9789187523700

Elefan†kyrkogården Elefantkyrkogården Patrik Vult von Steyern

Elefan†kyrkogården Patrik Vult von Steyern

Elefantkyrkogården Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Patrik Vult von Steyern © Omslagsfoto: iStockphoto Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2017 ISBN: 978-91-87523-70-0

Till mina föräldrar, Elisabeth och Gösta.

Jag tror att ni hade tyckt om att se era namn här.

Vila i frid.

Alla personer i Elefantkyrkogården är påhittade.

Eventuella felaktigheter i boken är författarens misstag.

När det gäller geografiska platser som omnämns så finns de flesta i verkligheten, men alla beskrivningar av dem är uttryck för författarens subjektiva uppfattning och tolkning.

När det gäller Markus sjukdom (undersökningar, diagnostisering, behandlingsalternativ, medicinering samt beskrivningar av symptom, sjukdomsutveckling samt smärthantering och -lindring) kan förmodligen vissa saker ifrågasättas. Det som redogörs för i boken är resultatet av författarens egen research samt personliga erfarenheter.

– Prolog –

3 maj 2014

”Du kan ha ett år, kanske två”, sa Lars Jönsson, specialist i onkologi. ”Men det kan också handla om månader. Jag är ledsen.”

Hur ledsen är du? tänkte Markus. Han tittade på läkaren på andra sidan bordet, men han såg egentligen inget deltagande alls.

Din kalla jävla idiot, tänkte han, men sa: ”Är du säker? Går det inte att behandla? Operera?”

Lars Jönsson flyttade lite på sig i stolen, lättade på ena skinkan som om han precis skulle fisa där han satt, sjönk ned igen och sa bara att han beklagade. De skulle kunna ge honom cellgifter, eventuellt stråla, men inte operera. Tumören var för stor för det. De skulle kanske kunna ge honom tid, men inte göra honom frisk igen. Nej, det hoppet kunde han inte ge honom. Tyvärr. ”Men är du säker? Hundra procent?” undrade Markus.

Jönsson bara nickade sakta.

Markus tog blicken ifrån honom, tittade ut genom fönstret, ut mot en fantastisk vårdag, och kände en plötslig yrsel. Det blev liksom ljust i synfältet, som om han rest sig för snabbt och fått blodtrycket att sticka ner i fötterna, eller som om någon just tog ett fotografi med blixt rakt in i rutan. Världen var överexponerad. Det här gick inte att ta in.

Han hade naturligtvis hoppats på det bästa, men samtidigt räknat med att få värsta tänkbara besked.

Det blev det senare – Worst case scenario.

Visst hade han försökt att förbereda och härda sig inför ett besked som det här, men nu när det kom gick det inte att skydda sig. Det 11

var så overkligt att det brusade i huvudet och han fick ingen rätsida på sina tankar. Han visste inte vad han skulle fråga. Efter en stund sa han bara att han behövde tänka på det han precis hade fått höra. ”Självklart”, sa Jönsson. ”Och jag hoppas att du tar kontakt med dina nära och kära. Du behöver stöd. Det här är inget du ska försöka tackla ensam. Så nästa gång du kommer är det bra om du har någon med dig.” * Markus tog en taxi hem. Han klev in i lägenheten, gick in i vardagsrummet, öppnade balkongdörren, släppte in vårsolen och lade sig i de värmande strålarna, direkt på parketten.

Solen sken honom rakt i ansiktet. Han blundade och lät effekterna av det starka ljuset dansa runt på insidan av ögonlocken. Varje gång han tyckte sig ha fångat ett mönster dansade det undan.

Han stod alltså inför det värsta tänkbara.

En dödsdom.

Han skulle dö, förmodligen innan han hann bli 40 år gammal, och han skulle lämna livet med så mycket ogjort.

Ingen livspartner skulle sörja honom, inga barn skulle ärva det han lämnade efter sig. Visst skulle hans föräldrar bli utom sig av sorg och hans syster skulle känna att en bit av henne försvann med honom. Men efter ett tag skulle de gå vidare, precis som hans vänner.

Han tänkte på vad han hade planerat inför det han nu måste tackla. Och så tänkte han på att det hade varit helt rätt att hålla misstankarna och oron för sig själv, att inte blanda in vänner, syskon eller föräldrar. Nu kunde han göra som han själv tyckte var bäst, utan påverkan från andra, utan att behöva försvara sitt val.

Många skulle säkert fråga sig varför.

De flesta, misstänkte han.

Men det behövde han inte bry sig om. Vare sig nu eller senare.

Det var hans liv och han tänkte göra det mesta av den tid han hade kvar, även om det innebar att han skulle lämna allt och alla bakom sig.

12

1: Kärlek Yellowstone, Nordamerika

4 augusti 2014

Markus körde in i Yellowstone National Park från väster, genom West Entrance. Bilresan från Salt Lake City hade gått smidigt. Han hade fått sin hyrbil från Avis utan att behöva vänta, kört direkt från flygplatsen och inte gjort några andra stopp än för att äta, köpa kaffe och gå på toa.

Han hade inte stannat vid informationscentret vid West Entrance, bara betalat parkavgiften och frågat om informationen vid Madison var öppen. Det skulle den vara, hade parkvakten sagt.

Nu när han körde längs Madison River kom det över honom igen: Var det här rätt beslut? Var det verkligen detta han ville göra?

Han antog att han skulle överfallas av tvivlet tusen gånger till. Inte utan ansträngning sköt han det ifrån sig, precis som han hade gjort varje gång hittills. ”Nu är jag här”, sade Markus högt för sig själv. ”Och det är här och nu som gäller. Yellowstone National Park. Jag har kommit hit typ trettio år tidigare än planerat, men jag är här. Kolla in floden bara. Här är ju så jävla vackert att man kan börja lipa. Njut av detta nu, din dumme jävel, försök att bara njuta.”

Efter några kilometer svängde han av från vägen och körde in till Madison Information Station, där han skaffade en mer detaljerad karta än den han hade med sig, köpte en bok om nationalparken och frågade om de visste hur vägen var norrut, upp till Mammoth Hot Springs.

Det var i Mammoth han hade bokat hotellrum för sina första nätter. Det var där han skulle börja sitt äventyr i Yellowstone.

15

Ända sedan han var liten hade han varit fascinerad av parken.

Efter att ha sett ett tv-program om bison och hur de hade jagats till randen av utrotning, men kommit tillbaka genom arbetet i Yellowstone, hade han läst massor om parkens historia, unika natur och djurliv.

Men först skulle han stanna vid Norris Geyser Basin och kolla in Porcelain Basin. Kanske skulle det bli knappt med tid, men eftersom det låg längs vägen ville han inte missa detta ständigt föränderliga område där nya gejsrar hela tiden föddes och gamla dog.

Framför allt ville han se den mytomspunnet vackra ”porslinsbassängen”. Källornas heta och giftiga vatten gjorde att inga växter kunde leva här och kvar fanns ett fantastiskt landmärke av sten, mineral och kristallklart vatten.

Men Porcelain Basin blev lite av en besvikelse. Visst var det helt fascinerande att något så livlöst kunde vara så vackert, men allt runt omkring hade varit så tillrättalagt. De ständigt återkommande uppmaningarna om att hålla sig till de timrade stråken och skyltarna med vägvisningar var femte meter var liksom anpassade efter idioter och turister med noll vildmarkserfarenhet.

Medan han hade gått där hade han undrat om det var såhär överallt i parken. Att Yellowstone idag var som vilket amerikanskt jippo som helst, att det vilda och storslagna hade gjorts så tillgängligt att det vilda blev som ett Liseberg. Skulle han bli snuvad på sin upplevelse? Han ville ju se det vilda och orörda. Själv. Bara han och det stora.

Det var bara att vänta och se. * Markus checkade in på hotellet och fick nyckeln till den stuga han bokat på nätet. Receptionisten uppmanade honom att köra mycket försiktigt bort till stugan eftersom de hade ovanligt många wapitihjortar på området. Det fanns ofta hjortar runt hotellet och stugorna, men just nu var det som sagt ovanligt många.

Receptionisten hade inte överdrivit, det låg till och med hjortar i gräset utanför hans stuga.

16

Han kunde inte låta bli att flina. Wapiti på tomten – Check! Att djuren blivit så vana att vara nära människor var väl inte bra, men det kändes exotiskt.

När han slängt packningen på sängen, bröt han loss en burk från det 6-pack öl han köpt tidigare. Han öppnade också flaskan med Jack Daniels som han köpt på samma ställe och tittade efter ett bra glas.

En öl och en bourbon, när man har levercancer? Bara en idiot gör väl något sådant, tänkte Markus. Men vad fan, man måste ju få leva lite också.

Han plockade fram den brevkladd han hade börjat med för några dagar sedan. Med beslutsamma steg gick han ut och satte sig på verandan. Han tittade på hjortarna, log lite åt dem och tittade sedan ner på det han hade börjat skriva.

Efter en andra öl, och ytterligare några justeringar i brevkladden, gick Markus till receptionen för att köpa datortid och tillgång till internet.

Det var dags att skicka det som han hade försökt formulera så många gånger, både i huvudet och på papper.

Det var dags att mejla till mamma och pappa.

Det var dags att berätta. * Från: Markus Dahlén markusdahlenzzz@gmail.com Ämne: Älskade mamma och pappa Till: Anita Dahlén anita.dahlen51@gmail.com Älskade mamma och pappa!

Det här är inget lätt mejl att skriva, men jag ska försöka göra det så bra jag kan. Först och främst vill jag bara säga att jag älskar er båda, väldigt mycket. Och att det inte finns något som kan ändra på det. Snälla, ta med er det när ni läser det här.

Det finns inget mjukt sätt att berätta sådana här saker så jag säger det som det är: Jag har cancer och jag kommer att dö 17

av den. Läkarna uppskattade (ovilligt) att jag har 6 månader upp till max två år kvar. Det senare om jag genomgår behandlingar. Något jag valt att inte göra. För mig känns det meningslöst att underkasta sig extra lidande och förstöra tiden som är kvar, när det ändå inte finns något hopp.

Jag kommer istället att försöka hinna med så många som möjligt av de saker jag vill göra och se platserna jag alltid har velat se. Jag vill leva så mycket jag bara kan, innan jag faktiskt dör. Och när jag dör hoppas jag att det sker på ”jordens vackraste plats”.

Som ni förstår finns här en hake. Den att vi inte kommer att ses.

Jag har lämnat Sverige. Jag har sagt upp mig från banken, sålt lägenheten, sålt alla prylar och i hemlighet tagit farväl av dig och pappa, Johanna och Mikael och barnen, alla kompisarna, vid de senaste tillfällena vi träffades. Är det här sant? Jag förstår om ni ställer er den frågan.

Ja, det är sant. Och jag förstår om ni inte förstår.

Men försök. Jag ber er. Försök förstå mitt val. Ni känner mig.

Någonstans i era hjärtan vet ni att jag inte hade velat försöka leva som vanligt, omgiven av människor som är ledsna, oroliga, överdrivet hänsynstagande, för hjälpsamma. Jag hade inte velat vara den sjuke i centrum, den som man i all välmening försöker peppa för att han ska hålla humöret uppe och klara sig igenom ännu en dag. Jag vill leva så mycket det går på den tid jag har kvar. Och jag hoppas att ni vill unna mig den chansen utan att tänka illa om mig.

Jag skriver det här på en plats långt hemifrån, en plats bara jag känner till. Det är så jag vill ha det. Jag vill inte att ni ska försöka spåra mig eller leta efter mig. Respektera det, snälla.

Här är mycket vackert och jag ska snart bara sätta mig rätt upp och ner och njuta av det som omger mig. Känner att de här raderna, hur många gånger jag än har funderat igenom

18

dem, tog hårt på krafterna att skriva. Så jag sätter punkt för den här gången. Men det kommer mer. Jag kommer skriva till er ofta.

Hälsa Johanna att hennes bror älskar henne.

Och till er båda – All min kärlek.

Markus

19

Markus klev ur bilen och tittade ut mot Cloudy Bay. Så vackert, tänkte han.

Kanske är det på den här ön som platsen finns? Kanske är det Bruny Island som blir min ändhållplats? ”Den som lever får se”, sa han tyst till sig själv.

Och i sitt huvud hörde han Erin flinande lägga till: ”Det gäller ju inte dig då.”

När Markus Dahlén, en 38-årig personlig bankman från Göteborg, får diagnosen primär levercancer får han samtidigt reda på att han maximalt har två år kvar att leva. Om han stannar hemma och prövar de få behandlingar som finns.

Men Markus väljer en annan väg. Han säljer allt han äger, lämnar alla bakom sig och ger sig ensam av för att hinna uppleva och se så mycket han kan på den tid han har kvar. Och längs vägen ska han hitta sin elefantkyrkogård, världens vackraste plats att dö på.

Men är det rätt beslut?

Hopp, tvivel, vänskap och kärlek följer med honom ut i Yellowstones vildmarker, till Mexikos paradisstränder, Australiens östkust och in i Venezuelas djungler.

Patrik Vult von Steyern är född 1963. Han bor i Helsingborg, men ser sig själv framför allt som göteborgare. Under nästan tre årtionden har Patrik arbetat som professionell skribent, framför allt som copywriter och kreatör i reklambyråbranschen.

Elefantkyrkogården är hans romandebut, ett resultat av en idé som vägrade släppa sitt grepp och insikten om att livet kan ta slut alldeles för tidigt.

www.vistoforlag.se ISBN 978-91-87523-70-0

9 789187 523700