9789188859440

»En bok man måste läsa. En riktig bladvändare, från första till sista sidan.«

camilla läckberg

råttkungen

Inlaga_Engman_Råttkungen.indd 1

2019-08-19 11:23

Inlaga_Engman_RaĚŠttkungen.indd 2

2019-08-19 11:23

Inlaga_Engman_RaĚŠttkungen.indd 3

2019-08-19 11:23

Tidigare romaner av Pascal Engman utgivna på annat förlag: Patrioterna 2017 Eldslandet 2018

Råttkungen Copyright © Pascal Engman Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2019 www.bookmarkforlag.se Omslag: Elina Grandin Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2019 isbn 978-91-88859-44-0

Denna bok är klimatkompenserad genom Conscious Label www.consciouslabel.org

Inlaga_Engman_Råttkungen.indd 4

2019-08-19 11:23

Till Linnea

Inlaga_Engman_RaĚŠttkungen.indd 5

2019-08-19 11:23

Inlaga_Engman_RaĚŠttkungen.indd 6

2019-08-19 11:23

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

Ur Hjalmar Söderbergs Doktor Glas

Inlaga_Engman_Råttkungen.indd 7

2019-08-19 11:23

Inlaga_Engman_RaĚŠttkungen.indd 8

2019-08-19 11:23

Affischen, som det stod Kärlek. Systerskap. Musik. på, var röd av blod.

Vanessa andades tungt, kände adrenalinet skjuta i vågor genom kroppen. Krutröken stack i näsan. Hon satte sina knutna nävar mot tinningarna, bet ihop käkarna och kvävde ett skrik. Under skylten låg en polis. Kroppen var förvriden, hon var skjuten genom huvudet. Det blod som inte hamnat på affischen pumpade ur skallen och rann över gräset. Strödda i en halvcirkel låg ytterligare fyra kvinnor. Några rörde svagt på sig, andra skrek av smärta. Ropade på sina mödrar, på Gud, efter sina barn.

Vid utgången försökte kvinnor tränga sig bort från festivalområdet.

Polis- och ambulanssirenerna kom närmre, tjöt som om också de var panikslagna.

Vanessa kände en rörelse vid sin sida. Nicolas drog i hennes ärm. Hon stirrade förvånat på honom. Kisade. Hans mun rörde sig, men Vanessa hörde inte vad han sa.

Plötsligt rusade han fram till en av flickorna och kastade sig ner bredvid henne. Flickan var liten och späd.

Håret grönfärgat.

Vanessa tog ett steg mot dem, men benen bar inte, hon stapplade till. Var nära att falla. Hon lyckades hålla sig upprätt och närmade sig Nicolas och den lilla flickan. Han höll hennes huvud med händerna. Håret rann mellan fingrarna. Han skrek och tryckte sin panna mot hennes.

Först nu insåg Vanessa vem flickan var. Hon lät blicken löpa längs kroppen. I magen gapade ett stort hål. Nicolas hade släppt flickans huvud och tryckte händerna över såret för att hindra blodet från att lämna kroppen. ”Lever hon?” skrek Vanessa.

Inlaga_Engman_Råttkungen.indd 9

2019-08-19 11:23

Inlaga_Engman_RaĚŠttkungen.indd 10

2019-08-19 11:23

prolog

En plastpåse hade fastnat i stängslet som omgärdade Åkersbergaanstalten. Tjugofemåriga Emelie Rydén vred om startnyckeln på sin gröna Kia och motorn tystnade. Hon lutade sig fram och vilade pannan mot ratten.

För två år sedan hade hon fött deras dotter, Nova. Nu var hon här för att göra slut med Karim, mannen som hon trott var hennes livs kärlek.

Emelie var rädd. Hon rätade på sig, lyfte på överläppen och betraktade sitt ansikte i backspegeln. Den nedre delen av ena framtanden var gulfärgad. Fyra år tidigare hade Karim kastat in henne i ett element under ett bråk. Emelie hade svimmat av.

När hon vaknat upp hade han varit borta. Fyrtioåtta timmar senare hade han kommit hem, stinkandes krog och svett, och med rödsprängda ögon bett om ursäkt.

Emelie öppnade bildörren och satte högerfoten i en vattenpöl som bildats i en hålighet i asfalten. Hon var tvungen att få ett slut på det här. För Novas skull. Hennes dotter förtjänade inte att växa upp med en pappa i fängelse. Även om Karim skulle släppas om tre månader var Emelie säker på att han skulle åka in igen. Förr eller senare. Förmodligen förr.

11

Inlaga_Engman_Råttkungen.indd 11

2019-08-19 11:23

Hon gick med långa steg mot besöksingången, tryckte på ringklockan och blev insläppt.

Under tre år hade hon med få undantag varit här varje vecka.

Nova hade blivit till i ett av besöksrummen. Vissa av kriminalvårdarna visade medlidande, andra mer eller mindre förakt.

Genom åren hade hon gjort allt för att hålla huvudet högt, gå med ryggen rak genom korridorerna. Hon kände igen vakten i receptionen. Han var tystlåten, verkade blyg. Trots att de mötts flera gånger visade han inget tecken på att känna igen henne. ”Jag ska träffa Karim Laimani”, sa Emelie.

Vakten nickade. ”Kan jag låna en penna?”

Han höll blicken fäst på skärmen medan han räckte över en bläckpenna. Emelie vek upp Novas teckning och skrev datumet i högra hörnet.

Proceduren därefter var densamma som alltid: jacka, väska, mobiltelefon och nycklar låstes in i ett skåp. Sedan leddes hon fram till metallbågen och visiterades.

Emelie sträckte ut armarna, lät vakten treva över kroppen. ”Följ med mig”, sa han mekaniskt och tryckte ett passerkort mot läsaren.

De gick längs korridoren, vek av åt höger. Vakten framför, Emelie bakom med Novas teckning hopvikt i handen. Vakten stannade framför en vit dörr med en rund glasruta. Emelie kikade in. Karim satt med händerna på bordsskivan. Luvan på den grå hoodien var uppdragen. Dörren sköts upp och Emelie klev in i det lilla rummet. Hon tog ett djupt andetag. Benen och händerna skakade. Hon repeterade det hon skulle säga medan dörren drogs igen bakom henne.

Karim reste sig. Orden hon övat in var som bortblåsta. Han drog henne till sig, greppade tag i hennes bröst. ”Karim, sluta …”

Han låtsades inte höra utan pressade könet mot hennes skrev och tryckte in tungan i hennes mun. Hon sköt honom ifrån sig.

12

Inlaga_Engman_Råttkungen.indd 12

2019-08-19 11:23

”Vad fan är det med dig?” sa han.

Karim stirrade ilsket på henne i ett par sekunder, vände sig om och slog sig ner på stolen. Emelie lade Novas teckning på bordet framför honom. Han gav den ett ointresserat ögonkast. ”Du har gått upp i vikt, du är väl inte på smällen igen?”

Emelie rättade till en hårslinga som hamnat fel. Hon öppnade munnen men halsen var för torr. När hon väl sagt orden var hon inte längre hans flickvän, utan en fiende. Karims värld var svartvit. Orden skulle aldrig gå att ta tillbaka. Hon harklade sig och försökte hålla rösten stadig. ”Jag vill inte att vi är tillsammans mer.”

Karim lyfte på ögonbrynen, drog med ett raspande ljud sina naglar över den mörka skäggstubben. ”Sluta.” ”Det går inte”, sa hon. Rösten brast. Hon harklade sig igen. ”Jag klarar inte mer.”

Karims ögon smalnade. Stolsbenen skrapade mot golvet när han långsamt reste sig, käkarna malde medan han rörde sig mot henne. ”Tror du att du kan bestämma det?”

Han var nästan framme vid henne. Emelie stålsatte sig. ”Snälla …”, viskade hon medan ögonen tårades. Hon blundade. Svalde. ”Kan du inte låta mig gå bara. Du får träffa Nova när du kommer ut.” ”Knullar du någon?” ”Nej.” Karims ansikte stannade en decimeter framför hennes. Han sniffade i luften. ”Jo då, du har alltid varit kass på att ljuga. Har du sprungit runt på stan och särat på benen? Din dumma. Jävla. Hora.”

Emelie vände sig om, sträckte sig efter dörrhandtaget. Karim hann före och grep tag i henne. ”Du kommer inte undan. Får jag reda på att du bjudit ut fittan till andra så dödar jag dig.”

13

Inlaga_Engman_Råttkungen.indd 13

2019-08-19 11:23

Vakten slet upp dörren. Karim släppte, visade handflatorna.

Emelie ryckte åt sig armen och gned handleden.

I nästa stund ekade besöksrummet av Karims röst. ”Jag ska döda dig. Vänta bara. Du kommer att ångra det här”, vrålade han.

Vakten placerade sig mellan dem. ”Lugna dig.”

Karim stirrade på Emelie över vaktens axel. Medan han backade log han.

Inlaga_Engman_Råttkungen.indd 14

2019-08-19 11:23

DEL I Vi är också människor. Vi vill bara bli älskade för de vi är. Vår hopplöshet kommer inte ur tomma intet. Jag är glad att du aldrig känt så här, men jag hoppas att du kan känna sympati. Ni mobbar oss, förnedrar oss. Överallt. Istället borde ni fråga er vad som fått oss att känna så här. Det finns ofta en historia som fört oss hit.

Hörde ni våra berättelser skulle ni kanske vara mer sympatiska gentemot vår situation, som trots allt är ofrivillig.

Anonym man.

Inlaga_Engman_Råttkungen.indd 15

2019-08-19 11:23

Inlaga_Engman_RaĚŠttkungen.indd 16

2019-08-19 11:23

1.

En lila ljusslinga hängde i granen i Monica Zetterlunds park. Kriminalinspektör Vanessa Frank var klädd i en mörkblå kappa. Under den bar hon mörka kostymbyxor och en nystruken, vit skjorta.

Hon drog tungan över tandköttet. För första gången i sitt liv hade Vanessa avgett ett nyårslöfte: att sluta snusa. Hon hade skjutit på det hela vintern. Nu var det mitten på april. Snön var borta. Fyrtioåtta timmar tidigare hade hon tagit sin sista prilla och abstinensen fick hela kroppen att klia.

I Hassans mobilbutik, som trots namnet sålde lite allt möjligt, lyste det fortfarande.

Dörrklockan plingade till, Hassan log när han såg att det var Vanessa. ”Konstapel Frank”, hälsade han på bruten svenska och bugade halvhjärtat. ”Jag hoppas att du inte är här för att köpa snus.” ”Lägg av, jag är fyrtiotre. Ge mig en dosa.” ”För två dagar sen stod du exakt där och förbjöd mig att sälja dig snus.” ”Antingen säljer du en dosa till mig eller så rånar jag dig.”

Hassan skyndade sig att blockera snuskylen med sin kropp. ”E-cigaretter, mindre farliga, håller dig sysselsatt”, sa han 17

Inlaga_Engman_Råttkungen.indd 17

2019-08-19 11:23

och pekade mot ett vitrinskåp. ”Jag menar allvar Vanessa, du fick mig att lova. Det tänker jag hålla.”

Vanessa suckade och rättade till skjortkragen. Hon uppskattade människor som höll sina löften. ”Jaja, ge mig skiten då. Men Hassan, akta så att du inte repar golvet.”

Han tittade frågande på henne, därefter mot sina fötter. ”Va?” ”Ja, med den där moralpinnen du har uppkörd i arslet.”

I hörnet vid Odengatan stannade Vanessa, fick fyr på e-ciggen, tog ett bloss och studerade tankfullt den vita rök som löstes upp i den mörka vårkvällen. Hon promenerade i riktning mot Sveavägen. Uteserveringarna hade öppnat. Människor drack öl med filtar över axlarna, framåtlutade över rangliga träbord.

Vanessas liv var under omförhandling. I december hade Natasja, den sextonåriga syriska flicka som Vanessa haft boende hos sig, blivit uppringd av sin far. Han hade överlevt kriget, invalidiserad men vid liv. På juldagen, medan snön vräkte ner, vinkade Vanessa av Natasja utanför porten och såg taxins baklyktor försvinna uppför Surbrunnsgatan. Bromsljusen hade blinkat till. Fått Vanessa att för en sekund hoppas att Natasja skulle kasta sig ur, slita med sig resväskan, rusa mot Vanessa och säga att allt var ett missförstånd. Fyra månader hade passerat, ändå kändes ensamheten som en brunrostig cykelkedja mot revbensgallret varenda dag.

Vid Sveavägen åkte veteranbilarna fram och tillbaka medan raggare i västar och rutiga skjortor skrålade till Eddie Meduza och Bruce Springsteen. Bensinångor. Sydstatsflaggor. En man pressade sina anemiska skinkor mot bakrutan i en förbipasserande vit Chevrolet. Vanessa hade tänkt svänga höger, passera genom Vanadisparken på vägen hem – men på trottoaren tornade en stor byggställning upp sig. Hon avskydde att gå under dem, de såg ut att kunna rasa ihop i vilken sekund som helst. Istället korsade hon Odengatan och gick parallellt med busshållplatsen.

18

Inlaga_Engman_Råttkungen.indd 18

2019-08-19 11:23

Då hon passerade baren Storstad fick hon syn på ett ansikte hon kände igen – teaterregissören Svante Lidéns. De hade varit gifta i tolv år, innan hon kom på honom med att ha gjort en ung skådespelerska gravid. Vanessa rörde inte en min utan fortsatte gå. Hon hann inte mer än ett par meter innan hon hörde sitt namn ropas. ”Du kan väl hälsa?” ”Hej.” Hon vände på klacken, Svante skyndade fram och lade mjukt handen på hennes axel. ”Kan du inte komma in en stund?”

Han såg vädjande på henne. Alternativet var att gå hem, fläka ut sig i soffan och kolla på Animal Planet. ”Okej.”

Svante höll upp dörren och frågade vad hon ville dricka. Vanessa bad om en gin och tonic och slog sig ner vid fönstret. Hon kastade en blick mot utrymmet mellan bardisken och borden där berusade människor raggade på varandra.

Vi människor är bara däggdjur i färggranna kläder, tänkte hon. Om hundra år är alla i det här rummet döda. Vita benrester och stoft, begravda six feet under. Ingen kommer att veta att vi delade de här timmarna tillsammans. Insikten gjorde henne dyster. ”Du ser strålande ut”, sa Svante och ställde drinken på bordet mellan dem.

Vanessa höjde glaset mot honom. ”Du ser ut som om du dog 2003.” ”Skål”, sa Svante obekymrat. ”Hur har du haft det?”

Vanessa tog en klunk. Nu var hon här, då kunde hon lika gärna vara trevlig. För gamla tiders skull. Trots allt var hon glad att se Svante.

Under de år hon levt med honom hade de haft det bra. Att han satte på allt med puls hade hon lärt sig leva med. Det som sårat henne var att han förnekat henne ett barn. När Vanessa 19

Inlaga_Engman_Råttkungen.indd 19

2019-08-19 11:23

blivit gravid en tid innan skilsmässan hade han övertalat henne att göra abort. Och nu var det för sent. ”Jag har bytt jobb.” ”Har du lämnat polisen?”

Vanessa skakade på huvudet. ”Ny avdelning. Jag har slutat på Nova och är utredare på Riksmord nu.”

Hon stoppade en av isbitarna i munnen och krossade den med tänderna. ”Riksmord?”

Ur högtalarna strömmade Piano Man, Vanessa lutade sig fram för att överrösta Billy Joel. ”Jag åker runt i landet och bistår kollegor i mordutredningar.” ”Handelsresande i mord, alltså. Vore en bra filmtitel. Och gott om jobb numera, om man ska tro tidningarna?”

En timme och tre gin och tonic senare kände sig Vanessa berusad. Hon ville inte gå hem. Svante var på många sätt en knöl, en feg ursäkt till man, men hon tyckte om honom. Ännu hade de inte berört Johanna Ek, skådespelerskan som Svante numera levde med. Inte heller hade de tagit upp parets barn.

Vanessa var rädd att förstöra stunden, men till slut kunde hon inte hålla tillbaka.

Mitt i en fråga höll hon upp handflatan mot Svante. ”Hur är det med ungen då? Ettåringen alltså, inte hon du lämnade mig för.”

Svante öppnade munnen för att svara, men Vanessa hann emellan. ”Vad döpte ni henne till? Yasuragi Lidén?” ”Yasuragi? Det där spaet? Varför skulle vi …” ”Jag hittade en hotellnota i en av dina jackor, betalad nio månader innan hon föddes. Ni kändisar döper väl era ungar efter den plats där själva befruktningen skedde?”

Svante kliade sig på kinden. ”Jag medger att jag inte skötte det där särskilt snyggt”, sa han. ”Jag är ledsen för det.”

20

Inlaga_Engman_Råttkungen.indd 20

2019-08-19 11:23

De såg in i varandras ögon ett par sekunder innan Vanessa viftade till med handen. ”Var inte det.”

Hon betraktade hans bruna ögon, fortsatte uppåt till den spretiga luggen. Håret var gråspräckligare än senast hon sett honom, det gråa dominerade nästan helt.

Vanessa lät blicken falla till de stora händerna, de nedbitna naglarna.

Hon saknade hans humor. Tryggheten. Hans sätt att bita sig i underläppen när han läste någonting han inte höll med om i morgontidningen. Hur han tog i henne. Bestämt. Ägande.

Hans illa dolda svartsjuka när han märkte att hon attraherades av någon annan. ”Är du lycklig med henne?”

Han vilade hakan i handflatan. ”Det är annorlunda. Lättare, på något sätt.” ”Måste du vara så jävla ärlig?”

En man stötte till Vanessas rygg. Hon flyttade stolen närmre Svantes. ”Vet du vad som gör mig mest förbannad?” frågade hon. ”Nej?” ”Att du gjorde mig till en kliché.”

Svante lyfte på ögonbrynen. Vanessa greppade tag i hans hand, förde den innanför den uppknäppta jackan, till sitt bröst.

Hon hade opererat dem ett halvår tidigare. ”En vandrade jävla kliché på den åldrande och bedragna kvinnan.”

Han skrattade till och drog tillbaka handen. Lite för långsamt för att Vanessa skulle kunna undgå att märka det. Varför ville hon att Svante skulle vilja ha henne? Varför hade han den inverkan på henne? Hon klarade sig. Behövde honom inte. Han hade gjort sitt val.

Ville hon hämnas på Johanna? Var det så enkelt? ”Säg det.”

21

Inlaga_Engman_Råttkungen.indd 21

2019-08-19 11:23

”Säg vad, Vanessa?”

Hon lutade sig fram, kände doften av Fahrenheitparfymen. ”Att du fortfarande vill ha mig.”

Inlaga_Engman_Råttkungen.indd 22

2019-08-19 11:23

2.

Jasmina Kovac tog av sig de runda glasögonen och Kvällspressens redaktion blev genast ett suddigt töcken. Hon trevade i ryggsäcken som hängde på stolsryggen. Fann etuiet, plockade fram den blå putsduken och drog den med vana rörelser över glaset.

Hon satte tillbaka glasögonen på näsan. Stolar, människor och datorskärmar fick fasta konturer igen.

Jasmina brukade tänka att om hon haft oturen att födas innan glasögonen uppfanns hade hon aldrig fått leva i tjugo­ åtta år, utan förmodligen blivit vargmat långt innan dess.

Hon fnittrade till av tanken på sig själv i höftskynke och kollegan Max Lewenhaupt, som satt vid skrivbordet bredvid, vände sig mot henne. ”Vad är det som är så roligt?” frågade han ogillande och sneglade på Jasminas skärm. ”Äh, det är inget”, svarade hon och kände hur rodnaden spred sig över kinderna.

Max öppnade munnen för att svara men avbröts av en röst bakom dem. ”Ska ni ungdomar ha kaffe?”

Hans Hoffman, en äldre reporter som ibland hoppade in på 23

Inlaga_Engman_Råttkungen.indd 23

2019-08-19 11:23

helger och kvällar, stack upp huvudet bakom sin datorskärm.

Max himlade med ögonen, mimade ”sopa”. Jasmina tyckte synd om Hoffman. ”Gärna”, sa hon och reste sig.

De gick mellan raderna av skrivbord, förbi chefredaktörens inglasade rum. Kaffemaskinen hostade ur sig en svagt brun vätska. ”Är det smålänning du är?”

Jasmina nickade. ”Växjö.” ”Och Kovac. Kroatiskt?” ”Bosniskt.”

Jasmina gjorde sig beredd att återvända till datorn för att skriva klart kvällens sista artikel – en text om en katt i Ånge som återvänt efter att ha varit försvunnen i två år. Men Hoffman tecknade åt henne att stanna. ”Du måste komma med fler egna idéer om du vill vara kvar på tidningen. Annars kommer såna som han äta upp dig”, sa Hoffman och nickade åt Max Lewenhaupts håll. ”Jag vet. Jag har en bra grej om William Bergstrand. Du vet, riksdagspolitikern.” ”Bra. Framfötterna, kiddo. Det är dem du måste visa. Du är duktig, jag har läst dina grejer. Granskningen av olösta kvinnomord var fantastisk, men du måste bredda dig. Sätt dit politikerna.”

Jasmina sneglade mot desken där nyhetschefen Bengt ”Bullen” Svensson satt med fötterna på skrivbordet. Laptoppen vilade på magen. Jasmina tog mod till sig. Hon gick tillbaka till datorn och klickade fram granskningen. Tidigare i veckan hade hon begärt ut den socialdemokratiske politikern William Bergstrands kvitton från Riksdagsförvaltningen. Han var i Paris nyligen, och bland kvittona därifrån fanns två restaurangnotor på femtusen kronor vardera, lyxhotell och shopping.

Allt betalat med riksdagskortet. Vad som var än mer genant för 24

Inlaga_Engman_Råttkungen.indd 24

2019-08-19 11:23

Bergstrand, som spåddes en lysande framtid i partiet, var att han skrivit att han haft riksdagskollegan Annie Källman med sig. Men hon hade, enligt sitt Instagramkonto, befunnit sig i Sundsvall. ”Vart ska du nu, då?” frågade Max. ”Jag ska bara hämta en utskrift.” ”Sluta prata så tyst, jag hör inte vad du säger”, sa Max. Han formade handen till en lur som han placerade över örat. ”Vad har du skrivit ut?” ”Jag arbetar på en sak.” Hon tvekade, slog sig ner på sin plats igen och lutade sig mot Max. Han var skicklig. Snabbt drog hon vad hon fått fram om Bergstrands kvitton. ”Men jag får inte tag på honom. Han duckar mig. Vill du hjälpa mig?”

Max nickade långsamt. Jasmina märkte att han var motvilligt imponerad. Blev glad.

Medan skrivaren brummade betraktade Jasmina de klassiska löpsedlarna och förstasidorna som prydde väggarna. Krigsslutet 1945, Norrmalmstorgsdramat 1973, Sprängningen av den västtyska ambassaden 1975, Estoniakatastrofen 1994, Attacken mot tvillingtornen 2001.

Jasmina ställde sig bakom Bullen. Han fortsatte stirra in i datorskärmen. ”Ja?” sa han och kliade sig i örat. ”Jag tänkte höra om du vill … har du några minuter, jag har arbetat på grej.”

Bullen såg äcklat på fingret och drog det mot låret. En gul fläck fastnade på jeansen. ”Jessica jag vet inte …” ”Jasmina.”

Hon log osäkert. ”Jasmina”, sa Bullen och suckade. ”Jag vet inte hur det fungerar i Norrköping eller var du …” ”Växjö. Jag kommer ifrån Växjö.”

Bullen bearbetade det andra örat.

25

Inlaga_Engman_Råttkungen.indd 25

2019-08-19 11:23

”Vilket som”, sa han. ”Den enda text jag vill ha från dig är trespaltaren om den där återfunna kattjäveln i, var fan var det nu igen, Haparanda?” ”Ånge.” ”Ja. Är den klar?” ”I stort sett, men …” ”Inga men”, stönade Bullen irriterat. ”Pip tillbaka till din plats och gör som du är tillsagd. Så fungerar det här på Kvällspressen. Det har varit ett vinnande koncept sen tidningen grundades 1944. Det är säkert en jättetrevlig liten idé du kokat ihop, men jag har inte tid.”

En timme senare lämnade Jasmina Kovac Kvällspressens redaktion och slog sig ner längst bak på ettans buss. Först vid Fridhemsplan klev fler passagerare på. En ambulans for förbi i hög fart. Det var en kall fredagskväll, Kungsholmen badade i ett gulaktigt sken som rann från gatlamporna. Frusna människor stod i klungor utanför barerna. Uteliggarna sökte skydd i trapphus, under utskjutande tak. De sov i klungor, tryckte sig mot varandra som utmärglade, frusna djur.

Stockholm var Jasminas dröm. Hon hade velat bli journalist så länge hon kunde minnas, precis som hennes far varit, innan kriget kom till Jugoslavien.

Ett par månader tidigare hade Jasmina, som reporter på lokaltidningen Smålandsposten, granskat ett antal olösta kvinnomord. Hon hade i vissa fall kunnat leda i bevis att polisutredarnas tabbar lett till att morden förblev olösta. Artikeln hade fått stort genomslag, plockats upp av TT och de båda kvällstidningarna. Två timmar efter att den publice­rats ringde Kvällspressens chefredaktör och erbjöd henne ett vikariat.

Men hittills hade ingenting gått Jasminas väg. ”Imorgon är en ny dag”, mumlade hon.

Inlaga_Engman_Råttkungen.indd 26

2019-08-19 11:23

3.

Redan i hallen slet de av varandras kläder. Svante tryckte upp Vanessa mot väggen, ångrade sig, sköt henne framför sig mot soffan, böjde henne framåt och trängde in i henne bakifrån. Djuriskt. Hårt. Desperat. Som hon ville ha det, som hon alltid velat ha det.

Efteråt hämtade Vanessa en flaska rödvin. Hon räckte över öppnaren och vinet medan hon tände e-ciggen.

Vanessa stirrade upp i taket genom den vita röken. ”Så bra har jag inte blivit påsatt sen …”, mumlade Vanessa innan hon kom på sig själv och tystnade. ”Sen när?” ”Jag hade tänkt säga sen jag hade en mycket passionerad romans med min lärare i gymnasiet, men tänkte att du skulle bli sårad då.” ”Låg du med din lärare?” ”Har jag inte berättat om Jacob? Han var tjugoåtta och matematikvikarie. Jag var sjutton och så jävla sned på det mesta i livet. Vi brukade …” ”Det räcker så, va?”

Svante gav henne flaskan. ”Vad är förresten grejen med fönstren?” frågade han.

27

Inlaga_Engman_Råttkungen.indd 27

2019-08-19 11:23

De var inramade i vit plast. ”Fasaden håller på att renoveras.” ”Det går inte ens att se om det är mörkt ute.” ”Nej, det här är sannerligen en miljö att bli sinnessjuk i.”

Hon önskade att han skulle säga något på riktigt. Att livet var tråkigare utan henne. Istället började han berätta en historia från en teaterrepetition hon redan hört. Vanessa lyssnade med ett halvt öra, medan hon smekte insidan av hans lår. Det är märkligt, tänkte hon, vad tiden kan göra med känslor. Svante fick allt svårare att dela med sig av anekdoten ju längre hennes hand letade sig upp. Andhämtningen blev ansträngd. Hon grenslade honom. Han blundade, munnen var halvöppen. Vanessa fick för sig att han tänkte på Johanna och gav honom en örfil. Svante ryckte till och slog förvånat upp ögonen. För en sekund trodde hon att han skulle återgälda slaget men han skrattade till, slöt ögonen igen. Hon tryckte sig allt hårdare mot honom, kände hans kön allt djupare i sig, rörde sig i böljande långsamma rörelser.

När hon kom pressade hon in naglarna i hans håriga bröst och Svante slog bort dem.

Klockan var halv tre när Svante mumlade att han var tvungen att åka hem. Han samlade ihop sina kläder. Vanessa gick efter, med filten virad om kroppen. ”Hur ska du förklara rivmärkena?”

Han tittade ner i den svarta skjortan som han höll på att knäppa och ryckte på axlarna. ”Är du arg?” frågade hon. ”Nej.” Vanessa pressade ihop läpparna för att fysiskt kväva frågan om han kunde stanna. De kysstes innan hon gav honom en mild knuff. ”Vi ses”, sa Svante. ”Vi gör väl det”, svarade hon och drog igen dörren.

Inlaga_Engman_Råttkungen.indd 28

2019-08-19 11:23

4.

På Kvällspressenredaktionen rådde ett sömnigt lördagslugn. Jasmina Kovac var på väg till matsalen för att få i sig en Gorbypirog när Bullen ropade. Hon antog att det gällde en felaktighet i kattartikeln och gjorde sig beredd på en utskällning. ”Jag behöver en längre text. Till måndagstidningen.” ”Visst”, sa Jasmina och hade svårt att dölja sin förvåning. ”Vad tänker du dig?” ”Ett dokument.”

Egentligen skulle Jasmina ha klivit av sitt pass till kvällen.

De hade sökt riksdagsledamoten William Bergstrand, som fortfarande duckade deras samtal. Max och Jasmina hade bestämt att de återigen skulle försöka få tag på honom när de klev på sina pass i mitten av nästa vecka. Hon hade planerat att åka hem till Växjö för att hälsa på sin mamma. Biljetten var redan bokad. Men det kunde inte hjälpas, att få skriva ett dokument var en chans som hon var tvungen att ta. ”Självklart. Vad handlar det om?” ”En sammanfattning av de senaste turerna av metoo. Hoffman hade annat för sig och föreslog dig när jag frågade om han ville skriva. Egentligen är jag rätt osäker på om du är redo, så gör mig inte besviken.”

29

Inlaga_Engman_Råttkungen.indd 29

2019-08-19 11:23

Jasmina kunde inte hålla tillbaka ett leende när hon återvände till skrivbordet. Hoffman kom gående med dagens tidning uppslagen framför sig.

Hon störtade fram och gav honom en kram. ”Tack”, viskade hon. ”För vad? Jag är för gammal för att skriva texter nätterna igenom”, sa han. ”Men ska du hinna är det bäst att du sätter igång. Åk hem. Ser de dig här kommer de lägga ut fler jobb på dig.”

Jasmina insåg att Hoffman hade rätt. Artikeln kunde bli hennes biljett till större uppgifter, men då gällde det att hon fick jobba ostört. Hon samlade ihop sina saker, pressade ner laptoppen i ryggsäcken och tog hastigt avsked av de andra reportrarna.

Mamma skulle bli besviken. Jasmina var hela hennes liv.

Hon hade läst varenda notis Jasmina skrivit, klippte ut sidorna och sparade dem i lådor som hon förvarade under sängen. ”Hej mamma.” ”Är du redan framme? Jag trodde du skulle komma ikväll.” ”Jag måste stanna. De vill att jag skriver en längre artikel.

Den ska vara färdig till imorgon.”

Trots att Jasmina gjort sitt bästa för att dölja det hade mamma förstått att saker och ting inte gått som förväntat i Stockholm. ”Vad roligt”, utbrast mamma. ”Klart att du ska göra det.” ”Säkert? Jag saknar dig. Du vet väl att jag vill träffa dig?” ”Jag saknar dig också min flicka, men du får hälsa på nästa gång du är ledig istället.”

Jasmina klev av bussen vid Stureplan.

Hon hade alltid skrivit bättre omgiven av människor, tyckte att det var svårt att koncentrera sig när hon var ensam. Den dystra enrummare hon hyrde på Valhallavägen lockade inte. Hon korsade övergångsstället och gick in på Scandic Anglais. Hotellobbyn var halvtom. Perfekt, tänkte hon, och beställde mineralvatten och kaffe. Hon bad om lösenordet till wifi:et, slog sig ner i en av sofforna vid fönstret och plockade fram laptoppen.

Innan hon började kände hon en våg av stolthet fara genom 30

Inlaga_Engman_Råttkungen.indd 30

2019-08-19 11:23

kroppen. Hon satt i en hotellbar och skrev en text för Sveriges största kvällstidning. Hon levde sin dröm.

Nästa gång Jasmina tittade upp från skärmen var lobbyn full.

Mineralvattnet var slut, kaffet kallt. Hon kunde knappt se bardisken för alla människor. En dj stod vid en skivspelare. Ögonen sved och kroppen var stel. Hon rätade på ryggen och beslöt sig för att ta en paus. En bit bort stirrade en man på henne. Hon vek undan med blicken och fällde ihop datorn.

Jasmina antog att han misstolkat situationen, för han banade sig fram till henne. ”Vill du ha en drink?” frågade han.

Han såg ut att vara i trettiofemårsåldern. Han var klädd i en svart skjorta. Snygg på ett grovhugget sätt. Jasmina pekade på laptoppen. ”Jag jobbar, så jag kör alkoholfritt ikväll”, sa hon och log. ”Men tack ändå.”

Han trängde sig ner bredvid Jasmina. ”Kom igen nu. En drink. Det är lördag.”

Hon behövde trots allt en paus. Varenda mening i artikeln skulle vara perfekt och skulle hon orka hålla koncentrationen uppe behövde hon fokusera på något annat. ”En kaffe?” sa hon. ”Sen måste jag hem och fortsätta.” ”Jag heter Thomas”, sa han och reste sig. Efter att ha skakat hennes hand förde han den till sin mun, skäggstubben på hakan rev mot den tunna huden på handryggen.

En stund senare var kaffet urdrucket, och Thomas hade under samtalets gång flyttat sig allt närmre. Han ställde en massa frågor utan att verka särskilt intresserad av svaren. Ögonen stirrade på hennes kropp, sökte sig allt oftare till brösten. Jasmina tyckte att han var obehaglig. Hon kände sig slö och trött.

Hon ursäktade sig, sa att hon behövde gå på toaletten och kom på fötter.

31

Inlaga_Engman_Råttkungen.indd 31

2019-08-19 11:23

Rummet snurrade, benen vek sig och hon tog spjärn mot bordet. Thomas fångade upp henne. Var fanns ryggsäcken?

Datorn? ”Tack”, hörde hon sig själv sluddra. Rösten lät metallisk, som om hon pratade i en burk.

Han höll henne i armen, andra handen om hennes midja.

Käkarna kändes slappa, ögonlocken tunga, hon orkade knappt hålla dem uppe. Jasmina försökte protestera när han ledde henne genom människomassan men från läpparna kom inget ljud.

Plötsligt var de ute. Hon såg trottoaren under sig, kände hans starka hand om axeln. En strålkastare bländade. Jasmina slöt ögonen. Huvudet föll ner mot hans axel. En bildörr öppnades och någon skrattade. Hon lyftes in i ett baksäte. Motorn startade och bilen sattes i rörelse. Thomas ansikte dök upp över hennes. Jasmina försökte säga någonting men allt som kom ur munnen var svammel. Ännu fler skratt. Hon försökte vrida på huvudet men inte heller det gick.

Hur många var de? Vart förde de henne? En hand stacks in under hennes tröja, trevade längs magen och fattade tag i hennes bröst. En annan hand letade sig ner mellan benen. Bilen fick upp farten, gatljusen försvann och Jasmina tappade medvetandet.

Inlaga_Engman_Råttkungen.indd 32

2019-08-19 11:23

E

n ung kvinna hittas död i sin lägenhet i Täby, knivhuggen över tjugo gånger i bålen.

Polisinspektör Vanessa Frank tar sig an utredningen med en gäckande känsla av att det är något avgörande som inte stämmer.

I svallvågorna av feminismens framgångar breder ett digitalt nätverk av kvinnohatare ut sig. De kallar sig incels, får sin livsluft i internets mörkaste vrår och förenas i viljan att söka upprättelse från de kvinnor som aldrig mött deras blickar.

När idé ska omvandlas till handling står många liv på spel.

RÅTTKUNGEN är den andra, fristående boken i serien

om polis­inspektör Vanessa Frank. Återigen visar Pascal Engman att han är en mästerlig förnyare av den samhällsengagerande spänningslitteraturen. eldslandet (första delen i serien om Vanessa Frank) kom 2018. »Han kan ta plats bland eliten av våra k ­ riminalförfattare.« Ingalill Mosander, Aftonbladet

ISBN 978 91 888 5944 0