9789187523236

LEX DUPLEX LEX DUPLEX

Staffan Gullsby

LEX DUPLEX

Lex Duplex Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Staffan Gullsby Grafisk form och sättning: Idus förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2015 ISBN: 978-91-87523-23-6

Prolog

D

et tog mindre en sekund från att han insåg vad som höll på att hända till den fullbordade katastrofen var ett faktum. Strålkastarna på den mötande Volvon lyste upp hela kupén och de hörde det oundvikliga och öronbedövande men samtidigt så dova ljudet av plåt som skrynklades samman.

Det var glashalt i den svaga kurvan så föraren av den andra bilen hade inte en chans att vare sig väja eller dämpa farten. Med full kraft träffade den vänster bakdörr och fick deras Ford att snabbt knycka till motsols innan den stumt fångades upp av snövallen vid vägrenen.

Allt var stilla. Tystnaden var total och i fyra hjärnor snurrade tankarna för att försöka få rätsida på vad som hade hänt. Nyss var allt normalt. De var på väg till stan för att äta söndagmiddag på en restaurang. Nyss var det stoj i baksätet. Tre barn som såg fram emot ett äventyr.

Nyss var familjen hel. Nu var allt förändrat.

För mindre än en halvtimme sedan hade de lämnat hemmet i den lilla norrländska byn där vissa tyckte att tiden stått stilla det senaste halvseklet. Ett samhälle där det närmaste en restaurang man kunde komma var en korv på macken. Samma mack var också det enda ställe

5

där det gick att köpa enklare basvaror sedan specerihandlaren hade slagit igen.

För en utomstående var det en sovande bygd där inget hände förutom pensionärsmöten i hembygdsgården. I övrigt var de organiserade aktiviteterna ytterst sporadiska.

Inte ens idrottsföreningen lockade någon större skara. Och i den ståtliga stenkyrkan från mitten av 1800-talet var de anställda fler än de besökande på söndagens gudstjänster.

Men i andras ögon sprudlade byn av liv. För i Sionförsamlingens ungdomslokal höll byns alla barn till.

Och det hände något i stort sett varje dag. Barnkör, pysselkvällar, ungdomsmöten, bibelstudier. Och de barn som inte hade föräldrar som var engagerade i kyrkan fanns ändå i Sion tills de själva började tvivla på budskapet eller flyttade iväg.

Det gick inte att undvika Sion. Om det fanns någon form av livsnerv som höll byn i gång så var det pingstförsamlingen. Med knappt halva byn som medlemmar så hade den ett inte obetydligt inflytande. Hade det inte hänt i Sion så hade det inte hänt överhuvudtaget. Och gillade man det inte i Sion så var det inget som utövades. Som fotboll eller ishockey. Det fanns inte ens en plan att spela på. Det enda egentliga alternativet där man i teorin kunde sparka boll var på parkeringsplatsen utanför Sion. Men där stod det alltid bilar parkerade.

Och det var där familjen hade varit på gudstjänst för några timmar sedan. Eller förmiddagsmöte som man kallade det. Gudstjänster firade man i statskyrkan och dit var det ju inte många som ville gå. Och genom benämningen kunde man skilja dem från kvällsmöten, bönemöten och väckelsemöten. Allt beroende på vad temat var.

Visserligen var ju allt rent formellt en form av gudstjänster, det uppfattades bara lite oengagerat att kalla det för det.

6

Och oengagemang för den kristna sakens skull var liktydigt med statskyrkan.

Det var en helt vanlig vintersöndag och barnen hade som vanligt gått i söndagsskolan. Efter det hade alla samlats till kyrkkaffe. Något som i allmänhet drog ut på tiden. Det var veckans sociala mötesplats och man skulle hinna prata med alla. Och det var där och då som familjen bestämde sig att lyxa till det genom att för en gångs skull äta middag på restaurang.

Till stan var det fem mil men det hindrade inte familjen från att vara där flera gånger i veckan. Det var i stan man handlade och det var i stan barnen om flera år skulle börja högstadiet. Att resa fram och tillbaka ingick som en naturlig del i livet på landet. Dessutom jobbade pappan där så vägen kunde han utantill. Varje kurva och varje träd. Och det var därför pappan hade tagit det så lugnt just i kurvan.

För han visste precis hur halt det var. Han hade ju åkt där så sent som dagen innan.

En helt vanlig söndag. Så lik alla andra. Men ändå så olik. För nyss var allt under kontroll. Inga sorger och inga bekymmer. Hela familjen var samlad. Det var sista gången det skulle vara så. Nu var det kaos istället. Overkligt.

– Vi krockade, konstaterade pappan mekaniskt.

Han var den förste som bröt den tystnad som hade lagt sig som en våt filt över bilvraket så fort tiden stannade. I samma stund vaknade en lika självklar som rationell tanke inom honom. Hur gick det för de andra? Han vred sig snabbt om men behövde inte fundera särskilt länge för att veta att Linnea i alla fall levde. När hon hörde pappans röst brast det för henne. Hon hade suttit i mitten av baksätet och gallskrek nu med allt vad hennes fyraåriga röst klarade av.

7

– Johannes! Johannes!

Mammans panikslagna röst från passagerarsätet avslöjade att även hon klarat sig. Men den sa även något annat.

Att hon såg något som pappan inte kunde se. Det hemskaste hon någonsin sett. Det hemskaste Linnea någonsin hade sett. En syn ingen av dem någonsin skulle glömma.

Trots mörkret lyste månen upp tillräckligt mycket och mamman visste att den största skräck som kan drabba en mamma just hade drabbat henne. Att förlora sitt barn.

Hennes yngste son låg inklämd under resterna av det som varit den vänstra bakdörren. Det fanns inte en chans att kan kunde ha överlevt.

Det fanns överhuvudtaget ingen sittplats kvar där längre. Den var begravd under plåt och glassplitter och själva dörren var kraftigt intryckt. Linnea hade från mittensätet lätt kunnat nå dörrhandtaget om hon hade velat. Det enda som syntes av Johannes var hans lilla sexåriga huvud som hängde i en onaturlig vinkel ned mot golvet. Med glassplitter i håret och skärsår i ansiktet. Och han varken grät eller rörde sig. Det såg ut som han sov. Det var fridfullt men samtidigt så fruktansvärt.

Bilens högra sida stod uppklämd mot snövallen och enda vägen ut var via den vänstra framdörren som hade kilats fast ordentligt men till slut lyckades pappan sparka upp den och de kunde klättra ut. Frenetiskt försökte de få bort bakdörren för att komma åt Johannes men det var omöjligt. Linnea fortsatte skrika medan den äldsta sonen nästan verkade apatisk. Storebror hade suttit till höger i baksätet och var chockad men i övrigt oskadad.

Pappan och mamman klättrade in i bilen igen men deras yngsta son satt ofrånkomligen fast mellan resterna av dörren och sätet. Det gick inte att få loss honom. Och han svarade inte. Reagerade inte. Det hade redan förstått att loppet var kört. Han andades inte och han hade ingen

8

puls. Men de ville få ut honom. Kunna hålla om honom.

Trösta honom. Göra något. Men det gick inte.

Tiden stod alltjämt stilla men ändå började människor samlas. Trots att de befann sig mitt ute på den öde landsbygden fanns det spår av liv. Från ett närbeläget hus kom människor springande. Ytterligare någon bilist stannade.

Någon sa att de hade ringt efter ambulans. Någon annan frågade hur det hade gått. Ingen i familjen kunde efteråt helt sortera upp vad som hände eller när och hur. Att föraren av den andra bilen hade klarat sig men var rejält blåslagen skulle det ta några dagar innan de insåg. Men just nu var det underordnat. Johannes! Vi får inte ut honom! Älskade Johannes!

Storebror ville inte se. Han ville skruva tillbaka tiden.

Vakna från mardrömmen. Med sina åtta år var han äldst av barnen och hade så mycket förstått att livet aldrig mer skulle bli sig likt igen. Han försökte ta in att hans lillebror kanske inte fanns längre. Och han var tillräckligt mogen för att förstå att allt fokus låg på Johannes just nu. Det måste göra det. Själv hade han ju klarat sig bra. Så han drog sig undan.

Han gick bort en bit och satte sig i snövallen och stirrade tomt ut i mörkret. För att slippa se. För att slippa ta in. Nyss hade allt varit normalt. Det var det inte längre.

Och det var hans eget fel. Varför hade han tjatat om att de skulle åka in till stan och äta på restaurang för? Hade de ätit hemma som vanligt hade detta inte hänt. Varför hade han bråkat med Linnea så att de inte kommit iväg på en gång för? Hade de kommit iväg tidigare hade detta heller inte hänt. Det var hans fel. Det var han som var orsak till alltihopa.

Var det Gud som straffade honom för att han varit olydig? Varför gjorde Gud detta? Skulle Gud ta hand om Johannes i himlen nu? Trots att Johannes hade tagit

9

två kakor till fikat trots att han bara fick ta en. Tänk om Johannes hamnade i helvetet? Det skulle också ha varit hans fel. Han översköljdes av skuldkänslor och ville gråta. Men det gick inte. Det kom inga tårar.

Tankarna snurrade. Han hade fått lära sig att den som lärt känna Jesus aldrig mer behöver vara ledsen. Var det därför han inte kunde gråta? Var det Gud som hindrade honom? Men varför hade Gud gjort så att Johannes hade dött? Kunde inte Gud ha sett till att det var han själv som dött istället? Det var ju han som varit mest olydig och bråkat med sin syster. Han förstod ingenting. Kroppen skakade men ögonen förblev torra.

För föräldrarna var allt fokus riktat mot Johannes.

Eftersom de andra barnen hade klarat sig var det bra så för stunden. Rationellt resonerat under kaotiska förhållanden.

Lillasyster var alltjämt panikslagen men ingen av föräldrarna lyckades riktigt hantera henne. Storebror hade gjort ett tafatt försök att dra henne till sig men hon slet sig loss och sprang omkring till synes planlöst mellan gråtattackerna.

Någon av dem som stannat försökte hjälpa till och fångade in henne men hon smet lika snabbt iväg igen. Snälla, kunde inte någon bara ställa allt till rätta igen? Säga att det blir bra?

Men det blev det inte.

Någonstans i bakgrunden märktes ett blått blinkande sken. Ambulansen var på väg. Till vilken nytta kunde man fråga sig? Johannes var ju död. Och man kunde inte väcka någon som hade dött. Men samtidigt fanns det någon slags trygghet i räddningspersonalen. De kunde åtminstone hjälpa dem att komma därifrån. De kunde ta bort det otäcka de hade framför ögonen. De kunde se till att de kom hem igen.

Hjälpen kom. Och just när de började tro att det kanske inte skulle ordna sig men i alla fall dämpa kaoset så insåg både barn och vuxna att de blivit gravt lurade. För med hjälpen följde en ny katastrof.

10

Han hette Helmer Lindström och var frilansande journalist med polisradion som sin bäste vän och en tjugo år gammal Mercedes med slitna vinterdäck som arbetsverktyg. En murvel av den gamla stammen som aldrig skytt något för en bra story. Det var bara det att bra storys inte var vardagsmat ute på glesbygden. Det hände oftast ingenting.

Hans ungdomsdrömmar om ett liv som utrikeskorrespondent bland världens storpolitiska oroshärdar hade mynnat ut i att ansvara för travreportagen på en landsortstidning. I ett tafatt försök att blåsa liv i någon slags journalistisk heder hade han gett sig på frilansandet och åkte nu på allt som polisradion rapporterade om. Och gjorde allt för att tidningen skulle ta in hans jobb. Även om det innebar att han fick tumma på pressetiken.

Men inte ens i polisiärt avseende var landsbygden en guldgruva av dramatiska händelser. Detta tillsammans med insikten att karriären också till största delen låg bakom honom, gjorde att han allt som oftast satt hemma och väntade och spenderade tiden med en flaska Mac Scot. Men ikväll var ett av de unika tillfällena det faktiskt hände något.

Som flugan drar sig till sockerbiten drog han sig till olyckan. Och inte bara drog, han satte högsta fart. Han skulle vara där för att skildra det som hänt. Granska, hitta vinklar och allt det där en vanlig simpel olycksrapportering aldrig beaktade. Nu skulle hans stora stund som journalist komma. Nu skulle han bli den han var menad att vara. Och han skulle skriva storyn även om han var mer än lovligt bakis.

Men det var ett tufft jobb att hänga på ambulansen.

Vinterväglaget var onekligen förrädiskt. Sånär hade han lyckats men räddningsfordonen hade både bättre däck och vägegenskaper. Och möjligen även bättre förare även om han aldrig skulle erkänna det för sig själv.

Han fick stryk med ett par minuter. Och det var ingen

11

tvekan om var olycksplatsen låg. Precis i en svag kurva. Den lystes upp av några bilars strålkastare och ambulansens roterande blåa ljus. Äntligen framme. Han såg människor på vägen och upp mot den bortre snövallen stod en Ford med vänstersidan helt intryckt. Lite längre ned på vägen stod något som hade varit en Volvo men det gick egentligen inte att se längre. Hela fronten var upptryckt mot kupén. Det verkade ha varit en jävla smäll.

Det var bara att parkera för att kunna börja fota.

Hitta bra bilder på bilvraken och skriva ihop sina rader till i lokaltidningen i morgon bitti. Gärna lite bilder på gråtande och chockade människor också även om han visste att tidningen skulle sätta svarta lappar över ansiktena. Ju närmare han kom desto mer såg han hur demolerade bilarna var och ett litet hopp växte inom honom.

Det måste finnas skadade. Fanns det blod på bilvraken som man kunde få med på bild var det perfekt. Och om olyckan skördat dödsoffer skulle artikeln få ännu större plats än som det var en simpel krock. Han hade inga bekymmer med eventuella offer. Han var ju bara där för att rapportera.

I ögonvrån noterade han ett barn. Ännu bättre, tänkte han. Barn inblandade i olyckor säljer alltid. Han såg inte bara lokaltidningarna framför sig utan kunde kanske även komma med i riksmedia. Det var på tiden att hans talang uppmärksammades även nationellt. Det här kan bli en jävligt bra artikel.

I likhet med Volvoföraren noterade han dock vägens allra mest glashala parti där i kurvan alldeles försent. Och i absolut fel ögonblick. Men det var inget som bekymrade honom. Hans journalistiska blick hade fullt fokus på bilvraken och han hade inom sig redan skrivit halva artikeln och planerat fotovinklar. Samtidigt såg alla andra hur Helmer Lindstöm med sin tjugo år gamla Mercedes

12

och slitna vinterdäck i alldeles för hög hastighet ljudlöst gled fram över isen med tvärställda framhjul.

Linnea hade till slut lugnat sig lite. Hon hade satt sig ner på snövallen några meter från sin storebror. Hon stirrade med tom blick rakt fram. På ingenting alls. Innesluten i sig själv. Försökte som sin bror hålla tårarna borta men var inte lika duktig. Men storebror utgjorde i alla fall en form av trygghet. Han fanns nära henne. Samtidigt tillräckligt långt bort så att hon själv kunde komma underfund med vad det var som hänt. Det var det sista hon gjorde. Hon hann knappast känna något innan hon krossades av kylaren på Helmer Lindströms okontrollerbara bil.

Skräcken for momentant genom alla andra som kunde se vad som hände. Och redan innan de förstod att även Linnea var bortom all räddning hade livet som de överlevande medlemmarna av familjen kände det, upphört. På mindre än en halvtimme hade de förlorat två av sina tre barn. Inget skulle någonsin bli sig likt igen. Inget. Någonsin.

Gud var grym som sände en sådan prövning till dem. Och de visste med säkerhet att en olycka inte kommer ensam.

13

S

ensommar, småstad och ingenting händer. På lokaltidningen råder nyhetstorka. På sjukhuset rullar allt på med det vanliga gruset i maskineriet. Och i pingstförsamlingen planeras väckelsekampanj. Det enda som bryter av tristessen är de bägge ständigt pårökta strulkillarna som blivit ett internetfenomen och som alla har en åsikt om.

Inom loppet av några dagar dör flera personer till synes utan koppling till varandra. Eller finns det en sådan? Vad är bara slumpmässiga samband och vad är orsakssamband?

Kirurgen Sebastian Ekberg finner sig stående mitt i händelserna och känner att han måste få svar. De enkla förklaringarna förefaller vara just för enkla. Drivkraften är en intuitiv känsla som delvis kolliderar med hans annars så vetenskapligt grundade förhållningssätt. Motviljan att påminnas om en frikyrkomiljö han sedan mer än tjugo år har lämnat får stå tillbaka för nyfikenheten att ta reda på hur allt hänger ihop.

Tillsammans med IT-teknikern Marie Bergström ger han sig ut på en jakt efter sanningen, trots att omgivningen inte visar sig från sin bästa sida.

Lex Duplex är en intelligent spänningsroman som utspelas i normalt sett tämligen slutna miljöer där fakta stundom underordnas åsikter.

Den berör baksidorna av att utnyttja andra människor för sina egna syften och belyser vad som kan ske när tron på den egna doktrinens ofelbarhet blir för stor.

Staffan Gullsby är röntgenläkare, civilekonom och logistikingenjör och fascineras av den eviga frågan om vad som är sant. Han har huvudsakligen arbetat inom sjukvården på olika positioner och har ett brinnande intresse för kommunikation i alla dess former. Lex Duplex är hans första roman.

ISBN 978-91-87523-23-6

www.vistoforlag.se

9 789187 523236