Page 1

Tillbaka i pĂĽlkranens puls

david ek


david ek


Tillbaka i pålkranens puls Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © David Ek © Omslagsbild: iStockphoto Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2018 ISBN: 978-91-88769-87-9


Till minne av Anders Johnsson Min vän, min frus extrapappa och mina barns morfar Du saknas oss


Prolog SOMMAREN 1979

Pojken låg platt på mage i sittbrunnen med pannan mot durken och formade händerna runt ansiktet till ett tätt cyklop. Den starka skärgårdssolen trängde genom skinnet på de små fingrarna och spred ett rödgult varmt sken inne i hans trygga bubbla. Utanför stänkte saltvattnet stötvis. Det kändes som att någon kastade småspik i hans solbrända nacke. Det är storm där ute, tänkte han och pressade de små händerna tätare runt ansiktet, för så kändes fartvinden runt den öppna båten för en femåring. Durken var målad med en typ av färg som innehöll svarta små flingor. De liknade mest av allt utspillda salmiakpastiller och fast han inte ens tyckte om lakrits var han bara tvungen att provsmaka. En snabb slick bara, ut och in med tungspetsen. Det var omöjligt att motstå. Även om han naturligtvis redan innan förstått att det inte var riktigt snask så blev resultatet lite av en besvikelse; knastrande sandkorn mellan tänderna och en smak av salt och fiskfjäll. Ansiktskojan rymde förvisso bara ögon-näsa-mun, men när han befann sig inne i den så var han ändå osynlig för alla andra, så som världen utanför försvann för honom. Det fanns två personer till i båten, förutom han själv. Mormor och morfar. De hade inte en aning om vad han gjorde där inne i den trygga

7


värmen från sin egen andedräkt, att han improviserade olika personligheter eller sjöng sångtexter komponerade i stunden. Det var hans eget rum, en parallell dimension där ingen annan kunde existera, ens om de velat. Det gjorde ingenting, de var ändå inte välkomna. Ansiktskojan var hans tillflyktsort, hans skyddsrum, hans tempel. Dit kunde han fly när han ville undvika världen och det var så praktiskt ordnat att han alltid hade den med sig. Kojan användes frekvent på dagis, där tillbringade han mer tid i den än utanför. Men även under långtråkiga bilresor, eller som nu, långtråkiga båtresor. Känslan av total isolation stärktes av motorns massiva dån. Det var fullkomligt omöjligt att lokalisera någonting utanför kojan med hjälp av bara hörseln. Den ogenomträngliga ljudmattan som omslöt honom var så brutal att hörselsinnet kopplades bort i ren överlevnadsinstinkt. Pojken blev rädd att de andra två passagerarna verkligen skulle ha försvunnit, att han befann sig ensam i en skenande båt på kurs mot öppet hav. Han särade försiktigt på pek- och långfinger och sneglade mot aktern. Morfar hade i alla fall inte gått upp i rök, han satt där, rak i ryggen som en fura och blickade ståndaktig mot horisonten, med det tunna gråa håret slickat bakåt över hjässan. Mormor var också kvar. Det visste han ju egentligen, vare sig med eller utan ogenomtränglig ljudmatta, för hennes fasta kärleksgrepp runt hans vader knep så hårt att det nästan värkte. Morfar släppte för ett ögonblick sin fokus från havet och upptäckte att han var iakttagen. Han blinkade med ena ögat. Pojken blinkade tillbaka, fast med båda ögonen, eftersom han ännu inte klurat ut hur man skulle hålla det ena ögat öppet medan man stängde det andra. Det var frustrerande att förstå själva konceptet men inte vara fysiskt kapabel att utföra det. Samma sak med vissling. Han provade även det, men det lät fortfarande som att han försökte blåsa ut ljusen på en födelsedagstårta. Morfar kunde en massa lustiga saker. Som att trolla till exempel. Han kunde släcka och tända lyktstolpen utanför mormor och morfars köksfönster på Stora Trädgårdsgatan genom att bara knäppa med fingrarna. Snapp, så slocknade den. Snapp, så tändes den igen. Helt otroligt.

8


Innan den lilla pojken åter igen slöt glipan och gled tillbaka in i sin privata sfär, fällde han upp jackans luva över huvudet. Anledningen till det var dels för att slippa småspiken i nacken, men även för att förstärka barriären mot omvärlden. Motorljudet blev då inte riktigt lika vasst, mer ett vibrerande dovt dån än ett vrålande skri. Med bara sina egna andetag som sällskap och mormors kärleksgrepp runt vaderna, skapades totalt stiltje mitt i kaoset. Ett intimt lugn. Han började humma, letade upp och ner med rösten tills han fann motorns tonläge, och med skallrande käkar och huvudet som resonanslåda blev han ett med båten. Ljudet från mormor och morfars förra båt var annorlunda, inte alls lika konstant och hänsynslöst. Och skrovet var inte av plast utan av trä. Den drevs av en tändkulemotor, sådan som knackande likt ett gammalt cowboyståg. En gång hemma i sitt rum hade han försökt att återskapa tändkulemotorns karaktäristiska signum genom att slå två leksaksbilar av plåt mot stålramen på sin blå våningssäng, men innan han helt lyckats plagiera den hypnotiska rytmen hade mammas nya kille Lenny kommit in, slitit bilarna ur händerna på honom och gett honom en örfil. Den här nya båtens motor var en mäktig pjäs att skåda, även om den var ohygglig att lyssna på. En Mercury, hade han fått lära sig. En mattsvart bastant klump som hängde likt en arg muskel i aktern. Den utstrålade kraft och luktade bensin. Precis som mammas bil. Ja, lukten då vill säga, hon körde en knallgul Fiat 128 och den utstrålade just ingenting, allra minst kraft. Pojken började tänka på bensin. Han fullkomligt avgudade doften av den opalskimrande vätskan. Så mycket att han fick hejda sig för att inte kasta sig fram och ta en stor klunk ur tappen varje gång mamma tankade på Esso. Dock hade han en händelse från i vintras i färskt minne på samma tema, när Lenny och farbror Janne styckade upp en älg i verkstadshallen. När de sågat itu det uppspända kadavret så sipprade en grön-brun kornig smet ut ur djurets ryggrad. Det såg fantastiskt gott ut. Som nötkräm.

9


”Det är benmärg”, hade Lenny sagt och skrattat. ”Ja, det går att äta. Smaka du!” Snabbt hade pojken dragit fingret genom smeten och stoppat det i munnen. Han kunde inte riktigt beskriva smaken, men det var väldigt långt ifrån nötkräm. Han hade inte dött, eller ens blivit sjuk, så han antog att man fortfarande kunde lita på vuxna, men gott var det inte. Han mindes att Lenny och Janne hade skrattat så de börjat gråta åt hans fräsande och spottande. Den gången blev han förvisso förledd, men sensmoralen var den samma: Det kunde vara ödesdigert att låta impulsen styra. Allting var inte alltid som det verkade. Nästan aldrig faktiskt. Men det fanns inga som helst garantier att den läxan skulle hejda honom från att ta en liten sipp bensin när tillfälle gavs, det insåg han själv, trots sin ringa ålder. Det går helt enkelt inte att låta bli ibland, tänkte han, medan sandkornen fortfarande knastrade mellan tänderna. I mormor och morfars förra båt var motorn fastbultad inuti skrovet och liknade mest av allt en gammal ångmaskin med sitt höga skorstensrör. Pojken mindes inte riktigt alla detaljer, det var ett år sedan och han var så liten då. Men han saknade den. Den hade inte gått lika fort och det var både bra och dåligt. Det dåliga var att det tog en evighet att komma ut till ön, till badberget och kusinerna Sebastian och Anna-Sara. Det som varit bra var att han kunnat hänga med armen över relingen och göra egna små svallvågor i vattnet med hjälp av handen, eller dra sin leksaksbåt i ett snöre från aktern. Det och tuk-tuk-ljudet. Dessutom luktade den tjärade sittbrunnen av trä betydligt godare. Den här plastbåten luktade bara konstigt. Lite som när man trycker på knappen på mammas cigarettändare. Mer hann han inte tänka på den saken innan hans lilla pojkkropp stelnade till. Han hade plötsligt fått en besökare i kojan. Han kände det tydligt. Ytterligare en människa var nu närvarande inne i hans privata sfär, och det var varken mormor eller morfar. Det var en tredje person.

10


Naturligtvis var det samtidigt helt och hållet omöjligt, eftersom ansiktskojan endast bestod av två kupade barnhänder runt ett litet ansikte i en sittbrunn, mitt ute på öppet hav.

11


DEL ETT: 1999 ”En dag när du öppnar din dörr Stirrar du in i en pistol Och i en splittrad sekund Innan allt blir en blodröd sol Kommer livet du levt, tillbaka som en film Hur du ville det, och hur det blev Och en sista gång skrattar du till Åt dina futtiga små spel.” Ulf Lundell (En dag när du öppnar din dörr Album Xavante)

13


1. ONSDAGEN, 29 SEPTEMBER, 1999

Det blåste hårda vindar över de dödas hamn denna morgon och således även över humöret. Illamåendet åt honom inifrån, gnagde och bökade som en instängd råtta i en soppåse. Genom den skitiga rutan noterade han hamnträlarnas tomma kroppar som släpande och tysta hasade sig bort mot rederiets dånande maskiner. Utfodringen var över för denna gång. Bara lukten av sur leverpastej och hydraulolja påvisade att de livegnas kött och blod verkligen nyss befunnit sig inne i lunchrummet, att det inte bara varit skuggor från århundraden av bortgångna stuvare. Men döda eller levande spelade föga roll, drömmarna och tankarna var desamma. Han trevade lite lätt på alla saker som borde göras, men orkade inte riktigt greppa tag i någon av dem. Inte hålla fast. De svävade iväg. Bort. Ut. Långt upp över det spöklika skrotlandskapet, där de späddes ut med den kalla vinden tills de knappt längre existerade. Och hand i hand med virvlande kolstoft och estländska dieselångor försvann de bort i öst. Han tittade på pappret framför sig. ”Hej mormor. Grattis på födelsedagen.” Det var det hela han lyckats få på pränt under gårdagens åtta timmar långa arbetspass. Fem ynka ord. Resten av arket ekade otäckt tomt.

15


”Han kände det tydligt. Ytterligare en person var nu närvarande inne i hans privata sfär. Det var naturligtvis samtidigt helt och hållet omöjligt, eftersom ansiktskojan endast bestod av två kupade barnhänder runt ett litet ansikte i en sittbrunn, mitt ute på öppet hav.” Så länge Uriah Jones kan minnas har han alltid känt sig betraktad av osynliga ögon, men det är först nu som tjugofyraåring, när han börjar se händelser i förväg, saker ur hans liv som ännu inte skett, som han tvingas erkänna sanningen. Först tror han att han blivit galen, men när han upptäcker att det han förutspår verkligen sker, tvingas han ta varslen på högsta allvar. Allting ställs på ända när han får se sin egen död.

www.vistoforlag.se

9789188769879  
9789188769879