9789188769923

tina westerlund

en sockerbagare här bor vid badparken

en sockerbagare här bor vid badparken tina westerlund

En sockerbagare här bor vid Badparken Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text: Tina Westerlund © Illustrationer: Emma Ahnlund © Omslagsbild: Emma Ahnlund © Författarfotografi: Jacob Forsell Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2018 ISBN: 978-91-88769-92-3

Till Bianca – som är intresserad av historia

Innehåll Falujungfrun som hade en familj att försörja............................ 9 Historiska trådar från kön till en Robocaster.......................... 25 Kunglig kollaps på en krog i Järna............................................. 40 Grabben från Gläntan som vägrade att läsa dikt.................... 57 Vårt vördnadsvärda vatten och Livet i Finnskogarna............ 69 Vår himmelska fru, prydd med livets krona............................ 84 En riktig hjälte måste man ju bara älska................................ 100 En sockerbagare här bor vid Badparken................................. 113 Helst en mastig moralkaka på knölig knittel......................... 127 En sorglig historia om uteblivna skillingtryck...................... 141

Falujungfrun som hade en familj att försörja Med Trotzgatan i Falun är det så att den är mycket lång – kanske en av stadens allra längsta. Sitt namn har gatan fått efter Johan Trotzig som var bergsman och storägare i koppargruvan i början av 1600-talet. Hans far, den rike tyske köpmannen, fick i sin tur ge namn åt den smalaste gränden i Stockholms Gamla stan, den där man kan stå mitt i och nudda husen på bägge sidor med fingertopparna. Mårten Trotzigs gränd. Fader Mårten slutade sina dagar som offer för gatuvåldet när han blev ihjälslagen på en affärsresa i Falun en dag i mars 1617.

Dagens Trotzgatan följer ett slags livscykel: den börjar ung med ett hypermodernt resecentrum och fortsätter norröver, spikrak och bred i ungdomligt övermod, blir efter hand mer vuxen och kantad av medelålders stenhus. Så småningom blir Trotzgatan äldre, smalare och alltmer inåtvänd när den till slut försvinner in i en av stadens tre välbevarade gruvarbetarstadsdelar. In i en förgången tid där små och låga gårdar har taken djupt neddragna över fönstren.

Vid nr 56 kan man gott stanna en stund. Inte för att Trotzgatan 56 är mycket att glädjas åt idag, det är baksidan på ett modernt garage mitt bland gruvstugorna, pliktskyldigast rödmålad som för att blidka en hårt prövad stadsantikvarie.

9

Och gatan må vara rak som en linjal men historiens vägar är det sannerligen inte. Om man kisar mot en nedåtgående sol och låter blicken glida gatan fram får man ett gott hum om hur det en gång såg ut. Då, i början av 1800-talet, när den främsta av Södertäljes alla kringelbagerskor föddes här. Året är 1812. Det är omvälvande tider ute i Europa och inte heller Sverige är opåverkat av förändringens vindar. Bara två år tidigare hade fransmannen Jean Baptiste Bernadotte anlänt hit.

Han, som en gång varit revolutionär och övertygad republikan, hade tagit kliv efter kliv i de militära graderna och slutat som marskalk. Bernadottes frände, Napoleon Bonaparte, hade nått ännu högre och titulerades kejsare och hade förärat sin marskalk ett lilleputtrike i Italien. Den forne revolutionären var nu furste av Ponte Corvo och de tankar han hade på ytterligare ett steg i karriären gällde väl, om vi ska vara ärliga, Frankrikes krona.

Men det var inte läge och när Sverige tron erbjöds honom fick det bli så.

Med några enkla handgrepp hade Bernadotte raskt förvandlats till lutheran, adopterats av den ålderssvage Karl XIII och gjorts till kronprins. I sanning föränderliga tider. 1812 är den handlingskraftige blivande Karl XIV Johan redan i full färd med att utforma sitt nya hemlands utrikespolitik.

Napoleondyrkan är en åkomma i tiden, men Bernadotte – som kan sin Napoleon och vet allt om krig – satsar på att manövrera Sverige säkert genom ett hav av konflikter. Om inte förr nyktrar även de mest hängivna Napoleonfansen till när kejsaren sommaren 1812 inleder sitt ödesdigra fälttåg mot Ryssland.

I Falun ägnar man sig i det tidiga 1800-talet åt samma sak som man gjort så länge någon kan minnas: gruvdrift. Gruvan är visserligen inte längre riktigt vad den en gång varit, men än

10

utvinns och processas både koppar och andra fyndigheter i stora mängder. Inte minst har rödfärgen kommit att bli en viktig produkt. Än så länge är gruvan det nav kring vilket livet i staden kretsar. Falun har 4 266 invånare, en övervägande majoritet av den arbetsföra befolkningen – och dit räknas även barnen – har sin försörjning i eller kring gruvan.

En av dem är en klensmed vid namn Per Berglund. Han är bördig från Östergötland och har tämligen nyligt kommit till staden vid gruvan, till en svavelosande och solförmörkad trakt, kalhuggen och miljöförstörd så till den grad att Carl von Linné på sin resa 1734 beskrev den som helvetet på jorden. För den tidens resande till Falun försvann solen redan när man närmade sig. Röken från rostningen låg som en militärfilt över nejden, stickande och ogenomtränglig. Tiskasjön må ha glittrat förföriskt i Selma Lagerlöfs ögon när hon bodde alldeles intill den, men det var restprodukter från gruvan som glittrade och vattnet var förgiftat så till den milda grad. Luftföroreningarna var sådana att trähusen blev liksom impregnerade av bara farten. ”Men” konstaterar Linné ”huru swårt och faseligt det är fattas aldrig arbetare, utan menniskorna söka med fors och största ifwer få arbete här, på dett dett kiära brödet må winnas …”.

Klensmeden Per Berglund kommer till sin nya hemtrakt år 1810, samma år som den nye kronprinsen anländer till sin.

Smeden har ett lyte – han är döv – men om han är en skicklig yrkesman spelar det mindre roll, han blir säkert ändå snabbt en eftersökt hantverkare. Om han är skicklig har han fullt upp med att smida ändamålsenliga ting som lås och nycklar, galler och grindar, men också utsirade ornament och vackra gravprydnader. Allehanda dekorativa bruksföremål som behövs och som Faluns rika bergsmän och borgare kan kosta på sig.

I februari 1812 gifter sig Berglund med gruvarbetardottern

11

Anna Schedin vilket är av nöden för fyra månader senare, i juni, föds parets dotter. Familjen bor i Annas föräldrahem i ett av stadens bättre områden, på den sida av Faluån som än idag kallas den ljuvliga. Andra sidan ån, den som ligger närmare gruvan, är följaktligen den gruvliga. De bor på Lundtäkten i kvarteret 27 i området Östanfors. Det som idag är Trotzgatan 56.

När kejsar Napoleon den 24 juni 1812 inleder sitt fatala fälttåg i Ryssland är lilla Anna Carolina Berglund nio dagar gammal.

Precis som för många barn den här tiden, rika såväl som fattiga, blir Anna Carolinas uppväxt osäker. En lillasyster, Sofia Christina, föds 1814 men dör bara åtta månader gammal och ytterligare två år senare blir mamma Anna ett offer för lungsoten. Anna Carolina är fyra år och en tid blir hon ensam kvar med pappa klensmeden som inte bara har sin hörselskada, han tycks dessutom föra ett oroligt liv. Efter en tid får flickan flytta till sin farbror Elias, gelbgjutare med egen gård i Östanfors och när han dör några år senare hamnar Anna Carolina hos sämskmakaren Wahlin på Prästtäkten.

Idag är Östanfors en idyll, pittoresk och välvårdad, inte så få av de Faluröda gårdarna är kulturarbetarhem – som till exempel Carl Larssons stadsgård på Blindgatan, en gång skolhushåll åt de

12

många barnen Larsson och med ateljé åt far. Annat måste det ha varit på gruvans tid, när gatan kantades av hus som gruvröken impregnerat gråbrun och skorviga ungar lekte bland gårdarnas utedass. Livsvillkoren i det tidiga 1800-talet var tuffa, tillvaron for hårt fram inte minst med kvinnor och barn.

Fick Anna Carolina ändå en hygglig uppväxt hos farbror Elias och hos sämskmakarens? Man kan ju alltid hoppas att hon hade det drägligt, fick gå något år i skola och lära sig läsa och skriva hjälpligt. En sak kan vi vara alldeles säkra på: den lilla Anna Carolina Berglund fick lära sig att arbeta. Alla hushållets arbetsuppgifter: bära ved, vatten och spänta stickor, passa småbarn, skrubba och vaska, så småningom steka och koka, lappa och laga fick hon lära sig. Frökenfärdigheter som att brodera och spela piano var det knappast fråga om. I september 1832 är Anna Carolina 20 år fyllda. Då ger hon sig av till Stockholm.

I alla tider, från alla landsändar, har människor lämnat sina hem för att söka en utkomst på annan ort, men allra flitigast har det arbetsvandrats från Dalarna. I de övre delarna av landskapet, från Siljan och uppåt, blev det överbefolkat redan under medeltiden och något kunde väl resurserna stretchas med hjälp av fäbodsystemet, men jorden räckte ändå inte på långa när för att föda hela befolkningen. Lösningen blev arbetsvandringar. Man gick till Stockholm, till Mälardalen och städerna utefter kusten.

Man gick dit där det fanns arbete. Trafiken kallades herrarbetsvandring, inte för att det var herrar som gick utan för att alla som hade råd att betala för arbetskraft ansågs som herrskap. Allra intensivast var arbetsvandrandet på 1700- och 1800-talen. 4 000 – kanske till och med 5 000 – människor gick varje år på herrarbetsvandringar från Dalarna. Det kunde röra sig om upp till 15 procent av landskapets hela arbetsföra befolkning.

13

De ger sig inte – karaktärerna, människorna bakom händelserna, alla dessa profiler som funnits och format Södertälje genom historien. De möter min blick ur ett skyltfönster på Gågatan, smyger bakom buskar i Badparken, de poppar fram som gubbar-i-lådan bakom hörn och ur boksidor. De väcker mig om nätterna och pockar på uppmärksamhet.

Men jag då? envisas någon. Mig har du ju inte berättat om än. Det finns andra händelser, vet du, insisterar en annan. Nya vinklar och aspekter, fler detaljer, fler poänger. Det måste du också skriva om! Kör en vända till! hojtar Södertäljeprofilerna i kör. Än finns mycket kvar att berätta.

Och det har de ju alldeles rätt i. Inte är det färdigberättat ur Södertäljes historia på långa vägar. Så här kommer ytterligare en samling med mina egensinniga strövtåg bland folk och händelser i stadens historia. Lär känna Falujungfrun som hade en familj att försörja och Grabben från Gläntan som vägrade läsa dikt. Möt Sockerbagaren från Badparken och hör historien om när drottningen smällde av på en krog i Järna.

www.vistoforlag.se