MILJÖMÄRKT förhållbarläsning
MILJÖMÄRKT förhållbarläsning
Linnéa Larsson
MILJÖ OCH HÅLLBARHET
På OLIKA vill vi värna det hållbara och klimatkloka läsandet. Därför trycks våra böcker på andra sidan Östersjön, i Baltikum, på FSC-märkt papper på ett Svanencertifierat tryckeri. Lite närmare, lite dyrare – mycket bättre!
Böcker ut & in – ut med stereotyper – in med möjligheter!
OLIKA förlag AB 2019 www.olika.nu
Flippa bollen, Linnéa!
Skrivit: © Anja Gatu
Illustrerat: © Johanna Arpiainen
Form: Emili Svensson
Foto: AIK Bandy/Anders Henrikson (Linnéa Larsson)
Tryck: Lettland 2019
Första upplagan, första tryckningen
ISBN 978-91-88613-47-9
inspirerade av Linnéa Larssons barndom
kapitel 1
Högt upp
Linnéa sitter högst upp i björken. Vart hon än tittar sprakar det av färger. Rött, gult, orange.
Utsikten är bra från björken, hon ser ut över den lilla vägen som går från Julias hus på andra sidan backen, förbi sitt hus och fortsätter mot närmsta grannen Monika Zoltan.
Linnéa drar ett djupt andetag. Hon älskar den här tiden på året, hur luften blir kall och på samma gång lättare att andas.
Hon älskar alla färger i naturen, och
att få ta på sig mössa när hon går till skolan om morgnarna. Men mest av allt älskar hon det som snart ska komma, som alltid kommer när luften blir svalare: bandysäsongen.
Så fort Julia kommer hem ska de sticka ner till idrottsplatsen och kolla hur isen ser ut. Linnéa
spanar intensivt mot backen för att se om hon inte kommer snart.
– Om jag inte blinkar på en minut kommer hon efter det, mumlar hon för sig själv.
Linnéa börjar räkna sekunderna samtidigt som hon kämpar för att hålla ögonen öppna.
Nu rör sig något bakom krönet. Men vänta, hörs det inte motorljud också? Linnéa lyssnar spänt. Jo, det är en bil.
– Skit också, säger Linnéa och börjar klättra längre in i trädet. Hon får inte synas. Det är svårt eftersom björkens löv är knallgula och hennes röda jacka lyser genom bladen.
Motorljudet kommer närmare och närmare och saktar ner alldeles intill björken. Linnéa spanar mellan grenarna och ser hur den mörkblå bilen står nästan stilla. Hon vet vem som sitter därinne: Monika.
Bilen stannar och hon kliver ut. Med bestämda steg går hon fram mot björken.
– Hallå däruppe! ropar hon. Jag ser dig nog!
Linnéa svarar inte. Hon kurar ihop sig och försöker göra sig till en osynlig boll.
Men Monika ger sig inte.
– Linnéa! ropar hon. Nu får du komma ner!
Det är livsfarligt att klättra så högt.
Men Linnéa sitter kvar, fortfarande blickstilla. För säkerhets skull blundar hon också. Hon hör hur Monika svär för sig själv under trädet. Det hörs ett skrapande ljud, som om någon försökte ta sig uppför stammen.
Linnéa måste tjuvkika, och mycket riktigt ser hon hur Monika håller om stammen med båda händerna och försöker få grepp med ena foten.
Hon svär högt igen när hon halkar, och Linnéa kväver en fnissning. Monika kommer aldrig att kunna klättra så högt som hon.
Linnéa blundar igen och hör hur det börjar frasa i gräset – det är Monika som går därifrån.
Linnéa väntar på att höra bildörren öppnas och motorn starta. Men billjuden kommer inte.
Istället hör hon ytterdörren till huset öppnas, och mammas röst långt bort. Monika pratar upprört med henne. Linnéa öppnar ögonen igen, och flyttar sig så att hon kan se. Monika gestikulerar vilt medan mamma nickar allvarligt. Plötsligt tittar de båda bort mot björken, och Linnéa dyker snabbt ner bland de gula löven igen.
Så hörs fotsteg igen, åt två håll. En bildörr öppnas, och en motor börjar brumma. Det är Monika som kör iväg. – Linnéa, hörs mammas röst under trädet. Kan du inte komma ner? Måste du sitta i det där trädet hela tiden?
– Ja, det måste jag, svarar Linnéa surt. Jag har aldrig ramlat ner härifrån. Jag är superbra på att klättra.
Mamma suckar. Linnéa vet att hon har rätt, och att mamma också vet det. Den enda som egentligen bryr sig är Monika som är rädd för att Linnéa ska ramla ner, men mamma är väl trött på att hon ringer på hela tiden och vill ha hjälp att få ner Linnéa från trädet.
– Kom ner nu, säger mamma sammanbitet.
Jag orkar inte springa ut hit hela tiden.
Då hörs en tvärbromsning i gruset framför huset. Linnéa rycker till. Äntligen! Det är Julia som sladdar in på sin cykel. Nu får Linnéa bråttom ner. Hon klättrar några grenar, hoppar den sista biten och rusar över gruset.
– Julia! ropar hon och kastar sig om Julias hals, som om det vore evigheter sedan de sågs.
Julia bara skrattar.
– Jag skulle ju bara äta mellis, knäppis, säger hon. Nu drar vi!
Suget i magen
De cyklar snabbt bredvid varandra. Linnéa känner ett sug i magen av förväntan. Snart är det dags, snart är det dags, ropar en röst inuti hennes huvud. Det är inte det att hon inte gillar sommaren – den är kul på många sätt. Men det går inte att jämföra med vintern. Allt är så mycket roligare på vintern. För då får hon spela bandy.
Bandyplanen ligger nära, och när de cyklar och inte har massa skydd och skridskor att släpa på går det snabbt att ta sig dit.
Inte är det läskigt heller, tänker Linnéa när hon sneglar upp mot ödehuset som de alltid måste passera för att komma till planen. På dagen ser det ut som ett helt vanligt hus, men när det är mörkt ute blir det så väldigt kusligt där det ligger helt ensamt i dungen. Då är det lätt att börja tänka på allt skrämmande som skulle kunna gömma sig därinne.
Linnéa ryser vid tanken och susar tacksamt
vidare med cykeln. Än är det ljust ute och hon slipper oroa sig. Åtminstone för stunden.
På håll ser de ismaskinen köra över isen. Fram
och tillbaka, i raka linjer så att hela isens yta täcks av ett tunt lager vatten. Med hjälp av ett kylaggregat kommer det att frysa till is. Det är fortfarande plusgrader ute men planen måste
vara frusen, för snart är det säsongspremiär. De vuxna börjar träna idag, och det är därför Julia och Linnéa har så bråttom.
– Kom, vi sätter oss högst upp! säger Linnéa och klättrar upp på läktaren.
Julia följer efter. Linnéa suckar belåtet.
Härifrån har de perfekt utsikt över hela planen.
– Kolla, det är Ali som kör! ropar hon när ismaskinen vänder upp och kör rakt mot dem.
Linnéa ställer sig upp och vinkar glatt.
Ali vinkar tillbaka.
– Såklart, säger Julia, vem skulle annars köra?
Hon skakar roat på huvudet, men ingenting kan dämpa Linnéas entusiasm. Den här dagen har hon väntat på i flera månader!
Isen börjar fyllas på med ombytta spelare. – Tänk när det är vår tur … säger Linnéa drömmande.
Hon tittar ut över isen. Nu är läktarna tomma. Linnéa börjar fantisera om en fullsatt läktare. Hon ser framför sig att det är final i ExTe-cupen. Ljusdal spelar mot det ryska laget Zorkij, och Linnéa sitter på bänken. Det är oavgjort 4–4 och bara minuter kvar till full tid när tränaren bestämmer sig för att det är hennes tur att komma in. Hon är fortfarande ung och ingen känner igen henne. Men hon vet vad hon kan. Hon byter av Ljusdals mittfältsstjärna och känner styrkan i benen när hon åker ut på isen.
Linnéa läser
av Zorkijs frislag och lyckas sno åt sig bollen.
Hon vänder snabbt upp och inser att hon har i princip hela motståndarlaget mellan sig själv och målet, men inga passningsalternativ framåt.
Linnéa accelererar snabbt och börjar jobba sig igenom motståndarlaget. Hon fintar bort en motståndare, rundar en annan genom att slå bollen i sargen på ena sidan om henne och trampar runt på den andra, fångar lätt upp bollen igen och gör en kroppsfint förbi två stillastående ryska spelare. En av dem slår ut
med klubban och lyckas faktiskt bryta, så att bollen far upp i luften. Linnéa får fatt i den på väg ner, slår till den med klubbladet på volley så att den studsar i isen. Den landar framför henne, och hon har åter kontroll.
Linnéa tittar upp och inser att hon bara har två backar kvar innan hon är framme vid mål.
De kommer mot henne med oroväckande hög fart. Linnéa rör sig ut mot höger i straffområdet.
Hon hör suset som går genom publiken när hon stannar till med en tvär inbromsning, vänder upp mot backarna, tar tre snabba skär, gör en
Dallasfint och sprätter
upp bollen i bortre krysset. Mål!
Hon höjer armarna och gör en målgest framför
Ljusdals supportrar: ”Ljusdals
Lightnings”.
Linnéa Larsson är född 1995 i Hamar i Norge. Hon började spela bandy när hon var tre år gammal. Som 15-åring började hon spela i AIK och har redan hunnit med ett antal SM-finaler, däribland två guld. Linnéa har representerat Sverige i alla juniorlandslag där hon bland annat vunnit VM- och NM-guld. Nu är hon etablerad i det svenska damlandslaget där hon senast 2018 vann ett historiskt svenskt VM-guld på kinesisk mark.
Flippa bollen, Linnéa! är inspirerad av Linnéa Larssons barndom och uppväxt. En del som berättas i boken har hänt på riktigt, medan annat är påhittat. Det är till exempel sant att laget hade världens snällaste vaktmästare och att Linnéa råkade skjuta sönder hans fönster. Dessutom stämmer det att hon är en envis vinnarskalle!
Hela laget kommer åkande och kastar sig över henne i en stor hög. Publiken står upp och vrålar. Plötsligt kan alla hennes namn.
författare illustratör
– Linnéa, Linnéa, Linnéa! ropar de.
– Hallå! Linnéa!
Linnéa rycker till. Det är inte publiken som ropar längre. Det är Julia, som sitter bredvid henne på den kalla träbänken.
– Vart tog du vägen? undrar Julia. Det var som att du var någon helt annanstans.
Anja Gatu är sportjournalist, vilket låter henne kombinera två stora intressen i livet: sport och att skriva. ”Jag har alltid älskat att åka skridskor men visste inte särskilt mycket om bandy innan jag började skriva, eftersom det knappt finns här i Skåne där jag bor. Nu kan jag massor, och hoppas att boken ska inspirera fler att prova bandy.”
Johanna Arpiainen är uppvuxen i Borås men bor nu i Torslunda på Öland. Hon har en lång konstutbildning i bagaget, bland annat har hon studerat Serie- och bildberättarprogrammet vid Högskolan i Gävle. ”Jag älskar att illustrera karaktärer, att ge dem känslor och förmedla ansiktsuttryck. Jag arbetar medvetet med mångfald, och jag älskar olikheter!”
Linnéa rycker på axlarna. – Äh, jag kom bara att tänka på en sak, säger hon, lite sur över att ha blivit väckt ur sin dagdröm precis när hon hade avgjort finalen i ExTe-cupen.
Ali har spolat färdigt och kör av isen. Den stora borsten som spolar isen höjs när han kör av planen och ner på asfalten, och snart tar de första A-lagsspelarna sina premiärskär ut på isen. Den är fortfarande lite blöt och ser hal ut.
Linnéa kan höra de svischande ljuden av slipade skridskor som möter nyspolad is ända upp på
