FÖRLAG AB
Böcker ut & in – ut med stereotyper – in med möjligheter!
OLIKA förlag AB 2017 www.olika.nu
Modigt med Vilma och Loppan Samlingsvolym!
Skrivit: © Anneli Khayati
Illustrerat: © Mikael Sjömilla
Form: Emili Svensson
Tryck: Lettland 2017
Första utgåvan, första upplagan
ISBN: 978-91-88347-44-2
Text: Anneli Khayati
Bild: Mikael Sjömilla
Det här är Vilma. Hon bor i Kråkebo.
Att bo i Kråkebo är bra, tycker Vilma.
Det är så där lite lagom stort. Här finns gula kiosken och skolan. Och här bor
Loppan som är en jättebra kompis.
Det är så bra med kompisar tycker Vilma och allra bäst är Loppan.
Loppan är så påhittig. Hon är både busig och modig. Nästan alltid hittar hon på nya och roliga lekar.
Ibland är de bara Vilma och Loppan, men oftast är de ett helt gäng som leker.
Det finns nästan
ingenting som Loppan inte vågar göra eller som hon är rädd för.
Om de inte räknar med tant Sturesson då, förstås.
Alla barn i Kråkebo är rädda för henne. Hon
är alltid så sur och arg. Därför kallar de henne för tant SURESSON istället.
Tant Suresson bor i ett av husen på vägen till gula kiosken. Det är dumt. För på lördagarna, när Vilma och Loppan ska handla godis, måste de gå förbi hennes hus.
– Det måste vara tråkigt att alltid vara så där arg och sur, säger Vilma. – Ja, hon äter säkert tio citroner till frukost varje morgon, tror Loppan.
– Hon var säkert sur redan när hon var liten, säger Vilma. ”Lilla sura tant Suresson. Kan
du inte försöka vara lite glad nu”, sa de säkert till henne.
När Vilma och Loppan tänker på tant
Suresson som en sur liten bebis skrattar de så mycket att de nästan ramlar omkull.
– Håll i dig, för nu kör vi! hojtar Vilma.
Loppan hoppar upp på Blixten och tar ett hårt grepp om Vilmas midja.
Blixten är Vilmas rullstol. Den kan köra väldigt fort.
Vilma och Loppan åker bort mot gula kiosken.
De skyndar sig förbi tant Suressons hus. På
vägen möter de några äldre barn från skolan
som åker skateboard. En av dem tittar på
Vilmas rullstol och säger:
– Kolla vilken cool! Men, varför sitter du i den där?
– Mina ben är inte
så starka, svarar
Vilma vant.
– Men hon har en stark rullstol, säger
Loppan snabbt. Så
det är bäst att ni
flyttar på er!
Vilma ökar farten.
Sedan skriker de så
högt de bara kan:
– Här kommer vi!
Akta er så att vi inte kör på er!
Vilma är sjuk. Hon har hostat och snorat i en hel vecka nu. En riktigt långsam och trist vecka.
Böckerna i bokhyllan är redan utlästa och alla dataspelen har hon tröttnat på för länge sedan.
Det är tråkigt att inte ha någon att leka med, tycker Vilma. Att behöva vara ensam.
Ibland brukar Vilma tycka att det är skönt att vara själv. Att sitta tyst och tänka. Då brukar hon fantisera om alla olika planeter som finns, eller om det kanske finns levande varelser någon annanstans. Och hur de i så fall skulle kunna se ut.
Men nu har Vilma funderat klart. Nu vill hon verkligen bli frisk igen.
Vilma har längtat. Längtat efter att hon och
Loppan ska leka spioner och smyga på alla lärarna.
Längtat efter att få leka pirat och skrämma hela
skolgården med otäcka sjörövarskrik.
Häromdagen fick Vilma ett kort från Loppan:
Bli frisk fort, kompis!
Puss i pannan.
På kortet hade Loppan ritat en hund med röda
solglasögon. Den såg alldeles galen ut!
Precis så galen som Loppan kan vara ibland.
Och i går ringde Loppan och berättade att hon
skulle följa med Malla till ridskolan. Det lät också helt galet och väldigt konstigt. För hästar
är det enda som Loppan är riktigt rädd för.
Vilma är äntligen tillbaka i skolan
igen och det är dags för dagens första rast.
– Kom, Loppan! Vi kan väl leka häst? Du kan vara Silverfot så är jag Solo, säger Malla ivrigt och drar i Loppan.
– Men …, säger Loppan och ger Vilma en snabb blick.
– Men kom någon gång då! ropar Malla.
Malla tar Loppan hårt i ärmen och sedan springer de snabbt ut på skolgården. Vilma står kvar. Hon förstår ingenting. – Hoppla, hoppla! klingar Mallas röst högt.
Ute spelar några klasskamrater fotboll. Men Vilma åker bort till Malla och Loppan.
– Får jag vara med? undrar Vilma. – Ja, okej då, svarar Malla utan att titta åt Vilmas håll.
Malla går i samma klass som Vilma och
Loppan. Hon älskar hästar och kan nästan allt om dem. Hon är en sådan som vågar rida på de största hästarna och som vet att du måste vara både tuff och bestämd för att få en häst att lyda.
Vilma och Loppan är på väg till skolan.
De har bråttom.
Ibland kör Vilma så fort med Blixten att Loppan blir tvungen att småspringa.
I dag ska det nämligen börja ett nytt barn i klassen.
– Kul med någon ny, eller hur? säger Loppan.
– Ja. Undrar vad det är för någon, funderar Vilma.
– Hoppas att det är någon som är rolig och som kan några nya, knäppa Bellmanhistorier, säger Loppan.
– Jaa, det vore bra! skrattar Vilma.
I går kväll hade Vilma svårt att somna. Hon funderade jättemycket på den nya kompisen.
Hon låg och tänkte på hur det skulle kännas att komma ny till en klass där alla redan känner varandra.
Du måste nog vara ganska modig om du ska byta skola, tänkte hon för sig själv.
– Det här är Sigge, säger läraren.
Bredvid honom står någon med lockigt hår och stora, mörka ögon. Sigge ser glad ut och verkar inte alls vara blyg eller rädd.
– Du har fått en plats vid det röda bordet, säger läraren och
visar Sigge var han ska sitta.
– Hej, säger Sigge. Jag ska visst sitta här.
– Hej! svarar Vilma och Loppan nästan i mun på varandra.
– Vi håller på att läsa om rymden just nu, säger Loppan.
– Åh, jag kan faktiskt ganska mycket om rymden och planeter, svarar Sigge ivrigt.
– Vilma är också superbra på rymden, säger Loppan.
– Vad kul, säger Sigge och ger Vilma en snabb blick. Sedan sätter han sig vid sin plats.
– Du är ju alldeles röd i ansiktet, viskar Loppan förvånat och knuffar Vilma i sidan. – Äh, det är jag väl inte alls det, viskar Vilma argt tillbaka.
På rasten vill alla i klassen leka med Sigge. En
del skrattar åt precis allt som han säger.
Sigge berättar att han har bott på en bondgård tidigare, med hästar och kor.
– Jag är jättebra på att rida, säger Malla stolt.
Jag är den enda i hela klassen som kan det!
– Jaha, svarar Sigge. Där jag bodde förut kunde nästan alla rida.
Malla ser lite förvånad ut. De flesta i klassen brukar tycka att hon är så modig som vågar rida.
Men Sigge verkar inte tycka att det är något särskilt med det.
– Jag tycker också om hästar, säger Sigge till Malla.
Vi kanske kan rida tillsammans någon gång?
– Ja, det vore kul! svarar Malla.
författare illustratör
Anneli Khayati
bor i Stockholm och debuterade på OLIKA med böckerna om Vilma och Loppan, som nu samlats till en bok. Tanken med serien är att skapa böcker som alla barn på olika sätt kan spegla sig i. Teman som mod, vänskap och kärlek intresserar de flesta, och att Vilma sitter i rullstol blir en extra bonus för de barn som också gör det. ”Jag saknade böcker där barn fick vara barn oavsett om de använde ben eller hjul för att ta sig fram.”
Mikael Sjömilla
står nu bakom illustrationerna till fem härliga titlar på OLIKA och jobbar till vardags som kommunikatör och grafisk formgivare på Handelsanställdas förbund. Han tecknar även för bland annat Kamratposten och är utbildad och verksam som fotograf och konstnär med många utställningar bakom sig. Mikael ger sig gärna på olika stilar och tecknar allt från serier till att måla med akvarell.
OLIKAs serie med lättlästa böcker. Passar barn som börjat läsa och finns i tre steg:
SILVERDELFINEN 1: Korta meningar. Lite text per sida.
SILVERDELFINEN 2: Lite längre meningar och mer text per sida.
SILVERDELFINEN 3: Lite mer utmanande ord och ännu mer text på varje sida.
Denhärbokenär Silverdelfinen3!
Vilma och Loppan spelar fotboll när bollen far rakt in i arga tant Sturessons trädgård. Nu krävs mod!
När Vilma kommer tillbaka efter att ha varit sjuk är inget som det brukar. Plötsligt gör Loppan en massa nya saker. Ska de inte göra saker tillsammans mer?
Sigge är ny i klassen och gillar rymden precis som Vilma gör.
Vilma blir alldeles varm i kroppen när hon är med Sigge. Är det kärlek hon känner?
OLIKAs serie med lättlästa böcker passar barn som börjat läsa.
3
Lite mer utmanande ord och ännu mer text på varje sida.
Pst! Funkar utmärkt som högläsning också!