9789188769909

och halvfranska band Bland smĂĽ djur och halvfranska band

Lotta Colliander

Bland smĂĽ djur och halvfranska band Lotta Colliander

Bland små djur och halvfranska band Utgiven av Visto förlag AB www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Lotta Colliander © Omslag: iStockphoto Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2018 ISBN: 978-91-88769-90-9

Till Henning, Constantin, Emma och Jonna, mina barn som alltid ger inspiration till mina berättelser.

Byltet vid hans fötter var stort och orörligt. Snabbt knuffade han ner det i den stora gropen medan skottkärran blev liggande på kant i gruset.

Som ett tecken stod där en spade nerstucken i marken bredvid och han tog upp den med ovana händer. Ett tjockt lager av grus och jord täckte snart hans hemlighet. I morgon skulle grävskopan fylla igen hela gropen och ingen skulle någonsin upptäcka vad som låg under marken.

På vägen hem började han fundera. Var detta verkligen det bästa sättet att lösa problemet? Det gick inte att backa tiden. Vissa saker måste gömmas och sedan glömmas.

1 Den svarta skinnrocken fladdrade. Edvards resliga gestalt förflyttade sig med långa kliv genom Slottsskogen. Han sneglade ner mot sin iPhone, inget meddelande än.

Kazoom. Han borde ändra ljussablar som korsas till en mer vuxen SMS-signal.

Hej, Edvard! Tyvärr kan jag inte möta dig vid Björngårdsvillan utan är kvar vid parkeringen. Hunden vägrar att gå ur bilen.

MVH Eva Solen var varm, trots att det var förmiddag, men han märkte knappt svetten som rann under den mörka rocken. En kvinna med barnvagn drog sig undan när hon såg hans blonda, stubbade hår och svarta kängor. Inte ens det fick hans uppmärksamhet mer än någon tiondels sekund.

Vad var det egentligen för best kuratorn hade med sig? Det enda han visste var att den inte var fullvuxen. Edvard fortsatte i rask takt mot parkeringen, medan han såg framför sig hur han gick genom staden med en kompakt pitbullterrier. De skulle få de mötande människorna att hicka av rädsla. Tanken livade upp honom.

9

Vid parkeringen fick Edvard syn på kurator Eva Malmgren.

Han tog uttryckslöst in scenen genom sina mörka solglasögon.

Stegen förlångsammades något, utan att för den delen förlora sin kraft.

Eva Malmgren flyttade tyngdpunkten från ena benet till det andra. Cigaretten i högerhanden krympte snabbt efter varje bloss och när Edvard dök upp slängde hon den på marken. En äcklad grimas och en högljudd fnysning blev hans reaktion. och därefter en kort nick som hälsning. Han ignorerade hennes framsträckta hand och nickade istället kort. ”Var är hunden?” ”Där.”

Eva pekade mot den öppna bagageluckan och Edvard klev närmare för att kika in. Först syntes bara en rutig filt. När han sedan lät de mörka glasögonen glida ner en bit på näsan, såg han en liten svartvit, darrande hund längst in. Han stack in huvudet vilket fick hunden att försöka trycka sig igenom baksidan av ryggstödet. Han sträckte fram handen och till Edvards förvåning gjorde hunden ett utfall. Han vände sig mot kuratorn. ”Var den här något att vara rädd för?” ”Jag är inte så hundvan”, mumlade Eva. Då såg Edvard tikens blick. Samma blick som han hade mött i spegeln många gånger. Fylld av ångest, sorg och ensamhet.

Han tog ett stadigt tag och stoppade in hunden under rocken. ”Det blir bra så här.”

Det pickande hjärtat lugnade sig snart och värmen spred sig i hans bröst. *** Eva undrade varför det kändes olustigt varje gång hon träffade Edvard. Var det hans resliga längd, den svarta munderingen med skinnrock och kängor, i kombination med det ljusa stubbade håret? Kanske var det hans onaturligt strama ansikte med 10

de mörka solglasögonen. Var det de stela kroppsrörelserna som påminde om en känslolös robot? I varje fall utstrålade han något skrämmande och oåtkomligt.

Hon hade börjat vänja sig men inför hans besök kände hon fortfarande en lätt oro och andades omedvetet ut när han hade gått. Självklart försökte Eva vara professionell i sin kuratorsroll, men hon hade en krypande känsla av att Edvard genomskådade henne och Eva funderade på om hon hade gjort rätt den här gången. Som kurator kunde hon inte alltid följa reglerna helt och hållet. En av hennes klienter hade skaffat en hundvalp i ett av sina maniska skov.

Till en början hade det gått förvånansvärt bra att ta hand om den, men sedan hamnade klienten i en svår depression. Det var inte kuratorns sak att ta hand om valpen och dessutom var hon rädd för hundar. Hon beslutade att den fick lämnas på ett hem för övergivna hundar.

När hundhemmet inte längre kunde ta hand om den fanns det bara ett alternativ, avlivning. Eva fick dåligt samvete. Hon borde ha sett till att klienten inte skaffat hunden.

Det var då hon kom att tänka på Edvard. Han hade mått så mycket bättre efter sin senaste sjukhusvistelse och kanske var det en bra lösning för båda två. Hon drog sig till minnes hur det senaste besöket hade avlöpt. ”Hej, Edvard! Trevligt att se dig!”

Edvard nickade avmätt. ”Hur har du haft det sen sist?”

Eva noterade att han tog av sig de mörka solglasögonen, som annars brukade sitta fastklistrade på näsan. Han gned omedvetet det tunna vita ärret på näsryggen medan den stålblå blicken verkade se rätt igenom henne. Kortfattat redovisade Edvard vad han gjort sedan de träffades förra gången. ”Jag har en idé …”

Edvard stelnade till en aning medan Eva tog ny sats. ”Jag tänkte att du skulle må bra av att ta hand om någon.”

Edvards mörka ögonbryn höjdes något.

11

”Jag har en hund som behöver ett nytt hem.”

Solglasögonen lyftes sakta upp halvvägs mot ansiktet. ”Och hur tänkte du att jag skulle klara av det?” ”Det går säkert bra.” ”Har du läst min journal? Där står tydligt vad jag har för begränsningar.” ”Ja, jag har läst din journal. Jag tror att det kan vara bra för dig att fokusera på något annat.” ”Någon som smutsar ner i mitt hem? Som tuggar sönder mina möbler? Vad händer de dagar jag inte kan gå med den?”

Nu var glasögonen tillbaka och dolde hans blick. Eva försökte påminna Edvard om att hans psykolog, Erik Berg, hade sagt att han behövde utmana sitt kontrollbehov och sin ångest.

Hon lyckades inte ens övertyga sig själv. ”Jag träffade Erik förra veckan. Han tyckte att jag hade reagerat adekvat på medicineringen men ville prova KBT. Alltså kognitiv beteendeterapi, om du vet vad det är?”

Eva suckade inombords. Edvard var en besserwisser som aldrig tröttnade att pika henne för att hon inte var lika påläst som honom. Uppenbart hade han inget förtroende för kvinnor. Mycket av hans problem kunde bottna i en dålig relation till hans mamma men konstigt nog verkade den relationen vara bra. Det omedvetna manipulerandet och kontrollbehovet verkade inte sociopatiskt utan mer ett uttryck av en stark överlevnadsinstinkt. Förutom sin sjukdom trodde hon att han känt sig övergiven som barn, kanske djupt sårad av någon vuxen. ”Vem skaffar en hund som man inte kan ta hand om?” fnös Edvard. ”En av mina klienter som fick den idén när han hade lite mycket energi. Sen blev han deprimerad.” ”Om han är bipolär borde han ta sina mediciner.”

Edvard rynkade ögonbrynen och knep ihop sina läppar. ”En sådan person borde inte ha hand om djur.”

12

Hur det gick till förstod inte Eva, men av någon anledning ändrade sig Edvard. Hade det varit en av hennes andra klienter hade hon kramat om honom av tacksamhet. Sedan, vid mötet i parken, hade hon sett hur han tagit hunden i sin famn.

Vid orden Det blir bra så här, hade Eva först inte förstått om han pratat med henne, hunden eller sig själv. Men när hon såg honom försvinna med hunden förstod hon att Edvard hade rätt.

13

Bland små djur och halvfranska band ”Vem skaffar en hund som man inte kan ta hand om?” fnyser Edvard. Det uttalandet leder till att han får lilla Runa på halsen.

Den unga tvångsmässiga mannen och den lilla envisa bostonterriern är ett udda par som rör sig i Majornas kvarter.

Edvards tillvaro förändras gradvis och när de hittar ett undangömt antikvariat blir det medelpunkten i deras liv.

Böckerna i hyllorna leder Edvard in i märkliga händelser och ett moraliskt dilemma där gränsen mellan rätt och fel inte är så definitiv.

www.vistoforlag.se