9789187523724

Nicklas von Matérn

Nio dagar Nio dagar till Uksáhkká

till Uksáhkká

Nicklas von Matérn

Nio dagar

till Uksáhkká

Nio dagar till Uksáhkká Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Nicklas von Matérn © Omslagsfoto: iStockphoto Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2017 ISBN: 978-91-87523-72-4

Till Thea 2006-2017, 29 mars

Prolog

K

riminalromanen är alltigenom fiktion. Sålunda behöver ingen känna sig förorättad och uthängd. När det gäller miljöbeskrivningarna så är merparten autentiska, men här och där kan det förekomma en klick fiktion mixat med verkliga miljöer.

Till sist vill jag tacka Nationell forensiskt centrum för att ha besvarat mina frågor kring den kriminaltekniska utredningen i boken. Och vad hade jag gjort utan min humoristiska lilla svartvita katt Thea; utan hennes ständiga närvaro hade jag inte förmått slutföra kriminalromanen.

Varma hälsningar Nicklas von Matérn Lerum i januari 2017

7

Nio dagar till Uksáhkká 1

D

en långa gängliga mannen hade utropat ett flertal gånger att han skulle skjuta om de inte stannade så vid det laget hade Tyra visualiserat pistolkulans framfart åtskilliga gånger, hur den rev fram genom nattens syremolekyler och trängde in i hennes hud, ben, brosk, vätskor och vidare in i ett organ, kanske hjärtat eller hjärnan. Men till sist small det till på riktigt och tre pistolkulor genomborrade en ljummen och kavlugn måndagsnatt. Tyra och hennes två vänner hukade sig och rusade mot Slottsskogsobservatoriets låga turkosfärgade betongbyggnad. Det skarpa ekot ifrån pistolskotten belägrade Tyras bankande hjärta. För en bråkdels sekund kände hon sig osäker, hade hon blivit träffad, utan att hon kände av det?

Vid observatoriets faluröda dörr började Simone fippla med nycklarna. Tyra böjde sig fram, satte händerna mot knäna och kippade efter andan. Hon tittade mot vägen. Kisade med ögonen i ett klibbigt mörker som doftade av gran och tall, kåda. Men det gick inte att urskilja mannen i mörkret. Han smälte in i natten som om han trätt på sig den och blivit en del av dess trögflytande mörker.

Bara en tung rosslig andhämtning, grusknaster och träd som risslade då och då.

Tyra rätade på ryggen och tog skydd i en cirka tre decimeter djup dörrnisch. Hon ställde sig bredvid Simone som darrade med handen när hon sträckte ut nyckeln mot låset. Efter att de två första låsen klickat till tog hon ett steg bakåt och letade efter den tredje nyckeln.

Hon letade och letade men hennes storebror, Richard, riktade ficklampans ljus mot skogen och vägen där en mörk gestalt närmade 9

sig återigen efter att ha stannat till en stund. Hon höll upp nyckelknippan i månskenet. Det skramlade febrilt mellan hennes fingrar och snart tappade hon nyckelknippan så att den föll ljudlöst ner till marken. Hon satte sig ner på huk och famlade efter metallen. Tyra knuffade till Richard i ryggen varpå han lät ljuskäglan sväva över marken medan Simone kände sig fram med bägge händerna. Hon strök handflatorna härs och tvärs över gruset, förflyttade sig bakåt några decimeter, snuddade vid daggvått gräs jämsmed fasaden och där hittade hon nycklarna. Hon reste sig upp alltmedan Richard började rikta ficklampan mot vägen där mannens ansikte glimtade till andtrutet ett kort ögonblick som om det endast var hans huvud som kom farandes mot dem.

Till sist nöp Simone tag om en nyckel, till synes på måfå, stack in den i det tredje låset varefter det klickade till. Cirka trettio sekunder efter att de slamrat igen och låst dörren drogs handtaget ner och upp, upp och ner. Det föreföll som om mannen försökte rycka upp den solida ståldörren.

Simone knappade in koden på en larmdosa ansluten till en bevakningstjänst. Sen skyndade de in i köket och kikade ut genom ett fönster försett med galler. Gran- och tallskogens taggiga siluetter rörde sig i ett blekt utarmat månsken och vittnade om att den stabila natten började blåsa upp en smula.

Tyra slog sig ner på en stol. Andades tungt och vippade med vänsterfoten upp och ner. I det svaga månljuset som fönstret släppte in anade Tyra en vansinnesglans i hans ögon. Varifrån kom de sjuka mörka tonerna som spelades upp inuti hans ögon? Inte berodde det väl på att han brann för deras förenings visioner?

Tyra spände sig i kroppen och kände en kall vätska av skräck utmed ryggraden när det började banka på ytterdörren. Hon sträckte sig efter det vita snöret, en kort enkel rörelse som föreföll tömma henne på de sista av krafter. Hon drog ner persiennerna, reste sig upp och kände sig fram till dörren där hon sjönk ner på huk intill väggen och grävde ner sitt ansikte i sina små späda händer som för att frammana en bild av stunden innan de begick brottet. Ett ögonblick vari de hann ändra sig. Vända tillbaka. Hem. Och slå den sjuka idén ur hågen.

10

När Richard tände taklampan gav hon honom en förebrående blick.

– Coola ner, take it rasta man!

– Rasta man? Hur kunde du … hur kunde du? Du är ju typ värsta psykopaten!

– Men jag kunde väl inte veta att han var så sjukt störd.

– Åh jag blir galen på dig! Fattar du inte att det är kört nu, vi kan ju liksom inte ringa polisen!

– Kan vi … väl!

– Klart vi inte kan! Det var vi som bröt oss in hos gubben och Richard hotade ju honom med kniven. Och vi har ju inte direkt något snyggt samvete att skryta med, om de griper oss så kommer de gräva fram all skit vi gjort.

– Tyra har rätt, vi måste kanske tysta snubben! … Annars får vi också med kriminella gäng att göra, sade Richard i en kylig och mekanisk ton och med ett kroppsspråk som tedde sig forcerat.

Konstlat och inövat. Som om han stått framför spegeln och repeterat repliker och rörelsemönster.

– Kriminella gäng?

– Hans revisorföretag hjälper ett kriminellt nätverk med att tvätta pengar, placerar bland annat knarkpengar i andra bolag med snyggt face och döljer bokföringsbrott och tar hand om myndigheters frågor när de sitter i skiten. Han utreds just nu men tyvärr finns det inga klockrena bevis än. Han jobbade med riktigt smutsiga uppdrag innan han …

– Hur kan du veta allt det här? … Du, kan du inte bara hysta ut hans portfölj, han kanske …

– Käft, tror det holländska aset är utanför fönstret. Släck lyset!

– Holländska?

– Håll käft sa jag ju! Förresten, var är min väska?

En uggla hoade. Och då och då knakade och risslade det utanför köksfönstret. Ljuden steg och sjönk i vinden som sakteligen ökade i styrka. Tyra satt fortfarande på huk intill ena kortsidan i rummet och kände hur hennes samiska påbrå hade hasat sig upp ovanför tröjkanten. Hon smekte renen i ståltråd mellan tummen och pekfingret.

11

Några minuter tuggade sig genom mörkret. Simone satt och tryckte under köksbordet. Och Richard, han stod och lutade sig mot diskbänken med händerna nerkörda i blåjeansens fickor. Tyra förnam mannens kroppsrörelser och ursinne i hela kroppen. Hon såg inför sig hur han klafsade fram i det djupa daggvåta gräset kring observatoriet, hur han kramade om sin pistol, sökte efter fönster och nödutgångar, en svag punkt. I det iskalla månskenet glödde och ylade hans ögon.

Tio minuter segade sig fram, femton minuter, tjugo minuter och till sist tände Richard taklampan, drog ut en stol och slog sig ner.

– Ni kan komma upp nu, han har stuckit! Så typiskt att vi inte kunde använda cyklarna den här gången … men vem hade trott att vi skulle hamna i den här galna sitsen, helt sjukt, sade han och trummade med fingrarna över bordet. Fingertopparnas knattrande över bordet slog an ljusa glättiga durackord. Som om allt hade varit en lek. Ett simpelt pojkstreck.

Tjejerna gav ett nickande svar. Bägge två satt emellertid kvar intill varsin vägg medan Richard började nynna på en Silvana Imam-låt.

Det vände sig i magen på Tyra. Vid varje våldsrån nynnade han på en Silvana Imam-låt. Han avskydde ju henne, det var hennes favorit, inte Richards.

Efter en stund blev han tyst som om han kände på sig att någon stod utanför fönstret. Han vände sig om mot fönstret varefter det dunkade till mot rutan. Fönsterrutan, som var ett enda tjockt fönster, sprack som en bilruta eller en tunn isbeläggning över en sjö.

Sakta, sakta bildades ett knastrande spindelnät över rutan. Och sen kom den andra stöten mot rutan varpå glasskärvor krasade ner över köksbordet och betonggolvet. En hårig mager hand lirkade sig igenom persiennen varefter ett ansikte dök upp bakom gallret; ett till synes skört och godmodigt ansikte men med två små kolsvarta ögon. Ingen av ungdomarna hann rusa ut. Richard satt kvar vid bordet och log sardoniskt mot mannen som riktade en pistol mot hans huvud. Simone kurade ihop sig i fosterställning under bordet.

Och Tyra, hon satt kvar intill den ena kortsidan med knäna uppdragna till hakan medan natten och mannen hällde in sitt mörker och sin kyla i köket.

12

– Jaså, är det så ni ser ut bakom maskerna! Nåväl, nu vill jag ha tillbaka min portfölj! En av er får öppna dörren! Om ni lämnar tillbaka portföljen så kommer jag inte att skada er.

– Men d…du sköt ju mo…t oss, stammade Tyra och såg nu mannen tydligt för första gången, eftersom hon hade stått och väntat utanför hans hus och spanat medan hennes kamrater utförde inbrottet.

– Det var bara varningsskott, nå, gör som jag säger nu, uppmanade mannen och drog ena handen genom sitt korpsvarta hår så att ett fult ärr i pannan synliggjordes.

Tyra spjärnade ryggen mot den vita knottriga betongväggen, hasade sig upp som om de senaste timmarna gjort henne flera kilo tyngre. Glassplitter knastrade under hennes fötter när hon började treva baklänges mot dörröppningen. Alltmedan hon förflyttade sig kramade Richard om sin Bowiekniv under bordet. Inte en ögonblinkning, inte en svettdroppe, inte en enda kroppsrörelse förutom den darrande kramande kraften kring det elfenbensvita knivskaftet.

Han betraktade mannen till synes lugnt och metodiskt som för att söka efter svagheter i hans ögon. Ett sår att peta i för att vända underläget till sin fördel.

– Du där, Blondie, stanna!

Hon stod blickstilla och höll upp händerna över huvudet.

Armarna skälvde en smula.

– Du, fortsatte mannen och pekade mot Tyra, du tar med portföljen och öppnar dörren medan jag står här och vaktar din vän. Inga trix nu, då skjuter jag, uppfattat? … Förresten, ni var ju tre stycken?

Simone kröp fram med sina händer indragna innanför jackärmarna. Glassplitter krasade under hennes skor när hon reste sig upp och höll upp händerna ovanför huvudet. Hon blundade, den svarta mascaran hade smetat ut sig kring ögonen och luggen hade klibbat sig fast i pannan.

– Då så, rappa på Blondie, sade han varpå hans läderjacka knirrade när han riktade pistolen mot Tyra.

Tyra tog emot portföljen av Richard och gick baklänges in i utställningshallen. De inglasade utställningsobjekten såg ut att sväva runt likt rymdfarkoster i det dunkla ljuset. En ventilationsfläkt 13

surrade. Och i samma stund som hon låste upp dörrens andra lås hörde hon hur den långa gängliga mannen gormade. Hon vände sig om, ljusgatan som pilade ut i utställningshallens mörker försvann.

Inuti ett kompakt mörker hördes bullriga steg, och en ljuskägla började fara runt över väggarna, härs och tvärs studsade den runt bland utställningsföremål. Tyra snavade till över Richards väska, böjde sig ner, famlade tag efter den och följde efter stegljuden och ljuskäglan och alltmedan de hastade iväg skrek mannen efter dem: ”Där rök er chans!”

De sprang in i filmsalen och vidare in i en sval buteljgrön korridor. Väl framme vid verkstadens dörr stannade de, men ljudet ifrån deras rusch och panik fortsatte att genomströmma korridoren; ekot ifrån deras tumultartade steg förtonades sakteligen. Tyra fick en känsla av att hon sprungit ut ur sitt medvetande och när de slamrade igen dörren efter sig så var det som det dova ekot mellan vita knottriga betongväggar förstärkte hennes känsla av att befinna sig i djupet av en mörk mardröm. Richard låste dörren, vände sig om, ryckte åt sig portföljen och sin väska ur Tyras händer.

– Hur lyckades ni smita?

– Hystade kniven mot hans pistol när han tittade bort. Så han tappade den, pistolen alltså, svarade han och försökte lirka upp portföljen med en skruvmejsel.

Det doftade av bensin och målarfärg. Inga fönster. Bara vita armerade betongväggar; kalla och tysta omslöt de ungdomarna och verkade krama ur dem det sista av hopp. Härinne fanns det bland annat trädgårdsredskap och en motordriven gräsklippare. Och utmed två väggar fanns det snickarbänkar varav en var överbelamrad av allsköns verktyg och maskiner. På en av bänkarna låg det tre nytillverkade masker. Tre stycken spöklika vålnader. Likblekt och rynkigt ansikte, svart jämsmed ögonhålorna.

– Är det här de nya maskerna, frågade Richard efter att ha lagt ifrån sig portföljen. Han stack in pekfingret i ett tomt mandelformat öga och höll upp masken mot ett industrikallt lysrörsljus.

– Ja. – Men är du helt blåst?

14

– Ja, ja, jag erkänner, jag glömde dem i går men det är ingen som har sett dem! Men vad gör vi … nu, stammade Simone.

– Vi ligger lågt en stund. Han lär inte ringa polisen.

– Men tänk … tänk om han ringer sina skumma polare.

– Sluta stamma syrran, det fixar sig, promise!

– Fixar sig! Tror du han kommer ge upp? Fattar du väl att han har nåt skumt i sin portfölj som gör att han kan åka dit. Fan ta dig Richard, varför fick du haka på vår förening? Du har ju flippat ut …

– Sluta tjöta Tyra! Visst, du har en poäng! Så jag måste kanske döda honom, precis som jag sa förut så …

– Men hallå, ska du verkligen döda honom? Det var inte meningen att vi skulle använda oss av nåt våld när vi …

– Om han är hotfull så har vi inget val. Han har inte sett att jag har en pilbåge så … Förresten så kanske jag hinner hämta pistolen i köket, svarade han och tystnade. Alla tre vände sig om mot dörren, stod blickstilla. Först bankningar varvat med ett gnisslande och skramlande ljud. Sen ytterligare bankningar. Och några sekunder senare fylldes observatoriet av mannens närvaro; hans målmedvetna och ursinniga letande.

– Har vi med en dyrkmästare att göra eller låste du inte alla låsen? … Tyra, hallå, wake up!

Han började vanka av och an med sina stora kliv och med sina händer nerkörda i blåjeansens bakfickor. Hans kroppsspråk förstärkte Tyras känsla av att hans tankesystem gått i baklås, att han surrat fast sig själv i sitt tablettmörker, dragit bort det tunna skynket som gränsade till landet där det irrationella låg och väste i ett nekrotiskt och spökdrucket månlandskap.

– Jo eller nä, jag hann nog bara låsa ett …

– Hann, asså att ni aldrig kan hålla er lite coola!

Tyra tittade på sina vänner som om hon tjuvtittade in genom ett fönster, inte deltog i det som hände i rummet. Richard höjde upp pilbågen framför sitt bleka blodlösa ansikte. Han trädde i en pil med en gul styrfjäder, spände bågen och avlossade den mot dörren.

– Vi måste hålla oss kalla nu, fortsatte han, den där svinpälsen

15

förtjänar att dö så det visslar om det därför han har ställt till med så mycket knas. Ni skulle bara veta! Egentligen är döden ett jävligt litet pris för honom att betala.

– Men hallå, hur kan du veta de … och hur ska det gå till, döda en pistolbeväpnad man med en pilbåge?

– Ha, baggis, svarade han och sträckte ut armarna vågrätt som om han omfamnade hela världen inuti kroppsgesten. Sen gav han sig återigen på att dyrka upp portföljen men efter att låset gett efter lade han ifrån sig den. Han ställde sig vid dörren, tryckte ena örat mot den och hyssjade åt sina vänner.

Tyra tittade in i hans ögon och körde in i två enkelriktade gränder; ögonen ställde inga frågor, gav inga tecken på liv, inget identifierbart fanns att plocka i de gelémjuka och glansiga ögongloberna.

Hon fick en känsla av att rummet höll på att tippa över, kapsejsa, ömsom åt vänster, ömsom åt höger. Hon ställde sig i mitten av rummet och kliade sig med pekfingerknogarna i sina stora djupblå ögon som om hon trodde att rummets fysiklagar skulle övervinna det psykologiska kaoset om hon stod där, i mitten av det vita fyrkantiga rummet, alldeles blickstilla och tog djupa andetag, gnuggade sig i ögonen.

Det dröjde inte länge förrän Richard spratt till intill dörren.

Han drog fram mobilen ur jackfickan, pillade på displayen varpå han pekade finger åt Simone.

– Är det Richard?

– Ja. – Bra, det är Marco! Jag är inne i byggnaden nu så ni kan börja förbereda er på att dö. Jag vet att ni inte kan komma ut på något annat ställe än vid entrén. Klick.

– Vem? – Psykopaten.

– Hur tusan kunde han veta att det var du?

– För att syrran glömde sin mobil i köket. Han måste sett nåt mess.

– Ja men varför svara du då, sade Tyra och slog teatraliskt ut med bägge händerna och slog sig ner på en pall.

Lysrörsljuset knastrade till. Och Simone började hyperventilera när Richard plockade fram en ny pil och spände bågen. Doften av 16

terpentin och målarfärg började beblandas med en svag doft av urin.

Richard vände sig om mot sin lillasyster.

– Vad? – Har du pissat på dig?

– Nä.

– Nä, varför är byxorna våta då och varför stinker de sjukt mycket piss härinne, kan du förklara det syrran? Fan, nu rinner det ju ner piss på golvet också.

Tyra började gå fram och tillbaka mellan väggarna som om hon försökte tvinga bort dem inför sig själv.

– Gå och sätt dig igen! … Nej, inte där, på pallen vid arbetsbänken!

Såja, duktig idiot!

Simone kramade om sina knäskålar, tryckte ihop benen och böjde sig fram en smula mot betonggolvets gråa flagnande färg. Och Tyra sjönk ihop på sin pall och inför sig såg hon deras död. Den långa gängliga mannen befann sig inuti byggnaden och hans hjärna gick på högvarv. Hon kände i hela kroppen hur hans fem sinnen vältrade sig ut aggressivt och hämndlystet i mörkret; hur hans hörsel borrade genom mörkret, hur hans små kolsvarta ögon skrapade fram konturer i observatoriemörkret och sökte efter belysningsknappar. Han skulle inte ge upp sitt sökande. Han skulle hitta dem, mörda dem, begrava dem.

Hon stödde armbågarna mot knäna och vilade ansiktet i sina händer. Sneglade mot en okänd pojke. Pojken såg blek ut i det skarpa lysrörsljuset. Vampyrblek. Tablettblek.

– Måste kolla, sade han och lade handen över stålhandtaget, låste upp och öppnade den på glänt.

– Verkar som han stack in i den andra korridoren först.

Han klev ut i korridoren medan Simone knep ihop sina ben ännu hårdare och gav Richard en vädjande blick.

– Brorsan, snälla, kom tillbaka, bättre att vänta härinne tills nån vakt eller snut kommer!

– Snut! Vill du åka fast nu också, fan, du har ju tappat det helt! …

Förresten, ingen lär dyka upp ändå eftersom du larmade av när vi gick in … därför du satte väl inte på larmet igen eller gjorde du det syrran, titta på mig och svara, gjorde du de?

17

Tre ungdomar; Tyra, Simone och Richard, börjar samla in pengar till ändamål som ligger dem varmt om hjärtat. Men sinom tid övergår deras goda intentioner till våld, rån och sedermera till mord och terrorism. Det visar sig att en i gruppen har en dold agenda.

Parallellt med den historien utspelar sig Sandras stillsamma liv, en småbarnsmamma och entomolog vid Naturhistoriska museet i Göteborg. Snart dras hon dock in i en härva som bara växer. En arbetskollega försvinner spårlöst och en flicka börja besöka henne på museet. Vem är flickan och varför är hon så inspirerad av Sandra?

Den tankspridde och konstintresserade poliskommissarien, Axel Harryson, sugs in i en historia där gärningsmännens motiv är mångskiftande och där kunskapen om samisk mytologi verkar få en alltmer betydande roll för att försöka lösa mordfallen. Och förhindra förövarnas sista plan.

Sagt om Nio dagar till Uksáhkká: ”Romanen visar att våld föder våld, och att våra ideal lätt kan utnyttjas av dem som vill låta målet helga medlen, eller har en egen agenda. Och hur vi kan manipulera oss själva för att slippa inse hur verkligheten ser ut. Den är skriven med ett suggererande språk, kastar läsaren rakt in i ett skrämmande händelseförlopp, och har i sin intrig ett par tre överraskningar på lut.

Här finns väl avvägda formuleringar, slagfärdiga bilder och en rytm i både språk och berättande [...]” Författarcentrum Väst Sagt om tidigare böcker av Nicklas von Matérn: ”Jag tycker att det mångt och mycket är en utmärkt novellsamling. Här finns originalitet, fantasi och visionär kraft. [...]” Författarcentrum Öst Joakim Forsberg ”Novellerna kryper in på skinnet och skakar om en lite som läsare och det, i min bok, är ett riktigt bra betyg.” Bokbloggen Lingonhjärta ”Novellen Nattfabriken, gav mig nästan klaustrofobiska känslor. Hopplösheten och gråheten som nattarbetaren kände beskrivs så väldigt bra och var svåra att hålla ifrån sig.” Bokbloggen Vargnatts bokhylla

Nicklas har pluggat vid Poppius Journalistskola, samt vid Konstskolan i Stockholm. Efter studierna har han bland annat arbetat som frilansjournalist. Av Nicklas har tidigare utgivits novellsamlingen Thales värld.

ISBN 978-91-87523-72-4

www.vistoforlag.se

9 789187 523724