9789187523847

Skuggvinter

SKUGGVINTER

LOUISE BAUMGÄRTNER

LOUISE BAUMGÄRTNER

Skuggvinter Utgiven av Visto förlag AB www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Louise Baumgärtner © Omslagsdesign: Silvia Susato Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2017 ISBN: 978-91-87523-84-7

Till min stora familj

Mina dagboksanteckningar Februari 2008 Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle sluta så här.

Kan inte förstå det. Så många frågor i huvudet, bara frågor.

Jag har inte sovit på flera nätter, bara lite på dagarna, allt flyter ihop.

Jag, Sebastian och Alice.

Minst en för mycket i ett sjukt triangeldrama.

Men att det skulle sluta så här.

Med att en av oss skulle behöva dö.

Det kan väl aldrig ha varit meningen?

Eller var det just det som var förutbestämt? Ända från början? Hela vägen hit, till i dag, har kanske visat oss det.

Det är bara vi som har valt att blunda.

Valt fel, gång på gång, gjort andra illa, mest tänkt på oss själva.

Kanske en sanning med modifikation, jag tror att vi alla har lidit, men konsekvenserna har ändå blivit desamma. Ändå kan jag inte låta bli att fråga: Hur kan kärlek vara fel, någonsin, när den är så stark? Och jag vet att Sebastian och Alice har frågat sig samma sak.

Jag vet inte vad jag ska göra med denna dagbok, om jag ska förvara den på en plats där den inte kan bli hittad. Som ett hemligt minne.

Jag skulle ljuga om jag sa att det inte finns en liten del av mig som har lust att skriva ner allt som hänt.

Faktum är, och det förstår ni nog om ni läst mina tidigare anteckningar, att det här har fungerat som terapi för mig. Ändå, eller just därför, är det för mycket som gör ont nu.

Så jag har bestämt mig för att det här är det sista jag någonsin skriver.

Hejdå, kära dagbok.

Vi ses aldrig mer igen.

7

1 JUNI 2007

Känslan av oro var så svag att den lämnat Alice efter duschen.

Den som kommit efter att hon och Markus haft sex i natt.

Hon hade nästan somnat när han krupit ner i sängen, men väckts av hans händer. Först efteråt när hon gått på toaletten hade hon slagits av det: p-pillren som tagit slut flera dagar tidigare och som hon glömt att förnya receptet för. Men nu i dagsljus insåg hon i alla fall att risken att hon blivit med barn antagligen var liten.

Hade hon inte läst något i en artikel i Göteborgs-Posten för ett tag sedan som handlade om just det? Att allt fler par vittnade om att de behövde söka hjälp för att bli gravida och att det ansågs bero på att genomsnittsåldern för förstföderskor hela tiden blev högre?

Hon var tjugonio, Markus ett år äldre. Det kunde knappast räknas som gammalt men det var inte tjugo heller. Sedan gled tankarna i väg mot träffen med Betty som hon var på väg till.

Lika bra det, hon hade vaknat alldeles för sent och hade bråttom.

Hon åt frukost och sminkade sig snabbt. De jeans som satt bäst på henne var inte rena och hon hittade ingen överdel hon gillade. Ett klart tecken på att shoppingen hon tänkt sig efter Betty verkligen behövdes.

Drygt en timme senare, när Alice gått av sjuans spårvagn vid Brunnsparken och var på väg mot café Condeco, det som var beläget vid Kompassen, kunde hon konstatera att det höll på att bli en riktigt fin dag, kanske till och med en av årets bästa.

Det behövdes. Vintern hade varit grå och lång, större delen av våren hade regnat bort och hittills hade juni gjort det också.

8

Men i dag såg molntäcket, som envist legat över Göteborg i flera veckor, ut att vara på väg bort och ersättas av bättre väder.

Det märktes överallt. Alltifrån dörrarna in till små affärer och caféer som stod på glänt till människorna hon passerade. Som den lille killen som kom skuttande i shorts med en mjukglass i handen eller den strikta mannen med portfölj som knäppt upp en skjortknapp för mycket.

Men tydligast av alla märktes det ändå på Alices bästa vän Betty där hon stod vid ingången till Condeco och förkroppsligade alla sommardrömmar. Åtminstone alla mäns.

Hon hade på sig en kort vit kjol och ett linne med spetsar. Till det skyhöga klackar. Håret måste ha tonats nyss, det var mörkare än det brukade vara och skinande blankt. Hade det inte varit för att hon såg så otålig ut hade hon påmint om det en kille i parallellklassen på gymnasiet sagt en gång: en hägring.

Men när hon fick syn på Alice förbyttes det otåliga i ett av hennes stora leenden, naturligtvis lika oemotståndligt som resten av henne.

– Hej gumman, så roligt att se dig! Vilken tur att du kom nu, jag har så kort lunch. Vi sitter väl ute? Allt kom i ett enda andetag och innan hon hann svara hade Betty gått in i det nästan folktomma caféet. De enda som befann sig därinne förutom personalen var ett ungt par som satt vid ett av de små runda borden.

– Vad ska du ha? sa Betty.

– Jag vet inte. Har du bestämt dig?

Sanningen var att hon knappt var hungrig. Det hade säkert räckt med en kaffe och något litet till det.

– Jag ska ha en sallad, sa Betty, föga överraskande. Den med räkor är supergod.

– Då tar jag en sådan också, sa Alice. Medan hon stått och funderat hade det hunnit komma in en äldre kvinna som precis gjorde sin beställning. Det var bäst att bestämma sig för något innan Bettys rast var slut.

9

– Har du hunnit börja på ditt sommarjobb än? Det var väl på ett äldreboende du skulle vara?

Det tog en liten stund innan Alice kunde svara. Kvinnan framför hade beställt en latte och ljudet från kaffemaskinen överröstade för en liten stund allt annat i sin närhet.

– Nej, jag ska börja om några veckor, sa hon när den tystnat.

– Så du har sommarlov då? sa Betty. Gud, så skönt! Två räksallader, tack, sa hon sedan till tjejen bakom kassan. Vad vill du ha att dricka, Alice?

Caféets uteservering var full med folk och det enda lediga bord de lyckades hitta låg i skuggan.

– Hur känns det att första året på högskola är avklarat? sa Betty medan hon spetsade en salladsbit och en äggklyfta på gaffeln.

Alice följde hennes exempel och började äta. Njöt av räkorna som var oväntat smakrika.

– Det känns väl bra, sa hon. Fast mest tänker jag nog på allt jag inte har lärt mig.

– Men det är ju så typiskt dig. Betty ignorerade killen som satt vid bordet bredvid och försökte skapa ögonkontakt. Det kommer bli jättebra. Jag tror att du kommer trivas mycket bättre som sjuksköterska än på det där trista kontoret där du var innan.

– Ja, jag hoppas det. Men det var inte så det kändes det sista i skolan, allt var bara stressigt. Så på ett sätt är det nog bra att jag har lite ledigt innan jag börjar jobba.

– Det låter perfekt. Betty såg ut att njuta minst lika mycket av räkorna som hon själv gjorde. Hade jag varit du hade jag legat och slappat hela dagarna.

Alice tänkte att det var lättare sagt än gjort. Hon hade försökt ta vara på de knappa två veckor som gått sedan vårterminen slutat, men mest av allt hade hon haft tråkigt. Markus jobbade som vanligt och vädret hade knappast hjälpt till.

– Hur är det med dig? sa hon i stället, för att styra in samtalet på något annat.

10

Betty fick genast ett annat ansiktsuttryck.

– Sådär, om jag ska vara ärlig.

– Vad är det som inte är bra?

– Först är det så jäkla stressigt på jobbet. Men egentligen är det inte det som är det värsta, sa Betty med en suck. Det är Henric. Jag vet inte om vi har det så bra ihop längre.

Det hördes hur mycket det tog emot att säga det.

– På vilket sätt?

Nyheten överraskade henne och ändå gjorde den inte det.

Henric var alltid trevlig när de sågs och hon hade aldrig kunnat bestämma sig för vad det var hos honom hon inte gillade. Kanske var det att Betty ofta klagade på att han ägnade för mycket tid åt sin karriär som mäklare på en av Göteborgs större byråer eller att Alice fortfarande inte tyckte sig känna honom, trots att hon träffat honom massor av gånger.

– Jag vet inte riktigt hur jag menar, sa Betty. Men du och Markus. Har ni kul tillsammans?

– Kul? – Ja, typ. Äh, jag vet inte hur jag ska säga det. Jag tycker bara inte att vi har så mycket gemensamt längre. Och så jobbar han nästan jämt. Så vi ses inte mycket heller. Vill du ha kaffe, förresten?

Alice gjorde ett försök att titta in genom Condecos jättelika fönster och såg till och med härifrån vilken lång kö det blivit, hur den gick som en brokig svans från ingången och fram till kassan.

– Nej, jag tror inte det.

– Inte jag heller, sa Betty som följt hennes blick. Hon suckade igen. Kanske är det bara jag som inte står ut när allt blir tråkigt, sa hon sedan medan hon mosade en bit avokado till oigenkännlighet på sin annars tomma tallrik. Men häromdagen tänkte jag på att vi knappt pratar med varandra längre. Bara om sådana där trista saker som var bilnyckeln är och vem som ska boka tid i tvättstugan. Du vet, man går på i vardagen och saker är som de är. Och så plötsligt, som en blixt från klar himmel, ser man allt glasklart.

11

När hon tittade upp var det med en sorgsen uppriktighet som Alice inte visste om hon sett hos Betty förut.

– Efter det har jag tänkt en del på vårt förhållande, fortsatte hon. Om vi inte har det så kul ihop nu fast vi knappt har varit ihop i fyra år, hur ska det bli sedan?

Alice letade efter något att säga. Ibland förstod hon inte varför Betty tyckte att hon var så bra att prata med.

– Det kanske ändrar sig. Förhållanden går upp och ner, det är så för alla.

Hon hörde sin egen tveksamhet avspegla sig i svaret.

– För er också?

Betty tittade genomträngande på henne med sina vackra ögon.

Rådjursögon, hade Alice hört en kille säga en gång.

Det stämde bra. Rådjursögon, stor generös mun, och till det oväntat mycket former för att vara så smal som hon var. Gud hade varit på gott humör den dagen han skapade Betty och hon var i sin tur skicklig på att framhäva de gåvor hon fått. Sista gången Alice sett henne utan makeup hade de ännu inte börjat högstadiet.

– Hallå, vad tänker du på? Jag frågade om det gick upp och ner för dig och Markus också.

Alice rycktes tillbaka till nuet.

– Vi har inte varit ihop så länge än, sa hon.

– Fyra år är inte världens längsta tid heller. Oj, är klockan redan så mycket? Jag måste tillbaka till kontoret. Hon tittade urskuldande på Alice. Jag har inte ens frågat hur du har det.

– Det gör inget, det var du som behövde prata. Jag hoppas att det snart känns bättre mellan dig och Henric.

Fanns det ingenting hon kunde säga i dag som inte lät platt?

Hon reste sig upp och sköt in stolen.

– Vad ska du göra nu då? frågade Betty. Du som är ledig.

– Jag tänkte att jag skulle hitta lite snygga sommarkläder.

– Ska du shoppa? Vad avis jag blir. Jag önskar verkligen att jag kunde följa med. En kort sekund såg hon ut att överlägga med sig själv, men det var förnuftet som vann. Jag har för mycket på jobbet nu, som sagt. Hejdå, gumman. Fint att se dig.

12

Betty gav henne en kram. En dunst av parfym studsade mot Alice på nära håll, sedan var hon plötsligt en del av folkmängden som rörde sig bort mot Kungsportsplatsen.

Själv gick hon in på Kungsgatan. Första stoppet blev på Lindex, men försöket att engagera sig misslyckades. I stället hamnade hon framför en av butikens speglar, gjorde sig beredd att sucka åt sin egen uppenbarelse vilket ofta blev fallet efter att hon träffat Betty.

Det var när hon var på väg bort från spegeln som hon såg det.

Vad det nu var hon såg.

Först kunde hon inte redogöra för vad det var som fått henne att reagera. En kille försvann uppåt i rulltrappan, den hon kunde se i spegeln. Han såg ut att vara lång och smal, klädd i jeans och svart jacka. Det var vad hon hann se, sedan var han borta.

Hennes blick dröjde sig kvar hos två tonårstjejer i korta kjolar som även de var på väg uppåt i trappan. Alice tyckte att en av dem iakttog henne och tittade bort, generad. Det måste sett dumt ut, som om hon stått och stirrat på dem.

Det var Sebastian killen påmint om, hennes förre pojkvän.

Ett ögonblick stannade hon upp. Kände hjärtat som börjat hamra inne i bröstet, som om det längtade och ville ut. Men trots den korta glimten hade hon sett tillräckligt för att veta att det inte var han.

Sedan ringde som tur var hennes mobil. Hannah, såg hon på displayen.

Hon svarade och fick hennes svala röst i örat.

– Hej Alice! Hur är det? Stör jag?

– Nej, absolut inte. Jag är ute och letar kläder men hittar ingenting.

– Det låter som jag.

– Jag lunchade precis med Betty men lyckades inte få med mig henne. Hon hade varit perfekt som hjälp annars. Hon är inte som vi.

13

SKUGGVINTER Alices och Markus relation vacklar, trots att de snart ska bli föräldrar. När expojkvännen Sebastian återigen kommer in i hennes liv, som annars mest består av högskolestudier och fredagsmys, kan hon inte föreställa sig hur det kommande vinterhalvåret ska förändra allt. Och innan våren gryr kommer någon att dö.

Under hösten dras Alice allt snabbare in i något hon inte kan kontrollera. Samtidigt tar triangeldramat en ny vändning när någon börjar kommunicera med henne via anonyma lappar. Avsändaren finns i hennes direkta närhet och vet precis vad Alice sysslar med. Men är det ett försök att varna henne eller göra henne illa?

Louise Baumgärtner har skrivit en psykologisk thriller om verklighetens gåtor, om närhet och distans i kärleksrelationer – men också om det svåra förhållandet till sig själv. Skuggvinter kryper in under huden och är spänning när den är som allra bäst.

Baksidestext av Spyglass Text.

www.vistoforlag.se ISBN 978-91-87523-84-7

9 789187 523847