9789187593956

SAMLADE DIKTER

karin BOYE

SAMLADE DIKTER

Karin Boye

SAMLADE DIKTER Moln (1922) Gömda land (1924) Härdarna (1927) För trädets skull (1935) De sju dödssynderna och andra dikter (1941, postumt)

Copyright © 2019 Mimer bokförlag, Göteborg www.mimerbokforlag.se ISBN 978-91-87593-95-6 Tryckt hos LaserTryck i Stockholm 2019

INNEHÅLL MOLN 9 MOLN 11 EN BUDDHISTISK FANTASI 11 NATTSKÄRRAN 11 TILL EN SFINX 12 IDEA 12 AFTONBÖN 13 VÄGSKÄL 13 DET BÄSTA 14 MORGONSÅNG 14 TIDIG VÅR 14 EN MÅLARES ÖNSKAN 15 TILL EN OKÄND EFTERKOMMANDE 15 INÅT 15 BARFROST 16 VÅRENS VÄNTAN 16 ÖNSKENATT 16 O EN KLINGA … 17 DU 17 MORGON 17 DRÖM 17 TILL SKÖNHETEN 18 MINNE 18 FÖRMANINGEN 18 TILLFRISKNANDE 19 PORTARNA 19 HEMLÖS 20 OM DETTA LIVET ÄR DET ENDA … 20

SMÅ TING 20 RÄDDAD 21 UPPVAKNANDE 21 FÖRKLARING 21 DU ÄR MIN RENASTE TRÖST 21 LÖNNEN 21 DRÖMSYN 22 GUDARNA 22 TILL CAROLINA REDIVIVA 22 ÄNGSLAN 23 VIA MEDIA 23 VINTERNATT 23 TROLLBUNDEN 24 DET NAMNLÖSA 24 BED OM ETT 24

GÖMDA LAND 25 ELEMENTARANDAR 27 TÖRNET 27 SOMMARDAG 27 VÄGEN HEM 28 TILL HAVET 28 RÄTTESNÖRE 28 STJÄRNORNA 28 DEN OKÄNDA 29 VÄL DEN SOM GUDAR HAR 29 TILL EN DIKTARE 29 DEN STORA SKARAN 30 LÄR DIG TIGA 30 DE OSYNLIGA TINGEN 30

TILL SÖMNEN 31 NYA VÄGAR 31 OSKADD 31 VÅRVISA 32 STJÄRNORNAS TRÖST 32 KVÄLLSTILLA 32 SEGERN 33 BARNET 33 KÄLLVATTNET 33 DU SKA TACKA 33 GAMLEFAR 34 NÅGRA HJÄRTAN ÄR SKATTER … 34 I KVÄLL HAR HIMLEN INGEN SKRUD 34 VANDRAREN 35 ÖNSKAN 35 TILL EN VÄN 36 BRINNANDE LJUS 36 SÅNGER OM ÖDET 37 ASAR OCH ALVER 37 TRÄDET 39 SKÖLDMÖN 40

HÄRDARNA 41 TILLÄGNAN 43 JAG MISSTROR … 49 I MÖRKRET 49 AV TVÅNG 49 TILL SKUGGAN AV EN VERKLIGHET 50 DE BÅDA ÄTTERNA 50 SVALORNA 51 TILL NÅGON SOM ÄR MYCKET UNG 51 JAG VILL MÖTA … 51 FRÅN EN STYGG FLICKA 52 STJÄRNORNA VÄXER OM VÅREN … 52 TORKEL TYRE 53 KLOCKSPELET 54

DE DÖDSDÖMDA 55 MANNEN UTAN NÅD 55 SIMSON SJUNGER, NÄR HAN FATTAR OM TEMPLETS PELARE: 55 STJÄRNAN 56 GRÄSETS SÅNG 56 HAVET 56 I RÖRELSE 57 ÖVER DEM SOM STUPAT I FÖRTID 57 Fr. Nietzsche: STJÄRNSÅNG 58 Fr. Nietzsche: EN KÄRLEKSFÖRKLARING 58 R. Kipling: TRONER OCH FOLK OCH STÄDER … 58 Walt Whitman: GRUNDEN FÖR ALL METAFYSIK 59 DEN FALLANDE MORGONSTJÄRNAN 60 VÄRLDEN ÄR DRÖMD … 60 VÄRLDENS HJÄRTA 60 FÖRDÄRVAREN 61 STENARNA 61 VI SÖMNIGA BARN 61 DE GÅNGNA DAGARNA 62 VATTNETS BARN 62 LILITHS SÅNG 62

FÖR TRÄDETS SKULL 65 INGENSTANS 67 VALBORGSNATT 67 NI ROPAR PÅ MÄNNISKOR 68 KERUB 68 DEN STUNDEN 68 NATTENS DJUPA VIOLONCELL 68 JA VISST GÖR DET ONT 69 EN STILLHET VIDGADES 69 DU ÄR FRÖET 69 KUNDE JAG FÖLJA DIG 70

BLONDA MORGON 70 MOGEN SOM EN FRUKT 70 AVSKED 70 NU VET JAG 71 MIN HUD ÄR FULL AV FJÄRILAR 71 TRÄDET UNDER JORDEN 72 ÖGONEN ÄR VÅRT ÖDE 72 BEKÄNNELSE 73 BÖN TILL SOLEN 73 UNGA VILJOR VINER 74 PORTEN 74 IDYLL 75 FÖR DEN STORA FÖRÖDMJUKELSENS TIMME 75 BÅL 75 OSÅRBAR 75 KUNSKAP 76 MARTALL 76 MUNNARNA 76 HAVSBÖN 77 DEN VÄGEN ÄR SMAL 78 ÖKENVANDRAREN 78 DIN VÄRME 79 LEGEND 79 EVIGHET 80 FRAGMENT AV ALKMAN 82 Goethe: SALIG LÄNGTAN 82 Rilke: ÄNGELN 82 Rilke: DEN SISTE GREVEN AV BREDERODE RÄDDAR SIG UNDAN TURKISK FÅNGENSKAP 83

DE SJU DÖDSSYNDERNA 85 DE SJU DÖDSSYNDERNA 87 EN FORM ÄR JAG 93 ODYSSEVS VID MASTEN 93 VAR TYST. HA TILLIT 94 TRÄDEN 94

HUR KAN FÖRTRÖSTAN LEVA? 95 JUL 1939 96 MÄNNISKANS MÅNGFALD 96 VI SOM INTE VÅGAR SE 97 STRAFFÄNGELN TALAR 97 FRÅN DIG STAL DE TANKEN 97 DRYCKESOFFER 98 MYRVANDRARE 98 Nietzsche: DEN NYE KOLUMBUS 98 BLOMMAN BITTERHET 98 ALDRIG ÄR SKOGEN LYCKLIG SOM NU 99 VILDAPEL 99 NU ÄR DEN VÄLDIGA VÄNTANS TID 100 HUR KAN JAG SÄGA … 100 TILL DIG 100 MIN STACKARS UNGE … 100 DU ÄR MIN SJÄLS UPPSTÅNDELSE 100 MÅNGA RÖSTER TALAR 101 DIN RÖST … 101 ALLTING RYMMER DU … 102 LINKÖPINGS DOMKYRKA 103 PROLOG VID EN SKOLFEST 104 RÄDDA BARNEN 105 BARNET 106 DE LUGNA STEGEN BAKOM 107 PÅ BOTTEN AV TINGEN 107 DÄR SLAGRUTAN VIKER SIG 107 SÅ DRIVS VI … 108 DE MÖRKA ÄNGLARNA 108 EFTER DÖDEN 109

MOLN

MOLN

EN BUDDHISTISK FANTASI

Se de mäktiga moln, vilkas fjärran höga toppar stolta, skimrande resa sig, vita som vit snö!

Lugna glida de fram för att slutligen lugnt dö, sakta lösande sig i en skur av svala droppar.

Upplåst är världens kopparport.

Högt i dess portvalv står jag här, och vad jag ser är ändlöst stort, och ingen syn så ändlös är.

Majestätiska moln – genom livet, genom döden gå de leende fram i en strålande sols sken utan skymmande oro i eter så klart ren, gå med storstilat, stilla förakt för sina öden.

Vore mig det förunnat att högtidsstolt som dessa kunna lyfta mig upp, dit ej världarnas jäkt når och hur vredgat omkring mig än stormarnas brus går bära solskimrets gyllene krans omkring min hjässa.

Hur djupt jag ser, hur långt jag ser, min blick får ej det minsta stöd.

Allt vad jag vet finns där ej mer – ej stort, ej smått – ej liv, ej död.

Ett enda steg på spårlös stig, och återvägen är mig stängd …

Hvi rysen I? Upp, följen mig!

Ty alltets kopparport är sprängd!

NATTSKÄRRAN Halvvaken ruvar sommarnatten stilla på drömmar, dem ingen vet.

Tjärnarnas blanka vatten spegla en skymningshimmels bleka oändlighet.

Stjärnorna vitare bli.

Fjärran, fjärran nattskärran sjunger ensam sin tonlösa, tröstlösa vaggmelodi.

Aldrig djärvt hon mot höjden svingar, svävar lågt för sin låghets skull.

Duniga skymningsvingar tyckas bundna vid jorden, tyngda av stoft och mull.

Ve den, vars vingepar ej kan sig höja, blott dröja, övermäktigt draget mot dyn, vars färger det har.

Men den vitaste vita bland svanor, som i morgonens ljusrymd far sina kungliga banor, hyste aldrig en längtan sådan som skärran har.

Ingen kan längta så mot det fjärran som skärran mot det evigt vinkande, evigt vikande blå.

TILL EN SFINX Du liknar snäckan i kylig damm, där aldrig solstrålar strömma.

Hon kryper aldrig ur skalet fram, hon kan ej fängelset glömma, hon kan blott gömma sitt djupsta väsen och stordåd drömma bland vattengräsen, men aldrig helt och ouppdelt sig själv i ord eller handling tömma.

Ditt tal är bräddat med ironi.

Du söker skyla MOLN

med låtsad kyla den livets värme, som bor däri.

Men rösten bävar i sällsam vekhet.

En rodnad svävar bakom kindens blekhet.

Ett eldhav brinner i hemlighet där ingen vet, dit ingen hinner.

Du är för spröd och för känsligt vek för alla missljud som skära: du måste pansar bära i livets hårdhänta lek.

Du liknar snäckan i kylig damm, som aldrig kryper ur skalet fram, så ouppnåelig, så oförståelig, att ingen kommer dig nära.

IDEA Här går jag icke. Detta är ej jag.

Detta är en ljugande spegelbild bara, spörjande och undrande var jag månde vara, längtande att möta sin verklighet en dag.

Sagan förtäljer: långt i fjärran land flyter en speglande flod ur osedd källa.

Tusende väsen, heliga och sälla, luta sig som liljor över strandbräddens rand.

Ljus utan gräns omvärver deras drag, 12

luften dallrar mättad av en skönhet Tag mig, led mig, var mig nära! utan like.

Ske mig vad du sen må ämna!

Det är de fullkomliga andarnas rike.

Där står i evig glans mitt verkliga jag.

VÄGSKÄL Spegelbilden syns ej i glittrande älv.

Den har en gång ryckts bort av vreda strömmen, vandrar omkring, overklig som i drömmen, ofärdig, sönderbruten, sökande sig själv.

Ljus såg jag lysa, ja, gudaljus på de eviga topparna.

Saliga vandrade där i en bävande mystisk glans, genomlysta av Gud som av solen de fallande dropparna, genomlysta av vilan i världar, där tid ej fanns.

Hör jag ej flodens fjärran böljeslag? Ve mig, min fot är för tung för de Djupt ur mitt innersta djup dess svindlande höga stigarna, vatten flyter. ve mig, som danats av mull och vars Där, varest livets våg i dagen bryter, tanke är stål och sten! bidar mig dolt mitt gudaborna jag. Aldrig jag finner en plats bland de drömmande saliga tigarna, aldrig min hjässa skall krönas av AFTONBÖN skådandets helgonsken.

Ingen stund är såsom denna, kvällens sista, tysta timma.

Inga sorger längre bränna, inga stämmor mera stimma.

Tag då nu i dina händer denna dagen som förflutit.

Visst jag vet: i gott du vänder vad jag hållit eller brutit.

Ont jag tänker, ont jag handlar, men du läker allt och renar.

Mina dagar du förvandlar så från grus till ädla stenar.

Du får lyfta, du får bära, jag kan bara allting lämna.

SAMLADE DIKTER – KARIN BOYE

Dig vill jag söka, min Gud, i det enkla, det gråa, föraktade, dig vill jag söka i världen, i vardagens strävan och id.

Himmelens gyllene stillhet, varefter mitt hjärta traktade, är den förmer än din möda, din heliga, brinnande strid?

Herre, din sällhet är din. Du gav, och du tog, och du döljer dig.

Giv vad du bjuder – ej ro, men din kamp, och din ande därtill.

Herre, på världens slagfält som svärd eller båge jag följer dig.

Giv mig en tron, om du önskar, eller ett kors, om du vill!

13