9789188503510

Vi tas med i en parallell historia där vi dels får följa hästen MAD från hennes födelse och framåt, dels hur en ung flicka, Magdalena, finner sin väg i livet. Med stor charm förmedlar författaren sitt genuina och äkta intresse för hästar och deras inverkan på oss.

På resan bjuds vi på målande beskrivningar av miljö och fenomen med sådan lätthet och flyt i språket att man gärna sträckläser boken! Jag rekommenderar den starkt, för ung såväl som gammal!

Camilla Altvall

ISBN 978-91-88503-51-0

9 789188 503510 >

De kallade mig MAD

10 kronor för varje såld bok går till SHV:s verksamhet

CAMILLA M’KENNA Camilla M’Kenna

Ett föl med mediala gåvor föds – Madonna Bay. Du får följa hennes uppväxt, tankar, känslor och magiskt transformerade bilder till andra i hennes omgivning. Boken handlar om kärlek mellan häst och häst, männi­ska och människa, häst och människa. Konflikter, glädje, sorg och dramatik i skön blandning och slump­artade trådar som vävs samman. Jag som inget kunnat om hästar tror nu att jag kan allt om dem! Haha ...

Birgitta Bjurman

De kallade mig MAD

8.

Strävt, taktfast och alldeles underbart lugnande. Fyllt med ömhet och kärlek. En varm tunga som om och om igen slickar min panna och nosrygg. Svepande tag, uppifrån och ner, uppifrån och ner. Detta kommer jag alltid att bära med mig. Efter en evighet av ömhet, från den som slickar mitt ansikte, försöker jag förgäves att resa mig. På ben som inte verkar tillhöra mig, eller någon levande varelse överhuvudtaget för den delen, så vingliga och fel isatta känns de. Med nosen som stöd i marken som ett femte ben – där de andra egentligen inte gör någon som helst nytta – strävar jag på nytt för att komma upp. Anspänningen i magen och nosens tryck mot marken gör inget för att ta bort den hjälplösa känslan av att de här lealösa pinnarna – som ska vara mina ben tydligen – på nytt glider ifrån mig. Jag ligger åter i en hög på marken. Besvikelsen, som är på väg att välla in över mig, bryts på ett ögonblick av en enorm doftexplosion in i min näsa. Det kommer från den våg av vita kronblad min nos skjutit ihop framför sig vid mitt fall. Det är den mest ljuvliga och söta doft och jag ler där jag ligger i en hög. En rörelse i ögonvrån får mig att vrida på huvudet och jag ser en kort svart hårbeklädd stump som rör sig hit och dit. Jag spärrar upp ögonen och lägger huvudet lite på sned. Vad är det för någonting? Så når känslan fram till mitt medvetande och jag viftar ytterligare lite kraftigare. Ha! En svans! Jag har en svans! Jag skrattar högt och blir enormt belåten med att jag har fått en sådan finurlig sak. Jag rör den kraftig upp och ner några gånger och ser roat på. Med en gång finns det mängder av ansikten runt omkring mig och jag flyttar mina ögon till vart och ett av dem. Alla ler och alla ser så vänliga ut. Ett ser särskilt bekant ut, Märtas! Jag vet att hon är den som svarade mig med bilder. Jag nickar mot henne. Hon iakttar mig noga och nickar tillbaka. Ett annat ansikte

30

känns som en del av mig. Jag vet instinktivt att det är ansiktet som hör till tungan. Tungan som så ömt slickade mig i pannan nyss. Min mor!

En knuff i baken får min nos att skjutas djupare in i vallen av körsbärsblom och eftersom jag just då andas in drar jag med mig ett av dessa in i näsan. Förskräckelsen av den kittlande känslan i näsan tillsammans med knuffen i baken, får mig på något vis att kunna resa mig. Där står jag nu på ben som så smått börjar kännas som en del av mig. Alla ansikten omkring mig jublar. När jag sekunden efter ramlar ihop igen skrattar de vänligt med mig. Att försöka se mig omkring samtidigt som jag försöker att hålla balansen är uppenbarligen för svårt ännu. Jag skrattar jag också och så provar jag att resa mig igen. Det går!

Jag vet inte hur lång tid det tar mig att komma underfund med att gå, än mindre att springa och hoppa, men jag upptäcker snabbt den underbara känslan av att alla delar som är fästa i mig är jag. Det gör mig stolt.

De fungerar, känns som ett och håller ihop. Jag kan göra vad som helst.

Och den där stumpen är min stolthet. Min svans gör att jag känner mig som en prinsessa och jag håller den högt, högt i luften. Den härliga känslan av vinden som rör håren i stumpen när jag springer, får mig att känna mig minst lika stor som mor. Åh, vilken lycka att få födas med svans! Jag ser på mina mörka bruna ben och min svarta svans, och jag tycker att det är den stiligaste kombinationen som finns. Märta säger till mig att jag har ett vitt ansikte och att jag ser ut som en ängel. ”Min fina ängel” säger hon.

Jag känner mig stolt när jag hör hur de andra pratar om hur ovanligt mitt ansikte är. Att en så mörkt brun häst som jag har en så bred bläs att den innesluter ögonen också, det händer inte ofta verkar det som. Vem kan ha haft de anlagen med sig undrar de.

Jag har ingen aning om vad de menar, men jag gillar att jag är ovanlig.

Det känns mer speciellt än ”vanlig”, även om jag inte riktigt förstår det ordet heller än. Den här känslan upptar all min tid och allt mitt intresse, förutom min mors outtömliga ömhet tills … jag upptäcker mat! Jag ler när min mor och Märta, om och om igen buffar mig mot maten i juvret.

Jag vet att det är en överraskning jag kommer att gilla. När jag väl förstår

31

vad de menar och jag diar för första gången, fylls jag liksom av en inre frid och kraft. En överraskande vind från inuti mig istället för utanför gör att jag nästan gör en piruett av förvåning. Jag undrar varifrån ljudet, som plötsligt hörs nära min bakdel, kommer. Och varför känns det som att jag sjunker ihop lite, samtidigt som jag är som en raket, med ännu mer kraft än för en sekund sedan? De andra skrattar högt åt mina funderingar och börjar själva att fisa. De förklarar att det heter så, fisa. Vi har en underbar jakt på varandra och fisar en lång stund. Det är roligt. En gul valack, Chill Out Champion – kallas för Chilli – lär mig till och med hur man gör när man sträcker på sig, och sedan fiser just som man är i yttersta läget av stretchen. Märta och min mor läxar upp honom lite för att han lär en flicka sådant redan första dagen av hennes liv. Men jag är lycklig som en fjäril och kommer alltid att bära detta med mig. Framförallt eftersom det ger mig förståelse för min kraft inom mig, via avspänning.

Jag övar på mina ben, jag jagar min egen svans och jag springer titt som tätt tillbaka till mors sida och maten. Det känns som det absolut bästa man kan uppleva i livet. Det är som om allt är i limbo. Solen skiner och gräset smeker mina ben, jag är stark och lycklig med de mina omkring mig. Jag ser fåglar segla på luftströmmarna uppe i luften, och humlor som jag kolliderar med tumlar runt i luften innan de kan fortsätta sin färd framåt. Allt som finns på marken är också spännande. Myror och skalbaggar och inte minst gräset. Gräset som rör sig som om det också flyger, men utan vingar. Allt är magiskt och allt är så rätt. Äkta. Jag lär känna mig själv genom det som finns omkring mig här. Lär mig ”mig”, genom det jag tänker och känner när jag ser det.

Jag är upptagen av att ta in allt jag ser och det känns som att det byggs molnbankar i mitt huvud. Märta säger att det är minnen som skapas. Det låter roligt. Minnen. Jag ser en stor ”en” som är bara min, när hon säger det; med vita fluffiga moln som svävar omkring den. Snyggt.

32

9.

David tar på sig ett par solglasögon som han plockar upp ur ena jackfickan och sedan rullar de iväg. Magdalena slår benen tätt intill Davids, så att de pressas samman. Det är en ren instinkt, så van är hon vid hur man bör sitta för att underlätta för föraren. David rör inte en min, men hans rygg rätas ut lite och han verkar med ens något större framför henne. Magdalena blir självmedveten när hon inser hur tätt intill varandra de är och lättar något på trycket från sina lår, men inte helt. Man måste självklart fortfarande sitta rätt. Hur annars? Händerna håller hon på var sin sida av sätet och kroppen vilar nära, men inte helt på Davids rygg. Hon njuter av turen och landskapet. David kör bra; inte försiktigt precis, men definitivt inte vårdslöst. Det märks att han är van och att han trivs med att sitta där.

Magdalenas vattenfyllda ögon torkar och snart ler hon ett brett leende.

Ah, vilken tajming också, tänker hon. Precis vad jag behöver innan ridningen. Något jag känner mig hemtam med.

David svänger in på en avtagsväg där det står: Stall Höstena – Turridning och Ridlägerskola. Efter en kilometer kommer en ny avtagsväg, denna gång åt vänster, och de kör en knapp kilometer till. Magdalena inser att David inte bara ger henne skjuts en bit på vägen som han sa, han kör henne hela vägen. När han sätter ner foten och slår av motorn vid en idyllisk trädomgiven liten grusplan med en parkeringsskylt, klappar Magdalena honom uppskattande på armen. Sedan väntar hon och ser så att han har hojen i balans mellan sina båda fötter innan hon hoppar av. Hon drar av sig hjälmen och sträcker fram den. Ögonen formligen sprutar glädje och leendet ryms inte i hennes ansikte. David, med solglasögonen fortfarande på sig, drar ner dessa på näsan. Han tittar fascinerat på henne, förändrar

33

hela sitt eget ansiktsuttryck från ett ganska beslutsamt – om än nöjt – utseende till att mjukna och fyllas ut när han också ler. ”Denna dagen ett liv”, säger han samtidigt som Magdalena säger: ”Tack för skjutsen. Du kör himla bra. Det var helt underbart att åka!

Va, förresten? Hahaha, ’denna dagen ett liv’?” Magdalena känner så väl igen Saltkråkan och farbror Melkers replik, men David har levererat den med ett helt annat tonfall och därmed innebörd. Hans tunga gav orden en lätthet; och glöd av livsglädje, jämfört med farbror Melkers uppgivna och trötta replik. Varje gång som hon hädanefter kan komma att höra de orden tillsammans, är det David och hur han ser ut nu, som kommer att vara det hon tänker på, inser hon. Det som kommer att stanna med henne. ”Japp. Man ska leva varje sekund, eller hur? Denna dagen är vårt hela liv. Fräckt på något vis. Tack, själv. Bara skoj. Här är fint förresten.” De tittar sig runt omkring medan Magdalena bara kan säga ett förvirrat ”humm” som svar på vad han sa. Äntligen någon som släpper fram lite filosofi i vardagen. Det är hon inte bortskämd med.

Längre bort syns ett lågt boningshus. Brunt, med gistna plankor och en sprucken smutsig vit skorsten där det kommer lätta rökslingor ifrån.

Och doften av hembakt bröd. Till höger om boningshuset ligger ännu en låg brun byggnad, men den är nymålad och ser betydligt mer tilltalande ut än det första huset. Det känns som en bra plats. Bra mojo här, tänker Magdalena. Hon har hört om att en del som har hästar är mer intresserade av sina djur än sig själva och att de städar och fejar stallet jämt och samt, men sällan sitt eget hus. Och att de matar sina hästar före sig själva.

Hon känner instinktivt att detta är ett sådant ställe och hon blir ännu lite lättare om hjärtat. Vilken skillnad mot de stöddiga tjejer hon träffat i plugget som ridit sedan de var små. De verkar inte ha en rynka av sådant tänk. Bakom träden där de står ser Magdalena en liten paddock och känner hur magen fladdrar till lite. Där ska hon sitta upp för första gången!

34

Enorma hagar breder ut sig bakom stallet och boningshuset, och långt bort tycker hon sig se en kvinna gå mot hagen. ”Så du ska rida här eller?” undrar David. ”Inga fancy ridbyxor som alla tjejer har?” Hans ögon leker och Magdalena tycker sig upptäcka både en viss besvikelse över att inte ha fått se hennes rumpa i ett par tajta byxor, och en respekt över att hon inte klär sig som andra. Hon tittar ner på sina urtvättade gröna lottabyxor och hennes egna ögon glittrar när hon tittar upp. ”Nä, de är såå obekväma, du har ingen aning. Fatta bara.” Davids panna rynkas när han förvånat tittar på henne. Magdalena skrattar högt nu.

Avspänt. Det känns bra att vara omkring den här killen. Lätt att vara sig själv. Omöjligt att inte vara det faktiskt. ”Nä, jag skämtar bara. Har inte den blekaste om de är bekväma eller inte för jag har inga. Har aldrig ridit förr. Byxor utan sömmar, sa de när jag bokade och de här är det närmsta jag kunde komma, haha. Snygg färg eller hur?” Hon gör en modellpose och David nickar fundersamt. ”Framförallt kombinationen lila och grönt är … ovanlig. Not a classic.” Han verkar både allvarlig och retsam och Magdalena känner hur hon rodnar igen. Han har lagt märke till hennes tröja på bussen. ”Allt klär en skönhet, sa alltid farsgubben”, fortsätter David och blinkar åt henne. ”Förbered dig på ont i röven då, om du ska sitta på en häst för första gången i ditt liv. Hur länge ska ni ut?”

Magdalena tittar på handleden, där ingen klocka finns. Skit också, den glömde hon. Hon drar upp mobilen ur fickan och ser att klockan är 09.17.

De skulle ses klockan tio och sedan rida ut 11.00 och komma tillbaka 13.00. Hon svarar: ”Två timmar. Elva till tretton.”

David vrider om nyckeln på hojen och tittar på klockan där. Han visslar. ”Snacka om att vara i tid.”

Magdalena skrattar till och hummar, andas ett försök till ett norrländskt ”chchuu” och väntar på en dräpande replik till från David. Hon har ännu inte lärt sig bemästra ljudet. De här uppe drar liksom in luft bara i munnen medan de får ur sig ett relativt kort ljud, medan hon alltid

35

drar in luft hela vägen ner i magen och inte alls får till det. David svarar inte först utan tittar bara ingående på henne. Magdalena känner sig manad att säga något själv: ”Jag planerade att gå, remember. Sjyst av dig att låta mig åka med.” ”Sjyst passagerare, så tack själv. Gott att slippa ha en extra ryggsäck på sig. Som när nån hänger på en med all sin vikt. Du följde bra med i kurvorna.”

Magdalena bara nickar. Hon vet. Av Davids blick på hennes händer kan hon avgöra att han funderar på varför hon inte höll om honom, utan i sätet istället. Han säger inget om det däremot, bara: ”Du är definitivt inte från Västerbotten.” Magdalena skrattar och säger: ”Inte du heller. Väl?” ”Nja, bott här ett tag nu så. Jag är inte från någonstans egentligen. Jag är där jag är.” Det låter lite kryptiskt, men Magdalena vågar inte pressa mer. Det känns som att han inte vill prata om det. Själv säger hon: ”Jag är från Västergötland. En liten ort bara, Öresten. Den ligger utanför Skene?

Tygriket du vet, Kinna och alla de andra?” säger Magdalena trevande. ”Aou, okej. Coolt.” En liten paus och sedan: ”Ingen aning vad du snackar om. Trevligt, detta, men jag måste sticka. Ska träna lite, bestämt med en polare …”, svarar David dröjande utan att starta hojen. ”Vad tränar du?” undrar Magdalena, mest för att hålla honom kvar en stund till. ”Jag lirar hockey, men idag är det gymmet. Hinner inte sen. Kör till Ume framåt eftermiddan.” David håller Magdalenas blick en stund, sedan vänder han sig om och vrider nyckeln fram och tillbaka i tändningslåset.

Startknappen får ett lätt tryck och motorn spinner igång. Hans maskin låter verkligen härligt, tänker Magdalena. ”Umeå?” undrar hon högt och tänker att det måste var 13-14 mil dit.

Vad finns i Umeå? En flickvän? ”Har mitt plugg där. Det är föreläsningar hela dan i morrn.” ”Ah, okej. Vad läser du?” ”Läkarlinjen. Ska bli kirurg tänkte jag. Blir Linköping eller Örebro sen, när jag har specialistdelen kvar. De är bäst.”

36

”Hur länge pluggar man då? Väldigt länge antar jag. Själv läser jag på vård- och omsorgsprogrammet, men har inte bestämt mig för vilken riktning jag vill ta sen efter det. Färre år än till läkare i alla fall.” Magdalena är imponerad. Hon försöker dock tappert att inte visa det. Än en gång får hon en knäpp på näsan. Man inte ska döma folk efter hur de ser ut.

Hon hade absolut inte trott att David pluggade till läkare. Mekaniker kanske. Så dumt av henne. Bara för att han kör hoj och är klädd i svart och är intresserad av motorer? Som om han kunde läsa hennes tankar säger David: ”Om jag inte läste till läkare skulle jag nog välja bågar. Att meka med en hoj är lite som att operera. Ibland i alla fall. Speciellt om man har en Honda.” Den retsamma tonen är tydlig och när Magdalena försöker hitta något dräpande svar, men misslyckas och börjar skratta, sådär utan broms, så lägger David till: ”Nä, skämt å sido, Honda är riktigt bra hojar.

Har faktiskt tänk provköra en i veckan. Och det är fem och ett halvt år, arton månader AT och sen fem år till på specialistlinjen. Tar en stund.

Hm. Då är vi båda inom samma gebit då. Där ser man … Du får bli min operationssköterska sen när jag är klar. Fast då är jag gammel och gråer och du är inte intresserad.” Magdalena lyfter på ett ögonbryn, skrattar hjärtligt och säger: ”Nja, det är nog inte så lyckat. Såvida du inte är grym på handboll?”

Nu är det Davids tur att lyfta på ögonbrynen: ”Handboll?” ”Ja du vet, så du kan fånga den njure, eller vad det nu är, som jag kastar till dig.” Magdalena skrattar högt, men blir högröd när hon inser att han kanske tar henne på allvar. Hon skulle aldrig i sitt liv få för sig att bete sig så arrogant mot någons inälvor. Det är bara det att hon hört en av mammas väninnor prata om att det förekommit just sådant på sjukhuset där hon arbetar. Och Magdalena kan riktigt se sig själv och David på var sin sida i en operationssal leka ”ett skepp kommer lastat” med ett organ. Inte för att bete sig skamlöst mot patienten, utan för att fylla det nya organet med så mycket positiva emotioner och äventyr som möjligt. Så att det vill bli kvar i den nya kroppen det ska in i. Ibland vet hon ärligt talat inte hur hennes egna tankar funkar. David börjar gapskratta och håller sig för

37

magen. Flämtande säger han: ”Det väntade jag mig inte. I’m game. Allt för att ge en människa en så stor chans som möjligt till ett nytt liv. Med äventyr inbyggt. Och samtidigt få lattja lite på jobbet. Med en snygg tjej i uniform dessutom.” Och lite smått flörtigt, men ändå förmanande: ”Men ett hjärta leker man inte med min unga dam.” Magdalena kommer abrupt av sig i sina egna inre förmaningar. Hon skäms nu. Men han tänkte i alla fall också på något positivt med ”handbollskasten”! Och sa han just att hon är ”snygg”? David tillägger: ”Det är det jag säger, vägen till en mans hjärta är en flickas skratt. Och att hon inte är förutsägbar.” Han nickar åt henne med en svårtydbar blick – menade han allvar just nu, eller skämtade han, undrar Magdalena – drar ner visiret på hjälmen och drar från gården. Inte i ett moln, med sprutande grus så som hennes bröder och deras kompisar skulle ha gjort, utan bara med något ökat gaspådrag och en tydlig självsäkerhet.

38

Vi tas med i en parallell historia där vi dels får följa hästen MAD från hennes födelse och framåt, dels hur en ung flicka, Magdalena, finner sin väg i livet. Med stor charm förmedlar författaren sitt genuina och äkta intresse för hästar och deras inverkan på oss.

På resan bjuds vi på målande beskrivningar av miljö och fenomen med sådan lätthet och flyt i språket att man gärna sträckläser boken! Jag rekommenderar den starkt, för ung såväl som gammal!

Camilla Altvall

ISBN 978-91-88503-51-0

9 789188 503510 >

De kallade mig MAD

10 kronor för varje såld bok går till SHV:s verksamhet

CAMILLA M’KENNA Camilla M’Kenna

Ett föl med mediala gåvor föds – Madonna Bay. Du får följa hennes uppväxt, tankar, känslor och magiskt transformerade bilder till andra i hennes omgivning. Boken handlar om kärlek mellan häst och häst, männi­ska och människa, häst och människa. Konflikter, glädje, sorg och dramatik i skön blandning och slump­artade trådar som vävs samman. Jag som inget kunnat om hästar tror nu att jag kan allt om dem! Haha ...

Birgitta Bjurman

De kallade mig MAD