3
Innehåll
Träningspass
Nu kör vi!
Uppvärmning | 94
ELIN: Ryggen, utrustningen & bäckenbotten | 62
12-10-8-6-4-2 med backsprint | 95
1. Vad är »rak rygg«? | 63
Enkla passet | 101
2. Behöver man ha speciell utrustning? ' | 67
ANNA: Winter Battle | 102
På minuten | 98
3. Vad är bäckenbotten? | 68 Tips | 70
Kära läsare! | 7
ANNA: »Nästa patient« | 71
ANNA: Det som händer i bastun stannar inte i bastun | 8
ELIN: Sju grundövningar | 74 1. Knäböj – drottningen av övningar | 76
1
Den krokiga vägen till träning ANNA: Hur hamnade jag här? | 12
2
4
Att göra träningen till en vana
2. Enbensövning – för balans i tillvaron | 78
ELIN: Vanliga tankar om träning | 106
3. Höftfällning – lyfter allt från legobit till vattendunk | 80
Hur mycket måste jag träna för att vara en som tränar? | 106
4. Rotation – när man börjat vill man inte sluta! | 84
Ont i kroppen & ont i själen | 109
5. Press – när man vill känna sig mäktig | 86
Gilla läget, även när du misslyckas | 111 Att ta tid från familjen för att må bra själv | 114
Tillbakablick | 17
Att ändra sitt beteende
ELIN: Jag föddes inte med sportsocka på fötterna & proteingröt i munnen | 24
ANNA: Friheten att kunna lyfta tungt | 42
Jag ville bli stor & stark! | 27
ELIN: Beteendeförändring | 44
Träningskompisar | 117
ANNA: Insikt | 28
Lust | 47
Mycket ensam med barn | 118
ELIN: »Hur känns det?« | 30
Identitet | 48
Andning & avslappning | 120
Motion är inte hjärnkirurgi | 33
ANNA: Livet kommer emellan | 52
ANNA: Jag har ingen brådska | 122
ANNA: Mitt första styrkelyft | 34
ELIN: Drivkrafter & motivation | 56
Slutord | 127
6. Drag – känslan att lyfta sig själv | 88 7. Förflyttning – friheten | 90
Planera så att du kan vara spontan | 116 Veckoplanera | 117
Kära läsare! Vi tror att det finns många förutfattade meningar om hur ett träningsliv kan se ut. I denna bok vill vi med hjälp av Annas personliga berättelse och Elins handfasta råd öppna en skattkista fylld av möjligheter. Detta är en bok som handlar om att bli kroppskompetent utifrån sin egen förmåga. Den handlar inte om att höja sina krav, utan om att istället sänka ribban till en rimlig nivå och på så vis hitta kraften att utmana sig själv och växa. Drömmer du om att bli stor och stark, fysiskt och psykiskt? Då är detta en bok för dig. • Kärlek från Anna & Elin •
6
7
Anna:
Det som händer i bastun stannar inte i bastun
I
bastun på Hellasgården trängs ett gäng nakna kvinnor i blandade åldrar. Svetten lackar och några muttrar om att bastun inne på herrarnas sida är tre gånger större, en orättvisa som framförts många gånger, vilket har resulterat i att avdelningarna skiftar omklädningsrum två dagar i veckan. Trots att vi är många som måste samsas på en liten yta är stämningen på topp. I damernas bastu är det hjärtligt, generöst och solidariskt. Jag har alltid tyckt om att basta, särskilt med kvinnor. När jag var liten brukade jag följa med mamma när hon skulle basta i simhallen, jag älskade de stunderna. Jag minns att jag högtidligt betraktade mammas hängiga bröst, bristningarna på magen och de starka låren. Hennes kropp var vacker och typiskt mammig. Nakna kvinnokroppar av alla former har alltid trollbundit mig och har för mig kommit att bli en symbol för styrka, skönhet och kamp. Bredvid mig i bastun på Hellasgården sitter ett muskelpaket med en kaffekopp tatuerad på armen. Innan jag hoppar ner från högsta laven för att kliva ut från bastun tänker jag att hon verkligen måste gilla att dricka kaffe. Med handduken löst virad runt kroppen lämnar jag bastuns hetta och går barfota på den isiga marken ner till vaken där jag tar ett snabbt dopp. När jag kommer tillbaka till bastun sitter kvinnan med den tatuerade kaffekoppen på bänken utanför och kyler ner sig. Man
8
skulle kunna tro att det är isen på sjön som brakar samman, men smällen jag tycker mig höra är i själva verket klicket mellan mig och den muskulösa kaffekoppskvinnan. Hon heter Elin och förutom att plugga till fysioterapeut arbetar hon som personlig tränare. När vi blivit tillräckligt nedkylda går vi tillbaka in i bastun och fortsätter vår konversation där.
»Anna, om jag vore din personliga tränare skulle jag utnyttja din styrka. Du är stor och stark. Starkare än du tror. Det är som om du bär på en trettiofem kilo tung viktväst, varje dag.« Elin berättar att hon härstammar från Västgötaslätten och är uppvuxen på potatis och ostmackor. Jag älskar Elin från första stund. Jag som varit stor i hela mitt liv har aldrig hört att det skulle kunna vara till nytta när det kommer till träning. Tänk om jag hade fått höra uppskattande ord om min storlek istället för välmenande åsikter om att jag borde krympa den. Vi konstaterar att vi gillar varandra, börjar följa varandra på sociala medier och är överens om att vi i framtiden kommer ha något slags samarbete ihop. Exakt vad vet vi ännu inte.
9
1 Den krokiga vägen till träning
10
11
Anna:
Hur hamnade jag här?
E
n söndagsmorgon strax efter nyår ligger jag i sängen tillsammans med mina barn och tittar på Barbapapa. Jag älskade böckerna när jag var liten och blev glad när jag upptäckte att Barbapapa finns som tv-program. Mina barn, som vid tidpunkten är fem, åtta och tio år, ligger tätt bredvid. De två yngsta är som besatta av min mage. Den är stor och rund, och den flyter ut. »Mamma, din mage är som slajm. Den är som hårt slajm som inte går sönder och som det går att gosa med hur mycket som helst«, säger min yngsta dotter. Jag gillar min mage. Den har aldrig krånglat, brukar aldrig göra ont och tre barn har varit inackorderade där. Något som jag däremot har ont i är resten av kroppen. Efter morgon goset, då jag legat på rygg och agerat mänsklig saccosäck åt mina barn, är det dags att kliva upp och dra igång dagen. Jag rullar mot sängkanten, häver mig upp och samlar kraft sittande på sängkanten innan jag slutligen reser mig för att med ostadiga steg lämna sovrummet. Att vara morgonstel i kroppen är kanske något jag som närmar mig fyrtioårsåldern får räkna med. Men att likt en zombie stappla fram och konstatera att varje rörelse i kroppen gör ont är inget jag varken kan eller vill acceptera eller vänja mig vid. Det är som om alla delar av min kropp högljutt protesterar, med hela sitt väsen pockar kroppen på uppmärksamhet. Inte nog med att kroppen gör ont. Känslan av att den flyter ut likt en Barbapapa och saknar konturer är olustig. Jag känner av den i allt jag gör och saknar tiden för länge sedan då kroppen
12
13
14
15
endast var kropp. Något som bar mig, inte något som gjorde sig smärtsamt påmint hela tiden. När jag uträttat mina morgonbehov och ska torka mig råkar jag knuffa ner toalettrullen på golvet. Den lämnar en svans efter sig och rullar iväg mitt framför mina fötter. Länge, länge sitter jag kvar för att samla kraft att resa mig upp. Att helt enkelt böja mig ner och plocka upp den är en omöjlighet eftersom allt i kroppen ömmar. Efter en stund kommer jag på den briljanta idén att jag kan fiska upp den förrymda toalettrullen med ena foten. Försiktigt sträcker jag på mig, börjar knipa med tårna och försöker dra pappret till mig. Medan jag håller på med denna toalettpappersjakt slår det mig. Här sitter jag. En 37 år gammal trebarnsmamma. Jag har så ont i kroppen att jag med stor möda måste vända ut och in på mig själv för att uträtta mina toalettbehov. Som om det inte vore nog gör valkarna i min nedre region det svårt att komma åt när jag ska torka mig. Toalettdörren står på vid gavel och på garderobsdörren i hallen utanför hänger en stor spegel. När jag tittar upp möts jag av mig själv. Kvinnan i spegeln är jag. Eller kanske rättare sagt: långt innanför kvinnokroppen som jag ser i spegeln finns jag. De ledsna ögonen där det just nu rinner tårar av vanmakt och uppgivenhet är definitivt mina, men resten av kroppen identifierar jag mig inte med. Kvinnan i spegeln är någon annan. Jag lägger händerna på min mage och konstaterar att det ligger något i det barnen säger om att den känns som slajm. Det är inte så att jag på något sätt ogillar min kropp och känner komplex över den. Tvärtom. Jag tycker om och uppskattar den. Jag är inte det minsta brydd och kan hämningslöst visa upp den. Men det gör ont när jag reser mig från toalettstolen. Det gör ont när jag sträcker mig och trycker på spolknappen. Det gör ont när jag vrider på kranen för att tvätta händerna och det gör ont när jag stapplar ut från toaletten mot spegeln.
För Lena PH gör det bara »ont en stund på natten, men inget på dan«. För mig gör det ont exakt hela tiden.
16
Tillbakablick
D
et doftar surt och instängt i förskolans kuddrum men det stör varken mig eller de andra sexåringarna som jag hänger med på förmiddagarna. I kuddrummet finns ribbstolar, tjockmattor samt färgglada stora, mjuka kuddar. Kuddarna är gigantiska klossar som går att stapla på varandra. Vi brukar bygga murar och kojor som vi sedan demolerar dramatiskt genom att hoppa rakt in i dem. I mitten av kuddrummet hänger två ringar på varsin lina ner från taket. Till dem är det alltid kö och jag har sällan tålamod att vänta på att ringarna ska bli lediga. Istället brukar jag hänga knäveck i ribbstolarna och titta på när mina spänstiga lekkamrater svingar eller vänder ut och in på sig själva i ringarna. En dag är jag den första som äntrar kuddrummet. Om det är fröknarna som plötsligt vaknat upp ur sin självupptagna bantningsbubbla, där de brukar klappa sig på magen och likt ett mantra upprepa »jag måste tänka på figuren«, och insett att det måste råda något slags rättvisa i kuddrummet, eller om det helt enkelt bara är ödet som vill annorlunda just denna dag vet jag inte. Det enda jag vet är att det är ett heligt ögonblick. Tiden står still och ett magiskt ljus tycks skimra kring såväl ringarna som tjockmattan under. Jag skrider försiktigt genom rummet. Mina hårda hjärtslag gör hela kroppen beredd, jag är på helspänn. Idag är det min tur att hänga upp och ner eller kanske svinga mig likt en cirkusprinsessa. Det skimrande ljuset försvinner i samma sekund som jag grabbar tag i ringarna. Änglakören som i min fantasi sjungit förväntansfullt tystnar. Fem ungar som inget hellre vill än att vara i mitt ställe stormar in i kuddrummet och jag blir stressad. Dels för att barnen trängs och köar för att få ta över efter mig, dels för att det är väldigt 17
svårt att hoppa upp och tråckla in benen i varsin ring. Om alla andra barn kan borde väl jag också kunna? Efter ett par försök med hopp och skutt förstår jag att jag faktiskt inte kan och i samma sekund som jag blir medveten om det ropar något av barnen:
»Anna du är för tjock. Det är därför du inte kan«. Insikten kom som en käftsmäll. En helt vanlig förmiddag i ett helt vanligt kuddrum på en helt vanlig förskola i den lilla staden Växjö fick jag vid sex års ålder bilden klar för mig: tjock är lika med något dåligt. Tjock är lika med att inte vara kapabel. Jag accepterade att jag var tjock och oförmögen att utföra vissa saker med min kropp. Att hoppa över bockar, göra kullerbyttor eller hjula under skolans gympalektioner var helt enkelt inte för mig.
18
19
Tio år efter kuddrumsincidenten hade jag lyckats utvecklat en ätstörning som på kort tid och mycket snabbt fick mig att öka i vikt. Först när jag blev rejält överviktig gjorde jag den märkliga upptäckten att jag fram till dess hade varit normalviktig. På bilder från tiden innan jag hade lagt på mig tjugo kilos övervikt ser man en frisk och stark kropp, men när jag tänker tillbaka till själva foto tillfället minns jag att jag hade ångest över tjocka lår, dubbelhaka, stor mage och gäddhäng. Tjugo år efter kuddrumsincidenten inledde jag min föräldra karriär och födde tre barn inom loppet av fem år. Jag var inte världens lyckligaste mamma och insåg ganska snabbt att jag behövde fly familjelivet ibland. Jag har aldrig tyckt om att springa, men i ett svagt ögonblick då alla barn skrek i kör och jag fick ett psykbryt på deras far tog jag på mig joggingskorna och smällde igen dörren. Sedan sprang jag, trots att jag alltid hört att jag inte kan springa. Tre vaginala förlossningar sätter sina spår och för varje steg jag tog blev trosorna allt våtare. Till slut läckte jag så mycket urin att det rann längs benen, men det hindrade mig inte. Till tonerna av Rammstein sprang jag av mig min smärta och ångest tills livet kändes bättre, åtminstone för stunden. Ett par år senare bröt jag mig ur kärnfamiljen och blev ensamstående mamma. Trettio år efter kuddrumsincidenten är jag större än jag någonsin har varit förr. Själva kuddrumsincidenten är inget jag går runt och tänker på. Jag har kommit över den, men jag kan ibland reflektera över hur saker sätter sina spår och formar oss till de individer vi är. 20
21
Med tiden har jag blivit en profil i sociala medier. Kombinationen överviktig, fabulös och charmig gav mig tidigt epitet »kroppspositiv kroppsaktivist«. Det blev så automatiskt när jag som tjock person publicerade bilder som visade mycket kropp och nakenhet. Någonting i mig hade just då behov av den exponeringen och bekräftelsen. Efter en lång relation och ett slitsamt uppbrott gissar jag att det fyllde ett terapeutiskt syfte. Det blev ett verktyg för att hitta tillbaka och befästa den nya versionen av mig själv. Och när krut röken efter den tuffa separationen lagt sig fanns det plötsligt tid och energi att rikta fokus åt ett annat håll. Inåt.
22
Elin:
Jag föddes inte med sportsocka på fötterna & proteingröt i munnen
E
xil kanske är ett starkt ord, men ofta har jag känt att jag är en flicka från böckernas värld som blev kvinna i träningsbranschen. I perioder har jag funderat på om det syns på mig att jag inte är född med sportsocka på fötterna och proteingröt i munnen. Det har säkert hänt att jag överkompenserat för min brist på träningskapital i början av livet, men ganska tidigt insåg jag att det inte var någon idé att låtsas vara någon annan än den jag är. Jag har istället försökt använda min dubbla identitet för att göra träning och motion tillgängligt för olika typer av människor. Jag växte upp i en konstnärlig familj och tränade aldrig innan jag var 19 år. Då sprang jag en mil och grät för att en kille hade gjort slut med mig. Några år senare boxades jag en termin på Narva boxningsklubb tillsammans med min vän Sara. Hon var så rädd för att få ett slag i ansiktet att hon i pur förskräckelse blev riktigt duktig. Efteråt rökte vi cigg och drack öl med de andra från klubben. Så småningom slutade vi – inte med utekvällarna men med boxningen. Jag jobbade i bokhandel, läste språk och historia och såg kroppen som det som bar runt på knoppen.
24
25
Jag ville bli stor & stark!
N
är jag var 28 år hade jag fött två söner med ett års mellanrum. Jag vägde 4 8 kilo efter amning och stress med två små barn och jag förmådde inte bära tvätten till tvättstugan eller ta mig ut med dubbelvagnen när det hade snöat. Jag började jogga lite försiktigt i mina mysbyxor och någon skrotig t-shirt, mest för att komma ut. Min syster sponsrade mig med ett Friskis & Svettis-kort och jag gick till gymmet för att få vara ifred en stund. Hon ritade streckgubbar och jag gjorde övningarna: armhävningar, situps, bicepscurl. Det var som att jag fick tillbaka en saknad del av min själ. Efteråt har jag givetvis läst om endorfiner och att fysisk aktivitet är ångestdämpande, men då var det bara som om jag hittat hem. Jag ville bli stor och stark! När barnen somnat åkte jag till Karlbergs militära hinderbana och hoppade, sprang och crawlade i sand och lera. Jag tog kontakt med en kettlebellinstruktör som skrämde skiten ur mig, men som också fick mig att bli förälskad i järnklot. En helt ny värld öppnade sig och effekten på vardagslivet kom snabbt. Viktuppgång, självförtroende, en känsla av utveckling och framåt skridande. Ingen av mina kompisar 14 år senare är jag själv tränare. tränade som jag gjorde. Jag kände mig fullständigt fri och helt min egen. Det är ett av världens bästa jobb.
26
27
Anna:
Insikt
D
et är vår. Tillsammans med mina barn hänger jag på Gröna Lund, som precis slagit upp portarna för säsongen. Dagen till ära är det gråmulet väder med stor risk för regn. Vårt mål är att åka så mycket vi kan så vi springer mellan de olika åkattraktionerna. Som barn var det bästa jag visste när mina föräldrar åkte med i karusellen på tivolit. Tyvärr inträffade det ytterst sällan eftersom min mamma är extremt åksjuk och pappa aldrig har varit särskilt förtjust i åkattraktioner. Nu när jag själv är förälder försöker jag ge mina barn det jag själv önskade mig. Inne på Lilla Grönan lyfter vi mot skyn i flygande elefanter och vrålar »fortare« när vi virvlar runt i tekoppar. Barnen tröttnar snabbt och vill gå till den delen av nöjesparken där de större åkattraktionerna finns. Kön till Vilda musen beräknas ta upp emot en halvtimme, till skillnad från Slänggungan där vi inom loppet av fem minuter sitter fastspända och är redo för avfärd. När gungorna lyfter och jag börjar flyga över vattnet sväljer jag hårt och blundar. Gungan trycker så hårt mot kroppen att det gör ont. Det är långt ifrån första gången jag åker Slänggungan men det är första gången någonsin som jag känner att min bak är på gränsen för stor för att
28
rymmas i sitsen. Insikten är bara en försmak av vad som komma skall denna gråmulna vårdag på nöjesfältet. Ett par timmar senare, när det dåliga vädret skrämt hem folk, bestämmer vi oss för att köa till Vilda musen. De tjugo minuterna i köns fålla slår den obehagliga känslan av trånga gungor i karuseller med hästlängder. Paniken river i mig när jag upptäcker att jag är så stor att det är på gränsen att jag kan röra mig i fållan. Vad är det som händer med min kropp? Varför? När det äntligen har blivit dags för oss att hoppa ner i en vagn och åka iväg är det bara med nöd och näppe jag lyckas trycka fast säkerhetsanordningen. Dagen lider mot sitt slut och jag mutar barnen med att de ska få varsin mjukglass från korvkiosken utanför ifall vi åker hem nu. De förhandlar i sin tur till sig att vi ska åka den gammeldags karusellen med alla djur som en sista attraktion. Jag sätter mig på vad som ser ut att vara en lycklig gris. Tivolimusiken är mysig och jag konstaterar nöjd att vi har haft en bra dag trots det tråkiga vädret. Att jag upplevt fysiska besvär i form av att inte rymmas i diverse vagnar och gungor förtränger jag, åtminstone för en stund. Vi lämnar Gröna Lund, köper mjukglass och går mot båten som ska ta oss till Slussen. Molnen har spruckit
upp och släpper fram en orangefärgad kvällssol som lyser med varmt ljus. Båten är fullsatt, men mina barn får sittplats medan jag står. »Mamma, ditt skosnöre har gått upp«, säger ett av barnen. Jag tittar besvärat ner på mina skor och konstaterar att det stämmer. Mina hårt åtsittande stretchjeans spänner vid magen. Men det hindrar mig inte från att sätta mig i friarställning för att knyta skosnöret som har åkt upp. Det är ansträngande och svårt att komma åt. Jag når inte riktigt fram och när jag lite smidigt försöker ändra vinkeln tappar jag balansen och välter. Jag vill sjunka igenom båtens skrov och ner till bottnen. Jag skäms något fruktansvärt. Att inte kunna göra
en så grundläggande sak som att knyta skorna känns som en djup tragedi och det är det största fysiska nederlag jag hittills har upplevt i mitt liv. Kroppen har återigen visat sig vara i vägen och jag slår fast att såhär ska det inte vara. Jag känner mig kidnappad av min fysik. Det är inte såhär jag vill leva mitt liv. Jag är fångad i en kropp jag inte hör hemma i. Min kropp stämmer inte överens med min bild av mig själv. Jag vill kunna skutta, klättra och vara smidig. Detta var droppen som fick bägaren att rinna över. När båten sakta glider in mot Slussen är jag uppfylld av känslan av att det är dags för en förändring.
29
Elin:
»Hur känns det?«
A
t t vara tränare är mycket märkligt: du betalar mig för att sedan själv utföra jobbet. Det är du som svettas, andas tungt, grimaserar av mjölksyra och försöker få kroppens olika leder att göra saker i hyfsat rätt ordning. Jag talar om vad du ska göra och bekräftar dig. Jag står vid sidan om och försöker överföra min erfarenhet av rörelse till dig. När jag började som tränare var jag noga med tekniken; jag hade lärt mig hur en knäböj skulle se ut och vilka muskler som var involverade i rörelsen och oftast fanns det ett rätt och ett oräkneligt antal fel sätt att utföra övningen på. Men det var som gruppträningsinstruktör jag blev en Tränare. Att hålla klass efter klass efter klass och screena av människors rörelser kväll efter kväll gav min hjärna en bank av kroppar och rörelser som inte går att läsa sig till. Och en sak kan jag numera säga med övertygelse – döm inte hunden efter håren. Det är genom den erfarenheten jag med säkerhet kan säga att en knäböj kan se ut på väldigt många olika vis och en människas utseende eller kroppskonstitution säger mycket lite
30
om hens förmåga att producera kraft, syresätta sig eller röra sig smidigt. Numera korrigerar jag väldigt sällan en knäböj, till mina kunders förtvivlan. De har betalat mig och vill ha bekräftelse:
»Gör jag rätt nu?« Och jag svarar med en fråga: »Hur känns det?« Jag är en mer kompetent tränare idag, men tänk att det skulle ta så lång tid att komma fram till att när jag gör så lite som möjligt blir det som bäst. Det är en dålig affärsidé, det hör ju vem som helst. Mitt mål är att inte vara behövd som personlig tränare mer än då och då, för inspiration, utmaning och kanske samtal om motion och träning. Så här är det – nu kommer hela min träningsfilosofi i en enda mening: motion är inte hjärnkirurgi.
31
Motion är inte hjärnkirurgi
A
tt röra sig för att bli starkare, smidigare och känna sig mer kroppskompetent är enkelt. Att specialisera sig, optimera och tävla i idrott, det är svårt och kräver planering och uppoffringar och en extrem vilja att nöta teknik för den specifika idrotten. Men de flesta av oss ska inte bli atleter, vi vill bli stora och starka i våra egna liv – mentalt och fysiskt, och det är något annat. Vi vill kunna springa till bussen, orka leka med våra barn, kunna hjälpa till vid en eventuell olycksplats, inte ha ont i ryggen och kunna resa oss upp med värdighet från en låg soffa.
Vi vill inte kissa på oss när vi hoppar studsmatta och vi vill vara den starkaste föräldern på skolans föräldramöten (okej, just det var mitt personliga mål). Detta kan vi uppnå genom att börja röra på oss medvetet och lyssna på kroppens signaler. När du har börjat motionera regelbundet genom att öka medvetenheten och rörelsen dag efter dag under en period så kanske du får lust att specialisera dig och lära dig en idrott, om du är lagd åt det hållet. Eller så fortsätter du bara utvecklas genom att öka belastningen och variera dig mer. Det finns så många träningsmöjligheter att ta vara på där ute. Och de är till för dig! 33
Anna:
Mitt första styrkelyft
E
fter den katastrofala dagen på Gröna Lund börjar jag genast fundera på vilken idrottsaktivitet jag ska sätta igång med för att komma i form. Att börja enkelt med långa promenader och simning har aldrig varit min grej. En rad olika aktiviteter fladdrar genom huvudet. Tennis, fäktning, klättring, styrkelyft. Jag ringer till tränaren Elin som jag träffade i bastun och frågar om vi kan ses och träna ett pass. Någonstans måste jag börja och finns det en människa jag har förtroende för när det gäller träning så är det Elin. Vi möts på Clarion Hotel där Elin kör sina P T-pass. Hon blir imponerad av att jag är stark och uppmuntrar mig att börja med styrkelyft. Elin säger att jag rör mig vackert och peppar mig till att komma igång med träningen. Ju mer hon pratar om styrkelyft desto mer tänder jag på idén. När jag googlar på styrkelyft nås jag av den glada nyheten att SM i styrkelyft pågår för fullt. Med barnen i släptåg gör jag en dagsutflykt till Sundbyberg för att spana in tävlingen. I ärlighetens namn vet jag ingenting om styrkelyft och får förklarat för mig att man tävlar i de tre delmomenten knäböj, bänkpress och marklyft. Väl på plats får jag en bra känsla för sporten och jag har turen att bli presenterad för Tahvo Jauhojärvi som driver gymmet Extreme Power i ett industriområde i Skarpnäck. Jag blir verkligen motiverad. Med en underliggande ton av allvar gör jag skämtsamt upp en storslagen plan att jag ska tävla i styrkelyft med mål att ta hem ett SM -guld. Tillsammans med Tahvo bestämmer jag träff på gymmet ett par dagar senare för en provträning.
34
Solens strålar slickar den nakna huden under min promenad från bussen till gymmet. Maj, som knappt har börjat, ger en härlig försmak av sommaren som är på väg. Färgskalan på mitt blommiga träningslinne matchar mina mintgröna glansiga tights. Gymmet ska ligga ganska undanskymt i en källarlokal men rädslan för att jag inte ska hitta försvinner så fort jag rundar hörnet på en industribyggnad i gult tegel. På parkeringen utanför lokalen finns en samling av stora och starka människor. De lyfter otympliga föremål i metall och släpar runt gigantiska däck. Ett skönt lugn sprider sig i kroppen när jag tar in solens milda strålar och känslan av frihet. Det är som om jag efter mycket sökande i träningsvärldens underliga värld till slut har hittat hem. Människorna som tränar på parkeringen är bitiga och utstrålar råstyrka. En stark lust och längtan efter att bli lika stor och lika stark väcks. 35
Trappan ner till gymmet med tyngder placerade lite varstans ger ett stökigt intryck och ser ut att inte ha blivit städad på många år. Skiten och röran känns ruffig, äkta och precis som jag inbillar mig att det ska kännas på ett hardcoreställe. Opretentiöst och inte alls tillrättalagt. Gymägaren Tahvo, som precis avslutat ett lyft i bänkpress, hälsar mig välkommen och visar sedan runt mig i lokalen. Från högtalarna strömmar dödsmetall, vilket försvårar konversationen. Jag hör knappt vad Tahvo säger men det gör inget, det finns nog inte så mycket mer att säga. På en trälåda vid ett av träningsredskapen sitter en äldre man med en krycka i handen. Han observerar noggrant en kille som gör marklyft och när lyftet är klart vänder han sig mot mig och ropar: »Nästa patient! Varsågod.« Mannen heter Rainer Kivinen och är sjuttiosju år och har utövat styrkelyft i hela sitt liv. Jag gillar honom från första stund och jag tror att det är ömsesidigt. Rainer säger att han ska lära mig allt han kan och understryker hur viktigt det är att jag lyssnar på honom. Han har en plan och den består av att inledningsvis aktivera mina muskler för att sedan bygga upp styrkan långsamt. Under det första besöket på gymmet gör jag enklare lyft med låg vikt. I bänkpress lyfter jag en tom stång utan vikter. Knäböjen gör jag med en femkilostyngd. Efter träningen lägger jag mig i gräset utanför gymmet. I mitt huvud kalkylerar jag hur mycket tid jag kommer kunna ägna åt träningen. Om jag tränar varje dag under de veckor då barnen är hos sin pappa blir det åtminstone inte alltför sällan. De veckorna barnen är hos mig kan jag försöka med övningar hemma i vardagsrummet. En kvart om dagen kan ju inte vara så svårt att få till.
36
37
Ganska många gånger i mitt liv har jag bestämt mig för att göra en livsstilsförändring. Vid samtliga tillfällen har jag misslyckats med att upprätthålla förändringen. Jag har lätt för att ge mig hän och helhjärtat kasta mig in i projekt som innebär något slags helrenovering av min kropp. Kloka röster i min omgivning brukar prata sig varma och rekommendera mig att ta små steg åt gången eftersom alltför stora förändringar samtidigt oftast är omöjliga att hålla fast vid på sikt. Goda råd väcker den slumrande femåringen i mig som genast fylls av något slags hybris och en överlägsen känsla av att jag minsann ska visa världen att jag kan. Efter en mängd misslyckanden och med facit i hand börjar jag inse att mitt fokus har varit totalt missriktat. Varför ska jag överhuvudtaget lägga energi på att bevisa något för världen?
Är det något jag ska lägga energi på så är det att fullkomligt strunta i världen och istället helhjärtat fokusera på att stötta mig själv.
38
39
Anna Suvanna Davidsson • Elin Junsjö Bjärkstedt • Jenny Brandt Grönberg
Bli ditt inre djungeldjur: stor, stark och smidig!
ANNA SUVANNA DAVIDSSON
ELIN JUNSJÖ BJÄRKSTEDT
JENNY BRANDT GRÖNBERG
är författare och lärare. Parallellt med författarskapet är hon en feministisk röst med ett stort intresse för sexualfrågor, både som krö nikör och i sociala medier under signaturen Apan satt i granen.
är personlig tränare, krönikör och har drivit ett crossfitgym samt coachat i SVT:s Svett & etikett. För Elin handlar livet som PT om att arbeta med feministiska frågor på ett strukturellt och individuellt plan.
är fotograf, bloggare och driver företaget JennyoJens med sin man. 2019 startade hon kursen »kreativ struktur« som hjälper kvinnor att skapa system och rutiner i sitt företagande.
i sbn 9 7 8 - 9 1 - 8 8 8 4 - 5 4 0 - 5
9 789188 845405
Anna Suvanna Davidsson • Elin Junsjö Bjärkstedt • Jenny Brandt Grönberg
Hur svårt kan det vara att röra lite på sig? Våga misslyckas – lär dig genom att prova på och strunta i »perfekt«. Vi hoppas att denna bok ska inspirera dig att ta kommandot över din kropp och bli din egen coach. Det kommer att göra ont men du kommer att bli belönad. Och rejält överraskad över allt du klarar av.
gsn i n Trä f ör e g ui d i ga il l motv ∑
∑