9789188769718

ELIN ROTH

LINDA PIKE

BETONGSUGGAN Betongsuggan

Betongsuggan Elin Roth och Linda Pike

Betongsuggan Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text: Elin Roth och Linda Pike © Grafisk form och sättning: Julia Nilsson, Visto förlag © Omslagbild: Thomas Roth Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2018 ISBN: 978-91-88769-71-8

Tack mamma och pappa för att ni givit oss en uppväxt fylld med böcker, inspiration och kärlek.

Prolog Hon stod framåtlutad på den lilla grusvägen medan magen kämpade med att få upp sitt innehåll. Trots att hjärtat bankade så kraftigt att hon trodde att det skulle hoppa ut ur bröstet, tänkte hon att spriten inte smakade bättre på vägen upp.

Hon hade aldrig sett en död människa förut, bara på film och då var de ju inte döda på riktigt. Kroppens krampaktiga kväljningar började ge med sig. Hon reste sig och torkade sig om munnen med baksidan av sin högra hand. Hjärtat började långsamt lugna sig och hon skakade på huvudet åt sin egen kraftiga reaktion. Tack och lov fanns det ingen som sett henne.

Hon förde ner handen i sin vänstra ficka och fick efter lite problem upp påsen med tuggummi. Jeansen var egentligen lite för tajta, men ville man vara fin fick man lida pin. Efter ytterligare lite pillande fick hon upp den, tog upp två tuggummin som hon stoppade i munnen för att dölja gallans bittra smak.

Hon stelnade till och lyssnade uppmärksamt på ljuden runt henne. Trots prasslet hade hon tyckt sig höra ett ljud från skogsbrynet.

Fort stoppade hon tillbaka påsen i fickan, vände sig långsamt om och såg siluetten av en människa bredvid bilen. Natten var mörk och trots att månen lyste klart kunde hon, hur hon än försökte, inte se hens ansikte. Hennes hjärta började återigen slå snabbare, och utan att hon riktigt förstod varför, kände hon paniken återvända och hon fick en stark lust att fly.

Hon reste snabbt upp sin cykel, började springa och hoppade på cykeln i farten. Snabbt cyklade hon längs grusvägen och ångrade att hon överhuvudtaget gått ut på kvällen.

KAPITEL 1 vägen. När en bakomliggande bil skulle passera samtidigt som en mötande bil kom, slog sidospegeln i cyklistens rygg och arm. Cyklisten föll till marken och fördes senare till sjukhus. Bilisten är misstänkt för trafikbrott.

Ung kvinna hittad död i dike

En ung kvinna hittades död i ett dike natten till söndagen. Kvinnan påträffades av en för stunden ledig polis som passerande förbi på den intilliggande cykelvägen. Ambulans till­kallades men kvinnan förklarades död på platsen. Utredning är startad då misstanke om brott finnes. Identiteten är vid skrivande stund ej fastställd.

Staden tar strid mot giftig växt

Kommunen tar i med hårdhandskarna mot den giftiga jättelokan, som kan bli upp till tre meter hög. Kom-

9

”Nå, vad ser du, Rosling?”

Johanna ryckte till och tittade upp från mobiltelefonen.

Tystnaden var påtaglig på platsen, trots alla människor som arbetade runt omkring dem. Kommissarie Klevers fråga hade väckt henne ur scrollandet bland nyheterna. Sakta reste hon sig upp och tittade sig runt omkring. ”En helvetes massa mer än i natt i alla fall”, sa hon uppgivet.

Hon stod i ett djupt dike med en väg på ena sidan och en åker på den andra sidan. Frodigt gräs växte i sluttningen ner mot diket och det fanns gott om försommarblommor som kärringtand, prästkrage och skogsnäva. Men på botten av diket var det torrt. Det var länge sedan de hade fått något regn att tala om och vårvattnet hade för länge sedan torkat upp. ”Men herregud, Johanna, släpp det där nu. Du hade väl inte en aning om att du skulle cykla på ett lik mitt i natten heller”, sa kommissarie Klever barskt och ställde sig upp med viss möda. ”Jag pissade mer eller mindre på det”, sa Johanna väsande mellan sammanbitna tänder. ”Och det är så förbannat pinsamt. Jag var tvungen att stå här – i mina finkläder – när journalisterna kom.

Fan, de hann ju hit fortare än första bilen”, fräste hon ilsket. ”Jag var tvungen att läsa nyhetsartiklarna nu för att se att det inte stod ’full polis hittade lik på väg hem från krogen’.”

Runt kommissarien och Johanna jobbade teknikerna från NFC 1 för fullt för att säkerställa alla ledtrådar och bevis. De var alla klädda i skyddskläder, vita pappersoveraller, precis som Johanna och kommissarien. Allt för att inte förstöra något bevis som senare kanske skulle komma att visa sig vara viktigt.

Det prasslade lätt om dem när de rörde på sig och Johanna började känna hur morgonsolen gjorde henne svettig under overallen.

Utanför avspärrningen blixtrade fortfarande journalisternas blixtrar, även om antalet var betydligt lägre nu än för ett par timmar sedan.

1. Nationellt forensiskt centrum.

10

Johanna och kommissarien började klättra upp för dikets branta sluttning. Johanna halkade vid ett par tillfällen till på gräset, som fortfarande var fuktigt av dagg, och svor högt. ”Helvete, inte minns jag att det var så här svårt att ta sig upp i natt.”

Kommissarie Klever skrockade, men halkade till i nästa stund även han, och tystnade snabbt. Johanna tittade ner på sina nu grönfläckiga knän och skänkte skyddsoverallen en tacksam tanke. De fortsatte att kämpa på, inte helt utan problem, men båda kom upp utan ytterligare missöden. Väl uppe vinkade kommissarien åt sig två män som genast gick för att börja transportera kroppen till RMV2.

Väl framme vid bilen frågade kommissarie Klever igen: ”Nå, vad såg du då den här gången? Och kanske ännu viktigare: Vad tror du?”

Johanna drog ett djupt andetag och stod först tyst en stund. ”Hon är ung – för det är en kvinna – mellan femton och tjugo år skulle jag tro. Kort till medellång, blont, axellångt hår och ganska smal. Hon har blivit ihjälslagen. Gissar jag i alla fall. Säker kan jag ju inte vara innan rättsläkaren har sagt sitt, men skadan i huvudet var inte vacker. Visserligen ser det ut som om hon kraschat på cykeln också, men om hon har ramlat eller om någon har sett till att hon har ramlat, låter jag vara osagt. Kraschen borde i alla fall inte ha gjort att hon ser ut så där.

Det såg ut att finnas lite bromsspår på vägen vid höjden för cykeln, men om det har något med det hela att göra vet jag inte. Än.”

Johanna rös till vid tanken på den unga flickan och minnet av den spruckna skallen. Den bleka huden med blod över både ansiktet och de bara armarna. Skrapsår. Ögonens blinda stirrande.

Håret kladdigt av blod och hjärnsubstans. Hon låg där i diket som en trasdocka.

2. Rättsmedicinalverket.

11

Johanna kände hur magsaften började tränga upp i strupen igen.

Plötsligt ångrade hon att hon hade bett om att få leda förundersökningen. Och att hon inte hade ätit någon frukost i morse. Hon var osäker på vilket av alternativen hon ångrade mest. Det skulle bli en lång dag och hon visste att den bara skulle bli värre utan en rejäl bit mat, något som hon i vanliga fall alltid brukar se till att få i sig.

Men den här morgonen hade inte varit någon vanlig morgon, och hon hade knappt haft tid att duscha av sig den värsta fyllan innan hon hade åkt till kommissarie Klever för att tigga till sig uppdraget. Även om han hade tyckt att hon kanske skulle ha behövt åtminstone ett par timmars sömn först, så hade han inte varit så svår att övertala. Efter ett snabbt samtal till polisområdeschefen Birgitta Ehl blev uppdraget hennes.

Nu var det uppenbart att hon borde ha tagit sig tid att äta frukost. Johanna tryckte handen mot magen och stönade svagt. ”Bra Rosling, Jag tror inte att jag har något att tillägga. Förutom att det inte fanns något mordvapen på platsen.” Kommissarie Klever sneglade på Johannas hand. ”Mat, låter det som en bra idé?” ”Mmm. Frukost, lunch, vad som helst duger”, stönade en lätt illamående Johanna. ”Hur mycket fick du i dig igår egentligen?” frågade kommissarie Klever med ett snett leende. ”För mycket, uppenbarligen. Men det var du som sa åt mig att jag borde gå ut och roa mig oftare”, sa Johanna och blängde anklagande på kommissarien. ”Men inte att du skulle supa dig redlös. Och kissnödig”, skrockade kommissarien. ”Jag var inte redlös, bara onykter. Och kissnödig”, muttrade Johanna samtidigt som hon klädde av sig den vita overallen – eller snarare slet av sig den – och knölade ihop den till en boll.

De slängde båda in overallerna i baksätet och klev in i bilen.

Johanna vek ner solskyddet och tog en snabb koll i spegeln. Hon såg, rent ut sagt, förjävlig ut. Så värst mycket smink hade hon inte 12

brytt sig om efter duschen, bara mascara. Tack och lov hade hon hunnit få lite färg i ansiktet, så det var inte hela världen. Håret stod åt alla håll, men inte på rätt sätt utan bara rufsigt. Hon försökte platta till det, men gav snabbt upp.

Vägen var välbekant för Johanna: hon bodde åt andra hållet på den väg de nu körde på, cirka tre kilometer från den plats där hon hade hittat kroppen. Hon brukade cykla den drygt tio kilometer långa vägen till polishuset vid fint väder, och det hade hon gjort i morse med. Inte för att hon hade haft något val – åka fast för rattfylla var det sista hon hade velat. Men att cykla hela vägen tillbaka hem igen kändes allt annat än lockande, trots det fina försommarvädret. Johanna började önska att kommissarien kunde köra henne hem till sängen istället för någon frukostsylta. Ända tills nu hade adrenalinet hållit henne vaken, men nu, nu var hon bara tom och trött.

Johanna lutade huvudet bakåt mot nackstödet, blundade och mumlade. ”Vad har jag gett mig in i?” ”Inget du inte kan klara i alla fall”, svarade kommissarien med blicken fortfarande på vägen. ”Hade jag inte trott det, hade du aldrig fått göra det.” ”Tack”, sa hon och somnade.

Johanna vaknade av att bildörren slog igen. Det var snudd på olidligt varmt i bilen och luggen klibbade mot hennes svettiga panna.

Samtidigt kände hon den omisskänneliga doften av kaffe.

Kommissarien hade kommit tillbaka in i bilen efter att ha handlat frukost: två koppar kaffe och en ostfralla åt Johanna. Hon sträckte på sig och tittade på klockan som satt i bilen. Hon fokuserade blicken på visarna och satte sig upp med ett ryck i sätet. ”Tusan Klever, du har låtit mig sova i nästan en timme.” ”Jaja, du behövde det. Inte har du missat något heller. Jag körde vägen förbi RMV och pratade med Bertilsson bara, kollade när han 13

trodde att obduktionen skulle vara färdig.” Johanna och kommissarie Klever tog varsin klunk av det heta kaffet. ”Och han svarade som vanligt att ’det tar den tid det tar’?” sa Johanna med ett snett leende och tog en stor tugga av frallan.

Frallan smulade just så som frallor ska och smulorna landade på Johannas tröja. ”Just det, men det skadar aldrig att trycka på lite.” Kommissarien sneglade på Johannas ostfralla. ”Hm, jag kanske borde ha köpt en sådan där åt mig också.” ”Gå och gör det, för min får du inte. Allt det här är ditt fel”, sa Johanna och bet dramatiskt av en stor bit av frallan och smackade högljutt när hon tuggade. ”Lika bra att låta bli. Jag ligger i träning för beach 2018”, sa kommissarien och klappade sig på magen.

Johanna fnissade lite för sig själv åt synen av kommissarien i badbyxor.

Inget går upp mot en kopp kaffe, tänkte Johanna och tog en klunk till av den heta drycken, samtidigt som kommissarie Klever styrde ut från parkeringsplatsen. Det skulle bli betydligt fler koppar innan den här dagen var över, det visste hon, precis som hon visste att största delen av dagen skulle gå åt till genomgångar med de andra tre som skulle jobba med förundersökningen.

Johanna blundade och försökte tänka ut hur hon skulle berätta allt för att det skulle bli så lite pinsamt som möjligt. Med tanke på att det här var första gången hon ledde en förundersökning, skulle de andra troligen ändå vara rätt jävliga att ha att göra med. När hon dessutom var den som hade hittat offret och nästan kissat på det, så skulle det bli riktigt illa.

Johanna kände hur syran började tränga upp igen och svalde besvärat.

Alternativet var att låta kommissarien ta genomgången, men det var ännu värre. Han skulle verkligen inte skräda orden. Trots att Johanna hyste oerhörd respekt för kommissarien, var hon fullt 14

medveten om att diskret inte var en beskrivning som riktigt passade honom. Och Alejandro Caballero skulle leta intensivt efter varje misstag, allt för att kunna retas så effektivt som möjligt.

Johanna rös av bara tanken. Det var inte så att hon tyckte illa om den trettiofemåriga mannen. Han var dessutom rätt attraktiv, om hon verkligen tänkte efter. Men hon klarade bara inte av att vara i samma rum som honom i mer än fem minuter. Något som kommissarie Klever inte tog hänsyn till och som Caballero älskade.

Johanna hade ännu inte blivit på det klara med om Caballero inte tyckte om kvinnliga poliser över lag, eller om det bara var hon.

Eller om han bara älskade att reta gallfeber på henne – för det gjorde han sannerligen.

De två andra som skulle jobba med fallet var Janet Petersen och Thomas Lavinder. Johanna hade träffat dem båda, men aldrig jobbat med dem, och kände dem därför inte särskilt väl. Janet var en trettiofemårig kvinna med långt, blont hår och glasögon. Hon rörde sig lite sävligt, som om hon aldrig var stressad. En avundsvärd egenskap, tänkte Johanna, att åtminstone utåt alltid var så lugn.

Vacker var hon också, utan att för den delen se ut som en bimbo. Även det avundsvärt, tänkte Johanna igen. Dessutom pratade hon en mjuk skånska.

Thomas var lång och smal, runt fyrtio år, ingen egentlig färg på håret och någon intetsägande blå färg på ögonen. Intetsägande var en rätt passande beskrivning på honom, tänkte Johanna, samtidigt som hon kände ett sting av dåligt samvete för att hon dömde ut någon så direkt bara på hans utseende. ”Den där Thomas Lavinder, har han något mellan öronen?” frågade Johanna samtidigt som de bromsade in framför polishuset. ”Självklart, annars hade han inte fått stanna på avdelningen, han hade inte ens fått börja. Varför frågar du något så dumt?” frågade kommissarien och tittade snabbt på Johanna. ”Hm, jag är nervös och …” Hon tog en kort paus.” Ja, det vore 15

skönt att veta att åtminstone någon är dummare än jag”, sa hon slutligen och suckade. ”Oroa dig inte. Det här kommer att gå bra”, sa kommissarien och la sin hand på Johannas. ”Gå och samla dig lite i sammanträdesrum tre, så fixar jag ihop gänget.”

Johanna blundade, tog ett djupt andetag och klev ur bilen.

16

KAPITEL 2

Helvete, hur kunde allt ha gått så fel? Han hade ju tänkt på allt, planerat det hela i flera veckor. Han hade ju faktiskt inte haft något val.

Så kom hon.

Men han hade löst det så gott han hade kunnat.

Och ingen hade sett något.

Han var ändå rätt stolt över sig själv. Inte många klarar av att lösa problem i en sådan situation, under sådan stress. Men så är inte heller de flesta så intelligenta som han.

Han log lite för själv. Jo, han hade löst det bra. Onödigt, men bra.

Och så mycket mer jobb. Eller egentligen inte. Bara kortare tid.

Han måste fixa undan alla bevis. Det var bara en tidsfråga nu innan de skulle hitta henne också.

17

Johanna rös till vid tanken på den unga flickan och minnet av den spruckna skallen. Den bleka huden med blod över både ansiktet och de bara armarna. Skrapsåren. Ögonens blinda stirrande.

Johanna Rosling, en ovanligt ung kriminalkommisarie hos Uppsala­ polisen hade en riktig dålig morgon. Inte nog med att hon både var bakfull och trött efter en natt utan en minuts sömn, hon hade valt just denna dag för att tigga till sig sin första ­förundersökning. Sitt val kom hon att ­ångra flera gånger under det närmaste dygnet. En ung k­ vinna hade blivit mördad och J­ ohanna hade blivit i­nblandad på det underligaste och kanske mest pinsamma sätt man kunde tänka sig.

Betongsuggan är en deckare där vi får vi följa kriminal­kommisarie ­Johanna Rosling, hennes mentor och kollega kriminalkommisarie Lars Klever samt övriga medlemmar i den grupp av p ­ oliser som tar upp den intensiva jakten på en ung flickas mördare.

205 www.vistoforlag.se