9789188769732

ETT

FÖNSTER I

TIDEN

KARIN HERLITZ

ETT FÖNSTER I TIDEN Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Karin Herlitz © Omslag: Istockphoto Grafisk form och sättning: Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2018 ISBN: 978-91-88769-73-2

ETT FÖNSTER I TIDEN Karin Herlitz

Till Elias, Albin och Oskar.

Fortsätt att vara modiga pü er resa genom tiden.

Prolog

Mänskligheten skulle inte överleva ytterligare ett världskrig, det var han säker på. Det här var den enda chansen. Tidsfönstret skulle snart öppnas, och då måste både Linnea och Becka vara på plats. Hans uppgift var att se till att de kom dit och att de förstod sitt uppdrag. Deras uppgift var att rädda världen från ett förödande tredje världskrig.

Han packade snabbt sin väska med kläder för olika tider. Ett kort ögonblick satte han sig på sängen och funderade över hur han bäst gick vidare. I köket satt mamma och pratade med grannfrun, och han hörde hur de beklagade

7

sig över det dåliga kaffesurrogatet som de fick dricka under ransoneringen.

Han stack in handen under madrassen och drog fram en telefon som han snabbt stoppade ner i jackfickan. Ur den andra fickan plockade han fram en liten tygpåse. Han öppnade och skakade ut dess innehåll i handen. Det var en liten rosaskimrande sten. Han lät den vila i handflatan medan han betraktade den ett kort ögonblick, sedan slöt han handen och mumlade: ”Örnsköldsvik. Storgatan 32 klockan 7.25 den 4 maj 2042.” Så fort han hade yttrat orden var det som att han helt suddades ut. Utanför hans dörr hördes moderns och grannfruns samtal precis som innan. Men han var borta.

8

1. En ensam tid

Linnea sträckte sig snabbt efter telefonen, visst hade den vibrerat den här gången? Men när hon tittade på skärmen hade hon inga nya notifikationer. Med en djup suck la hon bort den igen.

Det var svårt att ta in, men det verkade faktiskt som att hon hade förlorat sina bästa vänner.

Tänk om man kunde vrida tillbaka tiden och göra om på nytt, då hade hon aldrig sagt det där om Lotten så att Mira hörde. Mira tog naturligtvis chansen direkt, och innan Linnea hade hunnit blinka så pep hennes telefon.

Hon minns att hon hade blivit alldeles kallsvettig när hon läste snapet som Mira hade skickat till alla i klasschatten. Lotten skulle 9

bli svinförbannad, och med all rätt! Linnea ångrade sig så mycket att det gjorde fysiskt ont. Hon ville helst skylla allt på pappa. Det var hans fel, varför var han tvungen att släpa med henne upp till den här gudsförgätna hålan?

Linnea kände hur ilskan blossade upp och hon blev alldeles varm inombords. Hon ville ringa pappa direkt och ställa honom till svars för hur hon nu mådde. Ilskan rann av henne lika snabbt som den kom. Innerst inne visste hon ju att pappa inte hade haft något val.

Linnea la sig på rygg på sängen och tittade ut genom fönstret. Trädtopparna vajade där ute, och himlen bakom dem var vackert blå.

Linnea funderade på om hon skulle gå ut en sväng och se om hon kunde skaka av sig lite obehag. Kanske skulle hon ändå försöka en gång till innan hon helt gav upp? Hon sträckte sig efter telefonen igen, tvekade en kort stund och slog sedan Lottens nummer. ”Men Lotten, jag fattar att det var dumt sagt av mig, och jag menade det verkligen inte. Jag lovar! Snälla, säg att jag kan gottgöra dig på något sätt!” Linnea lät mer och mer desperat när hon pratade med Lotten, och Lotten var 10

tyst en lång stund. Bara det, att Lotten var tyst, sände iskalla kårar genom Linnea. Lotten var aldrig tyst, hon hade alltid något att berätta eller en fråga att ställa – det var det som gjorde henne till Lotten. ”Fast vet du Linnea, jag har faktiskt inte lust att vara kompis med någon som pratar skit om mig när jag inte är med. När du kom till klassen i februari så var det bara jag som var villig att ge dig en chans eftersom jag tyckte att du verkade vara schyst, men nu vet jag inte längre. Jag trodde att jag kunde lita på dig …”

Lotten tystnade igen, och Linnea kände hur det liksom susade i öronen av den annalkande paniken. ”Det kan du, jag lovar!” Linnea nästan grät när hon sa det, men Lotten låtsades inte om det utan fortsatte: ”Fast det känns helt sjukt att du står och säger att jag tycker att Oskar ska dumpa Madde och satsa på mig istället. Madde och jag har varit kompisar sedan sexårs, och jag skulle aldrig säga så. Jag skulle inte ens tänka det faktiskt! Och Madde sedan, hon har också varit asschyst mot dig, och så gör du så här.”

11

Lotten låter besviken och Linnea är orolig för vad som kommer att hända nu. De kommer väl att förlåta henne?

Lotten och Madde är de enda som har velat vara med henne sedan hon kom till Ö-vik. De andra i klassen tittar fortfarande misstänksamt på henne och tycker att hon är en uppblåst stockholmare. Det var ju dessutom den enda anledningen till att hon sa det där om Lotten, Oskar och Madde; hon hade plötsligt hamnat med några andra från klassen, och för en gångs skull verkade de vara intresserade av att höra vad hon hade att säga. Hon hade varit så rädd att de skulle tröttna på henne, och det var därför hon hade insinuerat att Lotten var ute efter Maddes kille.

Varför var det så himla viktigt vad andra tyckte om henne? Linnea hatade det draget hos sig själv. Hon hade ju två kompisar, varför kunde hon inte bara nöja sig med det? ”Okej, jag fattar det. Men snälla, ge mig en chans till!” Linnea kände hur paniken kröp närmare när Lotten inte svarade direkt. Efter en lång paus kom svaret. ”Vi får se. Jag orkar inte hålla på med det här 12

mer ikväll i alla fall.” Lotten la på och Linnea tittade tomt framför sig.

Hon la sig ned på sängen igen och funderade på vad hon skulle ta sig till. Det hade känts som en dödsdom när hennes pappa innan jul hade berättat att de skulle flytta till Örnsköldsvik.

Linnea hade knappt hört talas om den staden, och hon kunde inte förstå hur hennes pappa kunde slita upp henne från kompisar och skola i trygga Nacka för att släpa henne till Norrland. Det hade inte hjälpt att skrika och bråka, för tydligen drog firman där hennes pappa arbetade ner på anställda, och enda chansen för honom att få jobba kvar var att flytta till Örnsköldsvik.

Pappa hade varit ledsen då, och Linnea hatade när han var ledsen. Dessutom var det inget som hjälpte, varken att hon var arg eller att han var ledsen. Så, drygt två månader senare stod hon längst fram i ett klassrum i en främmande skola och blev presenterad för 8a, sin nya klass. Alla tittade misstänksamt på henne kändes det som, och hon önskade att golvet skulle öppna upp sig och sluka henne så att hon slapp genomlida deras hemska stirrande.

13

Första rasten var nästan olidlig. Hon stod för sig själv i ett hörn av den stora ljushallen och låtsades vara otroligt intresserad av de affischer och informationslappar som var upphäftade på den stora anslagstavlan.

Ingen, absolut ingen, kom fram till henne.

På ett sätt kände sig Linnea så dum för att hon på morgonen hade ansträngt sig och gjort sig fin. Hon hade provat halva garderoben innan hon till slut hade valt en outfit som hon själv tyckte signalerade att hon var en person att räkna med. Hon tyckte att hon såg helt okej ut när hon gick hemifrån, vanlig men välklädd liksom.

Inte en som försökte sticka ut och verka speciell, utan en helt vanlig människa som man ville vara med. Hon hade satt upp sitt lockiga hår i en hästsvans och inte sminkat sig alls.

Det skulle bli bra hade hon intalat sig när pappa skjutsade henne till skolan. De kommer att gilla mig och jag kommer att gilla dem.

Och här stod hon nu, alldeles ensam framför en anslagstavla där hon stirrade på bilderna av elevrådsrepresentanterna och längtade efter att dagen skulle ta slut.

14

Hon kände sig lättad när det ringde in och hon under fyrtio minuter kunde ägna sig åt att räkna. Det var skönt tyckte Linnea, hon hade alltid gillat matte.

På lunchrasten hade hon, lite på avstånd, följt efter sin klass till matsalen. Skolmaten verkade vara ungefär som den hemma och hon tillhörde den lilla skara elever som faktiskt tyckte om skolmaten för det mesta. Bara man hade överseende med att den ofta såg lite blek och tråkig ut så blev man ofta glatt överraskad.

Hon tog för sig av tortellinigratängen och gick och satte sig vid ett fönsterbord. Det var vackert utanför fönstret, träden var snötyngda och ljuset reflekterades i snön.

I Stockholm var snön bara vit precis när den hade fallit. Den blev sedan snabbt smutsig av bilar och avgaser i kombination med hundarna som med sitt skvättande färgade den gul. Lägg till det alla otaliga lager med sand som östes ut för att förhindra att akutmottagningarna fylldes av människor med brutna handleder.

Här sandades det mindre, och snön gjorde att världen såg ren och gnistrande ut. Linnea lät ögonen vila på allt det vita utanför fönstret 15

och slappnade av en kort stund. Det var då Lotten och Madde hade dykt upp och frågat om de fick sitta med henne. ”Jag tyckte så himla synd om dig i morse när Rita presenterade dig för klassen. Alltså, det verkar sjukt jobbigt att komma ny till en klass på högstadiet. Alla har ju redan sina kompisar, och det vet man ju om.” Lotten satte verkligen ord på det som Linnea kände – alla hade redan sina kompisar, och de verkade inte vara ett dugg intresserade av att få ännu en vän. Lotten tittade på henne, och Linnea slappnade av lite.

Det verkade som om i alla fall Lotten kunde tänka sig att ge henne en chans. Linnea log lite försiktigt. ”Nej, det var inte så kul i morse. Rätt hemskt faktiskt. Jag kände mig som ett slags cirkusdjur som alla tittade på, och sedan kände jag mig mest dum.” Hon tog en liten tugga av maten för att få tid att fundera på vad hon skulle säga härnäst, men det hade hon inte behövt, för Lotten fortsatte. ”Ändå coolt att du kommer från Stockholm.

Jag har aldrig varit där, men mamma säger att vi ska åka dit någon gång snart. Fatta att jag aldrig 16

har varit i Sveriges huvudstad! Värsta lantisen liksom.” Lotten skrattade lite för sig själv och petade till Madde. ”Du har ju varit där Madde, visst?” Madde såg lite obekväm ut, och Linnea kunde inte riktigt få klart för sig om det berodde på att hon kände sig obekväm med Linnea eller om också hon var osäker och nervös när hon pratade med en ny person.

Madde och Lotten var rätt olika. Madde var lång och hennes hår var lika ljust som det kan vara på små barn på sommaren. Hennes ögon var alldeles stålgrå, och hon var verkligen vacker.

Vacker på det sättet som vid första anblicken kan skrämma en lite. Vad ska en sån person tänka om mig liksom?

Lotten var också lång, och man kunde nog bäst beskriva henne som söt. Hon hade ett ostyrigt hår som hon hela tiden försökte få att ligga ordentligt bakom öronen, och hennes bruna ögon var pigga bakom de svartbågade glasögonen. Hela hon utstrålade nyfikenhet, och just nu vänlighet, medan Maddes hela person utstrålade ett slags avståndstagande. Eller var det bara osäkerhet som lyste igenom? Linnea var inte säker.

17

”Ja, men det var när jag var nio, så jag minns inte så himla mycket. Jag minns mest Gröna Lund.” Madde såg på Linnea, och nu kunde Linnea se att Madde var osäker. Kanske kändes det fånigt att enbart ha Gröna Lund som exempel på sevärdheter i huvudstaden?

Linnea log och nickade, Grönan var kul!

Efter den lunchen hängde Linnea, Lotten och Madde hela tiden i skolan, och en hel del på fritiden. Det gick snabbt för dem att lära känna varandra, och Linnea kunde nästan inte förstå vilken tur hon hade haft.

Linnea vaknade med ett ryck. Hon hade visst somnat, fast klockan bara var halv sex.

Hon sträckte sig direkt efter telefonen, men det fanns fortfarande inget meddelande från varken Madde eller Lotten. Hon hade redan skickat för många meddelanden och bett om förlåtelse, så det var ingen idé att göra det igen. ”Linnea, kommer du ner och käkar nu?” Det var pappa som ropade. Hon hade inte ens hört att han hade kommit hem. Hon lade bort telefonen igen och gick ner för trappan och in i köket.

18

”Hej pappa.” Hon satte sig ner och väntade.

Pappa dukade fram djupa tallrikar och ställde fram en kastrull med ångande tomatsoppa.

Linnea älskade pappas tomatsoppa, men trots att det var länge sedan hon åt kände hon sig inte alls hungrig. ”Hej hjärtat! Har du haft det bra idag?” Han ställde fram bröd och ost också, och satte sig sedan vid matbordet. Han puffade kastrullen mot henne och nickade åt henne att ta. ”Jo, det var väl okej”, svarade hon och tog trots allt för sig av soppan.

Hon kunde inte med att tala om för pappa att allt var förstört och att hon antagligen aldrig någonsin skulle få några vänner här igen.

Det hade varit tillräckligt tufft för pappa med flytten, det visste hon ju, och hon hade inte hjärta att lägga också detta på honom.

Hon mindes ilskan hon hade känt mot honom för bara någon timme sedan. Då hade hon velat skrika på honom och tala om för honom att det var hans fel att hon inte hade någon att vara med. Nu kände hon inte det alls.

Linnea var glad över att pappa satt där vid köksbordet med henne och åt tomatsoppa.

19

Värmen spred sig inombords och hon tänkte att det kanske skulle ordna sig med tjejerna ändå?

Pappas blotta närvaro fick henne att känna sig lite bättre till mods. Hon bredde en macka och la på två skivor av osten. Soppan var lika god som vanligt, och när hon väl började äta kom hungern. Linnea blåste på en sked soppa och log mot pappa. Hon hade i alla fall honom, och han var alltid på hennes sida.

De hjälptes åt att duka bort efter middagen, och de småpratade lite om stort och smått. Ända sedan Linnea var liten hade pappa berättat mycket för henne. Hon visste en hel del om många historiska skeenden, och hon hade bra koll på olika samhällsskick.

Det hade alltid varit viktigt för pappa att Linnea blev en som klarade av att tänka själv, och som kunde grunda sina beslut på kunskap om hur världen fungerade. Linnea i sin tur hade alltid tyckt om att lyssna på pappa, och för att han skulle prata länge hade hon snabbt lärt sig att ställa frågor.

Idag var det mest pappa som höll igång samtalet och han märkte att Linnea hade annat att tänka på. Han pratade på som vanligt, men 20

inombords blev han genast orolig. Han undrade vad som hade hänt och om hon inte tänkte berätta för honom så att han kunde hjälpa henne att fixa allt? Pappa tittade på Linnea. Hon började bli stor nu. Det var inte längre ett litet barn som han kunde fixa allt åt, utan bredvid honom stod en ung kvinna. Han försökte skaka av sig oron. Om hon ville ha hans hjälp så skulle hon komma och berätta, det var han säker på.

Linnea ställde in den sista tallriken i diskmaskinen och gav pappa en puss på kinden innan hon lämnade köket.

Väl tillbaka på sitt rum tittade Linnea på sin telefon igen. Ingenting. Hon slängde sig på sängen och kände mest för att gråta, så här hade hon inte förutspått att hennes kväll skulle se ut.

Linnea satte sig upp igen och slog med knytnäven på sängen. Fan, det var inte meningen att det skulle vara så här!

Ingen hade hon som hon kunde prata med heller, eftersom de enda hon hade att prata med på det här stället var Lotten och Madde, och de pratade inte med henne längre.

Ja, och så pappa förstås. Men Linnea ville 21

inte lägga över det här på pappa, han var alltid så orolig för henne ändå. Det var lite lustigt hur det var kände Linnea, både hon och pappa gjorde sitt bästa för att inte oroa den andra, och det innebar ofta att de höll sina problem för sig själva. Det i sin tur ledde till att den andra oroade sig ännu mer eftersom det märktes på humöret när någon av dem hade det jobbigt.

Ett slags moment 22 helt enkelt – istället för att skona varandra från oro så skapade de oro.

Linnea suckade djupt, reste sig och gick in i badrummet. Hon borstade tänderna och funderade på hur hon skulle handskas med allt i skolan imorgon. Det var någon slags temadag, och hon hoppades att det skulle finnas tid för henne att försonas med sina vänner. Hon spottade i handfatet och spolade bort skummet. En sista blick i spegeln innan hon släckte och gick ut. ”God natt pappa! Jag lägger mig nu.” Hon ropade mot vardagsrummet där hon hörde att teven var på.

Pappa satt och kollade på den där serien förstås, någon ny som han blivit tipsad om förra

22

veckan. Han kunde sitta uppe halva natten när han fastnade för något. ”God natt Nea! Sov gott!”

Edvin hade förberett det sista idag. Becka och han skulle ses imorgon direkt efter skolan och då skulle det hela sättas i rullning.

Han hade fått information uppifrån att tidsfönstret skulle öppnas på fredag. Idag var det måndag, så det fanns inte mycket tid att spela på. Den svarta ryggsäcken låg bredvid honom på marken i dungen bortom fotbollsplanen.

Det hade börjat mörkna, och en svag vind fick trädens grenar att röra sig. Ännu hade inte bladen vecklats ut ur knopparna, men det var inte långt kvar. En välbekant doft av vår slog emot honom, fuktig jord blandat med förmultnande fjolårslöv och spirande grönska.

23

Ett oväntat meddelande på Snap sätter allt på spel för Linnea. Istället för att förbereda sin femtonårsfest befinner hon sig plötsligt i ett hisnande äventyr med livet som insats. Tredje världskriget hotar mänskligheten, och hoppet ställs till Linnea och en flicka som kallar sig Becka54. De båda förs samman av Edvin. en vem är Edvin egentligen? Och hur ska Linnea kunna förhindra ett mord som ska ske 25 år från nu?

ETT FÖNSTER I TIDEN är en svindlande

berättelse om vänskap som förändrar allt. Om att våga riskera sig själv för att rädda andra, och inte minst om att våga tro att tiden kanske inte fungerar som vi är fostrade att tro.

www.vistoforlag.se