9789187523670

V채rldsber채ttelser

V채rldsber채ttelser Karin Sallander

Världsberättelser

Världsberättelser Utgiven av Visto förlag AB www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Karin Sallander © Omslag: iStockphoto Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Polen, 2017 ISBN: 978-91-87523-67-0

Östeuropas mörka förbannelser

E

n stormigare natt hade han aldrig sett. Döda grenar slog mot fönstret med en skräll som överröstade åskan. Blixtarna lyste upp kyrkogården alldeles nedanför det mörka dystra kråkslottet, vars tinnar och torn sträckte sig som en vålnad mot himlen. Han suckade. Vad hade blivit av honom?

Släkten Dekanoff, med både ryska och rumänska rötter, var en av de största i riket på sin tid. De hade massor av gods och anställda. Dessutom var de väl ansedda i trakten. Nu fanns ingenting.

Luften började bli kall. Han gick in och befann sig i en mörk gång. På kalla stenväggar hängde porträtt som följde hela släkten genom alla tider. Var det inbillning, eller följde porträt�ten honom med blicken?

Han bet på de långa naglarna. Fingrarna drogs genom det kolsvarta, välkammade håret. Det var hans plikt som den siste av släkten Dekanoff att återupprätta ära och heder.

Längst bort i gången hängde porträttet av hans farfarsfar. Det var en ordentlig karl, som byggde upp hela familjens imperium och handelssystem. Michail Dekanoff kunde vila i frid. 1415-85 stod att läsa på den lilla bronsplattan under tavlan. Hans hustru Anna hade varit en klok kvinna. Visserligen var hon mycket yngre än sin make, men likväl både smart och en skicklig affärs-

5

kvinna. Anna drev ett eget skrädderi med 50 anställda. Enligt andra tjänade hon gott på det.

Han brast i gråt då han såg in i deras stolta ögon.

– Ve mig, ve mig, olycklige krake, snyftade han. Jag är en ynklig mask. Hur illa har jag inte förvaltat ert goda arv, precis som mina släktingar? Istället för att göra rätt för mig, sitter jag ensam kvar.

Ynkligt gråtande i den svarta manteln gled tankarna till hans farfar, Dimitrij. Han var född 1440, och lagd åt det nervsjuka hållet. Han ägde mark i Transsylvanien, som vansköttes och förföll på tio år. Ekonomin var en katastrof. Hans hustru Anastasia var inte bättre, hon hade intresse för det ockulta. Slottets källare var samlingspunkt för mystiska typer som sysslade med svart magi, hade han förstått som liten. Ljud kunde tränga upp i sovrummet när han låg i sin säng. Otäcka ljud av folk som skrek av både smärta och extas. Det var otäckt för en liten pojke.

Någon orsak fanns säkert till att han inte fick lämna sitt rum efter sängdags.

Han torkade tårarna. Efter farföräldrarnas död hade det bara fortsatt. Fadern Anton var domare med tendens till både grymhet och korruption. Om någon förargade honom, tvekade inte Anton att med alla medel röja dem ur vägen. När han avrättades 1530, räknades hans offer till 700. Lika opålitlig var modern, Jefrosna. Hon gick från älskare till älskare, utan en tanke på sin samhällsställning. Särskilt affären med Jurij, storbonden, äcklade honom något gruvligt.

Efter det hade det börjat på allvar. Hans farfar och farmor, mor och far, alla bröderna, hela familjen blev huggtandade bleka spöken som sög blod från människor. Ingen i de små byarna gick säker för terrorn. Myndigheterna avfärdade de mystiska symptomen som pest. Sådana enfaldiga dårar! Bleka blodfattiga ansikten var inget symptom på pest.

– Du grymma värld, mumlade han. Inget gott har du gjort oss.

6

Stormen hade avtagit. De grå molnen började dra sig bort.

Snart skulle dagen gry.

Med en upplyst fackla i handen skred han mot en mörk trappa. Det här skulle åtminstone ske med värdighet, tänkte han. Nu skulle de se mig.

Han schasade bort några envisa råttor från ett trappsteg.

Djuren flydde pipande in i de gamla benknotorna och betraktade honom bistert från kraniernas tomma ögonhålor.

Kistan stod som en gravsten i mitten av källaren. Han rös lite när han såg den, men fattade mod. Facklan sattes i en klyka.

Värdigt gick han fram till kistan.

När solen gick upp denna femtonde maj 1730, kunde man läsa tydligt på den kopparplatta som satt på kistan: Stefan Dekanoff, 1535-1595.

7

Mörker

Vinden blåser, blodet rinner, vad tror du att du här finner?

Kanske död och hemska bett, håll dig borta, om du har något vett.

8

Gudomlig kärlek i Delhi

D

et här såg ut att bli en dag som alla andra. Varorna hade radats upp. Folk började strömma till. Jämt var det ett evigt snattrande när det skulle handlas till middagen.

De finaste grönsakerna skulle jämföras och diskuteras. Ibland kunde det faktiskt bli ganska trist, tyckte tjugotreårige grönsakshandlaren Sheeku. Trots sin unga ålder, hade han redan stått här i tio år. Familjen var mycket fattig. Fadern var bonde och odlade sina grödor på en liten åker på landet utanför Delhis slum.

Inkomsten varierade, men de tillfällen då familjen kunde äta sig helt mätt var lätträknade.

Sheeku hade märkt att folk verkade fattigare nu. En del kunder kunde inte betala alls. Uppenbarligen fanns det människor som var fattigare än hans egen familj. Orsaken till alltihop kom där.

Sheekus nötbruna ögon registrerade två utländska män. De var säkert britter. Han kunde inte låta bli att fnysa. Sådana kom ofta till Indien för att bli rika och suga ut befolkningen på allt de hade. Sheeku petade naglarna med en liten kniv. Det började redan bli varmt. Runt omkring luktade det kryddor och ko.

– Tack så mycket, fru Menkawa, sade han till den senaste kunden. Jag hoppas att soppan ska smaka bra.

Då såg han henne. Sheeku blev som förtrollad. Han hade inte lagt märke till den unga flicka som studerade mattor i ståndet 9

intill. Så vacker hon var. En skir slöja täckte hennes svarta hår.

En röd mun rörde sig när hon samtalade med försäljaren. När Sheeku fick se flickans ögon, höll han på att svimma. De var så vänliga, så oskyldiga. En gång såg de rakt på honom. Då var det som om han hade svävat upp till gudarnas höjder.

Natten blev något orolig. På morgonen försov sig Sheeku med en halvtimme och fick skynda sig ordentligt. Han slängde i sig lite mat och rusade till torget, där han flämtande packade upp sina saker. Flickan var redan där. Hon betraktade Sheeku med den där vänliga blicken som han redan hade kommit att älska så.

– Jag har väntat på dig, Sheeku, sade hon.

Sheeku blev så överrumplad att han inte fick fram ett ord.

Hjärtat bultade som en smeds hammare i arbete.

– Jaså, svarade han förvirrat. Kan jag hjälpa dig med något?

– Jag ville bara tala med dig, sade flickan lent. Du kanske undrar hur jag känner till dig, men här känner alla varandra. Jag tycker verkligen om dig.

Sheeku började svettas. Han kände sig fånig.

– Det är ömsesidigt, svarade han. Jag har aldrig träffat någon som du. Vad heter du? Var kommer du ifrån?

På det svarade inte flickan. Hon gled undan och försvann i folkmassan. Sheeku sprang efter.

– Vänta, ropade han. Jag känner dig ju inte. Kom tillbaka!!

Men hon var borta. Sheeku spanade av och an. Hans läppar åkte ner, axlarna åkte upp till öronen. Han gick tillbaka till ståndet. Där fann Sheeku en stor skinnpåse fylld med hundra guldmynt.

Händelsen upprepade sig. Varje dag kom flickan till Sheekus stånd, gick därifrån och lämnade hundra guldmynt efter sig. Det där var obegripligt för honom. De var långtifrån ovälkomna, tvärtom. Familjen hade fått det mycket bättre nu. Modern hade börjat arbeta inne i staden, och Sheekus sjuttonåriga syster kunde utbilda sig. Tiderna hade blivit bättre. Men nog var det

10

underligt. Sheeku hade aldrig fått tala ordentligt med flickan.

Varje gång han såg henne var det som om hjärtat flög likt Garuda. För att föra familjen vidare var Sheeku i stort behov av en kvinna. Nu var det möjligt att det hade blivit verklighet.

Nästa dag kom Sheeku som vanligt till torget. På hans plats låg ett pergament. Där stod ett meddelande: Kära Sheeku. Jag har anat mig till dina känslor för mig, och det är ingen skam. Men vi kommer från helt olika världar. Du behöver en kvinna som inte har en fullt så flyktig natur. Jag hade tilldelats ett uppdrag av den store Brahma, att skänka din familj hjälp. Ni var så fattiga att det gjorde ont att se. Uppdraget är nu slutfört. Jag glömmer dig aldrig, min vän. Du är en mycket fin människa. Lakshmi, gudinna över rikedom.

11

Extas

Gudarna älskar mig.

Jag svävar högt i det blå.

Vad är det som händer?

Hur långt kan jag nå?

12

Händelser vid en grav

D

etta var den första resan efter skolan. Nu hade den tjugoårige nyutexaminerade arkeologen Fredric chansen att se världen. Det passade honom bra. Han var ung och lysten på äventyr. Fadern visste det mycket väl. Fredrics far, egyptologen Alfred, hade Egypten som sitt arbetsfält sedan många år. Han tänkte att det kunde vara en bra början för sonen.

Vid den här tiden hände nämligen något mycket viktigt; British museum hade bestämt sig för att öppna Ramses VI:s grav, en av alla Egyptens alla outforskade platser. I en så gammal grav brukade det finnas otaliga föremål i både guld och silver. Detta gäckade Alfreds tankar mer än något annat. Han kunde mycket väl se framför sig hur en affär med museet skickade mycket klirr i den ibland så skrala kassan.

En varm dag satt Fredric och Alfred under ett parasoll och pysslade med var och en sitt. Fredric läste en bok om det gamla Egypten och fläktade sig med en solfjäder. Alfred skrev dagbok.

– Far, när får vi gå in i graven? undrade Fredric. Vi har varit här ganska länge nu.

Alfreds ansikte mörknade. Han blängde ilsket på två inhemska män lite längre bort. De tjattrade högt på arabiska med varandra.

– Egyptierna talar om en förbannelse, muttrade Alfred. Flera 13

av mina företrädare ska ha drabbats av en sorts ångest så snart de klev in i graven. Man fann dem darrande och skrikande. Som om de just haft en mardröm som de inte kunde vakna upp ifrån.

Alla dog de tillslut.

Trots värmen på trettiofem grader började Fredric frysa.

Hans fräkniga ansikte fuktades av kallsvett. Öknen snurrade för hans blick.

– Är det sant, far? viskade Fredric. Gud, så otäckt. Jag mår inte bra.

Alfred såg förvånat på sin son. Fredric hade blivit lite blek om nosen. Han reste sig och tog tag i Fredrics axlar.

– Det är klart att det inte är sant, sade Alfred. Man har bara hittat på de där historierna för att skrämma oss, för att behålla alla skatter för sig själva. Det finns ingen förbannelse. Förstår du mig?

Han svepte undan en svettig svart hårlock från sin sons panna och såg honom rakt i ögonen. Fredric hade svårt att tro på det, men visste att det inte var lönt att starta en diskussion.

Alfred kunde vara så envis att han blev otrevlig.

– Ja, far, sade Fredric. Det finns ingen förbannelse.

Ett par dagar senare stod de vid gravens ingång. Alfred stod beredd med en hacka. Fredric höll lyktan. Med sig hade de en fotograf som skulle dokumentera den storslagna händelsen.

Ingången hade just öppnats. Männens facklor kastade ett ödsligt sken bort i den mörka gången. Alfred svalde hårt.

– Då så, pojkar, sade han. Det är väl dags att gå in. Fredric, gå du först och lys upp vägen för oss.

Måste jag, tänkte Fredric fråga, men hejdade sig.

Inne i graven kändes allt så annorlunda. Det var mörkt och väldigt tyst. Luften kändes unken. Ett obestämt doftämne kittlade Fredrics näsborrar. Han visste var det var. Det luktade ont.

– Far, viskade Fredric. Jag tycker att vi ska gå härifrån. De tycker inte om att vi är här.

14

– Är du rädd, nu igen? utbrast Alfred. Ingenting kommer att hända, har jag ju sagt. Det är bara sagor som befolkningen har hittat på för att skrämma oss. Kom n…

Han avbröt sig. Fotografens plågade skrik skar genom märg och ben. Mannen låg på rygg. Händerna var krampaktigt knutna utefter sidorna. Munnen gapade brett.

– Vad är det med dig, karl? ropade Alfred. Säg något, för guds skull!

– Far, han kan inte, gastade Fredric. Det är förbannelsen!

Ramses har skördat ett nytt offer!

Mumiens ögon betraktade tyst sällskapet. Fredric rös. De var så tomma. Tomma och kalla som döden. Ni har inte tillträde hit, sade de.

Efter den händelsen blev stämningen i lägret konstig. Fotografen tycktes ha dött av ren skräck, sade läkaren som undersökte honom. Tills vidare vägrade resten av gruppen att gå in i graven fram till att problemet hade blivit löst.

– De kan ju inte mena allvar, fräste Alfred. Förbannelser finns inte. Han måste ha dött en naturlig död.

– Du har inte begripit någonting, röt Fredric. Läkaren kunde ju inte hitta några fel på honom!! Jag tycker att vi ska ge upp arbetet.

Utan att riktigt veta vad han gjorde, högg Alfred tag i sonens krage. Saliven sprutade ur hans mun.

– Är du inte normalt skapad i huvudet, satans drummel? skrek Alfred. Tror du att jag ger upp nu, när jag har kommit så långt? Packa då dina saker och res hem, din lilla mes!!!

– Det kanske jag ska göra, din naiva idiot, skrek Fredric tillbaka. Fattar du inte? Du har ingen glädje av guld och pengar när du ligger i kistan.

Orden verkade punktera Alfred. Det galna i hans blick gick tillbaka. Greppet om Fredrics krage slaknade.

– Förlåt mig, mumlade Alfred. Vad är det egentligen vi grälar om? Jag känner mig så hemsk.

15

– Gör inte det, far, sade Fredric. Jag menade inte heller det jag sade. Men jag bryr mig bara om dig.

– Jag vet, sade Alfred. Förlåt mig igen, min älskade son.

De kramades en lång stund. Även om far och son nu åter var goda vänner, vägrade Fredric att gå in i graven. Vad det nu än var som fanns därinne, ville han inte störa det. Alfred delade inte hans åsikt. Båda respekterade den andres envishet.

Inne i graven var det fortfarande lika mörkt. Alfred strök med händerna. Gåshuden fick det att pirra så. Det var spännande att få skåda en sedan länge försvunnen civilisation. Ännu bättre var tanken på alla rikedomar som den förde med sig.

British museum skulle få den största biten av kakan, men Alfred visste att han också skulle få en välförtjänt slant. Han var ju ändå ledaren för forskarlaget.

– Åh, titta på det där utsökta föremålet, utbrast Alfred. Är det en bägare, månntro? Den betalar nog museet bra för.

Han böjde sig ner för att ta upp det. Då fick han se ett par glödande, varglika ögon som stirrade på honom genom mörkret.

Fredric satt under ett parasoll och läste, när han märkte att det hade blivit uppståndelse borta vid tältet.

– Hjälp, ropade Scarlins, faderns sekreterare. Mr Dawles uppför sig underligt.

Fredric slängde boken och rusade iväg. Han fann sin far liggande på marken, vilt skrikande. Armarna var klistrade stelt utefter sidorna. Ögonen brann.

– Lugna dig nu, far, sade Fredric. Jag är här. Vad såg du?

Alfred försökte faktiskt ta sig samman. Han slutade skrika och började flämta som ett ånglokomotiv.

– En ond ande, sade Alfred. Den hade en människas kropp.

Huvudet var svart och liknade en schakals. Om du visste hur hemskt det var.

Han började gråta. Fredric rös.

16

– Det var Anubis, dödsguden, som du såg, sade Fredric. Han är borta, och du ska bli frisk igen, far. Det blir så bra.

En märklig figur med schakalhuvud slank tillbaka in i sin mörka hemvist.

17

Finns det någon i slottet, som alla tror står öde?

Någon som vandrar där ensam och tänker på sitt liv och sin familj? Är flickan på Dhelis marknad den hon ser ut att vara?

Och vem är den främmande vikingen som kommer till en by i Sverige?

Svaren hittas i novellsamlingen Världsberätteler, en sagosamling från hela världen.

ISBN 978-91-87523-67-0

www.vistoforlag.se

9 789187 523670