9789187523403

LEX DOMINI LEX DOMINI

Staffan Gullsby

LEX DOMINI

Lex Domini Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Staffan Gullsby Grafisk form och sättning: Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2016 ISBN: 978-91-87523-40-3

Prolog Tisdag 28/1

A

nsiktet var grått. Helt grått. Och nästan lite plufsigt.

Munnen låg halvöppen, ögonen var stängda och det var bara de tunga, rosslande och kämpande andetagen som talade för att han trots allt fortfarande var vid liv. Några gånger såg det ut som om han försökte säga något men det var bara kortvarigt. Och obegripligt. I övrigt såg han ut som ett lik. Kanske som någon som hade drunknat med tanke på hur uppsvullen han var. Och i någon mening höll han faktiskt på att drunkna.

– Det räcker nu!

Hustruns desperata uppmaning föranleddes av att hon inte ansåg att vännernas kämpande under natten hade gett något resultat, snarare tvärtom. När hon anslöt nu på morgonen kunde hon snabbt konstatera att maken var i betydligt sämre skick än när hon åkte hem för att ta hand om barnen igår kväll. Hon blev alldeles kall när hon såg honom. Och rädd.

– Nej, det gör det inte! svarade pastorn. Vi måste fortsätta bönen och fördriva de onda andarna. Slutar vi nu så kommer djävulen att hämta hem honom!

– Nu struntar jag i vad du tror, svarade hustrun upprört.

Han måste till sjukhus och sen får du tro vad du vill! Gud måste få chansen att leda riktiga läkare att göra sitt jobb!

5

Pastorn såg ut som om han höll på att tappa hakan. Vem var hon att säga emot honom så här? Visserligen kände de varandra sedan några år men han hade aldrig hört henne höja rösten. Han hade alltid tyckt att hon inte var tillräckligt brinnande i anden utan bara en gammal tant som blivit bekväm. Tillräckligt bekväm för att överlåta de kristnas uppdrag på andra. Hon var en typisk sådan som inte tog ansvar själv. Som överlät det på de anställda i kyrkorna istället. Eller, ännu värre, ville överlåta det på ateistiska läkare på sjukhusen som bara pumpade människor fulla med droger.

Kvinnan noterade inte ens hans förvånade min utan var fullt upptagen med att så behärskat som möjligt i telefonen förklara för larmcentralen vad hon var i behov av. Eller snarare maken. Hon handlade så rationellt som hon bara kunde och när hennes livskamrat såg ut som att han höll på att dö när som helst så hjälpte det inte hur stark tro hon hade på Guds helande kraft längre. Det var något annat nu.

Han måste få riktig sjukvård. Ingen förbön, ingen demonutdrivning och ingen handpåläggning. För det hade med all tydlighet inte fungerat.

Det dröjde inte många minuter innan en ambulans i hög fart svängde in framför entrén. De blinkande blåa lamporna avtecknade sig mot väggarna i foajén. En kall vind drog förbi när dörrarna ställdes upp på vid gavel. Spontant lämnade de församlade plats för de professionella sjukvårdarna, även om de hade sina tvivel om deras kompetens.

De fortsatte därför sina böner men något mer återhållsamt.

Enligt dem fanns det bara en riktig läkare och det var Jesus.

Men han hade tydligen haft ledigt i natt.

Den sjuke mannen låg på en soffa i anslutning till kapprummet och där hade han legat sedan han segnade ner där igår eftermiddag. Det fanns säkert bekvämare

6

ställen att tillbringa en hel natt på. Ambulanspersonalen hade möjligen en del funderingar kring varför en patient med denna typ av symtom befann sig där han var just nu.

Det var liksom inte som en typisk hjärtinfarkt eller stroke där patienten plötsligt bara fallit ihop. Symtombilden antydde mer något som smugit sig på under några dygn eller så och varför hade han då tagit sig hit, till en lunchrestaurang i ett industriområde? Mer logiskt hade varit att han befunnit sig i hemmet istället. Å andra sidan var det någon som förklarade att de hade bett för den sjuke hela natten men ännu inte sett något helande. Då förstod de att de här människorna inte riktigt fungerade som alla andra.

De hade uppenbarligen större tilltro till sin egen eller en gudomlig makts helande förmåga än någon annans. Bara den föreställningen nu inte orsakat att patienten fått vänta för länge innan han kom under riktig sjukvård. De var inte helt säkra på det.

Rutinerat satte de en blodtrycksmanschett runt armen och fästpunkter för ekg samt gav mannen en intravenös nål medan de gjorde en snabb undersökning. De fick en beskrivning om hur symtomen utvecklats och även om beskrivningarna var uppblandade med en hel del antaganden om demoner och andliga strider så fick de lagom till att patienten placerats på en bår en någorlunda begriplig bild hur patienten sakta försvunnit in i något som mest liknade medvetslöshet samtidigt med att han blivit allt mer svullen och tungandad. Och grå i ansiktet.

Snabbt och effektivt lastade de ambulansen och med hustrun i passagerarsätet där fram satte de högsta fart mot akutmottagningen. Trots det förrädiska vinterväglaget gick det fort att ta sig fram tvärs igenom stan.

Deras ankomst var väntad. Ett antal personer i sjukhuskläder stod i ambulansinfarten och fick ta del av den

7

summariska rapporten kring patienten. Tidigare frisk, inga mediciner. Successivt sämre sedan några dagar. Nu ödematös och rosslig andning. Hjärtsvikt? Lungödem?

Njurinsufficiens?

Rutinerat hjälptes de åt att rulla in båren på ett akutrum och fortsatte undersökningarna. En syrgasmask sattes på eftersom pulsoximetern kunde avslöja att det inte var så vidare värst ställt med syresättningen. Blodprover togs med önskemål om snabbsvar. Remisser skrevs och patienten fick en kateter. Endast några enstaka droppar urin erhölls i utbyte. Någon hämtade en bladderscan och kunde konstatera att urinblåsan var tom. De nickade instämmande. Det talade för att det nog var njurarna som hade lagt av trots allt. Och det kunde förklara alla andra symtom också.

Men om det nu var det som var problemet så var det bråttom att bli av med gifterna som redan ansamlats och i allt större utsträckning ansamlades i blodet. Det som inte kunde filtreras ut längre. Narkosjouren och njurmedicinarna ringdes ner till akuten och parallellt med att fler nålar sattes i blodkärlen och att resultaten av de första snabbproverna kunde bekräfta de misstankar de hade, så fördes patienten till intensivvårdsavdelningen där han placerades i dialys. Om de kunde få bort alla olämpliga ämnen så fanns det kanske en chans att häva förloppet? Och då fanns det en chans att rädda patienten. Men samtidigt så kunde gifterna redan ha ställt till för mycket skada i kroppen. Det var inte säkert att han skulle klara sig i alla fall. De som varit med om liknande fall förr insåg att det här hade gått alldeles för långt. Patienten var i alldeles för dåligt skick.

Han hade kommit in för sent och prognosen var således inget vidare.

Lugnet hade lagt sig. Dialysen gjorde sitt bästa men mannen som var uppkopplad mot en rad olika apparater såg lika

8

död ut som han gjort de senaste timmarna. Kurvorna som apparaterna presenterade och att patienten andades, var i stort sett det enda som antydde någon form av liv. Hustrun satt vid hans sida och höll hans hand men han verkade inte reagera på det. Hon började inse det otänkbara. Hennes make skulle kanske inte klara av det han var med om. Han skulle kanske dö. Deras gemensamma barn skulle kanske stå utan sin pappa. Och själv skulle hon bli änka. Hon som ännu inte ens hade hunnit fylla fyrtio.

9

Torsdag 20/3

E

n offentlig person associeras stundom med en mytbildning som inte alltid behöver rimma med personens sanna jag. Den som har sökt uppmärksamheten kan ofta ha en aktiv del i historieskrivningen och hur vederbörande uppfattas. Något den som tvingats in i rampljuset inte haft ett intresse av. På ett vis har den senare överlåtit det åt andra. Den som inte vill finnas i offentligheten har dessutom ett motstånd mot att korrigera myten eftersom ett sådant agerande enbart skulle spä på den allmänna kännedomen om vederbörande. Paradoxalt nog kan därför myten växa sig allt mer vild och verklighetsfrämmande.

Marie Bergström tänkte på det när hon kastade en blick över axeln och noterade att Sebastian Ekberg gjorde samma sak innan han smet in genom huvudentrén på sjukhuset.

Han gav henne ett leende och hon besvarade det. Ingen av dem hade velat bli offentliga figurer. Det fanns något obekvämt med att människor de inte visste vilka de var, kände igen dem. Eller trodde att de kände dem. För det gjorde de i allmänhet inte. De hade bildat sig en uppfattning som de läst eller hört sig till.

Det var de två nu. Två ensamma själar som till slut hade funnit varandra på ett allt annat än vanligt sätt. Och det hade gått snabbt. På bara ett par omtumlande dagar hade

10

deras respektive tillvaro vänts upp och ner. De hade krokat fast i varandra där för lite drygt ett halvår sedan och ingen av dem vare sig ville eller såg någon vits med att släppa taget.

Nu visste alla på sjukhuset både vilka de var och vad de hade gjort. Och även om det stora flertalet av dem som kommenterat saken gjort det i positiva termer, både beträffande deras insats för rättsväsendet och att de funnit varandra, så stämde det inte helt.

Diskret kom det fram hur onormalt folk tyckte det hade varit att någon vid deras ålder ännu inte hade haft åtminstone ett förhållande med en annan människa. Att det därför måste vara något fel på dem båda. De djupa suckar av lättnad folk hade dragit att även dessa två ensamma individer till slut anslutit sig till normen, talade för det. Men de tyckte inte att deras respektive öden var självpåtagna. Det var omständigheterna som tvingat in dem i singelvärlden.

Och för vissa människor dröjer det innan den rätta dyker upp. Om vederbörande ens kommer.

Andra antaganden som inte stämde med verkligheten gällde händelserna i somras. De ville egentligen inte prata om det som hänt och på det viset byggde många fram en alternativ historieskrivning. Något som blev den officiella versionen. Vilken visserligen i stora delar var korrekt men ändå inte helt sann.

I stora drag gick det väl att hantera men det fanns mörkare röster och åsikter också. Som låg betydligt längre ifrån någon form av sanning. Negativa attityder. Som hos en del av Sebastians kollegor. Långt ifrån hos alla men bland en del av de största individualisterna. Bland dem som hördes och syntes i kraft av sina självförtroenden och självpåtagna pondus. Bland Bosse Anderssons kompisar.

Vem trodde Sebastian att han var när han sprang och

11

lekte polis när det fanns patienter som väntade? Och hur kollegialt var det att hänga ut kollegor på det vis han hade gjort? Och hans obegripliga suktande efter att synas i media – ska han bli programledare i tv nu också? För att inte tala om det här med att Sebastian hade gängat sig med fienden. Marie var i kraft av sin IT-mässiga profession ett rött skynke för flera av kollegorna och sådana borde hållas på en armlängds avstånd om inte mer. Dessutom hade Sebastian sedan morden sprungit hos chefen i alldeles för stor utsträckning. Han var inte en i gänget längre. Fast det hade han heller aldrig varit så det var inte direkt någon förlust.

Men den största mytbildningen fanns utanför sjukhuset. Det hade skrivits en hel del i tidningarna och åtminstone Sebastian hade fått finna sig i att figurera i nationell media. I vilken utsträckning ville de dock inte veta. Det var tillräckligt påfrestande med det som de märkte av till vardags. Och myten stämde inte det minsta överens med vilka de var.

Deckarkirurgen, hade det stått i några kvällstidningar.

Som om han var en slags Sherlock Holmes som nosade upp mordhistorier på löpande band. Att han råkat göra det en gång innebar inte att det var något som definierade hans person. Hjältekirurgen var en annan rubrik och den var lika svår att förlika sig med. Han tyckte att han gjorde sitt jobb med alla de begränsningar som alla människor har att inte kunna allt. Samtidigt hade några mer skeptiska artiklar raljerat att det hela bara var ett sätt för Sebastian att profilera sig och bygga sitt varumärke. Det var lite som vissa av hans kollegor hade resonerat. Som om alla människor hade som mål att bli kända och att få sina femton minuter i rampljuset. Men Sebastian ville inte bli känd. Han trivdes i anonymiteten. Offentligheten var en ofrivillig och oönskad konsekvens av vad de hade varit med om.

12

Det fanns riktigt otäcka uppfattningar också. Inte lika vanliga men då oftast med avsändare från olika kristna sammanhang. På sociala medier hade det spridits omdömen och antaganden om honom som var helt verklighetsfrämmande. I hur stor utsträckning visste de inte men att det ens förekom var tillräckligt obehagligt. För Sebastian hade onekligen lyckats utmana människor med mer bokstavliga tolkningar av både kristendomen och dess utlevande, sådana som inte nödvändigtvis behövde gå i takt med religionens grundbudskap. Och de bar på andra övertygelser om vad som hade hänt i somras och ansåg att mordhistorien bara var ett resultat av Sebastians fria fantasier. Sannolikt för att verkligheten inte gick ihop med deras världsbild. Han uppfattades därför som deras fiende när han egentligen bara ville bli lämnad i fred.

Det kom mail eller telefonsamtal ibland som gav uttryck för detta. De visste också att morden hade berörts på ett annat sätt i kristen press än i mainstreammedia. Eller i alla fall i tidningen Kyrkans Värld för händelserna snurrade ju egentligen inte kring sjukhuset utan var mer av en frikyrklig händelse. Något som var resultatet av ett antagande om vad en antagen gudomlig makt ville. Men när mytbildningen blev trycksvärta blev den även för många liktydig med sanningen.

Marie förstod inte hur folk kunde ha så mycket åsikter om någon de inte kände. Och hon förstod inte hur Sebastian hade klarat av det. Men han var stark. Det kanske följde av att han drabbats av orättvisor förr. Att han visste att människor inte alltid nödvändigtvis behöver vara snälla mot varandra. Att han på något vis nästan räknade med att andra människor ville honom illa och därför inte blev särskilt besviken när så skedde. Det var bara något som bekräftade ett förhållande som alltid gällt, att det var

13

Sebastian mot världen på något vis. Hon kände en viss sorg över att det var så och hade försökt få honom att våga lita på andra men det var samtidigt svårt. Hans strategi var hårt rotad och var nog trots allt skälet till att han hade överlevt allt han varit med om.

Sebastian hade onekligen hamnat i skottgluggen efter det som började med att lokaltidningen gav sig på en stackars läkarkollega och anklagade denne för felbehandling och som slutade med två mord. När de hade tagit reda på vad som egentligen hade hänt så trodde de att det var över med det. Istället var det bara början. Fast Sebastians chef hade nog i flera bemärkelser råkat ännu värre ut. Men hon hade å andra sidan klarat sig från evangelikalerna, de mer fundamentalistiskt lagda kristna.

Det var Maries egen kyrka som hade stått i centrum.

Det hade varit svårt att kunna ta in allting. Men hon hade haft hjälp av Sebastian och de hade varandra. När hon någon gång råkade träffa på någon från kyrkan som inte varit lika glad över hennes öde noterade hon att det inte bekymrade henne det minsta. De fick tro vad de ville. Hon gick inte dit längre. Hon kände sig lurad av dem och när församlingen i så stor utsträckning verkade köra huvudet i sanden och köpa Kyrkans Världs version av händelserna så var det beslutet enkelt.

Rättegången hade just kommit igång och hon var kallad som vittne nästa vecka. Hon kanske borde ha varit nervös men det var hon inte. Hon visste vad hon varit med om.

Hon visste vad hon sett och hört. Och hon visste saker som ännu inte blivit offentliga. Hon kände sig trygg. Hon behövde inte församlingen längre. Hon hade Sebastian.

Han hade å andra sidan verkat orolig. Slutit sig lite på sistone. Det var visserligen förståeligt. Att figurera i media var ju inte något han var särskilt bekväm med. Vare sig med

14

att beskrivas som en hjälte eller dess raka motsats. Eller att ens bli omnämnd. Han ville fortsätta sitt liv i skymundan som förut. Med det enda undantaget att hon själv var en del av det nu.

Hon insåg att hon nog skulle reagerat likadant om hon fått offentligheten på halsen men än så länge hade hon klarat sig relativt bra. Åklagaren också för den delen. Det var ändå märkligt hur stor betydelse många verkade ge Sebastian. Tillsammans hade de bara öppnat dörren och därefter hade juridikens kvarnar börjat mala på egen hand.

Och som det verkade så bekräftades deras fynd fullt ut.

Det fanns ingen anledning att älta Sebastians insats längre.

Men det fanns det andra som ansåg.

Hon tänkte på rättegången. Även om det inte direkt varit tyst kring fallet det senaste halvåret så hade de märkt ett påtagligt ökat intresse från omgivningen den senaste veckan. Telefonen ringde mer frekvent och det kom förfrågningar från allsköns håll om uttalanden av olika slag. Men de höll sig undan. De hade även blivit noggrant förmanade att inte säga något innan rättegången för att inte riskera att viktiga bevis skulle kunna underkännas. Det var inget problem. Ingen av dem ville prata med någon okänd. Så de slöt sig i sin bubbla dit få hade tillträde.

Ove Markström var ett undantag. Sebastians barndomskamrat som hörde av sig direkt efter att han fått höra vad som hade hänt. Ove verkade vara ärlig när han berättade att han inte alls delade den uppfattning som hans egen arbetsgivare stod för. Och att han på varje sätt både ville minska skadeverkningarna av det han var en del av samt att säga förlåt för att han inte stått upp för Sebastian och hans familj när de hade det som svårast under uppväxten.

Vilket var lika senkommet som det var välkommet.

Sakta men säkert hade de byggt upp vänskapsbanden

15

igen och Ove var väl medveten om deras behov av att komma undan medieintresset och få vara i fred just nu.

Han hade därför erbjudit dem en reträttplats och bjudit hem dem över helgen. Där skulle de kunna vara ostörda.

De tyckte det var en bra idé. Ingen skulle veta var de var och de kunde både tänka på annat såväl som att fokusera på rättegången om så skulle behövas.

Lite omtumlande kunde det förstås bli för Ove bodde kvar i Norrsjöbyn och Sebastian hade inte varit dit sedan hans mamma begravdes. Men Sebastian hade faktiskt insisterat. Han ville verkligen. Och Marie tyckte att de kunde passa på att hälsa på Sebastians far också när de ändå var i närheten. Närhet var ett relativt begrepp där uppe för det var bra många mil till norrut för att komma dit. Men far och son hade heller inte träffats på flera år så det var faktiskt dags för det nu. Att återställa relationer.

En liten minisemester. Sedan skulle de återvända söderut och komma tillbaka lagom till dess de skulle vittna i rättegången. Det var en bra planering. Och stan började kännas liten. **** På dagarna var det en lunchrestaurang. Industriområdet runt omkring, Sörby Urfjäll, var stort och det fanns många hungriga magar som behövde mättas. Under fyra timmar varje arbetsdag så hade de en strid ström av stamgäster och verksamheten gick bra. De hade varit i gång några år och etablerat sig som det självklara lunchalternativet för många. För Christer Sjödin borde allt ha varit frid och fröjd. Han hade lyckats med det han föresatt sig men något inom honom hade skavt. Något saknades. Fanns det verkligen inget mer? Vad var meningen med allt?

Av en slump hade han träffat Noah Wahlgren, en drygt

16

tjugoårig entusiastisk pastor i en nystartad kristen församling. En församling som snabbt vuxit ur kvarterslokalen de hyrde. Men det var inte de potentiella hyresintäkterna som gjorde att Christer erbjöd honom sin egen restaurang som mötesplats på kvällar och helger. Det fanns något attraktivt och tilltalande i det budskap Noah stod för.

Något som kanske kunde fylla det där tomrummet inom honom. Något som gjorde att han inte ville ta ut någon hyra.

Församlingen fick därför låna restaurangen hur mycket de ville utanför ordinarie öppettider. Efter kontorstid hade i alla fall underlaget för matservering försvunnit. Chrilles Taverna blev Tavernakyrkan. Och även om det inte riktigt var meningen så förändrade det beslutet hans liv. Han var närvarande när de hade sina aktiviteter. I början sporadiskt men snabbt allt mer frekvent. Han blev engagerad.

Och han blev frälst. Ordentligt frälst. Det var för mindre än ett år sedan. Nu räknades han som en av ledarna i församlingen. Och de senaste månadernas upplevelser gick utanpå allt annat. Den andliga smörjelse de upplevde var enorm.

De skulle snart öppna lunchserveringen för dagen. Det lagades mat och ställdes fram porslin och bestick och från ett av borden i mitten leddes en församling. Christer, som alla dock kallade Chrille, slog sig ner mitt emot sin pastor och de småpratade lite tillsammans med Tony, församlingens budbärare och fria själ. De såg att ytterdörren öppnades. Instinktivt var Chrille på väg att ropa att det var stängt men hejdade sig när han kände igen kvinnan som kom. Han tittade på Noah för att se om han ändå skulle leda ut henne. Hon kunde innebära problem. Men Noah vinkade till sig kvinnan. Hon drog ut en stol från bordet bredvid och satte sig. Lite som för att markera distans.

17

E E

tt halvår har gått sedan händelserna i Lex Duplex och tiden är inne för rättegång. Livet har i viss mån normaliserats men det blir ändå inte samma sak igen. Sebastian Ekberg har blivit ett känt namn, något han inte känner sig bekväm med. tt halvår har gått sedan händelserna i Lex Duplex och tiden Dessutom finns det många som har åsikter om både honom och vad är inne för rättegång. Livet har i viss mån normaliserats men han har gjort. Åsikter som inte enbart är positiva. Och på sjukhuset det blir ändå inte samma sak igen. Sebastian Ekberg har håller kollegorna distansen. blivit ett känt namn, något han inte känner sig bekväm med.

Dessutom finns det många som har åsikter om både honom och vad En kvinna söker upp Sebastian för att få hjälp att få klarhet i såväl han har gjort. Åsikter som inte enbart är positiva. Och på sjukhuset sin makes som sin väninnas död. Samtidigt avbryter en av hans håller kollegorna distansen. patienter sin cancerbehandling efter att ha blivit friskförklarad av en helandepastor. Motvilligt inser Sebastian att sakerna hänger ihop.

En kvinna söker upp Sebastian för att få hjälp att få klarhet i såväl Nyfikenheten och viljan att veta och förstå är igång igen. Tillsammans sin makes som sin väninnas död. Samtidigt avbryter en av hans med Marie och journalisten Ove börjar de gräva i fallet och de beger patienter sin cancerbehandling efter att ha blivit friskförklarad av sig till Gävle och Tavernakyrkan – en församling där under, mirakel en helandepastor. Motvilligt inser Sebastian att sakerna hänger och helanden står på menyn. ihop. Nyfikenheten och viljan att veta och förstå är igång igen.

Tillsammans med Marie och journalisten Ove börjar de gräva i fallet och de beger sig till Gävle och Tavernakyrkan - en församling där Lex Domini är en fristående fortsättning av Lex Duplex. Den rör sig under, mirakel och helanden står på menyn. i en frikyrkomiljö med tydligt övernaturliga anspråk och berör hur tankar, åsikter och beteenden kan påverkas i sådana sammanhang.

Och inte minst vad som kan ske när den religiösa tolkningen Lex Domini är en fristående fortsättning av Lex Duplex. Den rör sig övertrumfar den vetenskapliga ståndpunkten kring vår hälsa. i en frikyrkomiljö med tydligt övernaturliga anspråk och berör hur tankar, åsikter och beteenden kan påverkas i sådana sammanhang.

Staffan Gullsby är läkare, civilekonom och logistikingenjör. Lex Och inte minst vad som kan ske när den religiösa tolkningen Domini är hans andra roman i serien om kirurgen Sebastian Ekberg. övertrumfar den vetenskapliga ståndpunkten kring vår hälsa.

Staffan Gullsby är läkare, civilekonom och logistikingenjör. Lex Domini är hans andra roman i serien om kirurgen Sebastian Ekberg.

ISBN 978-91-87523-40-3

www.vistoforlag.se

9 789187 523403