Folke och Frida
Frida Åslund
urval, redigering och illustrationer
Jenny Berggren
Folke och Frida är första delen av två i en nyutgivning av Frida Åslunds barnbokstrilogi och innehåller originalsamlingen
Folke och Frida – berättelser om två små ostyringars öden och äventyr (Barnbiblioteket Kamraterna, 1925)
samt de tre första kapitlen ur Frida i Per-Nils-gården – ännu en bok om Frida (Barnbiblioteket Kamraterna, 1928).
Denna utgåva innehåller även novellen
”Det stora saftkalaset”, ursprungligen publicerad i samlingen Könnick och andra pojkar (Barnbiblioteket Saga, 1925).
Stavning och språk är varsamt moderniserat av förlaget.
www.atriumforlag.se
www.atriumforlag.se
© Atrium Förlag, Umeå 2008
© Urval, redigering, illustrationer, förord och litterär guide: Jenny Berggren
© Fotografier s. 4 och 13: Forskningsarkivet, Umeå universitetsbibliotek
Första utgåvan av Atrium Förlag 2008
Första utgåva i denna version 2012
Tryckt hos ScandBook, Falun, 2012 isbn 978-91-86095-22-2
© Omslagsfotografi: Umeå stad före 1888.
Fotoarkivet, Västerbottens museum
Innehåll
Den långa natten
Ni vet kanske inte vilka Folke och Frida var?
De var två glada barn som bodde i en vacker stad i Norrland. I en vacker stad med gröna, vitstammiga björkar längs gatkanterna. Och gatorna de gick i fina backar ned mot älven, den breda, lugna älven, som skrattade och glittrade åt staden där den tågade förbi den på väg mot havet. Havet, det var det stora vattnet som ingenstans tog slut och på vilket de stora, stora båtarna gick ut när de stilla och dovt dunkande gled ut från kajen och svängde sina väldiga skrov nedåt Ön, som låg mitt i älven. Folke och Frida visste också att havet gick ända till Stockholm, där kungen och allt fint och högt folk bodde och dit alla flickor for när de blivit stora och slutat skolan. Då stod de en vacker dag uppe på akterdäcket av ”Västerbotten”, den väldiga, bruna båten, och lutade sig över den vita relingen och talade med dem som stod på kajen, och de hade rosor på bröstet och nya, fina hattar. Tacka för det, när de skulle till Stockholm! Och Folke och Frida hade många gånger stått hand i hand nere på kajen och tittat när de for och sett hur de viftat. Eller hade de stått i Mannerstedtsbacken och sett ”Västerbottens” höga master komma glidande bakom
Ön, och rätt som det var sköt dess bruna nos fram om Önabben och den kom stolt och stilla simmande uppför floden som en stor, brun fågel.
– Du ska tänka dig, sade Folke, du ska tänka dig, den har farit på havet, där vågorna är som hus och man ingenstans ser någonting.
Och Folke tog av sig sin bruna, runda hatt och bockade sig för ”Västerbotten”, som stilla dunkade förbi dem. Folke hade röda, runda kinder och var klädd i brun sjömansblus.
– Du ska tänka dig, sade Frida drömmande, den har legat vid kajen i Stockholm, alldeles nedanför kungens slott, och kungen står och nickar i fönstret åt den långe, fine kaptenen på kommandobryggan, förstår du, och så säger han: ”hälsa till Umeå”, säger han, ”jag ska fara dit nån gång och hälsa på med den stora, fina ’Västerbotten’, som är så fin inuti, har jag hört”, säger kungen.
Frida hon pratar, och båten glider förbi men skyms snart av husen och magasinen vid älvstranden, och så går barnen sakta hand i hand uppför Mannerstedts backe. Frida hon pratar och berättar för Folke om hur kungen står däruppe i sitt fönster och talar och hur kaptenen sen beskriver hur fin ”Västerbotten” är inuti.
Där var runda, röda sammetssoffor och rosiga sammetsdukar på borden, och blommor och palmer och tända lampor om höstkvällarna och stora skålar med blommor i.
Och bland allt detta fina gick akterstäderskan, som var det finaste Frida visste. Hon hade sidenliv med spetsar och
svarta lockar, som Frida tyckte var obeskrivligt vackert, hon som själv bara hade röda lockar, som jämt for hur som helst. Hon hade en gång sett akterstäderskans hatt hänga på en krok. Det fanns ingenting som var som den! Där var små röda bär och blad och band och blommor och en lång vit plym runt omkring. Frida hade nästan aldrig någon hatt, och om hon hade någon hängde den på ryggen, och gummibandet halkade om halsen. Om morgnarna kom hon ut på verandan med en stor, svart rosett i håret, men om kvällarna hade hon ingen. Frida var en slarva och kunde nog aldrig komma så långt och högt som till akterstäderska, som var hennes dröm. Hur skulle det gå till? Hon med sitt röda hår och fräknar om näsan, hon som aldrig hade kvar sin sidenrosett till kvällen! Den återfanns på de besynnerligaste ställen. Ibland fanns den uppe i en hägg, när bären där var mogna, ibland satt den fast mellan spjälorna i staketet, som skilde Folkes och Fridas gårdar från varandra, ibland fanns den högt uppe bland bjälkarna i baracken som höll på att byggas, och ibland viftade den iväg i blåsten på gatan och syntes sen aldrig mer.
Men en gång kom en ko och hade den på ena hornet, där hon stegade iväg på stigen snett förbi Fridas hus, för det huset var det sista på gatan, och där var staden slut och ängarna tog vid. Men det hör till en annan historia, som ni ska få höra en annan gång. Denna historia handlar om ”Den långa natten”, och det var midsommarnatten, som vi alla vet är den kortaste natten, men som för Folke
och Frida blev den längsta de upplevt, för de skulle hålla midsommarvaka.
Det var den allra vackraste midsommaraftons förmiddag. Älven glittrade ljusare än vanligt, flaggorna smällde på alla finnskutorna och båtarna längs kajen och på gatorna sprang hästarna med lövruskor och gula midsommarblomster vid öronen. Folke och Frida tyckte det var roligt, ”livare” än vanligt. Åkare Hedström hade kört in på Folkes gård med ett väldigt lass björkar, och ena hälften av lasset hade hivats över staketet till Fridas gård. Och storbröderna deras hade spikat fast björkarna runt verandorna, och storsystrarna hade bundit kransar och hängt upp, och Folke och Frida hade kilat emellan och burit nubb och snören och rispat sig på händerna och jämt varit i vägen.
Se, det var så att Folkes pappas hus var det näst sista vid den breda, björkkantade gatan i östra stadsdelen, och huset där Fridas mamma och syskon bodde var som sagt det sista. Båda husen hade gröna gårdsplaner och röda uthuslängor med en massa trevliga bodar och skrymslen att leka i. Mellan de båda gårdarna fanns ett rött staket, men på detta var en stätta med två trappsteg, så att barnen kunde springa över till varandra utan att springa ut på gatan och in genom grinden.
Där på stättans översta trappsteg satt de när middagen var över och såg helt missmodiga ut. Det var som om all glädjen var slut! Folkes blåa ögon var mycket sorgsna och Fridas rosett, som midsommaraftonen till ära var vit, slokade, och lockarna hängde och slängde omkring det
lilla ansiktet. De båda barnen höll varandra om halsen och talade halvhögt:
– Och så lägger de ned saft och skivor och kakor, sade Frida, och Alma bad att få låna mormors kaffepanna som står på tre ben, för de ska koka kaffe uppe på berget.
Folke vände huvudet åt sin veranda. Mellan björklövet såg han hur storbröderna satt där i studentmössor och gymnasistmössor på nacken och visslade och sjöng. De väntade på att flickorna skulle göra i ordning matsäcken för midsommarvakan på Hamrinsberget.
– De är otäcka, sade Folke och knep armen hårdare om Fridas hals – vet du vad de sa när jag bad att vi skulle få följa med och vaka?
Frida spände ögonen i Folke.
– Vad sa de? frågade hon. De var förstås lea för att de är stora.
– ”Småungar”, sa de, ”bevara oss att ha parfölen med och ha besvär med – de ska allt vaka sig i sängen, de!”
Frida fnyste och tittade föraktfullt mot Folkes veranda, där alla storbröderna satt.
– ”Småungar och parföl”, fräste hon, vi som så många gånger har gått alldeles ensamma på Hamrinsberget!
– Ja, men aldrig om natten, sade Folke försiktigt, hur tror du det är om natten?
Folkes storebror Einar tittade ut mellan lövet och nickade med sitt glada ansikte bort mot det sorgsna paret.
– Här Frida lilla, här har du mej! Kom ska vi dansa polka! sjöng han.
