högre samhällsklasserna än jag gör. Jag gjorde inga försök att diskutera med henne. ”Kan doktorn säga mig en sak?” fortsatte miss Russell. ”Anta att en person är slav under denna last. Finns det ­någon bot?”

Man kan inte besvara en sådan fråga på rak arm. Jag höll en liten föreläsning i ämnet, och hon lyssnade med stor uppmärksamhet. Jag misstänkte fortfarande att hon var ute efter upplysningar om mrs Ferrars.

22

”Veronal till exempel …”, fortsatte jag.

Men underligt nog verkade hon inte vara intresserad av Veronal. I stället bytte hon samtalsämne och frågade om det var sant att det fanns gifter som inte lämnade några spår. ”Aha!” sa jag. ”Ni har läst detektivromaner.”

Det medgav hon. ”Det väsentliga i en detektivhistoria”, sa jag, ”är att det förekommer ett sällsynt gift – helst någonting från Syd­ amerika som ingen människa har hört talas om – någonting som några okända vildar använder att förgifta sina pilar med. Döden är ögonblicklig, och vetenskapen står maktlös när det gäller att upptäcka giftet. Är det så ni menar?” ”Ja. Existerar det verkligen något sådant gift?”

Jag skakade beklagande på huvudet. ”Det gör nog inte det. Utom curare förstås.”

Jag berättade en hel del om curare, men hon verkade ha förlorat allt intresse. Hon frågade om jag hade detta gift i mitt medicinskåp, och jag inbillar mig att jag sjönk i hennes ögon när hon fick ett nekande svar.

Hon sa att hon måste gå och jag följde henne till dörren när klockan kallade till lunch.

Jag hade aldrig misstänkt att miss Russell var förtjust i detektivromaner. Det roade mig att tänka att hon gick ut ur sitt rum för att tillrättavisa en försumlig husa och sedan återvände till den spännande läsningen av ”Mysteriet med det sjunde mordet” eller någonting i den stilen.

AGATHA CHRISTIE (1890–1976) är världens

mest säljande författare i modern tid. Med fyra miljarder sålda exemplar är hon känd över hela världen som kriminalromanernas drottning. Hon var en pionjär inom deckar­ genren och lika produktiv som framgångsrik.

Utöver sina åttio kriminalromaner och novellsamlingar, hann hon skriva nitton dramer samt sex romaner under pseudonymen Mary Westmacott.

När en änka i byn King’s Abbot begår självmord börjar ryktena omedelbart florera. Det ena säger att hon mördat sin make, det andra att hon var utsatt för ut­ pressning – och det tredje att hon hade en affär med den rike Roger Ackroyd.

Dagen efter mördas Roger Ackroyd bakom den låsta dörren till sitt arbetsrum. Hercule Poirot kallas in och mysteriet tätnar – till dess att den nypensionerade bel­ giske detektiven avslöjar en avgörande detalj som endast hans små grå celler noterat.

DOLKEN FRÅN TUNIS är boken som banade väg för

Agatha Christies stora genombrott. Den oväntade intrig­ vändningen har lovordats sedan första publiceringen 1926 och ledde för ett par år sedan till att boken utsågs till bästa kriminalroman genom tiderna av brittiska Crime Writers’ Association.

AGATHA CHRISTIE | DOLKEN FRÅN TUNIS

E T T AV P OIROTS FÖ R S TA FA L L

AGATHA CHRISTIE

N E K L N O Å D FR S I UN »BÄSTA KRIMINALROMAN GENOM TIDERNA« crime writers’ association

ISBN 978-91-89007-13-0 OMSLAG: SARA R. ACEDO FÖRFATTARFOTO © ANGUS MCBEAN, HARVARD THEATRE COLLECTION, HARVARD UNIVERSITY

B O O K M A R K

DOLKEN FRÅN TUNIS är en klassiker i sin genre.

Redan 1927 släpptes den på svenska under titeln Hur gåtan löstes. Sedan dess har den regelbundet utkommit i nya utgåvor under ytterligare ett par olika titlar. På engelska heter boken The Murder of Roger Ackroyd och har hittills filmatiserats tre gånger. Boken, som betraktas som en grundsten inom kriminallitteraturen, är ett av de ursprungliga låsta rummet-mysterierna. Om den har sagts:

»Kan inte lovprisas tillräckligt.« NEW YORK TIMES BOOK REVIEW

»Om ändå alla Christies mysterier vore lika geniala som detta!« HUFFINGTON POST