Page 1

s n e t e h g i d n ä t s an En skruva d komedi dä r allt kan hända .


© Mats Lundqvist, 2019 Utgiven i samarbete med Whip Media www.whipmedia.se Grafisk form: Anders Nyman Tryck: Bulls Graphics, Halmstad, 2019 ISBN 978-91-88945-29-7


Förord I den lilla staden Österdalen någonstans i Sverige, finns det en körskola som drivs av den engagerade Sigvard Tornsvahla. Han har försökt utbilda den smått excentriske eleven Tekla Peppling, med blandat resultat. Teklas syster Samanta har, av någon outgrundlig anledning, klarat sitt körkort tidigare. De är inte några lysande bilförare, men har tagit sig fram på vägarna utan olyckor. I Österdalen går allting vidare utan någon större förändring. Allt är som det alltid har varit, och morgondagen kommer sannolikt att vara gårdagen helt lik. Sigvard har passerat sin femtioårsdag och små tankar om att vardagens inrutade rutiner kanske inte bara är trygghet, utan även tristess, börjar smyga sig in i hans hjärna. Han navelskådar detaljer i vardagen och i sig själv, och han gör försök att bryta vardagen. Men har man gjort samma sak varje dag i femtio år, är det inte så lätt. Men en dag händer något som gör att Sigvard, hans fru Vera och de andra hamnar mitt i händelsernas centrum, och nu måste gamla rutiner läggas till historien.

5


Inledning Sigvard karskade upp sig. Han fyllde modigt sin klena, hårlösa bröstkorg med livsgivande luft, allt med ett gnällande ljud. Han gick från den lilla restaurangen där han ätit en god och närande lunch, längs trottoaren mot sin bil. Igår kväll hade han sett på en amerikansk gangsterserie på tv och med stora ögon kollat in skådisarnas tuffa stil. De liksom vaggade fram på ett kaxigt sätt. Sigvard gjorde allt för att likna det, när han gick framåt på trottoaren. Han kände sig oemotståndlig. Han tog ytterligare ett djupt andetag och fyllde sina lungor med luft, blandat med lite föroreningar och en fluga som var på fel ställe vid fel tidpunkt. Han hostade, kräktes lite och traskade på. Gabardinbyxorna med strukna veck kved mot hans beniga stjärt och knotiga knän. Skorna av märket Ecco var kanske inte av modevärldens topp, men fyllde sin funktion och de släppte inte ut de odörer som följde av dessa obekväma promenader. Hans tår stretade och krampade när Sigvard omständligt kämpade sig framåt. Det var mest hälarna och mellanfoten som kraftigt tog mark i asfalten. Två damer som han mötte gick hastigt över till andra sidan vägen och låtsades prata med varandra. Sigvard harklade sig högt och rapade samtidigt av misstag. Det inkräktade för en stund på hans koncentration och försök till gångstil och han vinglade till ordentligt. De två damerna på andra sidan gatan ropade ”Fyllo!” och flydde sedan in i en trappuppgång. En handväska fastnade i dörren när de skulle stänga och en panikslagen diskussion utbröt innan de fick in väs-

6


kan och lyckades stänga om sig. Sigvard hörde ingenting. Han koncentrerade sig helt på att se ’cool’ ut. Ett begrepp som han nyss lärt sig. Han trodde att det hade med temperatur att göra. Dessutom hade han hört att ’hot’ betydde nästan samma sak. Kan det verkligen vara så? Sigvard insåg sitt vingelmisstag. Han vände om och gick tillbaka några steg och började om från platsen där han rapat. Han fortsatte traskandet och solen lyste glatt på Sigvard där han, på sitt egna lilla sätt, tog sig fram på trottoaren.

7


1 Det kanske inte var så bra som det såg ut. Sigvards humör skiftade mellan hopplöshet och förtvivlan, eller mellan krampaktig glädje och fullständig lycka, i ett makalöst tempo. Ibland var det en utmaning för omvärlden att hänga med i svängarna. Sigvard tyckte, med all rätt, att han bugat och bockat sig tillräckligt genom livet. Nu hade han kommit på att han var bland de mest erfarna han kände. Det stod plötsligt klart för honom att han kunde något. Han hade varit med i över femtio år och det var ju fantastiskt. Hela hans uppenbarelse sken ikapp med tanken på att han faktiskt var erfaren och i andras ögon kanske till och med lite klok. Men, hela hans uppenbarelse störtade också rakt ner i deppträsket, när han tänkte på att det inte var så mycket kvar av det roliga innan det var dags att grävas ner, skyfflas över, få en stor sten ovanpå och för alltid glömmas bort av alla. Det var mindre tid kvar än vad som passerat. Tid att göra vadå? Det var en tanke som länge legat och gnagt i Sigvards hjärna. Att göra vadå? Sigvard hade i hela sitt liv varit fullt upptagen med att bara finnas till, gjort det som förväntats. Han hade alltid passat in i mönstret, artigt nickat och sagt ”Ja det låter jättebra” eller bestämt skakat på huvudet och sagt ”Nääe, det var det värsta jag hört!” när det har passat in i situationen. Det hade fungerat bra

8


och Sigvard var nu en erfaren man som alltså hade varit med i mer än femtio år. Han stod alldeles stilla och kände hur hans klena och gnälliga bröstkorg hävdes. Tårna krampade i hans slitna Ecco-skor och vinden fläktade mot hans rödblommigt pussiga kinder. Hans blanka flint sken vackert i kvällens motljus. Den poppiga, beige polotröjan av banlon, med ditsydda armbågsskydd av läder, matchade hans klatschigt grårutiga byxor som slutade en dryg decimeter ovanför vristerna. Byxorna var tidsenligt stuprörsformade, fastbundna mot hans seniga kropp med ett brunt skärp som snörpte åt strax ovanför naveln. Solen stod högt på den klarblåa himlen. Fåglarna sjöng sina ivriga serenader och det friska vattnet porlade under den lilla bron, en vacker träkonstruktion. Han stod alldeles stilla och bara koncentrerade sig. Han snörpte med sina smala läppar, och lade sin lilla panna i ett fjuttigt veck. Hans mun fick till ett ”Pfschhh”, som ett uttryck för absolut ingenting. Han funderade på sig själv och livet. Han trivdes med jobbet. Det var alltså inte så att han var arbetslös. Han hade fullt upp på sin hemtrevliga trafikskola. SVT trafikskola. Det hade ingenting med tv att göra utan det var en förkortning av hans eget namn som han bar med oerhörd stolthet. Han rös, konstigt nog bara på underarmarna, när han tänkte på sitt namn. Hans föräldrar hade verkligen tänkt till och han var ända in i benmärgen stolt över deras välgärning. Föräldrarna var borta, men arvet från dem lyste ännu i SVT Trafikskola. Han kände att hans namn lyste upp himlavalvet med en oerhörd aura och en makalös kontrast. Han hette Sigvard Vellratott Tornsvahla. Sigvard fick alltid en liten tår i ögonvrån är han tänkte på arvet efter hans föräldrar och på hans stolta namn.

9


Nåväl, det var inget jobbrelaterat problem. Han hade hört talas om femtioårskriser och sådant, och det var säkert en sådan som närmade sig. Han tyckte att han gjort allt man skulle och han funderade på om det som var kvar i livet kunde vara något att ha, eller värt besväret. Han hade ångest över själva tanken och lätt panik över att han inte hade något alternativ. Det var bara att gilla läget och tuffa på. Ett gäng stojande pojkar passerade förbi honom, utan att de ens verkade reagera på att han fanns där. Han stod alldeles stilla och bara existerade. Han fanns nästan inte. Han kände vinden fläkta och hörde fåglarna sjunga. Han såg vattnet passera under bron, men det hade det väl gjort även om inte han befunnit sig där. Det var tydligen inte för honom som allt det där hände. Han var obetydlig i sammanhanget. Det kanske till och med var så att han förvärrade läget genom sin existens? Han kanske stod i vägen för allt detta? Allt runtomkring kanske skulle vara bättre om han inte fanns? Fåglarna kanske skulle sjunga gladare om han inte stod där nere och såg obefintlig ut. Småkrypen på marken kanske skulle vara glada om han inte skymde solen. Vattnet i bäcken skulle kanske porla gladare om han inte var där på kvällarna och pinkade. I alla fall skulle de som badade nedströms tycka att det var bättre. Hans tankar for kors och tvärs genom hjärnan, från ena örat till det andra, för att bara sluta någonstans i mitten i en liten ont i huvudet-känsla, för att sedan börja om igen. Det irriterade honom väldigt. Han visste dock inte vad som irriterade mest – tankarna som slutade med en liten ontkänsla eller att de bara började om och om igen. Eller att han mot sin vilja uppmärksammade dem. Han skulle försöka börja sluta med de tankarna. Sigvard satte sig på en grönmålad parksoffa som stod bekvämt

10


inom räckhåll i en liten park. Hans första tanke var att bänken säkert var nymålad och att hans kläder säkert skulle bli förstörda och sedan skulle hans nya bilklädsel bli nerkletad. Han tog ett djupt andetag och blåste ut luften hårdare än nödvändigt. Han funderade på om det kunde vara till någon skada för lungorna. Sigvard tänkte plocka upp en liten kvist som låg på backen, för att stoppa den i munnen och suga på en stund, men han övergav genast tanken för han visste med bestämdhet att kvisten säkert var något slags giftek. Han skulle med största sannolikhet bli enormt sjuk om han bara tog i den. En kotte som låg bredvid såg frestande ut men han beslöt att hålla fingrarna i styr. Plötsligt lossnade en kotte från en tall bredvid och dunsade ner på Sigvards begynnande flint, med ett lustigt ”plopp” och landade ofrivilligt i hans öppna hand. Han hindrade den invanda reflexen att hastigt kasta bort den så fort som möjligt. Han tittade på kotten och såg att den hade en grönaktig yta, säkert gift från trädet. Kotten var vackert och stabilt uppbyggd. Sigvard satt med munnen på vid gavel och tittade förvånat på kotten som plötsligt anfallit honom. Hans första tanke var att han säkert hade fått något slags skallskada från träffen. Snabba tankar gick genom huvudet om var någonstans där hemma som han hade kylspray, plåster, Alvedon och bandage. Telefonnumret till lasarettet, advokaten och Försäkringskassan kunde han redan utantill.

11


2 Han vred och vände på kotten, kollade fingrarna om han redan hade fått något slags utslag av trädgiftet. Ingenting syntes, men det kommer säkert när jag sover, tänkte han, och då kanske giftet gör att jag aldrig vaknar upp igen, eller så får jag våldsamma smärtor, kikhosta, spyfrossa, feberyrsel och att jag fullständigt dryper av svett och blöter ner min Bigglespyamas till oigenkännlighet och inte kan ta mig ur sängen för att gå en oanständig död tillmötes. Nu stängde han munnen och det kändes som om han stängde dörren till världen. Munnen öppnades igen och han tog ett djupt andetag och andades ut igen utan att stänga munnen. Det kändes konstigt skönt. Proceduren upprepades en gång till. Han fick en konstig känsla av att vara levande. Han tittade ner på kotten och hade en märklig känsla av att det var något stort han höll i handen. Han fnyste åt sig själv, det var väl inget stort, det var ju bara en liten kotte från en tall … Ja, något slags träd i alla fall. En liten jäkla grönaktig kotte, men den kändes så skön i handen. Han fick en deja vu från barndomen, när han sprang på en äng. Brännässlorna hade bränt honom på benen och han hade ett getingstick i rumptrakten. Han snubblade på grenar och pinnar, ramlade bredvid en myrstack. Han kom raskt upp och försökte skaka av sig myrorna och när han sprungit därifrån med några ilskna myror som passagerare upptäckte han att han hade en kotte i handen. Han visste inte hur den hade hamnat i hans hand, men där var den. Han hade kotten i byxfickan i flera år och han upplevde något

12


slags trygghet förknippad med den. Kotten hade sedan försvunnit någonstans, han mindes inte riktigt var, men borta var den. Så här satt nu Sigvard Vellratott Tornsvahla, ungefär fyrtio år senare, fånigt stirrande rakt fram. Flämtande, med munnen på vid gavel och med en alldeles ny kotte i sin hand. Några förbipasserande tittade skeptiskt på honom, men Sigvard märkte inte det. Han kände sig pånyttfödd. Han fattade inte varför, men det kändes som att den lilla fjuttiga kotten gav honom ett slags osynlig styrka. ”Hihi … Coolt”, försökte han sig på. Sigvard såg sig nervöst omkring för att se om någon sett honom prata, eller ännu värre, hört honom. Han harklade sig och prövade igen. ”Coolt.” Han smakade på ordet och känslan. Han kände sig styrkt och tog nu i för kung och fosterland. ”Coolt, tamejfan”, sa han och första känslan efter att ha sagt det var att han kände sig efterlyst av polisen. Han gick runt i en cirkel, lyfte händerna mot skyn och sa högt: ”COOLT TAMEJFAN!” Han kände sig konstig (andra skulle nog ha använt ordet ”befriad”) men samtidigt glad. En del hade kanske kunnat tro att Sigvard var lite lätt bakom flötet, men det var han ju inte. Han hade bara en svacka i livet och det bästa med svackor var, att det var skönt när man kom ur dem.

13


3 Sigvard traskade stärkt tillbaka längs gatan, med kotten i ett fast grepp. Damerna han tidigare mött, smygkikade oroligt på honom från ett öppet köksfönster, bakom en rosa gardin med grälla gula solrosor på. Sigvard tittade tillbaka på dem och han fattade inte själv vad han nu gjorde. Han vinkade hejdlöst med bägge armarna mot damerna och ropade högt: ”COOLT TAMEJFAN!!” Damerna försvann blixtsnabbt utom synhåll och ur fönsterglipan hördes det hur stolar och bord vältes när damerna tog till våldsam flykt mot vardagsrummet. Sigvard hade tömt lungorna fullständigt och det kändes nästan som att han gjort en hel dags hårt arbete. Han promenerade in i en souvenirbutik och spekulerade bland krimset och tog lite på kramset. Hummade lite förstående och sedan vände han sig till en finnig pojke i kassan. Höjde upp en liten porslinssvan för honom och sa: ”Coolt tamejfan!” Pojken tittade tillbaka på honom och svarade Sigvard med en sprucken tonårsstämma. ”Ja, den är riktigt cool!” Sigvard lyste inombords, han var grymt imponerad av sig själv och kände sig pånyttfödd. Han var tvungen att minnas detta ögonblick så han gick fram till kassan med porslinssvanen i handen och gav den till killen bakom disken. Han nickade förstående, lämnade fram kreditkortet och killen bakom disken slog in lite

14


siffror. Sigvard och killen bakom disken kommunicerade en stund via kortdosan. Den avslutade sin kommunikation och Sigvard bockade artigt och sa: ”Coolt tamejfan!” Killen svarade: ”Ja, riktigt schysst.” Sigvard gick stolt ut ur butiken med sin porslinssvan i ena handen och andra handen runt kotten i fickan. Han promenerade längs gatan och allting kändes nu betydligt gladare. Det gick på något sätt lättare att gå. Solen lyste faktiskt lite finare. Han gick bort till sin bil som stod perfekt parkerad mellan de vita linjerna. Sigvard ägde även en samlarbil, en Opel Manta, som numera var pensionerad och stod parkerad i ett garage, sedan några år. Garaget var ventilerat med en fläkt och en dammsamlare och ett täcke av utvalt siden låg försiktigt draperat över bilen. Nu hade han en Fiat Multipla av 2010 års modell. Han hade köpt den ny. Den var klatschigt grå till färgen och var praktisk in i minsta detalj. Oljan var bytt för 137,5 mil sedan och torkarbladen var bytta den 24 april, vid fyratiden. De skulle bytas igen, oavsett om det hade regnat eller inte, den 24 oktober för att undvika vindrutetorkarbladshaverier. Samtidigt som de nybalanserade och putsade vinterdäcken skulle monteras på, av van hand. En extra finess som Sigvard kände sig nöjd över, var att med fantastisk precision känna att ventilen var åtdragen med korrekt kraft. Han hade ofta funderat på att byta till ny ventil inför varje skifte mellan sommaroch vinterdäck, men det kanske skulle slita för mycket på gängan och sedan skulle det bara vara att kasta bort bilen. Biljetten från parkeringsautomaten satt exakt en decimeter upp från instrumentpanelen och faststucken i en klämma på vindrutan med exakt nittio graders vinkel uppåt och nedåt.

15


Sigvard låste upp bilen med fjärrkontrollen som låg tillsammans med kotten i fickan. Han öppnade dörren och gick runt, öppnade alla dörrar och provdrog i alla säkerhetsbälten för att kontrollera att de fungerande ordentligt. Efter det satte han sig i bilen och kontrollerade att alla backspeglar var rätt inställda och sedan gick han ut och med sin lilla sticka (som satt i nyckelknippan) mätte han att mönsterdjupet på däcken var korrekt. Efter det satte Sigvard sig i förarsätet, startade bilen och kontrollerade att alla varningslampor och allt annat interiört fungerade som det skulle. När han startade motorn och varvade upp den lite busigt, kom han att tänka på hur omvälvande den sista timmen hade varit i hans liv. Han vände sig om för att se hur han skulle backa, lade i ettans växel, gasade och brakade rakt in i stolpen framför.

16


S

igvard Tornsvahla har passerat livets mittenstreck. Tillsammans med frun Vera har livet alltid gått sin gilla gång och allting har varit sådär lagom bra. Men ska varje dag vara precis som alla tidigare dagar?

En morgon dimper det ner något i brevlådan som gör att parets hela tillvaro omkullkastas, och för första gången i sina liv får de chansen att bryta vardagens mönster när de sätter kurs mot Ischia, en av Italiens soldränkta öar. Där blir de inblandade i en omtumlande historia som de sent ska glömma.

Inom anständighetens gränser är en skruvad komedi om regeringar, militärer, solstolar och solstollar. En lättläst roman där allt kan hända, och gör det.

Profile for Smakprov Media AB

9789188945297  

9789188945297  

Profile for smakprov