LEX DEMOS LEX DEMOS
Staffan Gullsby
LEX DEMOS
Lex Demos Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Staffan Gullsby Grafisk form och sÀttning: Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2017 ISBN: 978-91-87523-65-6
Prolog
D
et enda som hördes var en dov duns. Lite som nÀr soporna nÄdde botten i sopnedkastet. à tminstone var det vad den Àldre kvinnan kunde ange som referens nÀr polisen frÄgade. Men det fanns inga sopnedkast lÀngre. Och hon hade inte ens befunnit sig i ett trapphus. Hon hade varit ute och rastat hunden och hade just passerat skyskrapan nÀr ljudet hördes. Sex vÄningar var inte imponerande i vare sig en nationell eller en internationell jÀmförelse men folkmunnen hade ÀndÄ gett det lilla samhÀllets högsta byggnad en kosmopolitisk touch. Och det var frÄn husets sida, in mot gÄrden, som ljudet hade kommit. Kvinnan hade tittat efter men inte sett nÄgonting konstigt. GrÀsplÀtten med ett par mindre trÀd, cykelvÀgen och ett par parkbÀnkar fanns dÀr som vanligt. Inga mÀnniskor hade varit ute men inte heller det var ovanligt eftersom det oftast bara var enstaka flanörer som hon brukade möta nÀr hon var ute med hunden. Och dessa andra mÀnniskor var oftast ute i samma Àrende som hon sjÀlv och fullt upptagna med att se till att deras egna jyckar inte skulle skÀlla alltför mycket pÄ den andra. Och som hundÀgare emellan kunde de utbyta ömsesidiga hÀlsningar. Allt hade varit som vanligt. Det enda som avvek var en sopsÀck som sÄg ut att ligga dÀr inne pÄ gÄrden, nÄgra meter ut frÄn huset.
5
Fast var det en sopsĂ€ck? Hunden hade uppfört sig oroligt och sjĂ€lv hade hon blivit osĂ€ker och gĂ„tt nĂ€rmare för att titta. NĂ€r hon sĂ„g bĂ€ttre noterade hon med fasa att det var en mĂ€nniska som lĂ„g dĂ€r. En livlös mĂ€nniska i en konstig stĂ€llning. Hennes eget hjĂ€rta hade snabbt börjat rusa och hĂ€nderna darrade nĂ€r hon konstaterade att det var en yngre kvinna med blod kring huvudet. Det lĂ„nga blonda hĂ„ret lĂ„g utspritt som en solfjĂ€der pĂ„ marken. Det var henne ljudet hade kommit ifrĂ„n. Det hade varit kroppen som orsakade dunsen nĂ€r den slagit i marken. Den yngre kvinnan mĂ„ste ha hoppat frĂ„n taket. NĂ„gra minuter senare fanns poliser pĂ„ plats. Den Ă€ldre kvinnan hade i panik sprungit ut pĂ„ gatan och stoppat en bil som passerade. Bilföraren hade en telefon och kunde larma. Och nu satt kvinnan i baksĂ€tet pĂ„ en polisbil och redogjorde för vad hon hört och sett. Och hĂ€nderna darrade fortfarande lika mycket. â Men varför? frĂ„gade hon. Det Ă€r sĂ„ onödigt, hon hade ju hela livet framför sig. Den som hade hoppat hade snabbt blivit identifierad genom det körkort hon hade pĂ„ sig och ett par anslutande grannar som kĂ€nde igen henne. Hon hette Sabina Jonsson och var tjugoett Ă„r fyllda. Ambulanspersonalen hade konstaterat att hon med största sannolikhet redan var död men eftersom allting intrĂ€ffat sĂ„ nyss sĂ„ fanns kanske en mikroskopisk chans att rĂ€dda henne till livet. De hade i full fart farit upp med kvinnan till sjukhuset. Sabina bodde pĂ„ översta vĂ„ningen och dörren till lĂ€genheten var olĂ„st. Ett fönster stod uppslaget pĂ„ vid gavel och ett avskedsbrev lĂ„g pĂ„ köksbordet. Det var ingen tvekan om att det rörde sig om ett sjĂ€lvmord. Visserligen fanns möjligheten att nĂ„gon hade knuffat ut henne men det fanns inga tecken pĂ„ att det skulle ha förekommit vĂ„ld-
6
samheter i lÀgenheten och grannarna hade inte hört nÄgra konstiga ljud. Allt hade varit lika tyst och lugnt i huset som det brukade vara. Ingen av grannarna hade nÄgon nÀrmare kontakt med den unga kvinnan men nÄgon kunde meddela att hon sett lite ledsen ut pÄ sistone. Att hon sett ut som hon bar pÄ mörka tankar sÄ det var trots allt kanske inte sÄ förvÄnande, att hon sett döden som en utvÀg och befriare. Det framkom ganska snart att kvinnan verkade ha varit en grÄ och oförarglig person. Tidigare hade hon varit affÀrsbitrÀde men pÄ sistone hade hon varit arbetslös, ett skÀl sÄ gott som nÄgot att inte se nÄgon mening i livet. Hon hade ingen sambo och ingen kÀnde till nÄgot om nÄgon pojkvÀn. I alla fall hade ingen sett henne med nÄgot sÀllskap. Visserligen hade hon de senaste mÄnaderna synts till i ganska begrÀnsad utstrÀckning sÄ visst kunde hon kanske ha haft ett förhÄllande av nÄgot slag men det var inget som nÄgon kÀnde till nÄgot om. Eller sÄ hade hon bara hÄllit sig undan. Utredningen efter hÀndelsen fastslog ocksÄ att det med största sannolikhet rörde sig om ett sjÀlvmord. Sabinas förÀldrar, som bodde en bit ut pÄ bygden, kunde visserligen inte förstÄ varför men hade samtidigt svÄrt att tÀnka sig att deras dotter hade nÄgra fiender som skulle ha tagit henne av daga. Och lite nere hade hon varit tiden före det hemska intrÀffade men de hade aldrig förstÄtt varför. Visserligen hade hon varit lite grubblande förr sÄ de hade inte varit extra oroliga nu. Och det var ingen tvekan för dem om att avskedsbrevet var skrivet med hennes handstil. SÄ det var nog sÄ, trots allt, att hon inte ville leva lÀngre. De försökte acceptera faktum och hos polisen lades fallet till handlingarna. PÄ avstÄnd fanns det dock nÄgon som hade ett stort intres-
7
se av hÀndelseutvecklingen. Densamme som bÄde hade öppnat fönstret i lÀgenheten och dessförinnan tvingat Sabina att skriva avskedsbrevet. Sabina hade varit livrÀdd nÀr han oanmÀld kom pÄ besök och funderat pÄ hur hon skulle kunna ta sig dÀrifrÄn. Att han hotade henne med en kniv och dessutom verkade vara beredd att anvÀnda den gjorde flyktmöjligheterna begrÀnsade. SÄ hon hade tÀnkt att sÄ lÀnge hon gick med pÄ att göra som han sa, sÄ skulle hon fortfarande ha en möjlighet. Att nÀr tillfÀlle gavs, den dÀr sekunden av ouppmÀrksamhet frÄn hans sida som hon behövde, sÄ skulle hon springa till dörren och ut i trapphuset och skrika för allt vad hon var vÀrd. SÄ att grannarna hörde och kunde ringa efter polis. Men hon fick aldrig chansen. Han hade henne helt i sitt vÄld. NÀr hon hade skrivit fÀrdigt det han dikterat fattade han tag i henne och lÄste hennes armar. Med en handskbeklÀdd hand över hennes mun kunde hennes desperata rop pÄ hjÀlp inte höras utanför lÀgenhetens vÀggar. Hon förstod ocksÄ att det inte var kniven som var det största hotet mot hennes liv lÀngre, det var det öppna fönstret. Det som han hade öppnat med motivet att han ville ha lite frisk luft. Hon kÀmpade emot nÀr han slÀpade dit henne men han var bÄde större och starkare och hon hade inte tillstymmelsen av en chans. Han vrÀkte upp henne pÄ fönsterkanten och slÀppte handen för hennes mun i samma ögonblick som han gav henne en rejÀl knuff ut. Hon fylldes av skrÀck och fasa och overklighetskÀnsla samtidigt som hon inte fick ur sig ett ljud. Det lÄste sig nÀr hon försökte skrika. Hon hann inte ens tÀnka att allt var över innan hon slog i marken. Döden var inte ögonblicklig, dÀremot var medvetslösheten det. Men innan bÄde polis och ambulans hade kommit pÄ plats hade livsandarna flytt. PÄ sjukhuset kunde
8
de inte göra nÄgonting annat Àn att konstatera dödsfallet. En ung kvinna. SÄ onödigt. I lÀgenheten lÀt mannen fönstret stÄ öppet och han kontrollerade Ànnu en gÄng avskedsbrevet. Han sÄg sig snabbt omkring sÄ att han inte skulle ha lÀmnat nÄgra spÄr efter sig. Kniven stoppade han in i jackan och han öppnade dörren till trapphuset försiktigt. Det var lika tyst och tomt dÀr som nÀr han hade kommit. Han hade ingen nyckel och kvÀvde snabbt en impuls att ta hennes nyckel för att lÄsa. Men dÄ hade det blivit för uppenbart. Dörren fick stÄ olÄst Àven om det dÀrmed fanns en risk att nÄgon skulle fundera pÄ att det faktiskt fanns en gÀrningsman. Snabbt tog han sig ner för trapporna och han kontrollerade lÀget utanför porten innan han gick ut. Han noterade en Àldre kvinna som stod mitt ute pÄ gatan dÀr hon tydligen stoppat en bil. Hon flaxade upprört med armarna och hennes lilla hund glÀfste. Det blev uppenbart för honom att det fanns ett vittne. NÄgon hade alltsÄ sett vad som hade hÀnt men förhoppningsvis hade hon inte sett vad som hÀnde sex vÄningar upp utan bara reagerat pÄ kroppen pÄ marken. Men det var i alla fall inte bra. Han hade hoppats att det skulle ha varit helt folktomt ute och att det skulle dröja ett tag innan liket upptÀcktes. Han var heller inte sÀker pÄ att hon hade dött i fallet. Han ville kontrollera det sjÀlv och eventuellt slutföra arbetet men det gick inte nu. Han var dock inte lika orolig för att ha blivit upptÀckt av den Àldre kvinnan och bilisten. Han smet i vÀg frÄn porten Ät det andra hÄllet pÄ gatan Àven om han egentligen ville veta. De första dagarna kÀnde han sig dÀrför bÄde paranoid och orolig men tack och lov fick han klart för sig att fallet varit just sÄ omedelbart dödande som han hade hoppats. Hans eget liv kunde fortsÀtta som vanligt. Och allt kunde ÄtergÄ till det normala. Och kvinnan som hotat att förstöra
9
det fanns inte lÀngre. Hon hade fÄtt betala priset för att ha utmanat honom. Och för att inte ha stÀllt upp pÄ hans krav. I takt med att Sabinas omgivning mer och mer accepterade sjÀlvmordet som en rimlig dödsorsak sÄ bleknade Àven minnet av hÀndelsen mer och mer. Det var ingen som funderade pÄ de smÄ men ÀndÄ tydliga tecken som fanns kring en bekantskap mellan dem bÄda. Tecknen som fortfarande fanns kvar bara man letade pÄ rÀtt stÀllen. Och att dessa tecken talade för att bekantskapen varit tÀmligen anstrÀngd. Sabinas dagboksanteckningar pÄ nÀtet gav en bild av en relation som snabbt gÄtt frÄn underbar till fasansfull. Mannen som verkade ha allt och som charmade henne med sina vackra ord, visade sig vara manipulativ, elak och ondsint. Och hon begrep inte hur hon skulle kunna ta sig ur det hela. Dessutom berÀttade de sista dagboksanteckningarna att hon varit helt beredd pÄ det öde hon till slut mötte. Men hennes tankar var lÄsta bakom anvÀndarnamn och lösenord pÄ en av de oÀndliga mÀngder sidor som finns pÄ nÀtet. Och sÄ lÀnge ingen visste, var det sÄ mycket enklare att komma fram till att det handlade om ett sjÀlvmord. Allting talade ju för det.
10
Onsdag 3 december
E
fter vĂ„rens intrigerande för att försöka fĂ„ bort sĂ„vĂ€l kirurgchefen Anna Schneider som överlĂ€kare Sebastian Ekberg sĂ„ lĂ„ngt frĂ„n landstinget som det bara gick, sĂ„ borde Rolf KlasĂ©ns dagar som politiker ha varit rĂ€knade. Hans pĂ„tvingade time-out skulle egentligen ha berövat honom hans politiska arena och utan stöd frĂ„n partiet skulle hans högst egna personvalskampanj inför höstens landstingsval knappast ha blivit framgĂ„ngsrik. Visserligen underlĂ€ttade det att han fortfarande var lĂ€nsordförande i det egna partiet men det var bara en tidsfrĂ„ga hur lĂ€nge till. Ă tminstone var det vad alla valstrateger och politiska analytiker förutspĂ„dde. Men inget gick som de vare sig hade trott eller tĂ€nkt. Kampanjen SĂ€mst pĂ„ allt hade onekligen tagit skruv och den tilltalade uppenbarligen folk. Ăntligen en politiker som tog bladet frĂ„n munnen och sa hur det var. Rolf KlasĂ©ns personliga sĂ€tt att förklara hur illa stĂ€llt det var stack ut i likriktningen bland politikerkollegorna. Som elefanten i porslinsaffĂ€ren syntes och hördes han i valkampanjen och vare sig det egna eller andra partier visste riktigt hur de skulle hantera honom. PĂ„ nĂ„got sĂ€tt hade han nĂ€stan helt tagit över informationsflödet under sommaren. Det var nĂ€stan sĂ„ att en del inte trodde att det fanns nĂ„gra
11
andra kandidater. Det var bara Rolf som hördes och syntes och pĂ„ de arenor han förde sin kampanj frĂ„n sin time-out fanns heller inga motstĂ„ndare. I alla fall ingen som vĂ„gade konfrontera honom. Delvis i rĂ€dsla för de personangrepp som de anade skulle följa. Rolfs segertĂ„g pĂ„ valnatten borde kanske dĂ€rför inte ha varit nĂ„gon större överraskning Ă€ven om mĂ„nga frĂ„gade sig hur det egentligen hade gĂ„tt till. Eller varför. Att vinna politiska poĂ€nger enbart genom att misskreditera alla andra och hĂ€va ur sig populistiska löften borde inte kunna bĂ€ra hela vĂ€gen fram, men det hade det gjort. Sedan dess hade Rolf otĂ„ligt vĂ€ntat pĂ„ att fĂ„ tilltrĂ€da som landstingsstyrelsens ordförande. För nu skulle det bli nyordning. Nu skulle det rensas. Ăven om den gamla majoriteten i nĂ„gon mening kastat in handduken redan pĂ„ valnatten sĂ„ var det Ă€ndĂ„ de som formellt suttit vid makten fram till det första konstituerande styrelsemötet nĂ„gra dagar tidigare. Och innan dess kunde Rolf inte agera precis som han ville. Men nu hade Pandoras ask öppnat sig för honom. Han var i mĂ„l. En del saker hade skött sig sjĂ€lv. Att han i valrörelsen hade utlovat upprensning bland chefer och tjĂ€nstemĂ€n blev lite av en sjĂ€lvuppfyllande profetia nĂ€r valresultatet vĂ€l stod klart. MĂ„nga valde att sĂ€ga upp sig eftersom de inte direkt var överförtjusta inför tanken pĂ„ att politiken nu med stor sannolikhet skulle in och detaljstyra verksamheten, det var bĂ€st att lĂ€mna det sjunkande skeppet i tid. Rolf Ă„ sin sida tolkade det som ett tecken pĂ„ att de som sagt upp sig i alla fall bara varit majoritetens förlĂ€ngda arm sĂ„ det var ingen förlust direkt. Och ju mindre administratörer desto bĂ€ttre. Det var ju till och med ett av hans löften före valet och den frĂ„gan löstes utan att han ens hade behövt lyfta ett finger. Och landstingsdirektören, den enda tjĂ€nsteman som poli-
12
tiken i teorin hade nĂ„got inflytande över och egentligen var den första som Rolf hade tĂ€nkt slĂ€nga ut, gav upp redan veckan efter valet. Den tillförordnade som dĂ€refter uppbar rollen hade Rolf bĂ„de ordnat fram och lindat runt sitt finger. Allt gick hans vĂ€g. Ett löfte var han dock tvungen att vĂ€nta med att infria till dess han hade den formella makten. NĂ„got som inte var lika publikt men av starkt symbolvĂ€rde. Att upphĂ€va avstĂ€ngningen av överlĂ€kare Bosse Andersson. Den gamla majoriteten hade i alla fall inte köpt försöken frĂ„n chefskatastrofen Anna Schneider och den osedvanligt obegĂ„vade sjukhusdirektören Henrik Lindqvist, att sĂ€ga upp Bosse utan istĂ€llet valt att bara stĂ€nga av honom frĂ„n arbetet. Vilket dock var illa nog. Sveriges frĂ€msta kirurg avstĂ€ngd frĂ„n arbetet, hur tĂ€nkte de egentligen? Att Ă„terinsĂ€tta Bosse i tjĂ€nst igen sĂ„ snart det bara gick var dessutom en hederssak för Rolf. Och ett löfte han avgett redan under vĂ„ren om allt skulle gĂ„ hans vĂ€g i valet. Rolf kĂ€nde dessutom att han faktiskt hade Bosse att tacka för valframgĂ„ngen. Ăven om deras samarbete i vĂ„ras kanske inte gĂ„tt helt enligt plan sĂ„ lĂ„g det i alla fall till grund för höstens segertĂ„g. Och med Bosse tillbaka i tjĂ€nst sĂ„ kunde han Ă€ven ta upp trĂ„den frĂ„n i vĂ„ras och se till att Anna Schneider och Sebastian Ekberg blev avförda frĂ„n landstingets lönelista ocksĂ„. Inte för att det var högsta prioritet, mer bara för att han kunde. Anna hade Ă„ sin sida lĂ€nge anat vartĂ„t det barkade och det hade hennes chef ocksĂ„ gjort. Men de hade suttit stilla i bĂ„ten och vĂ€ntat pĂ„ handling frĂ„n Rolfs sida och det hade inte skett förrĂ€n nu. De trĂ€ffades i Henriks rum i sjukhusadministrationsbyggnaden. Inte direkt besvikna, mer med en kĂ€nsla av att det Ă€ntligen var över.
13
N E
Ă€stan ett Ă„r har gĂ„tt sedan hĂ€ndelserna i Lex Domini och alla förefaller ha en Ă„sikt om kirurgen Sebastian Ekberg. Somliga positiva, andra med betydligt mörkare omdömen. UppmĂ€rksamheten Ă€r dock besvĂ€rande och lĂ€ngtan bort tt halvĂ„r har gĂ„tt sedan hĂ€ndelserna i Lex Duplex och tiden gör sig allt mer pĂ„mind. Inte underlĂ€ttar det av att nĂ„gon eller nĂ„gra Ă€r inne för rĂ€ttegĂ„ng. Livet har i viss mĂ„n normaliserats men dessutom Ă€r fast beslutna att sĂ€tta dit honom som skyldig till ett par det blir Ă€ndĂ„ inte samma sak igen. Sebastian Ekberg har dödsfall som intrĂ€ffar. blivit ett kĂ€nt namn, nĂ„got han inte kĂ€nner sig bekvĂ€m med. Dessutom ïŹnns det mĂ„nga som har Ă„sikter om bĂ„de honom och vad Sambon Marie och vĂ€nnen Ove grĂ€ver i fallet för att rentvĂ„ Sebastian. han har gjort. Ă sikter som inte enbart Ă€r positiva. Och pĂ„ sjukhuset De möter blind tro, farliga övertygelser och det mĂ€nskliga behovet hĂ„ller kollegorna distansen. av att ha nĂ„gon att skylla pĂ„. Uppfattningen om att sitta inne med den absoluta sanningen, oavsett hur sann den egentligen Ă€r, verkar En kvinna söker upp Sebastian för att fĂ„ hjĂ€lp att fĂ„ klarhet i sĂ„vĂ€l ïŹnnas hos mĂ„nga. SĂ„vĂ€l bland lĂ€karkollegor som frikyrkokristna sin makes som sin vĂ€ninnas död. Samtidigt avbryter en av hans och journalister. Och inte minst hos landstingspolitiker. Alla behöver patienter sin cancerbehandling efter att ha blivit friskförklarad av de en syndabock som kan bĂ€ra deras tillkortakommanden. en helandepastor. Motvilligt inser Sebastian att sakerna hĂ€nger ihop. NyïŹkenheten och viljan att veta och förstĂ„ Ă€r igĂ„ng igen. Tillsammans med Marie och journalisten Ove börjar de grĂ€va i fallet och de beger sig till GĂ€vle och Tavernakyrkan - en församling dĂ€r under, mirakel och helanden stĂ„r pĂ„ menyn. Lex Demos Ă€r den fristĂ„ende fortsĂ€ttningen av Lex Duplex och Lex Domini. Den rör sig i miljöer dĂ€r övertygelsen om att ha rĂ€tt Ă€r stark och berör hur tankar, Ă„sikter och beteenden kan pĂ„verkas i Lex Domini Ă€r en fristĂ„ende fortsĂ€ttning av Lex Duplex. Den rör sig sĂ„dana sammanhang. Det Ă€r en rĂ€ttfram skildring av det mĂ€nskliga i en frikyrkomiljö med tydligt övernaturliga ansprĂ„k och berör hur beteendets mörkare sidor. tankar, Ă„sikter och beteenden kan pĂ„verkas i sĂ„dana sammanhang. Och inte minst vad som kan ske nĂ€r den religiösa tolkningen Staffan Gullsby Ă€r lĂ€kare, civilekonom och logistikingenjör. Lex övertrumfar den vetenskapliga stĂ„ndpunkten kring vĂ„r hĂ€lsa. Demos Ă€r hans tredje och avslutande roman i trilogin om kirurgen Sebastian Ekberg. Staffan Gullsby Ă€r lĂ€kare, civilekonom och logistikingenjör. Lex Domini Ă€r hans andra roman i serien om kirurgen Sebastian Ekberg.
ISBN 978-91-87523-65-6
www.vistoforlag.se
9 789187 523656