9789188964779

G SOM I GINA

OCH GEPARD

G som i Gina och gepard

G SOM I GINA OCH GEPARD Camilla Gunnarsson

Fler utgivna böcker av Camilla Gunnarsson via Idus förlag: #tillsammans #utanför, 2016 Viktors nya tröja, 2016 Tova-Li och sommarlovet, 2016 När mammorna blev kära, 2017 Superhjälte-mamman flyger in i väggen, 2017 Är det ledigt här?, 2019 Leo och hans längtan, 2019

G som i Gina och gepard Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Camilla Gunnarsson Fakta sammanställd från Vitiligoförbundets broschyr skriven av Mats J Olsson Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2019 ISBN: 978-91-88964-77-9

Tack Bella fรถr inspiration och Ulrika fรถr fรถrtroendet!

Kapitel 1 – Kan du inte börja spela fotboll igen? frågar My och slänger väskan med träningskläderna över axeln.

Det är tisdag. Det betyder att My och Mira ska på fotbollsträning efter skolan. Det ska de alltid på tisdagar och torsdagar. På helgerna spelar de ofta match.

My och Mira är mina bästa kompisar. Det sägs att tjejer inte kan vara tre, men det kan vi.

Vi bråkar nästan aldrig och vi tycker nästan alltid lika om allt.

Förr gjorde vi nästan allt tillsammans, men nu kan vi inte det längre. My och Mira vet inte varför. Jag kan inte berätta det för dem. Det går

7

bara inte. De skulle inte förstå. Och jag skulle skämmas ihjäl.

– Jag har ingen lust, svarar jag på Mys fråga.

– Du borde vara med igen, säger My. Alla i laget skulle vara glada om du kom tillbaka.

– Jag fattar fortfarande inte varför du slutade förra säsongen, säger Mira. Du verkade ju tycka att det var jättekul. Snabb var du också. Rusade fram med bollen som en gepard. Motståndarna var chanslösa. Sedan hade du plötsligt ingen lust längre. Hur kan den bara försvinna från en dag till nästa?

– Så fort gick det väl inte? försöker jag försvara mig.

– Nästan i alla fall, säger Mira.

Hon och My tittar på varandra.

– Skit i det då, suckar My och tar Mira under armen.

Jag står kvar och tittar efter dem när de går mot fotbollsplanen. Två hästsvansar. Två skratt.

Två som borde vara tre. Som förra fotbollssäsongen. Innan allt började.

Vi har haft den här diskussionen flera 8

gånger, både nu på våren och i höstas, och det känns som om de har tröttnat på mina svar. ”Jag har inte lust”. Om de bara visste hur mycket lust jag har. Hur mycket jag vill. Hur ont det gör att inte kunna. Hur annorlunda allt var då, förr, när jag var med på fotbollen.

Innan jag började förändras.

9

Kapitel 2 Jag går sakta hemåt. Det knastrar under fötterna av grus som ligger kvar efter vinterns sandning. Den långa vintern då jag kunnat gömma mig under en massa kläder.

Gatugubbarna verkar inte ha bråttom med att sopa bort gruset fast vårsolen redan börjat värma och all snö är borta.

Jag har inte heller bråttom. Framför mig ligger ännu en lång tråkig eftermiddag och kväll.

Efter träningen kommer My och Mira antagligen att hitta på något tillsammans. Kanske käka hos varandra, kolla Youtube-klipp eller spela något spel. Utan att tänka på mig. Eller 10

på att bjuda in mig. Det blir lätt så. Man tänker inte på den som inte är med.

Dessutom fattar jag om de tycker att jag har blivit konstig. Tråkig. Och eftersom de fortfarande vill prata mycket om fotboll så blir jag lite utanför även när jag är med.

Förra sommaren var det inte alls så. Då var vi tillsammans nästan jämt. Trixade och tränade passningar hemma hos varandra eller på fotbollsplan. Slappade och kollade serier.

Sov över hos varandra. Badade nästan varje dag.

Det var den varmaste sommaren på länge och alltid fullt med folk vid Lillsjön. Vi drog ofta dit direkt efter träningarna. Hela laget cyklade tillsammans längs grusvägen så dammet yrde som ett stort moln runt oss medan vi hittade på knasiga lagramsor eller pratade om någon match vi hade spelat eller skulle spela.

För laget var det den bästa säsongen på länge. Vi började få ett rykte om oss att vara tuffa motståndare som var svåra att vinna mot.

Lagkänslan blev bättre och bättre och alla var 11

noga med att komma på träningarna. Till och med Lisen som brukade komma med en massa genomskinliga undanflykter till varför hon inte dök upp.

Allt det där var jättekul, men allra roligast var ändå att jag kände att det började lossna för mig med spelet. På riktigt. Det var som om jag och bollen funkade ihop på ett helt annat sätt än tidigare. När jag hade bättre koll på bollen blev det lättare att läsa av vad som hände på plan och vad de andra tänkte göra.

Den känslan, att ha fullt fokus på det man gör och det som händer runt en, är en av alla saker jag gillar med fotbollen. Och en av alla de saker jag saknar nu. Det är mycket man inte uppskattar förrän det är borta.

Förra sommaren var den bästa sommaren i mitt liv. Hittills. Och antagligen kommer ingen att bli bättre. Någonsin. För sedan började det där som förändrade allt. Det var strax innan skolan började igen efter lovet.

Mina tankar avbryts av att någon cyklar förbi och säger ”hej”. Ett par bruna ögon möter mina i 12

några korta sekunder innan han snabbt försvinner vidare. Niko. Han stannar inte och pratar som han skulle ha gjort förr. Förra sommaren.

Han var också en del av allt det där fina då.

Inte så att vi var ihop eller så, verkligen inte.

Men det var något som hände när vi tittade på varandra, i alla fall i mig. Det var som om allt stannade till för en stund, och jag blev glad och varm och pirrig.

Jag ville gärna vara där han var, men ändå vågade jag knappt prata med honom. Ibland kom han fram och pratade. Först någon enstaka gång, men sedan blev det oftare och oftare. Jag blev glad, men tyckte att allt jag sa lät dumt. Det kanske är så det är när man är … kär?

– Klart han är intresserad, det fattar du väl!

Du märker väl det på hur han tittar på dig? sa My, men jag vågade inte tro det.

– Ska du inte fråga på honom då? sa Mira, men det vågade jag verkligen inte.

Fast jag funderade ändå på hur det skulle vara om han frågade. När han skulle fråga. Hur jag skulle svara. Vad som skulle hända sedan.

13

VITILIGO, ..

KARLEK OCH FOTBOLL Gina älskar att spela fotboll, precis som sina bästa kompisar My och Mira.

Tre oskiljaktiga vänner som gör allt tillsammans.

Tills Gina en dag börjar förändras ...

Livrädd att någon ska se täcker hon sig med långärmade tröjor och börjar undvika fotbollsmatcher. Hur länge kommer kompisarna att ha tålamod med hennes undanflykter?

Kommer Gina att våga berätta om sin hemlighet?

Boken är skriven utifrån Bella Slottners erfarenheter av sin vitiligo.

www.idusforlag.se

15% av vinsten går till Svenska Vitiligoförbundet.