9789187523366

Marcus Streijffert

UTBRÄNDHETEN och vägen tillbaka som människa och idrottare

Utbrändheten och vägen tillbaka som människa och idrottare

UTBRÄNDHETEN och vägen tillbaka som människa och idrottare

Marcus Streijffert

Utbrändheten och vägen tillbaka som människa och idrottare Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Marcus Streijffert © Omslagsfoto: Jan Lindberg Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2015 ISBN: 978-91-87523-36-6

Ett hjärtligt tack till familj, vänner och cyklister runt om i landet som har stöttat mig till 100% genom utbrändheten. Utan er support hade det varit betydligt tuffare att repa sig fysiskt och själsligt!

Inledning

Kantvindsåkningen ned till Jönköping hade skördat många offer i vårt Continental Test Team-gäng, men vi var alltjämt en skara cyklister kvar, fast beslutna att ta oss under sju timmar på Vätternrundan.

Vi tuffade på norrut förbi Hjo, där det var en häftig känsla att tillfälligt anföra klungan med alla åskådare omkring som hejade på.

Benen kändes bra, redan under inledningen av loppet kände jag att formen fanns där. Jag fick nog en övertro på min egen kapacitet och fattade ett par hybrisaktade beslut. Jag tog varje tillfälle att gå fram i spets, delade med mig av sportdrycksflaskor och skänkte bort energibars – utan en tanke på att jag skulle kunna krisa senare.

Under den sista tredjedelen av loppet smög sig tröttheten på, ljumskarna började krampa ihop och jag blev påtagligt seg i skallen. ”Hammaren” var med andra ord inte långt borta. Jag tömde i mig det sista av vätska och kolhydratprodukter för att sedan med mosiga påkar vingla runt i vår klunga på jakt efter energipåfyllning.

Minnet av de sista 4-5 milen är klart diffust. Efter passeringen uppe vid Hammarsundet var jag totalt väck. Sladdandes längst bak i ledet, med tunnelseende och smärta överallt – men fortfarande 100% taggad på att fullfölja loppet.

På något vänster kunde jag bita mig fast längst bak i klungan hela vägen in till Motala. Det var sekunder som avgjorde om sjutimmarsmålet var uppnått och således var det spänning i luften. Många hade detta som årets stora mål och med flera i gänget som var inne på sitt tredje Sub7-försök var det massvis med tummar som hölls för att vi skulle ha marginalerna på vår sida.

7

Pappa och gudfar Jonas kom fram och gratulerade, resultatservicen i deras smartphones angav att vi hade grejat det med 10-15 sekunder. Det jublades och delades ut kramar och jag borde ha varit hur lycklig och stolt som helst. Ända sedan jag på klassikern 2010 fick blodad tand för Vätternrundan hade jag levt med en långsiktig ambition att bli en del av den exklusiva skaran som hade hojat de 30 milen under sju timmar. För varje år gick det lite snabbare och nu – med ett inkasserat Sub7 – fanns det inget mer att uppnå. Trots detta och massvis med glada tillrop från cykelvänner kände jag ingen glädje alls. Jag var endast genomtrött och tom, knappt kapabel att gå för egen maskin.

Efter medaljutdelning och tackande av kaptenerna ”Pilen” och Erik Vrang bar det sedermera av till sporthallen för dusch inför hemresan till Borlänge. Pappa och Jonas ställde massa nyfikna frågor om loppet, men jag var knappt kontaktbar. Något mer än ”jag vet inte” kunde jag inte få ur mig. Trots fem vistelser i Motala hade jag ingen aning om vart vi skulle gå. Farsan fick leda cykeln medan Jonas ledsagade mig bortåt duscharna.

Väl i duschen kom känslorna ikapp mig. Det värmande vattnet gjorde att det brast. Jag ville inte gråta i ett omklädningsrum fullt av karlar, men det gick bara inte att hålla tillbaka tårarna. Om det var tårar av glädje eller sorg vet jag inte, det bara forsade i takt med vattenstrålarna.

Medan jag fräschade till mig hade pappa varit iväg och inhandlat ett survival kit bestående av massa godis och sportdryck, en absolut nödvändighet för att återuppliva min havererade kropp. I bilen fick han kommendera mig att äta eftersom jag själv var för tröttkörd för att förstå att inmundigandet behövdes. Telefonsamtalet med min kära mor fick återigen tårarna att spruta. Det blev bara så mycket känslor när jag berättade om Vätternrundan.

På hemmaplan igen, efter ett skrovmål med lasagne, dröjde det inte länge innan jag däckade i TV-soffan till en av sommarens alla VM-matcher i fotboll. De kommande veckorna visade att detta inte var någon tillfällig däckning, utan tömningen på Vätternrundan var 8

den sista fysiska käftsmällen som behövdes för att knocka mig helt – både som cyklist och människa. Efter en omvälvande period med olika läkarbesök, sjukhusvistelser och en gnagande oro över att vara helt sänkt fysiskt och mentalt, fick jag det svart på vitt, att jag var utbränd.

9

Fotbollsspelandet som kom av sig

Det fanns förhoppningar om att foten började bli okej. Vi hade avverkat ett par träningspass och någon match på vårt försäsongsläger med Korsnäs IF, en division 3-klubb i Falun. Jag kunde springa skapligt obehindrat. Efter att ha vridit till foten på skolidrotten ett par månader tidigare hade jag haft smärta till och från, något som enligt sjukgymnasten berodde på att ett ledband var uttänjt och orsakade instabilitet. Rådet var att utföra ett par fotoch vadövningar samt träna på som vanligt med tejpad fotled.

Jag litade på sjukgymnastens omdöme och var glad över att kunna lira boll igen, fotbollen hade ju varit min passion sedan 6-årsåldern. Lägrets sista match var kommen och vid det här laget var alla ofantligt trötta på stanken från pappersmassefabriken i Skutskär. Jag spelade från start, inledningsvis utan att märka av min skadade fot. Dock kom smärtan successivt och varje gång som fotisättningen inte blev perfekt högg det till. Det gick bara inte. Jag fick kasta in handduken och begära byte – med tårarna rinnande.

Jag hade gjort min sista fotbollsmatch, skulle det visa sig. Foten blev inte bättre av sig själv. Vid besök hos olika sjukgymnaster och läkare fick jag blandade besked. Den ena sade att det rörde sig om en broskskada, något som avvisades som orimligt av nästa sjukgymnast.

Slutligen, nio månader efter skadetillfället, fick jag komma på magnetröntgen. Äntligen var det slutspekulerat. Det var precis som en av sjukgymnasterna misstänkte, att delar av brosket i fotle10

den hade slitits isär. Operation, sjukskrivning och en rehabilitering på fyra-sex månader hade jag framför mig.

Jag blev förslappad under skadetiden. Någon träning utöver gym och rehab kunde jag inte bedriva. Inte ens promenader var aktuellt i och med att foten var så öm. Nästan hela dagarna spenderades framför datorn och medan jag spelade hivade jag i mig juice, ofta två liter om dagen. Snart hade jag gått upp sex kilo och var för första gången någonsin mullig.

Fotrehabiliteringen gick så pass bra att jag kunde klara av vardagen utan problem. Löpning gick an under förutsättning att jag sprang på mjukt underlag och avstod hastiga rörelser. Dock kom jag till insikten att det var bäst att lägga ned fotbollen. Jag ville inte återuppleva smärtan och bakslagen som jag hade upplevt under det senaste året.

Det aktiva levernet återupptogs i alla fall. Gympass varvades med konditionsträning som bestod av löpning, simning och ett par cykelrundor på farsans 3-växlade Crescent, en typisk herrcykel med pakethållare, breda däck och fotbroms. Det var skönt att röra på sig igen, men det var samtidigt omotiverande att inte ha några mål alls med träningen längre. Innan hade jag härjat runt på fotbollsplanen, fått starkt flås utan att jag tänkte på det och spelade matcher på helgerna. Nu hade jag inte siktet inställt på något mer än att försöka ta 100 kg i bänkpress och simma en kilometer fortare än senast, något som inte sporrade tillräckligt för att hålla igång dagligen.

Familjen märkte att jag hade fått upp ögonen för cykling och nu tyckte de inte att jag skulle behöva trampa med tung herrcykel, farfars töntiga frigolithjälm och gympadojor. Inför min 20-årsdag åkte jag och pappa iväg till Cykelcentrum i Borlänge för att uppgradera materialet. Helt ovetandes om ramar och komponenter blev vi rekommenderade en svart racer av märket Focus.

Jag kunde inte uttala mig mer om landsvägscykeln än att den såg bra ut, den fick det bli. Det blev även köp av vadderade cykelbyxor, en tajt tröja och skor med tillhörande klossar som man klickade fast i pedalerna. Begrepp som Ultegra och SPD-SL var grekiska för mig på den tiden.

När jag skulle inviga racern hann jag med de flesta nybörjarmiss11

tagen. Lagom till första korsningen slog det mig att jag inte visste hur jag skulle klicka ur pedalerna och när jag behövde bromsa in för den passerande bilen var ”SPD-vurpan”, att stanna med fötterna kvar i pedalerna, ett faktum.

I motluten nedåt Grängshammar uppstod nya bekymmer.

Växelreglagen var en ny bekantskap och det enda som hände när jag växlade på den lilla spaken var att det blev tyngre. Snart harvade jag runt på tyngsta växeln, ovetandes om hur jag skulle peta i en lättare växel. När det kom nya backar blev trampandet så tungt att jag fick erkänna mig besegrad.

Det var först under 2010, året efter att jag hade fått min första racer, som jag började cykla mer regelbundet. Efter ett par inledande rundor blev det mer löpning, med Lidingöloppet i åtanke.

Ett par killar i gymmet hade övertygat mig om att träna inför de 30 kilometrarna terränglöpning. När jag ändå var igång med en av etapperna på klassikern bestämde jag mig för att genomföra En Svensk Klassiker, alltså att avverka Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimningen och Lidingöloppet i en följd.

Det som jag på förhand hade störst respekt för var Vätternrundan.

Att cykla 30 mil, delvis nattetid, kändes mastigt. Efter Öppet Spår blev det cykling för hela slanten. Någon pejl på träningsupplägg och intervaller hade jag inte, utan jag stack bara ut på rundor tre-fyra gånger i veckan.

Som genrep gjorde jag som många andra och trampade runt Siljan, 16 mil som jag gärna ville klara under fem timmar. Siljan Runt var mitt första tillfälle då jag kom i kontakt med grupp- och klungkörning, något som inledningsvis kändes väldigt konstigt. Ut från Sollerön fick jag sällskap av en blåklädd cyklist som såg proffsig ut och höll ungefär samma tempo.

När vi kom ikapp andra gäng blev jag konfunderad över vad han höll på med; vad menade han med att slå sig själv på rumpan? Jag förstod absolut ingenting. Jag tyckte nästan att gesten var provokativ! Han verkade i alla fall trevlig så jag tänkte inte mer på det. Trött och glad kom jag tillbaka till kyrkan på Sollerön 4.57 senare – jag hade grejat mitt tidsmål med liten marginal.

12

Vätternrundan två veckor senare gick förvånansvärt bra. Det var inte som jag trodde det tuffaste loppet under klassikern. Jag startade vid 01-tiden och de första timmarna var det ett läckert skådespel att se när hundratals cyklister slingrade sig nedåt Jönköping med ljusprydda cyklar. Alla var positiva, pratade med varandra och höll uppe tempot.

Efter tio mil hade jag exakt tre timmars åktid, vid 20-milspasseringen låg jag någon minut över sex timmar och började hoppas att det skulle gå att fixa Sub9. Dock började distansen ta ut sin rätt och när jag mestadels fick cykla själv fick jag ingenting gratis längre.

Jag mattades av successivt och fick inse att det ej skulle gå under nio timmar.

Att komma in till Motala, ta höger i rondellen och vara nere på målrakan i hamnområdet gav en sådan euforisk känsla. Jag hade kämpat mig igenom 30 mils landsvägscykling och gjort det på 9.11, klart bättre än de tio timmar som jag hade som ursprunglig målsättning. Även om jag var trött hade jag fått sådan mersmak för cykling att jag ville krama om alla som kom i min närhet och redan nu hade jag bestämt mig för att återvända till Motala nästa år.

Vätternrundan fick mig att tänka om helt träningsmässigt. Det där med att bli kung på chins och dips samt visa upp en superdeffad kropp på Athletic Fitness-tävlingar skrotades. Jag lockades betydligt mer av cykelsporten.

När flyttlasset gick till Uppsala för ekonomistudier gick jag med i den lokala cykelklubben CK Uni och snart var jag med på Team Sportias populära gruppcykling, initiativet från bröderna Eriksson som ofta lockade över 100 deltagare. Vi nya cyklister var som kalvar på grönbete. Det trissades i tid och otid och det fanns ingen känsla för att man gick sig trött av att ligga längst fram och ta vind. Jag lärde känna andra cykelälskare, bytte telefonnummer och började hitta de fina rundorna kring Uppsala.

Efter en ny Vätternrunda och mitt första klubbmästerskap för CK Uni, där jag blev bland de sista både på linje- och tempoloppet, bestämde jag mig för att börja tävla på riktigt till 2012. Nu nöjde jag 13

mig inte längre med spinning under vintrarna, utan jag införskaffade både en cyklocross och trainer för att kunna hålla igång cykelspecifikt även vintertid. Cyklocrossen, utrustad med stänkskärmar och dubbdäck, körde jag på landsvägen för de längre passen och på trainern satte jag upp racern framför TV:n och genomförde olika intervaller.

Det stora målet var Skandis GP, det tuffa loppet som bjöd på 15 klättringar uppför Slottsbacken och kullerstenåkning vid domkyrkan i Uppsala. Jag blev snabbt varse om hur krävande det var att tävlingscykla. Det ville sig inte bättre än att jag blev varvad två gånger om av segraren. Trots att jag blev utskåpad av konkurrenterna ville jag fortsätta med cyklingen och satsa vidare.

Genom gemensamma vänner hade jag kommit i kontakt med Johan Lindgren, Falukillen som blev cykelproffs redan som tonåring. Vi tränade ihop, han skissade på träningsupplägg och jag fick alla tänkbara råd för att utvecklas som cyklist. Det var oerhört värdefullt att få hjälp av en erfaren tävlingscyklist.

Första tävlingssäsongen handlade enbart om att se och lära, något mer än någon halvbra träningstävling mäktade jag inte med. På varje lopp var målsättningen att orka hänga med i klungan så länge som möjligt. Till 2013 bytte jag över till Upsala CK, cyklade ännu mer och började hävda mig mer resultatmässigt. I seniorklass, den lägre tävlingsdivisionen inom svensk cykling, inkasserade jag ett par topp tio-placeringar samt vann två träningstävlingar i Borlänge.

Mitt ambitiösa tränande hade börjat ge utdelning. Nu tappade jag inte längre klungan så fort det blev någon teknisk kurva eller sugande uppförsbacke. Flera i laget tyckte att jag var redo för elittävlande och jag beslutade mig sedermera för att 2014 skulle bli en säsong i elitklass. Jag köpte tempocykel, effektmätare och åkte på två läger i Spanien inför säsongen. Innan kroppen sade ifrån hann jag bland annat bli nia på en elittävling och avverka Vätternrundan under drömgränsen sju timmar.

14

Det längsta loppet – 24-timmarscykling mot mobbing

Det var i mitten av oktober 2013 och säsongen borde ha varit över för min del. Sista tävlingen kördes för två veckor sedan och de flesta hade inlett sin off season med vila och alternativ träning. Dock fanns det en galen idé som gjorde att cykelformen behövde konserveras ett par veckor till.

Jag och cykelvännen Fredric Sjöberg hade bestämt oss för att cykla långt, riktigt långt. På 24 timmar skulle vi skrapa ihop så många mil som möjligt och för varje mil skänkte de som stöttade vår Friends-insamling minst en krona till organisationens antimobbningsarbete.

Det här projektet, både att kläcka själva idén och sedan att genomföra det trots allt strul, sade det mesta om min mentalitet. Jag hade alltid haft en förkärlek för att flytta på de egna gränserna för vad som var möjligt att åstadkomma och att kasta in handduken, oavsett hur smärtsamt det än var, hade aldrig varit ett alternativ.

Vi skulle bege oss iväg en fredagskväll, cykla hela natten och – ett dygn senare – stämma av distansen på våra cykeldatorer. Hela dagen ägnades åt förberedelser. Bland annat var jag iväg och hämtade ut min racer som hade kittats med ett nytt vevparti, ett sådant där trendigt vevparti med effektmätning som blev allt vanligare bland cyklister. I övrigt handlade det om att plocka fram energirikt tilltugg i form av bars, geler och mineraltabletter samt utrusta hojen med lysen inför nattcyklingen.

Det som gav mig mest huvudbry var klädseln. Hur skulle man klä sig när det kunde bli minusgrader under natten och uppemot 15

Cykeltalangen Marcus Streiffert hade på bara några år gått från glad motionär till fullfjädrad elitcyklist.

Med siktet instället på topp-10-placeringar i de lopp han planerade, följde han ett stenhårt träningsprogram vid sidan av sina universitetsstudier på heltid.

Utlandsläger med distansträning varvades med intervaller framför TV:n på trainern.

Träningen var tuff och vilan minimal. Men allt har ett pris. Efter att som en av få cyklister ha klarat Vätternrundan på mindre än 7 timmar fick han det svart på vitt: han var utbränd.

Det här är boken om vägen tillbaka. Från sängliggande på sjukhusets hjärtavdelning och panikångestattacker till cykelglädje och balans mellan träningsdos, vardagsliv, umgänge och vila.

ISBN 978-91-87523-36-6

www.vistoforlag.se

9 789187 523366