9789185419494

ETT ”… inte livsdugligt.”

Kvinnan sa inget mer på en stund medan hon sträckte fram den tjocka hushållspappersrullen, stängde av apparaten och vände sig om för att förklara medan Louise fortfarande torkade bort gel från magen.

De fick lyssna på lite statistik: procentsatser och graviditetsveckor och siffervärden på en skala från ett till tio. Hon sa något om hur vanligt det var och att det var så mycket bättre att det hände nu än längre fram.

Thorne hade egentligen inte lyckats ta till sig särskilt mycket av informationen.

Inte. Livsdugligt.

Han hade sett Louise nicka, blinka långsammare än vanligt och knäppa jeansen medan kvinnan pratade under några minuter om det praktiska. ”Vi kan gå igenom detaljerna lite senare”, hade hon sagt. ”När ni har haft en stund för er själva.”

Var hon ens en riktig läkare? Thorne visste inte. Hon kanske bara var ”ultraljudstekniker” eller vad det kunde heta. Inte för att det egentligen spelade någon roll. Det var uppenbarligen inte första gången hon sagt de där orden. Hon hade inte tvekat eller visat tecken på att hon kände sig besvärad och det hade han heller inte förväntat sig. Det var antagligen bäst för alla parter att försöka hantera saker som det här på ett affärsmässigt sätt. Han om någon borde ju faktiskt veta det. Det bästa var att säga det som måste sägas och sedan gå vidare, särskilt med tanke på det ansträngda arbetsschemat och på det faktum att fler lyckliga par väntade utanför.

13

Tjockare än vatten_inlagaCS4.indd 13

2009-12-01 15.39

Men den där frasen …

Efteråt satt de i hörnet bredvid dricksvattenfontänen, vända bort från mitten av det stora, öppna väntrummet. Fyra plaststolar på rad. En fin citronfärgad vägg och barnteckningar fasthäftade på en anslagstavla av kork. Ett rottingbord med ett par tidningar och en kartong med pappersnäsdukar.

Thorne kramade Louises hand. Den kändes liten och kall i hans egen. Han kramade den igen och hon tittade upp, log och snyftade till. ”Är allt okej?” frågade hon.

Thorne nickade och tänkte att den där kommentaren var gans­ ka bra som eufemism. Skonsam, men samtidigt slutgiltig. Och den mildrade antagligen slaget för de flesta och det var förstås också det som var meningen.

Inte livsdugligt.

Död. Död inuti dig.

Han funderade på om han själv skulle prova den varianten nästa gång han var tvungen att träffa någon på bårhuset eller knacka på hemma hos en stackars släkting mitt i natten.

Saken är den att er make stötte ihop med en berusad galning som hade en kniv i fickan. Jag måste tyvärr tala om att han … inte är livsduglig längre.

Det lät visserligen som om offret tynat bort i ett slags sjukdom.

Men visst var det väl viktigt att man försökte hålla distansen?

Man behövde det avståndet. Antingen det eller ytterligare ett par tomma vinflaskor i soptunnan varje vecka.

Ord som kunde dämpa smällen lika mycket för en själv som för dem.

Jag beklagar att jag måste meddela att er son har blivit skjuten.

Skjuten till ett icke livsdugligt tillstånd. Han är ungefär lika livsduglig som en död sill. ”Tom?” Thorne tittade upp och såg hur Louise nickade försiktigt ut mot rummet bakom dem. Kvinnan som genomfört ultraljudet kom gående mot dem. Hon var indiska, med en rejäl slinga rött 14

Tjockare än vatten_inlagaCS4.indd 14

2009-12-01 15.39

i håret. Någonstans i början av trettioårsåldern, gissade Thorne.

Leendet var perfekt, deltagande samtidigt som hon hade svikt i steget. ”Ja, då tror jag att vi har lyckats hitta en säng åt er.” ”Tack”, sa Louise. ”När åt ni senast?” ”Jag har inte ätit nåt sen frukost.” ”Bra. Vi ska försöka få D och K gjort genast.” Kvinnan gav Louise ett papper och beskrev vägen till den avdelning som hon skulle till. Sedan tittade hon på Tom. ”Ni kanske vill åka hem och hämta lite saker åt henne? Nattlinne, eller vad det kan vara …”

Thorne nickade medan kvinnan förklarade för Louise att hon måste ta det lugnt de närmaste dagarna. Han fortsatte att nicka när hon sa att de skulle ta det lugnt båda två, att det fanns telefonnummer på det där papperet till folk som de kunde ringa och prata med, om de ville.

Han såg henne gå tillbaka mot sitt rum och hur hon vände sig om vid dörren och ropade in nästa par. En teveapparat satt monterad högt upp i det motsatta hörnet. Ett medelålders par visades runt i en villa i Frankrike eller Italien och kvinnan sa något om de färggranna golvplattorna. ”D och K?” Louise läste anvisningarna på papperet. ”Dilatation och kyrettage.”

Thorne väntade, utan att ha blivit mycket klokare. Det lät förskräckligt. ”Skrapning”, sa Louise till sist.

En smal kvinna i gröna överdragskläder kom gående genom korridoren. Hon sköt en vagn med städutrustning framför sig.

Hon stannade vid bordet, tog en trasa och en sprayflaska från vagnen och sprutade på en av de tomma stolarna. Hon tittade på Thorne och Louise medan hon torkade. ”Varför gråter du?”

Thorne tittade på kvinnan och vände sig sedan mot Louise som 15

Tjockare än vatten_inlagaCS4.indd 15

2009-12-01 15.39

stirrade i golvet och vek papperet fram och tillbaka. Plötsligt blev han mycket varm, de korta hårstråna i nacken kliade och han kände en hinna av svett mellan sin egen hand och Louises. Han nickade mot skylten på dörren till ultraljudsrummet och vände sig med ett ryck mot städerskan. ”Det kan du väl för fan räkna ut själv!” sa han.

Det tog nästan en kvart för Thorne att köra de knappa två kilometrarna från sjukhuset i Whittington till Kentish Town, men resan gav honom åtminstone en chans att lugna sig lite.

Att sluta tänka på hur Louises bröst hävde sig när städerskan pratat med dem. Om att han hade velat köra ner skurtrasan i halsen på henne.

Hon hade ju för tusan tittat på honom som om han var oförskämd!

Hemma i lägenheten slängde han lite mat i Elvis skål och stoppade ner de saker som Louise ville ha i en plastpåse: en ren T-tröja, behå och trosor, en hårborste och en del smink. Han stannade till vid dörren på vägen ut och var tvungen att luta sig mot väggen under några sekunder innan han återvände till vardagsrummet.

Han satte sig med en duns i soffan och stirrade tomt framför sig en stund med plastpåsen hopknölad i famnen.

Det kändes kallt i lägenheten. Tre veckor in i september och det var hög tid att de kopplade på centralvärmen. Det var dags för smågrälen att börja igen när Thorne skruvade upp termostaterna och Louise skruvade ner dem när hon inte trodde att han såg henne. Hemligt skruvande på timern och ett ständigt pillande på radiatorerna.

Som de fåniga tevekomedierna som Thorne älskade, trots käbblet.

När Louise fick veta att hon var gravid hade de grälat – med lite större allvar – om hur de skulle bo i framtiden. De var oftast hemma hos Thorne, men Louise hade fortfarande kvar sin lägenhet i Pimlico. Hon ville inte sälja den, eller så ville hon kanske inte acceptera tanken på att hon borde göra det. Trots att de båda 16

Tjockare än vatten_inlagaCS4.indd 16

2009-12-01 15.39

två ville bo tillsammans i en lägenhet någonstans, kunde de inte komma överens om vilken de skulle sätta ut till försäljning och därför hade de börjat prata om att sälja båda lägenheterna och sedan köpa en ny tillsammans och kanske dessutom en etta som de kunde hyra ut.

Thorne stirrade på den öppna spisen och undrade om det skulle bli slut med allt det där nu. Om mycket av vad de pratat om – somligt mer allvarligt menat än annat – skulle ställas på sparlåga eller helt enkelt gömmas i garderoben för alltid.

Att flytta lite längre ut från centrum.

Att gifta sig.

Att sluta som poliser.

Thorne reste sig, hämtade telefonen från bordet bredvid ytterdörren och tog med sig den tillbaka till soffan.

Det hade varit rent hypotetiska funderingar, definitivt när det gällt sådant som giftermål och att lämna kåren. Bara struntprat, helt enkelt, tillsammans med skämten om att de inte ville ha rödhåriga ungar och att de skulle avstå från knasiga babynamn. ”Vad sägs om Damien?” ”Det tror jag väl inte.” ”Hette han inte ’Thorne’, han i den där filmen?” ”Utan ’e’. Men vem säger att han ska bli en ’Thorne’. Varför kan han inte bli en ’Porter’? Nu när jag tänker på det, vem har sagt att det måste bli en ’han’?”

Thorne hamrade på telefonen. Han hade sagt att han bara skulle vara borta i två timmar. Nu måste han ringa och tala om att han inte kunde vara tillbaka förrän någon gång dagen därpå. Han skulle helst ha velat lämna ett meddelande, men kopplades direkt till kriminalinspektör Samir Karim i ledningsrummet. ”Du måste vara synsk.” ”Förlåt?” ”Överkommissarien lämnar just ett meddelande i din röstbrevlåda.”

Thorne stoppade handen jackfickan och trevade efter mobil­ 17

Tjockare än vatten_inlagaCS4.indd 17

2009-12-01 15.39

telefonen. Han hade stängt av den på sjukhuset och glömt att sätta på den igen. När skärmen vaknade till liv och den lilla trudelutten förkunnade att han fått ett meddelande, hörde han redan överkommissarie Russel Brigstockes röst i örat. ”Bra tajmat, grabben. Eller dåligt.” ”Vad?” ”Vi har precis fått ett nytt jobb.” Brigstocke sörplade sitt te eller om det var kaffe. ”Ett ganska otrevligt, låter det som.”

Thorne svor tyst, men inte tillräckligt tyst. ”Men jag hade alltså tänkt ge det till Kitson i alla fall.” ”Du hade rätt i det där du sa nyss”, sa Thorne. ”Taskig tajming.” ”Du får naturligtvis ta det, om du vill.”

Thorne tänkte på Louise och på det som den där kvinnan hade sagt om att de skulle ta det lugnt. Yvonne Kitson var fullt i stånd att själv ta hand om en ny utredning och han hade redan tillräckligt med andra arbetsuppgifter. Men han reste sig i alla fall upp och såg sig om efter papper och penna.

Elvis strök sig mot Thornes vader medan han gjorde ett par snabba anteckningar. Brigstocke hade rätt, det var en obehaglig händelse, men Thorne var inte särskilt förvånad. Det var ofta han som fick de obehagliga ärendena. ”Make?” frågade Thorne. ”Pojkvän?” ”Det var maken som hittade henne. Han ringde till oss och sen sprang han ut på gatan och skrek.” ”Men han ringde först?” ”Ja. Och sen tappade han tydligen fattningen”, sa Brigstocke. ”Han sprang runt och bankade på dörrar, berättade för alla att hon var död och skrek om blod och flaskor. Definitivt inte vad de hedervärda medborgarna i Finchley är vana vid.” ”Finchley ligger bra till”, sa Thorne. ”Ja, nästan på din hemmaplan.” Åtta nio kilometer norr om Kentish Town. Han skulle nästan passera förbi sjukhuset i Whittington. ”Jag har ett ärende som jag måste klara av först”, sa Thorne. ”Men jag borde vara 18

Tjockare än vatten_inlagaCS4.indd 18

2009-12-01 15.39

där om ungefär en halvtimme.” ”Det är ingen brådska. Hon går ingenstans.”

Det dröjde några sekunder innan Thorne förstod att Brigstocke pratade om den döda kvinnan och inte om Louise Porter. ”Ge mig adressen.”

19

Tjockare än vatten_inlagaCS4.indd 19

2009-12-01 15.39

Två Det var en lugn gata, ett par kvarter öster om High Road.

Edvardianska hus med prydliga trädgårdar på framsidorna och parkeringsplatser indragna från gatan. Många, liksom nummer 48, hade delats upp i flera lägenheter och just det här huset var nu avskilt från grannarna med en presenning som hindrade insyn från gränden, i hörnen på gräsmattan stod uniformerad polis och ovanför blomrabatterna fladdrade avspärrningsbanden.

Thorne kom fram strax före åtta och då hade det redan varit mörkt i nästan en timme. Men i köket i lägenheten på bottenvåningen var det alldeles tillräckligt ljust och två starka stativlampor lyste upp varenda partikel av det fingeravtryckspulver som yrde runt brottsplatsteknikernas blå plastoveraller och virvlade ut över linoleummattan. Mönstret bestod av gammaldags svartvita rutor och intrycket stördes bara av enstaka blodfläckar. Och av den döda kropp som blodet läckte från. ”Det är dags att lägga henne på rygg”, sa Phil Hendricks.

En av teknikerna ägnade sig åt att skrapa på något på kanten av ett lågt skåp i ett av hörnen. Hon tittade knappt upp. ”Det blir väl första gången du lägger en kvinna på rygg …”

Hendricks flinade och gav teknikern fingret. Sedan såg han sig omkring och frågade om Thorne ville komma lite närmare. Han kunde klämma in sig någonstans där han såg bättre.

Thorne tvivlade på att det skulle göra någon skillnad, men gick ändå fram och ställde sig mellan stillbildsfotografen och video­ fotografen, mitt emot ett par tekniker som stod beredda att ge Hendricks den hjälp han behövde. För att bidra med den nödvändiga styrka som hans försiktiga handlag måste kompletteras med.

20

Tjockare än vatten_inlagaCS4.indd 20

2009-12-01 15.39

”Okej, lugnt och fint.”

Kvinnan låg på mage med armarna längs sidorna. Blusen hade lyfts upp, eller kasat upp, och avslöjade lila fläckar på huden strax ovanför midjan där likfläckarna börjat uppträda. Hon hade fortfarande behån på sig. ”Alltid nåt, antar jag”, sa en kvinnlig brottsplatstekniker när hon passerade förbi.

Thorne lyfte blicken från den döda och tittade mot rummets enda fönster. Det stod tallrikar och muggar på bänken bredvid diskhon. En liten lampa blinkade på diskmaskinen för att upplysa någon om att den var färdig.

Det fanns fortfarande kvar spår av sådant som man kunde betrakta som normalt.

Om de inte nådde avgörande resultat under de första dagarna skulle Thorne försöka återvända hit lite längre fram. Han tyckte att han fick en viss insikt genom att vistas en stund där offret hade bott, i synnerhet om det också var där som han eller hon hade dött. Men han skulle vänta tills han inte längre behövde kryssa fram mellan hukande tekniker och uthärda åsynen av all den deprimerande utrustning som hör brottsplatser till.

Och tills det inte luktade längre.

Han mindes en film han sett med en polis som hade stått i ett hus där folk hade mördats och pratat som om han haft mördaren framför sig. Var det här du dödade dem, din jävel? Var det här du spionerade på dem?

Och sådant trams …

För Thornes del handlade det bara om att han ville veta lite om offret, lite mer än vad den sista måltiden hade bestått av, hur mycket levern vägde och tidpunkten när döden hade inträffat.

Det räckte ofta med något enkelt och trivialt. Ett fotografi på sovrumsväggen. Kakorna som låg i köksskåpet eller den bok som de aldrig fick chansen att läsa färdigt.

Och när det gällde mördarens tankar nöjde sig Thorne med att veta tillräckligt för att kunna gripa honom, det räckte med det.

Nu tittade han på när det som återstod av Emily Walker flyt21

Tjockare än vatten_inlagaCS4.indd 21

2009-12-01 15.39

tades undan och han såg hur hennes hand föll tillbaka över benet när hon lyftes och vändes i en enda långsam, mjuk rörelse. Han såg hur de hårslingor som inte var hopklibbade av blod föll undan från ansiktet när man lade henne ner på rygg. ”Okej, grabbar.”

Hendricks arbetade tillsammans med ett bra team och det var något som han insisterade på att få göra. Thorne mindes hur en brottsplatstekniker en gång för ganska länge sedan hade hanterat det delvis ruttna liket efter en gammal man som om det vore en säck potatis. Han hade sett hur Hendricks tryckt upp teknikern mot väggen och pressat sin kraftigt tatuerade underarm mot mannens hals. Han trodde inte att han hade sett dem tillsammans på en brottsplats sedan dess.

Kameramännen steg fram och började sitt arbete. När de var klara mumlade Hendricks något i sin digitala diktafon. ”Hur mycket längre, Phil?” frågade Thorne.

Hendricks lyfte den ena av den döda kvinnans armar och började bryta upp fingrarna på den hårt knutna handen. ”En och en halv timme.” Vokalerna dämpades och drogs ut av den kraftiga Manchesterdialekten. ”Högst två.”

Thorne tittade på klockan. ”Jaha.” ”Har du nåt annat viktigt för dig?”

Thorne gjorde sitt bästa för att få till det rätta ansiktsuttrycket, konspiratoriskt och fräckt, men han var inte säker på om han verkligen lyckades. Han vände sig om för att se vad kriminal­ inspektör Dave Holland höll på med. ”Hon har nåt i handen”, sa Hendricks.

Thorne vände sig snabbt om och satte sig på huk för att kunna se bättre. Han tittade på medan Hendricks arbetade med en pincett och tog upp något ur offrets hand. Det såg ut som en liten fyrkant av plast eller celluloid, mörk och lövtunn. Hendricks släppte ner föremålet i en bevispåse och höll upp den mot ljuset. ”En bit av ett negativ?” sa Thorne. ”Det kan det vara.”

De tittade ännu en stund på det som låg i påsen, vad det nu 22

Tjockare än vatten_inlagaCS4.indd 22

2009-12-01 15.39

var, men båda två insåg att de inte skulle komma längre än till gissningar förrän föremålet undersökts av rättsteknikerna. Hendricks gav påsen till den man som hade till uppgift att registrera och märka allt bevismaterial och fäste sedan försiktigt plastpåsar runt offrets händer innan han började intressera sig för den övre delen av kroppen.

Thorne slöt ögonen under några sekunder och suckade djupt. ”Kan du fatta att jag faktiskt fick välja?” sa han.

Hendricks tittade upp på honom. Han stod på knä bredvid offrets huvud och lyfte det så att det vilade mot hans ben. ”Brigstocke sa att jag fick bestämma själv.” ”Då har du ingen att skylla på.” ”Jag kunde ha låtit Kitson ta det.” ”Men det här är ett typiskt jobb för dig.” ”Varför det?” ”Titta på henne, Tom.” Emily Walker var – hade varit – drygt trettio år gammal. Hon hade mörkt hår med enstaka grå hårstrån och en liten stjärna tatuerad över den ena fotleden. Hon var bara drygt hundrafemtio centimeter lång och den blygsamma längden framhävde de extra kilon hon bar på och som hon att döma av en kylskåpsmagnet med texten ”ÄR DU SÄKER PÅ ATT DU VERKLIGEN ÄR HUNGRIG?” försökt bli av med. Hon hade ett smalt halsband med bruna pärlor och ett berlockarmband runt den ena handleden med en tärning, ett hänglås och ett par fiskar. Kjolen var av jeanstyg och blusen av tunn bomull i samma klarröda färg som tånaglarna.

Thorne tittade på den sandal vars läge markerats på linoleumgolvet strax intill kylskåpet. Och sedan på en dekorativ flaska någon meter därifrån som såg ut att innehålla vinäger och som var nedsmetad med blod och hår. Sedan tittade han lite längre bort, på lampan som fortfarande blinkade på diskmaskinen.

Handen sökte sig upp mot ansiktet och han rörde med fingrarna vid det raka, vita ärr han hade på kinden. Han stirrade tills den röda lampan började bli oskarp, vände sig om, gick därifrån och 23

Tjockare än vatten_inlagaCS4.indd 23

2009-12-01 15.39

lämnade Hendricks där han satt med Emily Walkers huvud i knäet medan han pratade tyst i sin diktafon. ”Det finns inget som håller plastpåsen kvar över offrets huvud.

Jag antar att mördaren höll fast den med ett grepp runt halsen.

Blåmärkena i nacken kan tyda på att han höll ganska hårt, tills hon slutade andas …”

Holland stod i trädgården på husets baksida och tittade på medan flera uniformerade kollegor hjälptes åt att finkamma blomrabatterna. Det fanns stativlampor här ute också. Men det här var bara den första, översiktliga undersökningen och fler poliser skulle vara på plats i gryningen för att vända och vrida på vartenda löv och varje sten. ”Inget inbrott, alltså?” sa Thorne. ”Och det betyder att hon visste vem han var.” ”Antagligen.” Thorne kände att Holland luktade rök och under en sekund eller två ville han själv ha en cigarett. ”Eller så öppnade hon dörren när han ringde på och sen hotade han henne med ett vapen och tvingade sig in.”

Holland nickade. ”Vi kanske har tur med dörrknackningen.

Gardinerna fladdrar rätt flitigt i husen längs gatan.” ”Vet du nåt om maken?” ”Jag hann bara växla några ord som hastigast innan de körde honom till ett hotell en bit härifrån”, sa Holland. ”Han verkade helt förstörd, precis som man kan förvänta sig.” ”Ansträngde han sig rentav för mycket?” ”Vad menar du?” ”Det verkar nästan som om han satsade på att låta alla på hela gatan få veta hur förkrossad han var. Efter att han hade ringt till oss.” ”Har du lyssnat på bandet från larmcentralen?” ”Nej.” Thorne ryckte på axlarna. ”Men …” ”Önsketänkande”, sa Holland. ”Eller hur?” ”Ja, kanske det.” Det började bli lite kyligare. Thorne stack in händerna genom öppningarna i plastdräkten och ner i skinnjackans fickor. ”Men det vore skönt om det blev en … enkel utredning.”

24

Tjockare än vatten_inlagaCS4.indd 24

2009-12-01 15.39

”Jag tror inte att det blir det”, sa Holland.

Det trodde inte Thorne heller, om han skulle vara uppriktig.

Han visste bara alltför väl hur våld i hemmet kunde eskalera, han hade sett att en svartsjuk pojkvän eller dominant make kunde förlora behärskningen totalt. Han blinkade och såg på nytt framför sig hur armen välte runt när kroppen vändes. Små röda prickar på de svarta och vita rutorna. Ingen enkel utredning … ”Men han kanske var så upprörd?” sa Holland. ”Hur många fall som det här har vi sett förut?”

Tom blåste ut kinderna. Han behövde inte ens försöka svara. ”Just det. Och jag kan ändå inte föreställa mig hur det skulle kännas. Inte ens i närheten.”

Holland var femton år yngre än Thorne. De hade arbetat tillsammans i mer än sju år och trots att det var länge sedan Holland hade sett ut och uppträtt som en gröngöling skymtade Thorne fortfarande glimtar av något som ännu inte hade förändrats helt och hållet av polisarbetet. Thorne visste att Holland en gång i tiden hade sett upp till honom och betraktat honom som en polis av den modell som han själv gärna skulle vilja bli. Han visste också att Holland inte var som han själv, inte när det verkligen gällde, och att den yngre kollegan skulle vara förbannat tacksam för det. ”Särskilt när det gäller en kvinna”, sa Holland. ”Ja, du vet? Jag ser pojkvänner, makar och fäder, hur de plötsligt slår dem och det spelar ingen roll om de är hysteriska, rasande eller bara sitter där som zombies. Jag har inte en jäkla aning om vad som händer i skallen på dem.” ”Ansträng dig inte för mycket, Dave”, sa Thorne.

De tittade upp båda två när de hörde skratt från bortre delen av trädgården där en av kollegorna tydligen hade trampat i något, och tittade på när han skrapade skosulan mot en stenkant. ”Jaha och vart var du på väg förut?” frågade Holland. ”Förlåt?” ”När det här började.”

Thorne harklade sig.

25

Tjockare än vatten_inlagaCS4.indd 25

2009-12-01 15.39

När han tittade in på sjukhuset för att lämna Louises saker hade hon inte haft något emot att han skulle iväg på ett nytt jobb. Hon låg redan i en säng och läste tidningen medan hon försökte stänga öronen för det ständiga tjattret från kvinnan i sängen mitt emot. Han hade frågat om hon var säker. Hon hade tittat på honom som om han var mindre vetande och frågat varför hon inte skulle vara det. Han hade sagt att hon skulle ringa om hon ville ha något, om hon behövde honom. Hon hade sagt att han inte behövde oroa sig och att hon kunde ta en taxi tillbaka hem, om hon behövde det. ”Tandläkaren”, sa Thorne. ”En timme med nazihygienisten.

Den kvinnan är som hämtad ur Marathonmannen.”

Holland skrattade och sa: ”Så farligt var det väl inte?” ”Nej, kanske inte.” ”Har du berättat för Sophie att du har börjat röka igen?” frågade Thorne.

Holland skakade på huvudet. ”Jag har massor av extra starka minttabletter i handskfacket.” Han böjde sig fram och spottade i en dagvattenbrunn. ”Egentligen är det jäkligt korkat, eftersom jag är säker på att hon har märkt det i alla fall. Men hon vill väl antagligen inte gräla om det.”

Holland och hans flickvän var ännu ett par som hade pratat om att lämna London. Och om att maken skulle sluta som polis.

Thorne undrade om det var fler saker som aldrig blev sagda, av rädsla för att de skulle leda till bråk. Han hade alltid varit över­ tygad om att Holland borde stanna där han var, men det hade han aldrig sagt. Om Sophie ens anade sig till Thornes åsikt, skulle hon kämpa med näbbar och klor för att Holland skulle göra tvärtom.

Därför höll han truten och nöjde sig med att Holland fortfarande var kvar. ”Vi ska ordna med den officiella identifieringen det första vi gör i morgon”, sa Thorne. ”Och sen tar vi in maken för en liten pratstund.” ”Det låter rimligt.” ”Man vet aldrig, vi kan ha tur.”

26

Tjockare än vatten_inlagaCS4.indd 26

2009-12-01 15.39

Holland fnös och nickade bort mot den plats där den uniformerade kollegan stod och försökte peta bort hundskiten med en pinne. ”Tur, som han där?” sa han.

De tittade upp båda två när ett flygplan med blinkande ljus passerade förbi på väg mot Luton. Thorne såg hur det snabbt gled fram över den molnfria himlen och han svalde hårt. För åtta veckor sedan hade han och Louise rest till Grekland på deras förs­ta riktiga semester tillsammans som ett par. De hade tillbringat den mesta tiden liggande vid poolen där de läst dåliga böcker och inte ägnat sig åt något mer kulturellt påfrestande än att lista ut vad de skulle säga för att beställa öl och grillad bläckfisk på närmaste taverna.

De hade ansträngt sig hårt båda två för att inte prata om jobbet och de hade skrattat mycket. En dag hade Louise smetat solkräm på Thornes axlar där han hade bränt sig och sagt: ”Längre än så här går jag inte när det handlar om icke-sexuell intim kontakt, okej? Jag har ingen lust att massera andras nackar och jag tänker inte torka dig i baken om du bryter båda armarna.”

Hon hade tagit fram graviditetstestet på morgonen inför deras sista hela dag i Grekland. Och använt det strax innan de gick ut för att äta middag på kvällen.

Thorne satt i bilen när Hendricks kom ut.

Han hade kollat telefonen och försökt att ringa till båda lägenheterna, men Louise hade inte kommit tillbaka ännu och det fanns inga meddelanden. Han lyssnade på radio ett tag och ringde sedan igen, men med samma resultat. Louises mobil var avstängd och han gissade att det var för sent för att ringa till sjukhuset.

Hendricks gick runt till passagerarsidan och klev in. Han hade tagit av sig skyddskläderna och hade bara svarta jeans och en ribbstickad tröja över en vit T-tröja på sig. ”Då var det väl nästan färdigt”, sa han.

Thorne muttrade något. ”Hur är det med dig?” ”Ursäkta … ja, visst.” Thorne vände sig mot Hendricks, nickade och log.

27

Tjockare än vatten_inlagaCS4.indd 27

2009-12-01 15.39

En svag nyans av rött och blått bläck skymtade i kamratens halslinning, men det mesta av Phil Hendricks tatueringar var dolda. Och till hans överordnades lättnad befann sig ganska många av hans piercningar också utom synhåll. Thorne var fullkomligt nöjd med att slippa de närmare detaljerna, men visste att några gjorts till åminnelse av nya pojkvänner, en för varje erövring. Men det hade inte blivit några nya piercningar nu på ett tag.

Många ansåg att Hendricks inte svarade mot deras förutfattade meningar om hur en patolog borde se ut, men Hendricks var den bästa läkare som Thorne någonsin arbetat tillsammans med och var – trots många svängningar både uppåt och nedåt – den bäste vän han hade. ”Känner du för en öl lite senare?” frågade Thorne. ”Hur blir det då med Louise?” ”Hon klarar sig.” ”Nej”, flinade Hendricks. ”Jag tänkte att hon kanske skulle bli svartsjuk.” ”Vi får gottgöra henne för det”, sa Thorne. Men om sanningen ska fram så var det han som hade lidit av svartsjuka. Han och Louise hade varit tillsammans i närmare ett och ett halvt år, sedan Thorne lånats ut till en kidnappningsutredning som hon hade lett, men det hade bara tagit ett par veckor för henne att komma lika nära Phil Hendricks som han själv gjort och han hade kämpat i tio år. Det hade funnits stunder, särskilt i början, när det hade känts jobbigt och då han faktiskt missunnat dem den vänskap de kände för varandra.

En kväll när de var ute tillsammans alla tre hade Thorne blivit riktigt sur och kallat Louise för ”fag-hag”. Hon och Phil hade skrattat och Phil hade sagt att det var ganska ironiskt eftersom Thorne uppträdde som en gammal ”queen”. ”Okej”, sa Hendricks. Han tittade tillbaka mot huset som kollegorna börjat lämna i smågrupper om två eller tre. ”Men om jag ska stå och gräva i den här stackars kvinnan det första jag gör i morgon är det nog säkrast att det bara blir en öl.” ”Jag tänker i alla fall hälla i mig betydligt fler”, sa Thorne. ”Så 28

Tjockare än vatten_inlagaCS4.indd 28

2009-12-01 15.39

det blir nog bäst att vi tar min pub därhemma. Du kan åka med mig.”

Hendricks nickade, lutade sig tillbaka och blundade. Thorne hade gett upp försöket att hitta en station med hyfsad countrymusik och ställt in Magic FM. Klockan var nästan tio på kvällen och man skulle bjuda på en hel timme med gamla sköna, lättsmälta låtar. ”Han hade egen påse med sig”, sa Hendricks. ”Vad?” ”Påsen han kvävde henne med. Han visste vad han gjorde.

Det duger inte med vilken gammal matkasse som helst. De flesta är fulla av hål, så att grönsakerna inte ska svettas eller vad det nu är. Man vill naturligtvis ha nåt som är lufttätt och plasten måste vara lite starkare än vanligt så att offret inte kan riva sönder den med naglarna, om hon har några.” Hendricks trummade på instrumentbrädan i takt med musiken. ”Och om man väljer en kraftig, genomskinlig polyetenpåse kan man se ansiktet medan man håller på. Jag misstänker att det kan vara en viktig faktor.” ”Han är alltså välorganiserad.” ”Och förberedd.” ”Men vinägerflaskan hade han väl ändå inte med sig?” ”Nej, där antar jag att han improviserade. Han tog väl det första han hittade för att klippa till henne med.” ”Det betyder att han plockade fram påsen först när hon redan låg på golvet.”

Hendricks nickade. ”Han kan till och med ha slagit henne så hårt så att allt var slut innan han fick chansen att kväva henne.” ”Vi borde nog hoppas på den möjligheten.” ”Men jag skulle inte vilja slå vad om det”, sa Hendricks. ”Min gissning är att han klippte till henne med flaskan bara så pass att hon inte skulle göra alltför mycket motstånd. Han ville döda henne med påsen. Som jag sa så tror jag att han ville titta på medan hon dog.” ”Fy fan.” ”I morgon vet vi.”

29

Tjockare än vatten_inlagaCS4.indd 29

2009-12-01 15.39

Fönstren började imma igen och Thorne satte på fläkten. De lyssnade på nyheterna under några minuter och det hade inte hänt något som kunde få dem ens på en liten gnutta bättre humör och sporten gav dem heller inget att glädjas åt. Fotbollssäsongen hade börjat för ungefär en månad sedan, men eftersom inget av de lag som de höll på hade spelat i dag var resultaten ganska ointressanta. ”Det är sex veckor kvar tills vi sopar mattan med er igen”, sa Hendricks. Som hängiven Arsenalsupporter njöt Hendricks fortfarande av framgångarna i förra årets derby. ”Jaså du säger det …”

Hendricks skrattade och sa ytterligare något, men Thorne lyssnade inte längre. Han stirrade på skärmen på sin mobil, bläddrade snabbt mellan menyerna och kontrollerade att han inte hade missat några meddelanden. ”Tom?” Och försäkrade sig om att han fortfarande hade hyfsad mottagning. ”Tom? Vad är det fråga om?”

Thorne stoppade undan telefonen och vände sig om. ”Är allt okej med Louise?” Hendricks väntade och anade sig till något i Toms ansikte. ”Fan … är det barnet?” ”Vad? Hur kan du veta det?” Thorne lutade sig tillbaka och stirrade rakt framför sig. Han och Louise hade kommit överens om att inte säga något under de första tre månaderna. En av hennes väninnor hade förlorat sitt barn tidigt under graviditeten. ”Bli inte sur nu”, sa Hendricks. ”Jag fick dra det ur henne.” ”Visst, självklart.” ”Om jag ska vara uppriktig så tror jag att hon höll på att spricka av otålighet och längtade efter att få berätta det.” Hendricks granskade Thornes ansikte och letade efter tecken som kunde tyda på en förändring i kamratens humör, men kunde inte upptäcka något. ”Kom igen nu, vem skulle hon annars ha berättat det för?”

Thorne blängde på honom och fräste: ”Inte fan vet jag. Sin mamma?”

30

Tjockare än vatten_inlagaCS4.indd 30

2009-12-01 15.39

”Jag tror att hon kanske har berättat det för henne också.” ”Helvete!” ”Men inte för nån annan, såvitt jag vet.”

Thorne sträckte fram handen och stängde av radion. ”Det var precis därför som vi bestämde att vi inte skulle säga nåt. Om just det här skulle hända.” ”Skit också”, sa Hendricks. ”Berätta.”

När Thorne var färdig började Hendricks förklara att sådana här saker oftast hände av en bra anledning, att det var bättre nu än senare. Men Thorne avbröt honom. Han förklarade att de fått höra samma sak av kvinnan som gjorde ultraljudet och att det egentligen inte hade hjälpt då heller.

Thorne såg uttrycket i Hendricks ansikte och bad om ursäkt. ”Jag visste helt enkelt inte vad jag skulle säga till henne.” ”Det är inte mycket du kan säga.” ”Det handlar väl bara om att ge det lite tid, antar jag”, sa Thorne. ”Säg att hon kan ringa mig när hon vill”, sa Hendricks. ”Ja, du vet. Om hon vill prata om det.”

Thorne nickade. ”Det vill hon säkert.” ”Och du också.” Han väntade tills Thorne tittade på honom. ”Okej?”

De satt tysta en stund. Det pågick fortfarande en hel del aktiviteter framför huset – fordon kom och åkte därifrån var och varannan minut. En liten grupp åskådare stod och trängdes på andra sidan gatan, trots ordningspolisernas ansträngningar att hålla dem därifrån.

Thorne skrattade torrt och slog händerna mot ratten. ”Jag lovade Lou att jag skulle göra mig av med den här”, sa han. ”Din älskade BMW?” sa Hendricks. ”Jäklar, snacka om kompromissvilja.”

Thornes gula sportbil av årsmodell 1971 hade länge varit en ständig källa till munterhet bland kollegorna. Thorne kallade den för ”veteranbil”. Dave Holland hävdade bestämt att det bara var en förskönande omskrivning för ”rostigt gammalt vrak”.

31

Tjockare än vatten_inlagaCS4.indd 31

2009-12-01 15.39

”Jag lovade att jag skulle skaffa nåt lite mer praktiskt”, sa Thorne. Han drog i jackkragen. ”En familjebil, alltså.”

Hendricks log. ”Du ska nog göra dig av med den ändå”, sa han. ”Vi får väl se.”

Hendricks pekade mot ytterdörren, mot den bårvagn av metall som lyftes nedför trappan. ”Nu är det dags …”

De steg ur bilen och gick sakta fram till skåpbilens baksida.

Hendrick växlade tyst några ord med ett av bårhusbiträdena om arrangemangen inför morgondagen. Thorne tittade på när båren lyftes och hur den svarta liksäcken sakta gled in i bilen.

Emily Walker.

Thorne tittade på åskådarna, en tonåring i baseballmössa skrapade med skorna och en gammal kvinna stod med öppen, gapande mun.

Inte livsduglig.

32

Tjockare än vatten_inlagaCS4.indd 32

2009-12-01 15.39

Tre Louise ringde från en betaltelefon på sjukhuset strax efter åtta på morgonen, just när Thorne var på väg ut genom dörren. Han hade lite dåligt samvete för att han sovit så bra och hur hon hade haft det under natten behövde han knappast fråga om.

Men hon lät arg, snarare än ledsen eller upprörd. ”De har inte gjort det än.” ”Vad säger du?” Thorne släppte portföljen och återvände tillbaka in i vardagsrummet som om han letade efter något att sparka på. ”Det körde tydligen ihop sig när det var dags, men de trodde att de skulle hinna med det sent i går kväll och därför sa de att det inte var nån mening för mig att åka hem.” ”Och när blir det?” ”När som helst.” Någon skrek i bakgrunden. Hon sänkte rösten. ”Nu vill jag bara få det överstökat.” ”Jag förstår”, sa Thorne. ”Och bortsett från allt annat så håller jag på att svälta ihjäl.” ”Om du vill kan jag berätta för dig vart jag ska nu på förmiddagen”, sa Thorne. ”Det borde dämpa din aptit.” ”Ursäkta, jag tänkte faktiskt fråga”, sa Louise. ”Var det otäckt?”

Thorne berättade om Emily Walker. Som kriminalkommissarie vid kidnappningsgruppen var Louise Porter tämligen immun och ganska svårchockad. Ibland pratade hon och Thorne om våld och hot med samma lätthet som andra par diskuterade jobbiga dagar på kontoret. Men det fanns delar av polisarbetet som ingen av dem ville ta med sig hem och trots att det visserligen fanns ett slags galghumor också i de gräsligaste historier brukade de 33

Tjockare än vatten_inlagaCS4.indd 33

2009-12-01 15.39

bespara varandra de hemskaste detaljerna.

Men den här gången höll Thorne inte tillbaka något.

När han var färdig sa Louise: ”Jag vet vad du håller på med och du behöver faktiskt inte göra så här.” ”Vad är det jag inte behöver?” frågade Thorne. ”Påminna mig om att det finns de som det är ännu mer synd om än vad det är om mig.”

Två timmar senare stoppade Thorne så diskret som möjligt handen i fickan, tog fram mobilen och kontrollerade att den var avstängd. ”Jag tror att vi är färdiga.”

Det finns tillfällen när man verkligen inte vill att telefonen ska ringa.

Bårhusassistenten drog undan skynket och bjöd med en gest Emily Walkers make att stiga fram. ”Kan ni bekräfta att det här är er hustru, Emily Anne Walker?”

Mannen nickade, en gång, och vände sig bort. ”Vill ni vara vänlig att säga det högt?” ”Ja. Det är min hustru.” ”Tack.”

Mannen stod redan vid visningsrummets dörr och väntade på att bli utsläppt. Efter den formella identifieringen var det brukligt att man lät närmast anhörig stanna hos den döda en stund, men Thorne insåg att det inte var aktuellt i det här fallet. Kvävning kan skada ett ansikte lika mycket som trubbigt våld. Han kunde inte klandra George Walker för att han ville minnas sin hustru som hon hade varit i livet. Naturligtvis under förutsättning att det inte var han som låg bakom hennes död.

Thorne såg hur Walker leddes ner genom korridoren av två uniformsklädda poliser – en man och en kvinna. Han såg mannens hopsjunkna gestalt, hur den kvinnliga polisen lade armen runt hans axlar och mindes det som Holland hade sagt dagen innan: Jag har inte en jäkla aning om vad som händer i skallen på dem …

34

Tjockare än vatten_inlagaCS4.indd 34

2009-12-01 15.39

Som om det var förutbestämt kom Dave Holland gående runt hörnet och han såg förvånansvärt pigg ut för att precis ha kommit från en obduktion. Han anslöt sig till Thorne samtidigt som Walker vände sig mot trappan och sakta började gå upp till gatuplanet. ”Jag vet att du sa att du ville prata lite med honom”, sa Holland. ”Men jag tror nog att vi kan vänta med det ett tag.” ”Jaså, det tror du?” ”Han är fortfarande helt förstörd och borde få vara tillsammans med familjen en stund.”

Det var i situationer som denna som Thorne önskade att han kunde lyfta på bara det ena ögonbrynet, som Roger Moore. Men han fick nöja sig med sarkasm. ”Jag lyssnar, kriminalinspektören.”

Holland log. ”Vi har fått tips från en gardinspanare.” ”Och?” ”Den gamle mannen i huset mitt emot hävdar att han såg nån komma ut därifrån ungefär en timme innan Emilys make kom hem.” ”Och han är säker på att det inte var maken?” ”Absolut. Han känner George Walker. Den han såg var mycket klenare byggd, påstår han. Och dessutom hade han en annan hårfärg.” ”Har du ordnat så att han hjälper oss med en fantombild?”

Holland nickade. ”Så vitt jag kan se så betyder det att maken klarar sig.” ”Än är jag inte övertygad”, sa Thorne. ”Men du kan ha rätt. Vi tar in honom i morgon.”

En dörr längre ner i korridoren öppnades till hälften och ett välbekant, rakat huvud tittade fram. ”När du har tid”, sa Hendricks.

Thorne nickade och lossade slipsen som han hade satt på sig inför identifikationen.

Holland såg inte lika pigg ut nu när de gick mot den öppna dörren.

Det kunde se väldigt olika ut, men bårhuset i Finchley hade 35

Tjockare än vatten_inlagaCS4.indd 35

2009-12-01 15.39

en smal korridor mellan visningsrummet och obduktionssalen så att liken snabbt och diskret kunde flyttas från det ena rummet till det andra. Från stoppade möbler och tröstande färger till ett vitt, kaklat rum med utrustning i rostfritt stål där det inte fanns mycket trösterikt att vila blicken på.

Trots att de som befann sig där mycket väl kunde ha behövt lite av den varan.

Hendricks och Holland växlade några ord med varandra eftersom de inte haft mycket tid över för sådant kvällen innan. Hendricks frågade hur det stod till med Hollands dotter, Chloe, som han verkade veta mer om än vad Thorne gjorde. Thorne tyckte att det kändes en aning deprimerande. Han hade inte precis hållit andan av förväntan när det var dags för Holland och hans flickvän att välja gudfar, men det hade funnits en tid när han skickat presenter och kort vid födelsedagar och till jul.

Thorne lyssnade medan de andra babblade på. Holland berättade för Hendricks om hur stor dottern började bli trots att hon inte hade fyllt fyra än, och Hendricks sa att det var en fantastisk ålder samtidigt som han drog åt sig brickan med saxar och verktyg. Thorne försökte fortfarande komma ihåg flickans födelsedag när Hendricks började ta av Emily Walker kläderna.

Mitten av september?

Medan Hendricks arbetade meddelade han sina observationer i en liten mikrofon som hängde över hans huvud. Holland antecknade. Den sammanfattningen skulle vara allt som poliserna hade att arbeta med tills den preliminära rapporten var klar, men ofta var det mer än tillräckligt för folk som Tom Thorne, tills – och om – folk som Phil Hendricks fick chansen att utveckla detaljerna närmare i rättssalen.

De tekniska detaljerna och latinet … ”Kraftig hemorragi i nacken, men ingen skallfraktur eller tecken på omfattande cerebrala skador.”

När man inte krävde att Thorne skulle koncentrera sig, när det bara handlade om att iaktta medicinska procedurer som han redan bevittnat alltför många gånger, gjorde han sitt bästa för att 36

Tjockare än vatten_inlagaCS4.indd 36

2009-12-01 15.39

tänka på annat. Och för att blockera ljuden. Lukten – köttaktig och söt – hade han vant sig vid för länge sedan, men ljuden störde honom alltid. ”Skador på sköld- och ringbrosk … Utbredda multipla småblödningar … Blodblandat skum runt offrets mun.”

Därför sjöng Thorne tyst för sig själv. Hank Williams, Johnny Cash, Willie Nelson eller vad som nu dök upp. Bara en refräng eller två för att dämpa effekten av bensågens vinande och de korta snäppen från revbenstången. Gurglandet i luftstrupen och det sugande ljudet när hjärta och lungor droppande lyftes ut tillsammans.

Ray Price today: ”My Shoes Keep Walking Back to You.” ”Inga tecken på graviditet … Inga tecken på nyligen utförd abort … Dödsorsak, manuell asfyxi.”

Det finns de som det är ännu mer synd om.

Mot slutet, när de inre organen vägts och kroppsvätskorna samlats upp, frågade Thorne om tidpunkten när offret hade dött.

När det gällde att hitta en misstänkt visade det sig ofta att det var den viktigaste faktorn. ”Sent på eftermiddagen”, sa Hendricks. ”Mer än så kan jag inte säga.” ”Före fem?” frågade Holland. ”Antagligen nån gång mellan tre och fyra, men just nu kan jag inte svära på det.” ”Det passar in.” Holland antecknade något. ”Maken påstår att han kom hem strax efter fem.” ”Då har ni alltså uteslutit honom?” ”Ingen är utesluten”, sa Thorne. ”Okej.”

Thorne såg uttrycket i Hendricks och Hollands ansikten när han tittade upp från anteckningsboken. ”Ursäkta …”

Han hade sett på de rostfria brickor där Emily Walkers viktigaste organ nu låg och tänkte att hon till sist verkligen hade blivit av med de där extra kilona som tydligen hade bekymrat henne.

Han hade låtit blicken vila på hennes fötter, uppsvällda och bleka, 37

Tjockare än vatten_inlagaCS4.indd 37

2009-12-01 15.39

på den röda nagellacken och stjärnan ovanför ankeln. När han öppnade munnen hade han fräst åt dem utan att mena det och det hade låtit spydigt och snarstucket.

Holland tittade på Hendricks och teaterviskade konspiratoriskt: ”Han måste ha vaknat på fel sida.”

Thorne kände att han blev alltmer irriterad för var minut som gick. Han sa till sig själv att ta det lugnt men det fungerade inte, och när han gick ut tillsammans med Holland tio minuter senare hade han svårt att kontrollera andhämtningen och att hålla tillbaka rodnaden i ansiktet. Det hände att han blev upprörd efter en obduktion, förvirrad eller – oftast – deprimerad. Men han mindes inte när han hade varit så förbannad senast.

Han hade satt på mobilen igen redan innan han lämnade obduktionssalen och när de marscherade ut genom bårhusets huvudentré vid Avondale Road, såg han att han hade missat tre samtal från Louise. Han sa till Holland att han skulle komma efter om en stund.

Det hördes på rösten att hon hade gråtit. ”De har fortfarande inte gjort det.” ”Skojar du?” ”Jag vet inte vad jag ska ta mig till”, sa hon.

Han vände sig om, tittade ut över North Circular och undvek blickarna från paret vid busstationen som hört honom skrika. ”Vad har de sagt?” ”Jag kan inte hitta nån här som kan tala om för mig vad de håller på med.” ”Jag är där om en kvart”, sa Thorne.

Hon brast i gråt så snart hon fick syn på honom, när han knuffade upp dörrarna in till salen. Han omfamnade henne och vaggade henne ömt, drog fram förhängena runt sängen, satte sig ner och fortsatte att hålla om henne. ”Jag vill bara … få bort det”, sa hon. ”Fattar du det?” ”Absolut.”

De hörde kvinnan i sängen mitt emot. ”Är allt som det ska?”

38

Tjockare än vatten_inlagaCS4.indd 38

2009-12-01 15.39

”Det är lugnt”, sa Thorne. ”Vill ni att jag ska hämta nån?”

Thorne lutade sig närmare Louise. ”Jag ska hämta nån.”

Han travade runt i korridorerna i fem minuter tills han hittade en läkare på våningen ovanför och förklarade att de måste göra något. Efter att ha skrikit i kanske en minut och sedan vägrat att ge efter medan läkaren ringde ett par samtal, var Thorne tillbaka vid Louises säng i sällskap med en skotsk sjuksköterska med vänlig, mjuk röst. Hon gav ifrån sig alla de rätta ljuden, men erkände sedan att hon inte kunde göra något. ”Det här duger inte”, sa Thorne. ”Jag beklagar, men vi följer de vanliga rutinerna.” ”Och de är?” ”Er partner har helt enkelt haft otur.” Sköterskan bläddrade bland papperen som hon haft med sig. Hon viftade med dem mot Thorne. ”Varje gång man bestämt en tid har ett annat fall fått gå före i sista minuten. Jag är ledsen, men …” ”Ni lovade att göra det i går kväll”, sa Thorne. ”Och sen direkt nu på morgonen.”

Louise lutade sig bakåt mot kuddarna och blundade. Hon såg ut att vara helt slut. ”För två timmar sen sa de att det skulle bli min tur nästa gång.” ”Det här är ju löjligt”, sa Thorne.

Sjuksköterskan tittade i papperen igen och nickade när hon hittade förklaringen. ”Ja, det kom in en patient med ett komplicerat armbrott och då är jag rädd att …” ”En bruten arm?”

Sjuksköterskan tittade på Thorne som om han var klen till förståndet. ”Han hade svåra smärtor.”

Thorne blängde tillbaka och pekade sedan på Louise. ”Tror du att hon ligger här för att hon tycker det är kul?”

Alex petade in den sista biten rostat bröd i munnen när Greg kom ut i köket. Han nickade och hade ännu inte stoppat ner skjortan i byxorna helt. Hon mumlade något, vinkade och fort39

Tjockare än vatten_inlagaCS4.indd 39

2009-12-01 15.39

satte med den artikel hon läste i The Guardian. ”Jag hoppas att du har sparat lite bröd”, sa Greg och satte på vattenkokaren. Han hörde hur hon muttrade medan han gick fram mot brödburken – hon bad om ursäkt och han styrde stegen mot kylskåpet i stället. ”Jaha, du har alltså satt i dig alltihop …”

Han tittade i kylen och letade förgäves efter en yoghurt som han visste hade stått där dagen innan. Kieron, den man han delat lägenhet med fram till slutet av förra året, hade haft för vana att göra slut på det sista av deras gemensamma bröd, mjölk eller vad det nu kunde vara, och dessutom åt han upp sådant som han aldrig ens hade haft någon andel i. Nu började det bli nästan lika illa med Alex. Men Greg hade lättare att förlåta sin egen syster och det luktade mycket bättre när hon hade använt badrummet än när Kieron gjort det.

Hon sköt undan tidningen när han till sist kom med sitt te och en smörgås. ”Du åker tidigt?” ”Jag har en föreläsning klockan tolv”, sa Greg. ”Om den där jäkla Henrik den andre. Och särskilt tidigt är det väl ändå inte.” ”Det känns tillräckligt tidigt för mig.” ”När kom du hem i går?” ”Det vet jag inte”, sa Alex. ”Det var i alla fall inte löjligt sent.

Men vi var några som hamnade på ett ställe i Islington där de hävde i sig en massa livsfarliga vodkashots.” ”Som de hävde i sig?”

Alex flinade. ”Okej, jag tog ett par.” Hon pekade när Greg skakade på huvudet och sörplade i sig lite te. ”Du borde inte leka storebror alltför mycket. Inte med tanke på vad du håller på med ibland.”

Greg rodnade och det irriterade honom, sedan blev han ännu mer irriterad när Alex märkte det och flinade, då rodnade han igen. ”Du har varit här i två veckor, jag säger bara det.” Han avbröt henne när hon öppnade munnen. ”Och säg inte att jag ska ’coola ner mig’ eller nåt sånt. Du är inte tolv år längre.” ”Jag skaffar mig vänner”, sa hon. ”Jaha, men du måste faktiskt skärpa dig. Och kanske rentav 40

Tjockare än vatten_inlagaCS4.indd 40

2009-12-01 15.39

skaffa ett jobb.” Han höll upp handen mot bröstet i en teatralisk gest. ”Jag vet att det är en vansinnig idé …” ”Som du sa så har jag bara varit här i två veckor.” Hon sträckte fram handen och försökte rycka åt sig en bit av hans smörgås, men utan att lyckas. ”Och vet du vad? Det är faktiskt inte särskilt gott om jobb.” ”Vad tyckte farsan om att du skulle flytta hit när du berättade att du skulle bo hos mig?”

Hon ryckte på axlarna. ”Och hur förbannad skulle han inte bli om han visste att du var ute och festade nästan varje kväll?”

Just när det såg ut som om Alex tänkte börja skrika åt honom, eller rusa därifrån, visade hon upp samma klentrogna leende som hon använt sig av i arton år. ”Du är bara mallig för att du kom in på en riktig kurs, med riktiga föreläsningar”, sa hon. ”Den där jäkla Henrik den andre.” ”Trist som fan”, sa han.

De skrattade båda två och hon gjorde ett nytt, mer lyckat försök att rycka till sig en bit smörgås. Greg kallade henne för självisk kossa. Alex kallade honom för skitstövel och sedan reste hon sig för att göra nya smörgåsar åt dem båda två. ”Ska du på The Rocket i kväll?”

Alex vände sig om där hon stod vid arbetsbänken och presenterade en spelat förfärad min. ”Efter vad du just sa?” ”Jag ska antagligen dit.” ”Okej. Antagligen.” Hon pekade anklagande med en kniv, nedsmetad med smör och marmelad. The Rocket var ett ställe på Holloway Road som tillhörde studentföreningen vid Metropolitan University i norra London. Det var en av stadens trendigaste klubbar som hennes bror, tills helt nyligen, inte hade brukat besöka särskilt ofta. ”Det blir tredje gången den här veckan.” ”Än sen?” ”Det börjar likna en vana?”

Han ryckte på axlarna. ”Drickat är billigt.” ”Jaha, så det är inte för att du har spanat in nån där då?”

41

Tjockare än vatten_inlagaCS4.indd 41

2009-12-01 15.39

Greg rodnade igen och reste sig. Han förklarade att han inte hann äta mer och att han måste göra sig i ordning. Hon ropade efter honom att han kunde äta smörgåsen på vägen. Han ropade tillbaka: ”Ja, om jag vill ta livet av mig …”

Fem minuter senare rullade han ut cykeln på trottoaren och gjorde sitt bästa för att få i sig den smörgås som Alex hade stuckit i handen på honom utanför lägenhetsdörren. Det var ofta så det gick till. Deras far räknade säkert med att Greg skulle hålla ett öga på sin lillasyster, men för det mesta var det tvärt om. Det var hon som passade upp och såg efter honom och som fungerade som den mor de inte hade.

När han hade satt sig på cykeln och väntade på en lucka i trafiken tittade han upp och såg henne där hon stod och vinkade i sovrumsfönstret. Hon tryckte ansiktet mot rutan som ett litet barn. Han vinkade tillbaka och cyklade iväg mot Hornsey Road och Emirates Stadium som strålande avtecknade sig mot den grå himlen framför honom.

Greg lyfte handen och vinkade igen, ifall Alex fortfarande såg honom.

Omedveten om de andra ögonen som riktades mot honom.

Som iakttog dem båda två.

42

Tjockare än vatten_inlagaCS4.indd 42

2009-12-01 15.39