9789188859730

ÅRETS BÄSTA BOK ENLIGT TIME MAGAZINE

ROMAN

av

i översättning av ylva mörk

Alla Bookmarks böcker trycks på FSC-märkt ­papper. FSC verkar för att bevara världens skogar, hotade djur- och växtarter samt för ett långsiktigt jordbruk med bra arbetsvillkor.

Conscious Label klimatkompenserar all vår bok­produktion så att den bidrar till förnyelsebara energi­källor och reducerad miljöpåverkan.

The Mars Room Copyright © 2018 Rachel Kushner By arrangement with Writers House, New York and Ia Atterholm Agency, Sweden utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2019 www.bookmarkforlag.se översättning av: Ylva Mörk Citatet ur Hänryckning av Stefan George på s. 7 är översatt av Yngve Bernhardsson Citaten ur Walden av Henry David Thoreau på s. 100 och s. 277 är översatta av Peter Handberg Utdragen ur Ted Kaczynskis kodade dagbok är tolkningar av James Bennings dechiffrering omslag av: Peter Mendelsund och Lova Eriksson tryck av: ScandBook UAB, Litauen 2019 isbn: 978-91-88859-73-0 Denna bok är klimatkompenserad genom Conscious Label www.consciouslabel.org

Jag andas luft från andra planeter.

Genom mörkret bleknar de ansikten som vänliga nyss vände sig mot mig.

fรถrsta delen

ett Kedjenatten infaller en gång i veckan, på torsdagar. En gång i veckan kommer det avgörande ögonblicket för sextio kvinnor. För några av de sextio händer det om och om igen.

För dem är det vardag. För mig hände det bara en gång. Jag väcktes klockan två på natten, sattes i fängsel och prickades av, Romy Leslie Hall, intagen nummer w314159, och radades upp med de andra för transport norrut genom dalen.

När bussen lämnade häktet tryckte jag mig mot det armerade fönstret för att få en glimt av världen. Det fanns inte mycket att se. Viadukter och påfarter, tomma, mörka avenyer.

Inte en människa syntes till. Natten låg så öde att trafikljusen hade slutat växla mellan rött och grönt och bara blinkade gult.

En bil dök upp bredvid bussen. Den hade släckta strålkastare.

Som ett mörkt väsen med demonisk energi susade den förbi oss. Det var en tjej på min enhet på häktet som fick livstid bara för att ha suttit vid ratten. Det var inte hon som sköt, sa hon till alla som ville lyssna. Det var inte hon som sköt.

Hon hade bara kört bilen. Inget annat. De hade en teknik för automatisk avläsning av registreringsskyltar. De hade övervakningsbilder. Vad de hade var en bild av bilen när den kom körande längs en gata på natten, först med tända strålkastare och sedan med släckta. Om föraren släcker strålkastarna är det överlagt. Om föraren släcker strålkastarna är det mord.

- 11 -

Det fanns en anledning, eller många anledningar, till att de flyttade oss mitt i natten. Om de hade kunnat skjuta iväg oss till anstalten i en raket hade de gjort det. Allt för att vanligt folk skulle slippa se oss, en grupp kedjade kvinnor i en fångtransportbuss.

Några av de yngre pep och snyftade när vi körde ut på motorvägen. I en bur satt en tjej som såg ut att vara i åttonde månaden. Magen var så stor att de hade fått ta ett extra midjefängsel för att kunna fästa hennes händer vid sidorna.

Hon hickade och skakade och var helt rödgråten. De hade satt henne i buren på grund av hennes ålder, för att skydda henne från oss andra. Hon var femton.

En kvinna längre fram vände sig mot den gråtande tjejen i buren och fräste som om hon sprejade insektsmedel. När inte det hjälpte skrek hon. ”Håll käften för helvete!” ”Vafan”, sa personen mitt emot mig. Jag är från San ­Francisco och en transa är inget jag inte sett förut, men den här personen såg verkligen ut som en man. Axlar lika breda som hela mittgången och en skäggrand längs käklinjen. Jag antog att hon hade suttit med butchflatorna på häktet. Detta var Conan, som jag senare lärde känna. ”Vafan, det är ju bara en liten unge. Låt henne gråta.”

Kvinnan sa åt Conan att hålla käft och sedan började de bråka och vakterna ingrep.

Varje fängelse har några kvinnor som bestämmer över alla andra, och hon som hade fräst åt den unga gravida tjejen var en av dem. Om man följer deras regler hittar de bara på fler.

Man måste stå emot, annars har man snart ingenting.

Jag hade redan lärt mig att inte gråta. Två år tidigare, när jag precis hade blivit gripen, grät jag okontrollerat. Mitt liv var slut och jag visste om det. Det var min första natt i häktet och jag hoppades hela tiden att jag skulle vakna och upptäcka att allt hade varit en dröm. Men varje gång jag vaknade var det till samma pissluktande madrass och slamrande

-12-

dörrar, skrikande galningar och tjutande larm. Tjejen som jag delade cell med, och som inte var någon galning, ruskade mig hårt. Jag tittade upp. Hon vände sig om och drog upp fängelsetröjan för att visa mig sin svanktatuering, sin slampstämpel. Det stod Käften för fan Det funkade på mig. Jag slutade gråta.

Det var en fin stund mellan min cellkamrat och mig. Hon ville hjälpa mig. Det är inte alla som kan hålla käften, och även om jag försökte var jag inte som min cellkamrat, som jag senare kom att betrakta som ett slags helgon. Inte för tatueringens skull utan för hennes förmåga att anpassa sig.

--Vakterna hade satt mig bredvid en annan vit kvinna på bussen. Hon hade långt, tunt, glänsande brunt hår och ett stort läskigt leende som om hon gjorde reklam för tandblekningsmedel. I fängelset är det inte många som har vita tänder och det hade inte hon heller, men hon hade det där otäcka leendet. Jag tyckte inte om det. Det fick henne att se ut som om hon hade opererat bort en bit av hjärnan. Hon presenterade sig med både för- och efternamn, Laura Lipp, och sa att hon var på väg från Chino till Stanville, som om vi inte hade något att dölja för varandra. Sedan dess har jag inte träffat på en enda människa som har presenterat sig med hela sitt namn eller försökt ge en trovärdig beskrivning av sig själv vid ett första möte. Ingen skulle komma på tanken, inte jag heller. ”Lipp med två p är min styvfars namn, som jag tog senare”, sa hon som om jag hade frågat. Som om en sådan sak spelade någon roll för mig, då eller någonsin. ”Min riktiga pappa var en Culpepper. Culpeppersläkten

- 13 -

i Apple Valley, alltså, inte den i Victorville. För det finns en Culpeppers skomakarverkstad i Victorville, men det är en annan släkt.”

Man får inte prata på bussen. Det hindrade henne inte. ”Min familj har bott i Apple Valley i tre generationer. Låter som en underbar plats, eller hur? Man kan nästan känna doften av äppelblom och höra bina surra, och man tänker på nygjord äppelcider och varm äppelpaj. Höstpyntet som de börjar hänga upp redan i juli, färgglada löv och plastpumpor och så, fast det som traditionellt bakas och lagas mest i Apple Valley är meth. Inte i min familj, förstås. Det får du inte tro.

Culpepper är en bra familj. Min pappa hade egen byggfirma.

Inte som familjen jag gifte in mig i, som … Åh! Kolla! Det är Magic Mountain!”

Vi passerade en berg-och-dalbana vars vita, välvda bågar stack upp på andra sidan den flerfiliga motorvägen.

Tre år tidigare, när jag flyttade till Los Angeles, hade jag sett den där nöjesparken som inkörsporten till mitt nya liv.

Den var det första jag såg av staden när jag kom körande norr­ifrån. Vräkig och ful och spännande låg den där vid motor­vägen, men det spelade ingen roll längre. ”Det satt en kvinna på min enhet som hade stulit barn på Magic Mountain”, sa Laura Lipp. ”Hon och hennes sjuka man.”

Hon hade ett sätt att kasta med sitt glänsande hår utan att röra på armarna, som om det var kopplat till resten av henne med elektricitet. ”Hon berättade hur de hade gjort det. Folk litade på henne och hennes man för att de var gamla. Du vet, ett gulligt gammalt par, och så var det kanske en mamma som hade tre ungar som sprang åt olika håll och hon var tvungen att sticka iväg efter en av dem och den här tanten – jag delade cell med henne i Chino och hon berättade hela historien för mig – hon brukade sitta på en bänk och sticka, och så erbjöd hon sig att hålla koll på barnet. Så fort föräldern var utom

-14-

synhåll togs barnet in på toaletten med en kniv under hak­an.

Tanten och hennes man hade ett system. Ungen fick en peruk och nya kläder och sedan smusslade de ut den stackaren ur parken.” ”Vidrigt”, sa jag och lutade mig så långt bort från henne som jag kunde i mina kedjor.

Jag har också ett barn, Jackson.

Jag älskar min son men det är svårt att tänka på honom.

Jag försöker låta bli.

--Min mamma gav mig mitt namn efter en tysk skådespelerska som var med i en talkshow och sa till en bankrånare att hon gillade honom.

Väldigt mycket, sa skådespelerskan, jag gillar dig väldigt mycket.

Båda var med i programmet för att bli intervjuade. Intervju­ personerna brukade inte prata med varandra där de satt i stolarna till vänster om programledaren. De flyttade utåt ett steg i taget under programmets gång.

--Man börjar längst ut, var det en jävla typ som sa åt mig en gång apropå besticken. Det var inte något som jag någonsin hade hört eller fått lära mig. Han betalade för dejten och tyckte väl inte att han fick valuta för sina pengar om han inte förödmjukade mig ordentligt. När jag lämnade hans hotellrum senare på natten snodde jag en kasse som stod innanför dörren. Han märkte inget, tyckte väl att han hade förnedrat mig färdigt och kunde koppla av lite i sin hotellsäng. Kassen kom från Saks Fifth Avenue och innehöll en massa andra kassar, alla med presenter till en kvinna, antagligen hans fru.

Tantiga och dyra kläder som jag aldrig skulle sätta på mig.

- 15 -

Jag tog med mig kassen ut och tryckte ner den i en soptunna på vägen till bilen som jag hade parkerat flera kvarter bort, i ett garage på Mission Road, för att inte den där typen skulle veta någonting om mig.

--I stolen längst ut satt en bankrånare som hade bjudits in till programmet för att prata om sitt tidigare liv, och den tyska skådespelerskan var nästa intervjuperson på tur och hon vände sig mot bankrånaren och sa att hon gillade honom.

Mamma gav mig mitt namn efter den skådespelerskan, hon som började prata med bankrånaren i stället för programledaren.

--Jag tror att han gillade att jag snodde kassen. Efter det ville han träffa mig regelbundet. Han var på jakt efter en tjej som skulle spela hans flickvän och för många kvinnor jag kände var det som att vinna högsta vinsten. Den sortens män kunde betala en hel årshyra på ett bräde, så hade man bara en sådan klarade man sig. Jag hade gått på dejten för att min gamla kompis Eva hade övertalat mig. Ibland vill man ha något bara för att andra vill det, ett kort tag, innan den viljan upplöses i ljuset av det man egentligen vill. Den kvällen, när den där muppen från Silicon Valley låtsades att vi var ett par, vilket innebar att han kunde behandla mig som skit, tala om för mig att jag var söt på ett ”alldagligt” sätt, använda sina pengar till att försöka bestämma över mig, som om vi hade ett förhållande men skulle umgås på hans villkor eftersom han betalade för det, och han kunde säga åt mig vad jag skulle säga, hur jag skulle gå, vad jag skulle beställa, vilken gaffel jag skulle använda och vad jag skulle låtsas gilla – då insåg jag att den där flickvänsgrejen inte var något för

-16-

mig. Jag skulle fortsätta dra in det jag behövde på lapdancing på Mars Room på Market Street. Jag struntade i om det var heder­ligt arbete eller inte, det enda jag brydde mig om var att det inte var motbjudande. Dansandet hade lärt mig att det var lättare att gnida skrevet mot en man än att prata. Alla har sina gränser. Själv kan jag inte låtsas vara vän med någon. Jag ville inte att någon skulle lära känna mig, även om det fanns ett par killar som jag gav lillfingret. Jimmy med skägget, dörrvakten, vars enda krav var att jag låtsades som om hans sadistiska humor var normal. Och så Dart, nattchefen, eftersom vi båda gillade klassiska bilar och han jämt sa att han ville åka till Hot August Nights i Reno med mig. Det var bara som han sa, och han var bara nattchef. Hot August Nights. Det var inte ens min grej. Jag åkte till grusbanan i Sonoma med Jimmy Darling och käkade korv och drack öl i plastglas medan sprintbilarna sprätte jord över stängslet.

Det fanns tjejer på Mars Room som ville ha stamkunder och gjorde allt för att skaffa sig det. Sådan var inte jag, men jag fick en i alla fall, Kurt Kennedy. Äcklet Kennedy.

--Ibland tänker jag att det vilar en förbannelse över San ­Francisco.

För det mesta tänker jag bara att det är en sorglig jävla håla.

Folk säger att det är vackert, men skönheten är bara synlig för nykomlingar och osynlig för dem som varit tvungna att växa upp där. Som glimtarna av blått hav i portvalven på gatan som går längs baksidan av Buena Vista Park. Senare, i fängelset, kunde jag se sådana saker framför mig som om jag vandrade runt i staden som ett spöke. Hus för hus tittade jag noga på allt som fanns att se, tryckte ansiktet mot grindarna framför portvalven i de viktorianska villorna längs parkens östra kant. Vattnets djupblå färg mjukades upp av en kvardröjande dimma, en fuktig kyss, ett skimmer. Jag tittade aldrig på utsikten när jag var fri. När jag växte upp var den

- 17 -

parken ett ställe där vi drack. Ett ställe där äldre män träffades och smet iväg till madrasser som de hade gömt inne bland buskarna. Ett ställe där killar jag kände gav sig på de där männen och slängde ner en av dem för ett stup efter att han hade köpt ett flak öl åt dem.

Från hörnet av Tenth Avenue och Moraga, där jag hade bott med mamma när jag var liten, såg man Golden Gate Park, Presidio, de två blekröda prickarna som var pylonerna till Golden Gate Bridge och längst bort Marin Headlands hårt veckade gröna kullar. Jag visste att alla andra i hela världen tyckte att den där bron var speciell på något vis, men för mig och mina kompisar var den ingenting. Vi ville bara bli höga. Staden för oss var dimmans klibbiga fingrar som letade sig in under kläderna, ständigt dessa klibbiga fingrar, och stora sjok av duggregn som svepte in över Judah Street medan jag stod vid de sandiga spårvagnsspåren och väntade på linje N som på natten gick en gång i timmen, väntade och väntade med nederkanterna av jeansen stela av torkad lera från pölarna på parkeringen vid Ocean Beach. Eller lera från att ha klättrat upp på Syraberget på syra, vilket var vad Syraberget var till för. Den dåliga känslan av att dras nedåt av jeansbenens tunga lerkokor. Den dåliga känslan av att ta kokain med folk jag inte kände på ett motell i Colma, vid kyrkogården. Staden var våta fötter och uppblötta cigaretter på en regnig ölfest i Grove. Regnet och ölen och de blodiga slagsmålen på Saint Patrick’s Day. Kräkas Bacardi 151 och spräcka käken mot en betongmur i Minipark. Någon som tog en överdos i ett sovrum i den vita slummen vid Great Highway. Någon som utan anledning tryckte en laddad pistol mot mitt huvud på Big Rec, där folk spelar baseboll i parken. Det var natt och det där psykfallet hängde sig på oss där vi satt och drack våra öl, och det var en situation som var så typisk, även om den aldrig inträffade igen, att jag inte minns hur den slutade. San Francisco för mig var de irländska gängen, McGoldricks och McKittricks och

-18-

Boyles och O’Boils och Hicks och Hickeys och deras Erin go bragh-­tatueringar, och alla slagsmål de startade och vann.

--Bussen körde ut i högerfilen och saktade in. Vi skulle ta avfarten vid Magic Mountain. ”Ska vi till nöjesparken?” sa Conan. ”Coolt.”

Magic Mountain låg till vänster, på andra sidan vägen.

Till höger låg en anstalt för män. Bussen svängde åt höger.

Världen var uppdelad i bra och dåligt, fint och fult, sida vid sida. Nöjespark och fängelse. ”Det är lugnt”, sa Conan. ”Jag hade ingen direkt lust ändå. Biljetterna är jävligt dyra. Då åker jag hellre tillbaka till Orlando.” ”Hör på den löjliga jäveln”, sa någon. ”Du har fan aldrig varit i Orlando.” ”Jag brände tjugo lax där”, sa Conan. ”På tre dagar. Tog med mig tjejen. Hennes ungar. Svit med jacuzzi. Åkband till alla. Alligatorbiff. Orlando är coolt. Mycket coolare än den här bussen i alla fall.” ”Trodde du att vi skulle få gå på Magic Mountain?” sa kvinnan framför Conan. ”Hur jävla dum får man vara?”

Hon hade ansiktet fullt av tatueringar. ”Fan, vad gaddad du är. Det räcker att kolla på vårat lilla gäng här för att se att du är klassens framtidshopp.”

Hon skrattade till och vände sig bort.

--Det gick så småningom upp för mig att jag inte kunde se San Franciscos skönhet eftersom jag stod mitt i den. Ändå kunde jag aldrig förmå mig att flytta, inte förrän min stamkund Kurt Kennedy tvingade mig, men förbannelsen följde med mig därifrån.

- 19 -

--Hon var på många sätt en sorglig figur, skådespelerskan som jag är döpt efter. Hon hade en son som fjorton år gammal klättrade över ett staket, skar upp pulsådern på ena benet och dog, och efter det drack hon konstant tills hon själv dog vid fyrtiotre.

Jag är tjugonio. Fjorton år är en evighet, om det är så länge jag måste leva. Hur som helst är det mer än dubbelt så långt kvar – trettiosju år – tills jag kan ansöka om villkorligt och, om jag får det beviljat, påbörja min andra livstidsdom. Jag har två livstidsdomar plus sex år.

Jag planerar inte att leva ett långt liv. Eller ett kort, för den delen. Jag har inga planer över huvud taget. Man fortsätter finnas oavsett om man har planerat det eller inte, ända tills man inte finns längre, och då är alla planer meningslösa.

Men att jag inte har planer betyder inte att jag inte ångrar något.

Om jag bara aldrig hade börjat jobba på Mars Room.

Om jag bara aldrig hade träffat Äcklet Kennedy.

Om Äcklet Kennedy bara inte hade bestämt sig för att förfölja mig.

Men det gjorde han, och sedan blev han helt besatt. Om inget av det där hade hänt skulle jag inte sitta på en buss på väg mot ett liv i en betongcell.

--Vi hade kört av motorvägen och stannat för rött ljus. Utanför fönstret stod en madrass lutad mot ett pepparträd. Till och med de två sakerna måste buntas ihop, tänkte jag. Ett pepparträd, med sitt genombrutna lövverk och sina rosa pepparkorn, fick inte stå för sig självt utan att någon lutade en smutsig gammal madrass mot den pusselbitsmönstrade stammen. Allt fint måste buntas ihop med något fult och göras fult. Fult allting.

-20-

”Förr trodde jag jämt att de där var mina”, sa Laura Lipp med en blick på den övergivna madrassen. ”Jag kunde köra runt i Los Angeles och få syn på en madrass på trottoaren och tänka: men hallå, någon har snott min resårmadrass!

Där ligger ju min säng, tänkte jag … där ligger min säng.

Varenda gång. För den såg ju exakt ut som min. Men sedan kom jag hem och sängen stod kvar där den alltid hade stått, i sovrummet. Jag drog bort täcket och lakanet för att kolla att det verkligen var min madrass, och det var det ju, varenda gång. Den var alltid där, trots att jag nyss hade sett exakt samma madrass slängd på gatan. Och jag tror inte att det bara är jag, det händer typ alla. De har ju exakt samma tyg och mönster på alla madrasser, så det är klart man tror att det är ens egen när man ser en ligga dumpad vid vägen. Man bara: vad i helvete skulle de släpa ut min säng ända hit för?!”

Vi passerade en upplyst annonstavla: tre kostymer $129.

Det var ett firmanamn. Tre Kostymer $129. ”Det där är ett bra ställe. Man kommer ut som värsta lyxliraren”, sa Conan. ”Var har de hittat den idioten?” sa någon. ”Snacka om billiga skitkostymer.”

Var hade de hittat någon av oss? Det visste vi bara själva och ingen sa något. Utom Laura Lipp. ”Vill du veta vad de gjorde med barnen?” frågade Laura Lipp mig. ”Den där tanten och hennes sjuka man på Magic Mountain?” ”Nej”, sa jag. ”Du kommer inte att tro det”, fortsatte hon. ”Det är helt omänskligt. De …”

Det sprakade till i högtalarna. Vi skulle sitta kvar. Bussen skulle stanna för att släppa av de tre männen som satt i burarna längst fram. Vapen riktades mot dem och oss medan förflyttningen pågick. ”Flippade typer här uppe”, sa Conan. ”Jag satt här ett halvår.”

- 21 -

Kvinnan framför Conan blev upprörd, som i vansinnig. ”Är du en snubbe på riktigt? På riktigt? Helvete. Vakt! Vakt!” ”Ta det lugnt”, sa Conan. ”Jag är på rätt ställe. Fel ställe, menar jag. Allt är fel. Men de fixade mina papper. Först rörde de till det och satte mig med gubbarna inne i stan. Det var en ren miss.”

Det hördes skratt och fniss. ”Satte de dig på manshäktet?

Trodde de att du var snubbe på riktigt?” ”Inte bara häktet. Jag satt på Wascofängelset också.”

Ett misstroget mummel spred sig i bussen. Conan sa inget mer. Senare fick jag veta vad som hänt. Det var sant att Conan hade suttit i ett fängelse för män, åtminstone på mottagningsenheten. Han såg verkligen ut som en man, och det var så jag tänkte på honom från första stund.

--Jag ångrar Mars Room och Kennedy men det finns andra saker som folk kanske vill eller väntar sig att jag ska ångra men som jag inte ångrar. Åren som jag ägnade åt att bli hög och läsa biblioteksböcker ångrar jag inte. Det var inget dåligt liv, även om jag nog aldrig skulle återvända till det. Jag jobbade som strippa och hade råd att köpa vad jag ville, vilket var droger, och om du aldrig har prövat heroin kan jag tala om att det får en att tycka om sig själv, särskilt i början. Det får en att tycka om andra människor. Man vill ge hela världen en chans, andrum, värme. Det finns inget skönare. Första gången jag testade var det morfin, en tablett som någon smälte i en sked och hjälpte mig att injicera, det var en kille som hette Bill och jag hade inte direkt tänkt på honom eller på hur ruset skulle bli men hans mjuka händer när han försiktigt band upp min arm och hittade venen, sättet nålen gick in på, så tunn och fin, alltihop med denna kväll när en kille jag inte kände och aldrig skulle träffa igen injicerade mig i

-22-

ett ödehus var exakt så som en ung flicka kan föreställa sig att kärleken är. ”Det kommer att pirra och sticka i hela kroppen”, sa han. ”Det kommer att ta dig om nacken.” Det tog mig om bakhuvudet med ett fast grepp, som en gummitång, och värmen spred sig vidare nedåt. Jag började svettas och det var det mest avslappnande jag någonsin varit med om. Jag blev kär.

Jag saknar inte de åren. Bara så du vet.

--När vi kom upp på motorvägen igen vände jag mig så långt bort som möjligt från Laura Lipp och blundade. Efter fem minuter började hon viska igen. ”Hela den här situationen beror på att jag är bipolär”, sa hon. ”Om du undrar. Det gör du säkert. Det är kromosomerna.”

Eller också sa hon ”kromsomomerna”. För det var sådana människor jag omgavs av nu. Folk som trodde att allt var en vetenskaplig konspiration. På häktet träffade jag inte en enda person som inte var övertygad om att aids var något som staten hade uppfunnit för att bli av med knarkare och homosexuella. Det blev allt svårare att argumentera emot. På sätt och vis verkade det sant.

Kvinnan som hade hyschat åt alla andra vände sig om så gott hon kunde i sina kedjor. Hon hade en bleknad och suddig tår tatuerad på kinden och pennstreck till ögonbryn.

Hennes ögon lyste gröna som om detta var en zombiefilm och inte en buss på väg till ett kaliforniskt delstatsfängelse. ”Hon är en barnamördare”, ropade hon till oss, eller kanske till mig. Hon menade Laura Lipp.

En vakt kom gående längs mittgången. ”Klart som fan att det var du, Fernandez”, sa han. ”Om jag hör ett enda ord till från dig sätter jag dig i en bur.”

Fernandez tittade inte på honom och svarade inte. Han återvände till sin plats.

- 23 -

Laura vred på munnen i en liten grimas som om det just hade hänt något pinsamt men så futtigt att det inte var värt att nämna. Som om någon hade råkat fisa, men absolut inte hon. ”Har du mördat ditt barn?” sa Conan. ”Så jävla sjukt.

Hoppas jag slipper dela rum med dig.” ”Jag skulle tro att du har större problem än vilka rumskamrater du eventuellt ska få”, sa Laura Lipp till Conan. ”Du ser ut att tillbringa mycket tid i fängelser.” ”Vad säger du så för? För att jag är svart? Jag passar åtminstone in här. Du ser ut som en Mansonbrud. Om jag får säga så. Jag har inget att dölja. Här har du min journal: Orehab­iliterbar. odd. Det är detsamma som trotssyndrom.

Jag är kriminellt lagd, narcissistisk, recidivistisk och icke samarbetsvillig. Dessutom prunoholist och kåtbock.”

--Folk hade dragit sig in i sig själva, och några hade till slut somnat. Conan snarkade som en bulldozer. ”Vilka typer de har satt oss med”, viskade Laura till mig. ”Förresten är jag ingen Mansonbrud och jag vet vad jag talar om. Jag vet precis hur de är. Vi hade Susan Atkins och Leslie Van Houten i Chino. Båda hade kvar ärret mellan ögonen.

Susan satte en särskild kräm på sitt men det syntes ändå.

Hon var en snobb med ett kryss inkarvat i pannan. Hade en massa fina grejer i sin cell. Dyra parfymer. En lampa med touchdimmer. Jag tyckte synd om Susan när en av tjejerna lyckades få en vakt att låsa upp hennes cell och stal alla hennes prylar. Det tänkte jag på när jag hörde att hon hade dött.

Hon hade fått en bit av hjärnan bortskuren och var förlamad och ändå lät de henne inte komma hem. När jag hörde det tänkte jag på när de tog sig in i hennes cell i Chino och snodde hennes lampa och krämer. Leslie Van Houten är mer som man tänker sig en kriminell. En del tycker att det ligger nå-

-24-

got slags prestige i det. Inte jag. Det är bara grupptänkande.

Hon kommer att dö i fängelset precis som Susan Atkins. De kommer inte att släppa ut henne. Inte förrän Folgers slutar göra kaffe, vilket aldrig kommer att ske för vad skulle folk då dricka på morgnarna? Ett av offren var arvtagerska till Folgers, nämligen, och de vill inte att Leslie ska komma ut och de är väldigt inflytelserika. Så länge Folgers finns kvar kommer Leslie att dö i fängelset.”

--Hennes mamma hade en affär med Hitler. Mamman till den tyska filmstjärnan. Hon som jag är döpt efter. Hennes mamma hade en affär med Hitler, men vem hade inte det, på den tiden?

--”Varför kan du inte tyska?” frågade Jimmy Darling mig en gång.

Jag hade aldrig tänkt tanken att mamma skulle ha lärt mig tyska. Att hon skulle ha lärt mig något över huvud taget. ”Hon var för deprimerad för att orka bry sig.” Vissa föräldrar uppfostrar sina barn med tystnad. Tystnad, irritation och ogillande. Hur skulle jag ha kunnat lära mig tyska av det? Möjligen några användbara fraser som: ”Har du snott pengar ur min plånbok, skitunge?” Eller: ”Väck mig inte när du kommer hem.”

Jimmy sa att han kunde ett ord på tyska. ”Är det angst?” ”Begierden. Det betyder lust, åtrå. Deras ord för åtrå är beer garden. Väldigt passande.”

--- 25 -

Jag försökte sova, men den enda sovställning som kedjorna medgav var att luta hakan mot bröstet. Smärtan pulserade upp genom armarna från handfängslen, som var kopplade till midjefängslet så att jag inte kunde röra på händerna. Bussens luftkonditionering verkade vara inställd på tolv grader. Jag frös och hade ont i kroppen och vi var bara i Ventura än. Det var sex timmar kvar. Jag började tänka på de där barnen som fick en peruk nedtryckt över skallen på en toalett på Magic Mountain. Och fick byta kläder och ta på sig solglasögon.

De skulle förbli oigenkännliga inte bara i sina nya förklädnader, utan i sina nya liv. De skulle bli främlingar, en annan sorts barn, förstörda kidnappningsoffer till barn, långt innan de började utnyttjas till vad det nu var för vidrigheter som hade planerats för deras räkning. Jag såg för mig barnen i perukerna och nöjesparksbesökarna som inte förstod att ingripa och hjälpa de stulna barnen. Jag såg för mig Jackson, hur han slets ur min famn av en stickande tant på en bänk, och jag kunde inte värja mig mot bilderna av hans fräkniga lilla ansikte som matades fram i en pulserande ström och vägrade blekna eller försvinna.

--Jackson är hos min mamma. Det är den en enda ljuspunkten i mitt liv, att han har henne, även om jag inte kan säga att jag gillar henne något vidare. Hon är ingen galen kärring som sitter och stickar på en bänk. Hon är en butter, kedjerökande tyska som hankar sig fram på att gifta sig, skilja sig och gifta sig igen. Mot mig är hon iskall, men mot Jackson är hon ganska snäll. Vi blev osams för många år sedan, men när jag blev gripen tog hon hand om Jackson. Då var han fem.

Nu är han sju. De första två och ett halvt åren när jag satt i häktet och väntade på att mitt fall skulle avgöras kom hon på besök med honom så ofta hon kunde.

Om det hade funnits pengar till en privat advokat s­kulle

-26-

jag ha anlitat en. Mamma erbjöd sig att låna på sin lilla lägen­ het på Embarcadero i San Francisco, men det hade hon redan gjort två gånger, så hon var skyldig mer än den var värd.

Den gamla berömda strippan Carol Doda, vars bröstvårtor blinkade neonröda över Broadway när jag var liten, bodde i samma hus som mamma. Det hände att jag såg henne komma kånkande på sina matkassar med en liten bjäbbande hund i släptåg. Hon såg inget vidare ut, men det gjorde inte mamma heller, arbetslös och beroende av värktabletter som hon var.

Ett litet tag fanns det ett visst hopp om gratis juristhjälp åt mig i form av en herrbekant till mamma, en man som hette Bob och körde en vinröd Jaguar, bar rutiga kostymer och drack färdigblandad manhattan. Bob skulle betala för en advokat, sa mamma. Men sedan försvann Bob, rent bokstavligen. Hans kropp hittades senare under en stock i Russian River. Mamma har inga bra kontakter, hennes kontakter är ofta suspekta. Jag blev tilldelad en offentlig försvarare. Vi hoppades alla att det skulle gå bra. Det gjorde det inte. Det gick så här.

--Bussen stretade på mellan långtradarna i högerfilen. Vi passerade Castaic som är sista stoppet före Grapevine. Jag var på en bar i Castaic med Jimmy Darling en gång, efter att jag hade flyttat till Los Angeles för att komma bort från Kurt Kennedy, som jag var ett offer för då. Jimmy Darling hade flyttat ner till Valencia för att undervisa på en konstskola.

Han hyrde ett ställe på en ranch i närheten av Castaic.

Saker man inte får säga: Jag är fortfarande ett offer för Kurt Kennedy, trots att han är död.

Jag kände till området, och Grapevine också, som var en blåsig och öde och krävande plats, en prövning man måste klara för att ta sig till norra Kalifornien. Det brunbleka landskapet var så nära på andra sidan det armerade fönstret att jag

- 27 -

önskade att verkligheten skulle vridas ihop som en papperspåse tills den sprack och släppte ut mig i detta ingenmansland.

Som om Laura Lipp kunde läsa mina tankar sa hon: ”Person­ ligen känner jag mig tryggare här inne, med tanke på allt som pågår där ute. Sjuka, äckliga, galna saker, helt ofattbara.”

Jag tittade ut genom fönstret och såg inget annat än naturens busk- och stenmatta som susade förbi i en enda kullrig linje utan slut. ”Det finns jättemånga långtradarchaufförer som är seriemördare och de åker aldrig fast. För de är jämt ute och kör.

Från delstat till delstat. Det finns ingen samordning, så ingen vet. Alla dessa långtradare som kör kors och tvärs genom Amerika. Några med kvinnor bak i hytten, bundna och med munkavle. Det är därför de har gardiner, för att kvinnorna inte ska synas. De som blir mördade dumpas i soptunnorna på rastplatserna, uppstyckade. Där dumpas de. De styckade liken av kvinnor och flickor.”

Vi körde förbi en rastplats. Vilket underbart koncept. Allt jag kunde föreställa mig var vackert i jämförelse med den här bussen och kvinnan bredvid mig. Jag skulle ha gett vad som helst för att få sova bakom läskautomaterna som lyste kallt mot oss när vi for förbi. Varenda människa som kunde tänkas stanna till vid den där rastplatsen var min själsfrände, min allierade mot Laura Lipp. Men jag hade ingen, och jag var fastkedjad vid henne. ”Jag lever”, sa hon, ”men det betyder inte mycket. Jag fick hjärtat utsågat med motorsåg.”

Vi körde i en lång nedförsbacke och passerade en nöd­ avfart som pekade rakt upp mot Grapevine. Jag visste precis vilken avfart det var. Det var en brant grusväg som inte ledde någonvart, för lastbilar som hade fått fel på bromsarna. Jag skulle aldrig få se den avfarten igen och jag älskade den, det var en bra och nyttig avfart, det insåg jag först nu, hur bra och nyttig och värdefull den var, hur bräckligt och värdefullt allt var.

-28-

”Du vet hur man brukar säga, att det är något man inte har, som man erbjuder någon som inte vill ha det?”

Jag gav henne en fientlig blick. ”Jag talar om kärleken”, sa hon. ”Typ som om jag skulle gå ut och plocka upp en liten sten där ute. Och så räcker jag fram den till någon och säger: titta, den här stenen är jag. Varsågod, ta den. Och personen tänker: jag vill inte ha den där stenen.

Eller också säger han tack och stoppar den i fickan eller kanske i en stenkross, han bryr sig inte om att stenen är jag, för det är den ju egentligen inte, det var bara jag som bestämde att den var jag. Jag lät mig bli krossad. Fattar du vad jag menar?”

Jag svarade inte men hon fortsatte ändå. Hon skulle prata hela vägen till Stanville. ”I fängelset vet man åtminstone vad som ska hända. Eller, det vet man ju inte. Det är oförutsägbart. Fast på ett tråkigt sätt. Det är inte som om något tragiskt eller hemskt skulle kunna hända. Eller, det kan det förstås. Det är klart att det kan. Men man kan inte förlora allt i fängelset, för det har man redan gjort.”

--Bartendern i Castaic flörtade med Jimmy Darling den där kvällen. Det var en av nackdelarna med att dejta honom att man jämt fick se bimbos ge honom menande blickar i stil med dumpa den där bruden nu så sticker vi härifrån när vi var ute tillsammans.

Fast han dumpade mig aldrig. Inte förrän senare, när jag ringde honom från häktet och hörde på hans röst att det var slut men struntade i det för att skydda mig själv. Jag var tvungen att fokusera på min egen situation. Han frågade hur jag mådde på ett artigt, formellt sätt. Jag sa: ”Du har just accepterat ett betalsamtal från häktet, hur fan tror du att jag mår?”

Den era som var jag, eller den fasen, snarare, var över, både för honom och mig. Han skrev till mig en gång men

- 29 -

hela brevet handlade om den kommande basebollsäsongen och berörde inte med ett ord det faktum att jag förmodligen skulle få livstid.

Du kanske skulle ha gjort likadant i Jimmy Darlings ställe.

Inte skrivit ett brev om baseboll, men klippt banden med någon som var bortom all räddning. Varje vettig människa skulle lämna en sådan som jag, som skulle spärras in för gott, åtminstone om den vettiga människan bara var en pojkvän eller älskare, om tanken hade varit att ha lite kul. Det är inte kul längre när tjejen hamnar i fängelse. Eller också var det jag som stötte bort honom.

--Jimmy Darling var från Detroit. Hans pappa jobbade på General Motors. I tonåren hade Jimmy Darling jobbat på ett bilglasföretag. Han sa att första gången han kände lukten av limmet som användes för att sätta fast bilglaset insåg han att han hade drömt om precis den lukten, lukten av just det limmet, och att han var född till att jobba med att byta ut bilglas.

Men det visade sig snart att Jimmy var född till flera saker. Efter att ha hoppat av college började han göra filmer om rostbältet.

Hans bakgrund var hans gimmick, hans roliga grej – han var arbetarklassfilmare. Jag retade honom för det, men tyckte samtidigt att hans romantiska inställning till Detroit var gullig. En av hans filmer bestod i att han långsamt bläddrade igenom en kortlek från General Motors som hans pappa hade fått när han gick i pension efter fyrtio år vid bandet. Företaget tackade hans pappa för fyra decenniers slitsamt arbete och trogen tjänst med en kortlek. ”Vet du vad det är i gm:s huvudkontor på Cadillac Place nu?” sa Jimmy Darling. ”En bank som betalar ut lotterivinster.” Jimmy stod utanför en hel dag i väntan på att få filma en vinnare på väg in för att hämta sin vinst. Ingen kom.

Jag träffade Jimmy Darling genom en av hans studenter som jag brukade ligga med på den tiden. En kille som hette

-30-

Ajax och som var ung och pank och bodde i en geodetisk kupol på taket till ett lager söder om Market. Ajax var vaktmästare på Mars Room. Folk pikade mig för att jag låg med killen vars jobb var att tömma papperskorgarna med begagnade kondomer, men det gjorde inte mig något. Dessutom hette han som ett rengöringsmedel, sa de, men han sa att det var ett grekiskt namn. Dessa kvinnor och deras löjliga principer – att sälja sin kropp är okej men inte att dejta en vaktmästare. Fast Ajax var hur som helst väldigt ung och irriterande. Han kom med presenter ibland men bara udda och värdelösa grejer som en trasig dammsugare som han hade hittat på gatan, och en gång när han hade tagit syra pratade han med irländsk brytning och när jag sa åt honom att sluta sa han att han inte kunde. En kväll tog han med mig på fest på en konstskola och presenterade mig för Jimmy och så var det med det. Jag lämnade festen med Jimmy, som var snyggare och inte gick mig på nerverna.

--”Varför pluggade inte du vidare?” frågade Jimmy Darling en gång. Han tyckte att jag var smart och hade den naiva inställningen som utbildade människor ofta har att om någon inte har gått på college måste det bero på att den personen är lite dum. ”Jag var för deprimerad.” ”Det sa du om din mamma också, när jag frågade varför hon inte hade lärt dig tyska.” ”Det är inte mindre sant för det. Tycker du att det är konstigt att en tjej som jobbar på strippklubb är smart? Alla strippor jag känner är smarta. Vissa är värsta genierna. Du kanske kan gå runt med din lilla kamera och fråga dem varför de inte har pluggat vidare.”

När jag var liten sa alla att jag var begåvad. Det var något lärare och andra vuxna sa. Om det var sant gjorde jag inte

- 31 -

något av det. Jag lyckades åtminstone att inte bli som Eva, och det kändes som en bedrift, att jag inte fnaskade på hörnet av Eddy och Jones klockan sju en vardagsmorgon. Jag lade av med drogerna när jag upptäckte att jag var gravid men det ser jag inte som någon prestation, snarare som att jag avvärjde en katastrof. Jag jobbade på Mars Room, med lapdancing. Det är inte ens en av de bättre strippklubbarna i San Francisco. Jag har inget att skryta med såvida du inte blir imponerad av att höra att Mars Room inte är någon ordinär eller medelmåttig strippklubb utan definitivt den värsta och sunkigaste, mest ökända och suspekta som finns. Jag fick kanske smak för det på samma sätt som Jimmy fick smak för mig. Det var extremt på ett speciellt och roligt sätt, och en del av kvinnorna var verkligen genier.

Jag menar inte att jag skulle vara speciell eller extrem, men Jimmy Darling hade aldrig varit tillsammans med en tjej som körde Impala och knuffade ut honom i farten. Vi körde sakta, bara tio eller femton kilometer i timmen. När jag hade gjort det en gång för att jag var arg ville han att jag skulle göra det igen, för att det var kul, men jag vägrade. Han hade aldrig känt någon som bodde på ett Tenderloinhotell och kunde aldrig riktigt vänja sig vid kaoset och skrikandet i korridorerna och att han måste betala för att få gå med upp. I en hälsokostaffär sprang vi på en tjej jag kände. Hon var påtänd och kliade sig hela tiden, och hon frågade Jimmy om han visste ifall juicen hon hade valt var ekologisk, och han såg ut som om han aldrig hade varit med om något så paradoxalt som en knarkare som inte ville dricka oekologisk juice. Han var lite naiv, som de flesta inflyttade var. Han var normal, hade utbildning och jobb och kände att det fanns en mening med hans liv och så vidare, och han förstod sig inte på oss som var uppvuxna där, nihilismen, oförmågan att gå på college och ta klivet in i den normala världen, skaffa ett riktigt jobb och en framtidstro.

Jag passade in på någon sorts bild han hade av en viss tillvaro.

Vilket inte innebar att Jimmy Darling sänkte sig till en lägre

-32-

nivå genom att vara tillsammans med mig. Det gjorde han inte. Han var lika billig som jag, billigare, men han var den av oss som betedde sig som om han var på utflykt i slummen.

--Har du märkt att kvinnor kan vara billiga, men aldrig män?

Man hör aldrig någon beskriva en mans utseende som billigt. En man kan vara vanlig, vilket innebär att han är som folk är mest, en hederlig, hårt arbetande människa med blygsamma drömmar och tillgångar. En kvinna som ser billig ut behöver inte respekteras, så hon har ett visst värde, ett visst billigt värde.

--På Mars Room behövde jag inte komma i tid eller le eller följa några regler, och männen var mestadels losers som trodde att de utnyttjade oss fastän det egentligen var tvärtom, och det var förstås en ganska hård miljö, även om den var madrasserad med spelad underkastelse – från vår sida. Mars Room var ett ställe där man kunde göra som man ville, eller det var åtminstone vad jag trodde. När jag var ihop med Jacksons pappa slog jag en flaska i skallen på honom en gång och han slog tillbaka, i ansiktet, och jag kom till jobbet fem timmar för sent med en blåtira och solglasögon och ingen sa ett ord. Flera gånger kom jag dit så full att jag knappt kunde gå. Vissa tjejer satt alltid och sov i omklädningsrummet med en puderdosa i handen de första timmarna av sitt skift. Det var helt okej. Cheferna brydde sig inte. Det fanns tjejer som jobbade i standarduniformen spetsbehå och trosor fast med trasiga gamla gympadojor i stället för högklackat. Den som hade duschat hade en konkurrensfördel på Mars Room. Om ens tatueringar inte var felstavade var man riktigt het. Om man inte var gravid i femte eller sjätte månaden var man kvällens stora stjärna. Det hände att tjejer sprejade

- 33 -

kunder med tårgas och vi fick springa ut allihop, kippande efter luft. En dansare blev förbannad på d’Artagnan, nattchefen, och satte eld på omklädningsrummet. Hon fick faktiskt sparken, men det var ett undantag.

Vi måste spela snälla och trevliga mot kunderna men det var i princip allt, det enda vi måste göra, och egentlige­n måste vi inte ens det. Vi gjorde det för att tjäna pengar, så motivationen fanns. Jimmy med skägget och Dart måste man hålla sig väl med. Men det var lätt. Det räckte att flörta lite med dem. Det var nästan komiskt hur svaga deras stora egon var.

Jimmy med skägget ska förresten inte blandas ihop med Jimmy Darling. De har ingenting gemensamt utom förnamnet. Jimmy med skägget var utkastare på Mars Room och Jimmy Darling var, åtminstone ett tag, min pojkvän.

--Jag sa att allt var bra men inget var bra. Livet höll på att rinna ur mig. Problemet var inte moraliskt. Det hade inget med moral att göra. Männen fick mig sakta att slockna. Gjorde mig stum och arg. Jag gav och fick något i gengäld, men det var aldrig nog. Jag såg till att få ut så mycket som möjligt av plånböckerna, för det var så jag tänkte på männen: som vandrande plånböcker. Vetskapen om att priset ändå aldrig var skäligt lade sig som en hinna över mig. Något började gro i mig de åren jag jobbade på Mars Room och satt i deras knän, utan att komma loss. Det jäste och skummade. Och när jag till slut gav det fritt utlopp – ett beslut som aldrig hann fattas förrän instinkten tog över – då var det kört.

--Fast Jimmy med skägget och Jimmy Darling hade faktiskt mer än förnamnet gemensamt. De hade mig. Och sedan hade de inte det längre.

-34-

--Nu kan jag se att jag ibland har riktat min ilska mot fel personer. Som mannen som låtsades att jag var hans flickvän, han som anmärkte på mitt bordsskick: att jag inte gillade honom berodde på att han påminde mig om en person från min barndom, en man som jag en gång hade frågat om vägen.

Jag var elva år och hade åkt ner på stan för att träffa Eva och gå på en spelning på en punkrockklubb. Det var sent och jag hade gått vilse. Det började regna. Centrala San Francisco är öde på natten, men så fick jag syn på en äldre gråhårig man som låste en snygg Mercedes och han frågade om jag behövde hjälp. Han såg ut som någons pappa, en respekt­abel affärsman, i kostym. Jag behövde hjälp. Jag talade om för honom vart jag skulle och han sa att det var för långt att gå dit. ”Jag skulle kunna ge dig pengar till taxi.” ”Skulle du?” frågade jag hoppfullt. Regnet öste ner.

Han sa att han gärna skulle hjälpa mig och att vi skulle gå till hans hotell, och sedan skulle han hjälpa mig. Han skulle gärna hjälpa mig men först skulle vi gå upp på hans rum och ta en drink.

--Mannen i Mercedesen var inte mer rätt person än mannen som anmärkte på mitt bordsskick. Jag visste inte vad någon av dem hette. Och i själva verket var de båda ute efter samma sak.

--Bussen susade nedför den långa backen mot Central Valley. ”Folk snackar skit om fängelset men man måste leva det liv man har varenda minut”, sa Conan. ”Bara leva på. Förra

- 35 -

gången jag var där uppe hade vi helt flippade fester. Man hade inte kunnat tro att det var ett fängelse. Vi hade all möjlig sprit. Tabletter. Schysst musik. Strippor.” ”Hallå!” ropade Fernandez till vakterna längst fram. ”Hallå, den här tanten bredvid mig, ni borde komma och kolla på henne.”

Vakten som kände Fernandez vände sig om och sa åt henne att vara tyst. ”Men den här … det är något fel på henne!”

Den storvuxna kvinnan bredvid Fernandez satt hopsjunken med hakan mot bröstet. Det var så alla satt när de sov.

--Du skulle inte ha följt med. Det förstår jag. Du skulle inte ha följt med upp på hans rum. Du skulle inte ha bett honom om hjälp. Du skulle inte ha irrat runt på stan mitt i natten när du var elva år. Du skulle ha legat och sovit i din sköna, varma säng hemma hos din mamma och pappa som brydde sig om dig och hade regler och förväntningar. Allt skulle ha varit annorlunda för dig. Men om du hade varit jag skulle du ha gjort det jag gjorde. Du skulle ha följt med, hoppfull och dum, för att få dina taxipengar.

--Någonstans mitt i Central Valley tittade jag ut genom fönstret i mörkret och fick se två stora svarta skuggor torna upp sig framför oss. Det såg ut som om det sprutade olja rakt upp ur marken vid sidan av vägen. Vad var det för några vidunder som spydde sot rakt upp i himlen? Två gigantiska svarta moln av rök eller gift.

Jag hade läst om en gasläcka, flera kilo av något giftigt ämne som hade förorenat luften i Fresno eller var det nu var.

När gaser mäts i kilo vet man att det är illa. Kanske var det

-36-

här också någon sorts miljökatastrof, råolja som sprängde sig ut ur ett rör, eller något så hemskt att det inte lät sig förklaras, något som brann med svart låga i stället för orange.

När bussen närmade sig de stora svarta gejsrarna såg jag vad det var.

Det var två eukalyptusträd som avtecknade sig mot natthimlen.

Ingen katastrof. Ingen apokalyps. Bara träd.

--I gryningen var vi omgivna av tjock dimma. Hela Central Valley hade drivit ut till havs. Fuktiga tussar blåste fram över vägen. Allt jag såg var grått.

Laura Lipp hade väntat på att jag skulle vakna. ”Läste du om den där kvinnan som hittades mördad i sin bil? En kille kommer fram till henne med en kniv eller något, ett vapen, och säger kör mig till en bankomat. Han hoppar in i bilen och det hela slutar med att han dödar henne, slår in skallen på henne utan anledning. Helt utan anledning. De kände inte ens varandra. Stan har blivit så hård och farlig, kan du fatta, klockan två på dagen, på Sepulveda Boulevard? Polisen hittade henne några timmar senare. Killen hade släppts ur fängelset samma dag. Vandrat runt tills han hittade någon att mörda. Vi har det säkrast innanför murarna, det säger jag bara. Mig hittar ni inte där ute. Nä, nä. Aldrig.”

Vi var omgivna av lantbruk. Jag såg inga människor arbeta på åkrarna. Åkrarna var utlämnade till maskiner och jag var utlämnad till Laura Lipp. ”Om de inte hade släppt honom skulle hon ha levat nu.

För vissa människor är verkligheten helt enkelt för tunn. För vissa människor lyser ljuset rakt igenom, för en speciell sorts person, en galen sorts person, en person med psykisk sjukdom och jag vet vad jag talar om – jag är här för att jag är

- 37 -

bipolär, som sagt – och jag är glad att de kör ac:n för fullt, för värme triggar igång min sjukdom. Triggar igång den direkt.”

--När solen steg skingrades dimman. Vinden slet i de stora oleanderbuskarna på mittremsan av vägen så att de ursinnigt ruskade sina persikofärgade blommor. Sedan lugnade de sig en stund, tills vinden på nytt började bolla med deras persiko­färgade huvuden.

Bussen fylldes med stanken av kogödsel, vilket tycktes väcka Conan. Han gäspade och tittade ut genom fönstret. ”Grejen med kor är att de är klädda helt i läder”, sa han. ”Läder från topp till tå. Det är jävligt coolt. När man tänker efter.” ”Den stackars kvinnan hade ett barn”, sa Laura Lipp till mig. ”Nu är ungen föräldralös.”

Det stod eukalyptusträd vid sidan av vägen, träd som jag i nattens mörker hade trott var apokalypsens svarta skuggor.

Nu såg de bara trista och dammiga ut. I södra Kalifornien behåller träden exakt samma blad i decennier. Träd som inte tappar sina blad gör något annat: de samlar damm år ut och år in, samlar avgaser och skit. ”Jag har hört att de har en ny sorts biff på Outback. Korna får öl”, sa Conan med blicken på den eländiga skocken ute på det nakna fältet. Inte ett grässtrå så långt ögat kunde se, bara jord, djuren själva liknade jord, levande jord, jord som andades och sket jord. ”Budweiser, närmare bestämt. De tvångsmatar korna med det. En slang ner i halsen. För att köttet ska bli mört. Men har de där korna verkligen åldern inne, undrar jag? Jag vill testa den biffen. Det är vad jag ska göra när jag kommer ut härifrån: käka på Outback.”

En vakt kom nedför mittgången för en rutinkontroll. ”Har du ätit lökblomma någon gång?” skrek Conan åt honom. Vakten fortsatte gå. Conan skrek efter honom när

-38-

han gick tillbaka till sin plats. ”De fläker upp den jäveln och friterar den. Fy fan, vad gott. Finns ingen annanstans. De har patent på det.”

Vi körde förbi en enplansvilla med en däckgunga utanför.

En skräpig kalifornisk solfjäderspalm, även kallad råttpalm, delstatens inofficiella maskot. En skylt på gräsmattan: Rösta på Kritchley som Fresnos allmänna åklagare. Rösta på Kritchley.

I vänsterfilen pågick ett vägarbete och en man stod och höll upp en skylt som uppmanade bilisterna att sakta ner och hålla höger. ”Jag har gjort din väst, din jävel!” skrek Conan åt rutan.

Mannen hörde honom inte. Bara vi hörde honom. ”Lugna ner dig, London”, sa en vakt i högtalarna. ”Vi gör de där västarna på Wasco. Klistrar på reflexerna.”

Plötsligt såg jag något vitt virvla förbi utanför bussfönstret. Vitt ludd, överallt. Det regnade inte ner, utan svävade och dansade i luften. Något vitt och fluffigt skräp som kom från en lastbil en bit framför oss. Jag förstod inte vad det var förrän vi körde om den och jag såg metallburarna som stod staplade i rader på flaket. I burarna satt kalkoner, så trångt att de måste böja på sina långa halsar. Vinden ryckte loss deras fjädrar som lade sig i fluffiga vita fläckar över vägen. Det var november. Det var kalkoner till Thanksgiving. ”Ni ska nog kolla den här!” skrek Fernandez igen om sin bussgranne som nu satt lutad åt ena sidan. ”Hallå!”

Kvinnan var enorm. Hon vägde säkert hundratrettio kilo.

Hon började glida ner från sätet. Hon fortsatte glida ända tills hon låg hopvikt i en konstig ställning på golvet. Det började mumlas och viskas i bussen. ”Snacka om att sova tungt”, sa Conan. ”Som en sten. Önskar jag kunde göra det. Det är så svårt att slappna av på transporterna.” ”Hallå!” ropade Fernandez igen. ”Ni måste göra något.

Den här kvinnan mår inte bra.”

- 39 -

En av vakterna reste sig och gick bakåt i bussen. Han stannade framför kvinnan som hade glidit ner på golvet. Han ropade: ”Du! Vakna!” När inte det hjälpte petade han till hennes axel med tån på sin militärkänga.

Vakten ropade till sin kollega: ”Ingen reaktion.”

De kallar sig kriminalvårdstjänstemän. Riktiga poliser betraktar inte fängelsevakter som poliser, utan som drägget längst ner på myndighetsväsendets botten.

Den där framme ringde ett samtal.

Den andra var på väg att gå och sätta sig igen, men stannade framför Fernandez. ”Jag hörde att du hade gift dig, Fernandez.” ”Skaffa ett liv”, sa hon. ”Får jag fråga en sak, Fernandez? Har de specialanpassade bröllop, precis som de har specialanpassade os?”

Fernandez log. ”Om jag någonsin blir tvungen att gifta mig med ett miffo som du så lär jag väl få veta det.”

Conan lät höra ett uppskattande tjut. ”Miffon som jag gifter sig inte med fula, feta fängelsehoror, Fernandez.”

Han gick längst fram i bussen och satte sig. Han verkade helt ha glömt bort den medvetslösa kvinnan.

Laura Lipp somnade, vilket betydde att hon äntligen skulle vara tyst.

Vi reste vidare under tystnad med en människa i en oformlig hög på bussgolvet, till hälften dold under sätet.

ÅRETS BÄSTA BOK ENLIGT TIME MAGAZINE ”Helt och hållet äkta … Skarpsinnig … Lysande.”

The Wall Street Journal

ATT BETALA MED SITT LIV

”Ett unikt verk av kompromisslös briljans som uppmanar oss att ta ansvar för det samhälle vi outtalat skapar.”

är namnet på strippklubben där Romy arbetade för att försörja sig, och där mannen hon dödat gjorde henne till sin.

The Los Angeles Review of Books

© Chloe Af tel

Nu avtjänar hon dubbla livstidsstraff på en högsäkerhetsanstalt. Det är en hård, sjuk och skitig tillvaro – men ännu hårdare är att hon inte får träffa sin son, som hon förlorat vårdnaden om för att ha försökt skydda.

är en av sin generations mest kända och originella författare. Hon skriver med absolut gehör för den verkliga världen. The Mars Room är ett lika realistiskt som skrämmande porträtt av fängelser och det så kallade rättvisesystemet i Kalifornien, där boken nu är officiellt bannlyst.

Båda hennes föregående romaner (Telex from Cuba och Eldkastarna) var bästsäljare och finalister i National Book Award. Med The Mars Room har hon dessutom ­blivit Man Booker-finalist, nominerats till en Andrew ­Carnegie-medalj och Goodreads Choice Awards, samt kommit till final i National Book Critics Circle och ­vunnit det franska Prix Médicis étranger.

”Med sin djupt mångfacetterade tredje roman befäster Kushner sin plats som en av 2000-talets ­stora ­amerikanska författare.”

Med osentimental skärpa och dräpande humor skildrar Rachel Kushner makt och vanmakt på ett sätt som får Romy och personerna som flankerar hennes liv att krypa under huden. Tillsammans med inslag ur Unabombarens per­spektiv blir det en svidande kommentar till hur samhället skapar sina skyldiga.

Entertainment Weekly

”Kushners prosa sprakar som ett elektriskt staket …

Hennes iakttagelser är spetsiga som taggtråd.”

”Hårdkokt, empatiskt och fingertoppskänsligt levererar den käftsmällar som känns rakt igenom äkta.”

The Guardian

– Margaret Atwood

”Skrämmande bra … Fascinerande.”

”Det här är på riktigt. Omskakande, fruktansvärt, passionerat och roligt.”

The Boston Globe

– Stephen King ”En av de bästa böcker jag läst om vår tids USA.”

”En bladvändare … med svart humor … En bok som gör dig både rasande och förkrossad.”

– Karl Ove Knausgård

The New York Times Book Review

”Makalöst trollbindande och livsfarligt äkta.”

New York Magazine

Rachel Kushners romaner har översatts till 24 språk och hon har publicerats i The New York Times, Harper’s Magazine, The New Yorker och The Paris Review. Hon är bosatt i Los Angeles.

Omslagsfotografi: Nan Goldin, Amanda in the Mirror, Berlin 1992 ISBN 978-91-88859-73-0

ROMAN 9 789188 859730

Omslagsdesign: Peter Mendelsund och Lova Eriksson