Issuu

FÖR LÄNGESEDAN IENSKOG NÅGONSTANS ISVERIGE

Detvar knäpptysti gläntan. Detvar somatt skogen höll andaniväntanpåvad som skullekomma.

Detendaallavisstevar attingenting skullebli sigliktigen, straffet somskulledelas ut idag skullebli förskräckligt ochfåstora konsekvenser.

Inte ensfåglarna vågade röra sigoch derassånghadefastnat ihalsenför lång tid framöver.

Alla stod heltstillaoch endast de modigastevågade snegla på varandra.

Trotsatt det varsommarvar detiskallt iluften.Andetagen somstegfråndeförsamlade sågutsom en lätt dimmai luften.

Alla vardär,det varingen somhade vågatuteblifrånkallelsensom levererats kvällen innan. Denhade skickatsutmed budiskydd av mörkret. Även de sombodde fleradagar bort hade nåttsavbudetoch dyktupp.

Allt hade börjat på morgonen.Det sombörjade somenvacker sommardagmed sol ochnågra lättamolnpåhimlen,förvandladesväldigt fort till ångest närdesvartafåglarna började cirkla runt skogen medbrevrunthalsen. De hade sitthem iSkogsfruns mörkaste salar.

Detgick rykten om attdevar förhäxadetrollkarlar, somför mångahundraårsedan hade försökt atttamaktenöverskogen. Skogsfrunhade kommit på democh somstraff vardedömda till attgåhennes ärenden.

Attsedesvartafåglarna komma flygandeöverträden, varbåde en påminnelse om hurdet gick närman gjorde Skogsfruntillsin fiende –och ettteckenpåatt det var stora problem iantågande.

Alla somlevde iskogenhade lärt sig sedanbarnsbenatt frukta de storafåglarna närde komsvepande över trädtopparna medpappersrullen runt halsen. Detvar ingen idéatt gömmasig,dehittade alltid sittoffer somde skullelevererasittbudskaptill. Derassylvassanäbbaroch klorkunde grävaframävenden minsta skogsmusen från sittgömställe.

Detgick historieromvad Skogsfrunhade gjortmed demsom försökte slippa undan. Bara attprata om detsände rysningarävengenom denmestmodigaavdeäldre som komihåghur det hade varit.

Nej, närSkogsfrun kallade vardet bara attdyka upp. Annars kunde det gå riktigtilla. Detvar alla överensom.

Förstmärktes det bara somensvagvibration imarken, sedanblevljudettaktfastare ochhögre.Allatittade på stigen somledde fram till gläntanoch de minsta tomtebarnen varsårädda ochspändaatt de börjadegråta ochförsöktegömma sig bakom sina föräldrar.Dehyssjadeskräckslagetpådem föringen villeatt derasfamilj skulle bliutpekad.

Närdeäntligendök upphade alla igläntan fått samlaihopdet lillamod de hade kvar, föratt våga ståstillaoch möta det somskullebli denvärsta natten ideras liv.

Humlanerna komförst,devar så storaatt de fick användasinapåkar ochknivar föratt skäraavträdens grenar,annars hade de inte kunnat gå bredvidvarandrapå densmala stigen.De hade inte alltid variti Skogsfruns tjänst.Men likt trollkarlarna hade de blivit giriga ochgåttför långt.Skogsfrun hade dock sett fördelen medatt ha kvar demi sintjänstoch hade slutit fred meddem.Dehade besegrat jättarna och hjälptetrollen attförsvaraskogenmot ovälkomnagäster. Skogsfrunlät demkomma ochgåsom de ville.

Menfriheten hade inte varitgratis, storalandområdensom tillhört jättarna sedan urminnes tiderhade övergått iSkogsfrunsägo.Det talades även om en förmögenhet i guld somhade lämnatsintilldeunderjordiska valven somtillhörde det grönaslottet.

Detgick ettsus genomgläntan närde församlade sågatt även trollenhadefåttSkogsfrunskallelse.

Detvar allmän kännedom atttrollen ochhumlanerna var fiendersedan urminnes tideroch aldrig vistades på samma ställe.Striden motjättarnahade grävtdjupa spår.

De hade till ochmed delat uppskogeniregioner, så de skulle slippa stötapåvarandra av misstag. Mennuhade de inte haft någotval.Skogsfrunsmaktvar så stor attingen vågade säga nej.

Skogsfrunkom allrasist.Hennesilska gick nästan atttapåoch hennes ögon varsvarta ochkalla somis. De sområkademötahennes blicksvorefteråt attdekunde känna en kyla kramarunthjärtat.OminteSkogsfrun hade utstrålatensådan genuin elakhet ochondskahadehon varitstrålandevacker.Hennes hudvar svagtgrönskimrande och hennes långarödahår varsåpraktfulltatt detnästannådde ända nertillmarken.

Denskimrande klänningen somhon barvar beströddamed smågnistrande kristaller. De hade syttsdit förhand av de älvorsom vartvungna attarbetahos henneefter att ha fångatsinavtrollen.

Älvorna mådde oftasådåligti fångenskapenatt de bokstavligttalat tynade bort.De tappadesin livsgnista av attintefå flygafritt ochvarafria.

NärSkogsfrunshelasällskaphade kommit ut igläntan kändes det somden hade krympt ihopoch blivitväldigt mörk ochtrång.Det lillaljussom tidigare nått in mellan träden, varnuheltborta.

Stämningen varfruktansvärd, fylldmed rädsla ochoro.Det blev inte bättre av att trollentaktfastslogmed påkarna motsinatjockabenskyddavläder. Ljudet bidrog till dennervösa stämningen ochdet slog nästan lock iöronenpåalladeandra.

Trollenskrattade elaktoch sågverkligenutatt njutaavsituationen.

Skogsfrunstodstillaenlångstund mitt igläntan ochsainteett ord. Honlät blicken glidaöverdeförsamlade.Allasloghastigt nerblicken ochvågadeintetitta uppavrädsla attvaraden somskulleråkai onåd.

Slutligenfastnade hennes blickpå gruppenmed skogstomtarsom stod längst fram. Tomtarna gavvarandranervösa blickaroch tittadener ibacken.Ingen villevaraden somSkogsfrun togutsin ilska på.

Efter etttag blev spänningen förstor, någraavtomtarnasvimmade och fick hjälpav de andraatt läggasig nerigräset. Detkändessom en tillfälligförlamninghade drabbat demallihop.

De äldsta tomtarna somintetänktelåtasig kuvasavondskan somstrålade motdem, hjälptesin familj ochsinavänneratt ta sigsamman. De försökte desperatbehålla den lillavärdighet somdehade kvar.

De andradjurenförsöktehjälpatillså gott de kunde, mentrots attdeallaville hjälpa varandrastodmånga stilla fördevågadeinteröra sig.Att detvar skogstomtarnasom var ifokus fannsdet inte längre någratvivelom, meningen kunde försittliv förstå varför.

NärSkogsfrun äntligen talade skar hennes röst somisgenom luften.Den varhög ochskarp ochbådade inte gott.

»Det harkommittillmin kännedom attniföredrarmänniskornassällskap framför mitt.« Hennes röst vibrerade av ilska.

Alla igläntan hoppade till ochskogstomtarna kröp nästan ihop.Trollen ochjättarna kunde knappt tyglasin förtjusning,desåg skadeglatt på det dramasom utspelade sig framförderas ögon.

»Skogens regler haringaundantag. Det finnsingen barmhärtighet attfåmot densom bryter mot dem. Hela vårexistensvilar på attmänniskorna inte harnågon insyni vårvärld Så längemänniskorna tror attvibara finnsi sagornas världärvitrygga. Människorna är enfaldigaoch dummavarelsersom inte harnågon fantasioch så måstedet förbli.«

Tomtarna stod heltstillaoch väntade på fortsättningen.Deäldstatomtarnasåg sorgsetpå de yngsta sominteens hade fyllt100 år.Dehadeknappthunnitmed attbörja leva än.Vid det härlaget vardet nogingen somtrodde attdeskullekomma undanmed liveti behåll. Skogsfrunväntade ochlät innehållet idet somhon sagt sjukna in.Sedan loghon plötsligtoch sågnöjdut över sinegenvisdom.Hon hade fattat sitt beslut ochvar beredd attförkunnasin dom.

»Dåska ni få vara medera älskademänniskor hädanefter,det är inte meränrätt.«

Skogstomtarna tittade storögtpåvarandraoch trodde inte sina öron.

De hade förväntatsig någothemsktoch fattadeingenting.Att vara medmänniskorna varväl ingetstraff.Dehade längevaritnyfiknapåfolketsom bodde på gårdarna iutkantenavskogen.

Mångaavtomtarna hade varitnyfiknapåmänniskornasliv ochvad de gjorde. De flesta hade någongånglegat ochspanatmot fälten föratt få en glimtavderas vardag.

Fleraavtomtarna hade smugit sig in istall ochladugårdarpåvintern.Där vardet varmtoch mysigtoch djuren blev alltid gladanär de kompåbesök.

Människorna varoftaväldigt snälla mot sina djur,och detvar en glädje attsehur välmående ochnöjda derashusdjur var. Folket arbetade oftahårtfrånmorgontillkväll ochdet hade varitroligtatt hjälpa till lite häroch var. Inte så attmänniskorna hade vetatomatt de hade funnitsdär,men ibland hade detvarit väldigtfrestande attbara få ge en litenhjälpande hand.

Visst hade det varitnågra småolyckor underåren. Dethade hänt attmänniskorna råkatfåsyn på en tomteluvasom stack upp, mende flesta brukade inte trosinaögon ochskogstomtarna hade ändå känt sigtrygga.

Nu stod det väldigt klart attdeinteallshadevarit trygga.Deborde ha vetatatt Skogsfrunhade ögon överallt.

Så närhon lyftearmarna ochuttalade denfruktansvärda domenryggade tomtarna tillbaka. Vissa försökte fly, menfångades snabbtin av trollensom förstodvad somvar på gång ochsnabbthadeställtsig ienringoch täcktupp alla flyktvägar ut från gläntan.

Så närförbannelsen varuttalad fannsdet inte meratt göra.Tomtarnavar bortom allräddning.

Förenkortstund utbröt det ettväldigt tumult,djurenigläntan började springarunt ifullständig panik. Älgarnastegrade sigmot trollenmed sådan kraft attdeblevtvungna attsläppaframdem föratt inte bliskadade. Resten av djuren följde ideras spår.Ingen villeråkautför samma ödesom tomtarna.

Förskogstomtarna vardet försent. Detvar verkligenalldeles försent. Ingenhade kunnat anahur utstuderatond Skogsfruns hämndskullebli.Förbannelsenvar lagd och skadan varskedd.Jättarna ochtrollen drog sig hastigttillbaka, inte ensdekände sig säkraefter vaddehade fått se.

Skogsfrunslängde tillbakahuvudet ochskrattade högt.Hon verkade väldigtnöjd medsig själv. Hennes skratt ekade mellanträdenlångt efter atthon lämnat platsenoch dragit sig tillbaka medsinaanhängare.

Gläntanlåg åter öde, men en sådan kraftfull ondska lämnar spår,imittenavängen kunde de somhade ögonen medsig se hurgräsetoch blommornahade gett vika,och marken hade bräntsbortdär skogstomtarna en gång hade stått.

När mörkretföllvågade de djur somvaritmed igläntan fram.Desmögsig fram från olika håll iskydd av mörkret.

Alla grät ochvar skakade av det somhade hänt.Men ingen visste vartomtarna hade tagitvägen.

Under fleraårs tidtog djuren ugglorna till hjälpoch försöktehitta sina vänner.

Mentrots idoga spaningar,både på marken ochfrånluften,hittade skogensdjuringa spår. Detvar somomtomtarnahadegåttupp irök ochförsvunnitfrånjordens yta. Det skulletamånga år innansanningen komfram.

»Det märksatt det börjar blivår,tänkatt honfortfarandeorkar«, sa mammaoch tittade ut medanhon drog på sig denröda fina jackan somjag hade varitmed ochköpt förraveckan.

Detsyntesatt honskulletilljobbetför honhadeden därstressademinen somjag hade lärt migatt känna igen.Pannanvar lätt rynkad ochhon sågtrött ochslitenut.

Jagsattoch tittade på hennefrånmin platsvid frukostbordet ochsåg atthon var klädd iden fula veckade kjolen somhon alltid hade denvitablusentill. Runt halsen hade honmormors pärlhalsband,det toghon aldrigavsig.

Ivanliga fall tyckte jagatt honvar vackrare än alla de andra mammorna iskolan, men idag såghon mestgammaloch rynkig ut.

Mammaarbetade oftaextra på biblioteket iden lillastadensom vi bodde i. Honsa attdet varvärldens mest otacksamma jobb,för ingen lånade böcker längre.

Kulturellskörbjuggvar ordsom jaghadehörtsålänge jagkunde minnas.

Detvar tydligensåvärldensåg ut idag om man fick tropåmamma.Att dagens barn ochvuxna inte läserlängre, varmammasfavoritämne attprata om närviåtmiddag.

Pappaoch jaghade hört det så mångagångeratt vi inte ensorkade lyssna längre.

Pappabrukade bara nickainstämmande ochse bekymrad ut,och det gjorde iallafall mammanöjd.

Jagoch mina kompisar gick ibland till biblioteket ochlånadeböckerbaraför att göra henneglad. Sedanbrukadejag ställa demi minbokhyllaoch låtsas attjag hade läst dem. Mångaavböckerna fannsdessutompå film,sådet varlättatt ta reda på vad de handlade om.

Pappareste sig från soffansom hanhadesuttitoch läst ihelamorgonenoch gick fram till fönstret. Hanvar optikeroch hade en egen butikmed tvåanställda.Det gjorde att pappaibland kunde vara hemmaenstund på morgonen ochintebehövde rusa iväg.

Jagkände nästan attdet retade mammaatt hanfortfarande hade tofflorna på sig och sågutatt ha alltid ivärlden, medanhon hade bråttomi väg.

Pappatittade nyfiketutför attsevad det varhon pratade om.Han såggenastvad honmenade.

»Ja, det måstenog vara detsäkrastevårtecknethär itrakterna«, sa hanoch skrattade. »Varje år är det samma sak, förstårintehur honorkar.«

Mammaskakade på huvudet.

» Honhar välinget annatatt göra,förstår inte varför honenvisasmed attbokvari det därstora gamlahuset helt själv. Honkan ju inte enstahandomsin egen trädgård längre.«

Jagbehövde inte ensgåframtillfönstret, jagvissteändåvad samtalethandlade om.De pratade om vårgranneSvea, sombor idet storagröna huset medvitaknutar bredvidoss.

En riktig gammal krutgummasapappa alltid ochskrattade närhan sa det. Detvar tydligtatt hanmenadedet somenkomplimang.

Svea älskade attvaraute ochpysslai sinträdgård. Varjegångjag såghenne gick hon runt isinarosa gummistövlar ochhade sitt förkläde ochträdgårdshandskar på sig.Att plantera ochpysslaom sina blommorvar det hontyckte bäst om ihelavärlden.Ja, kanskeintemer än sina barnbarn ochsin katt,men annars fannsdet noginget som varhenne kärare.

Mammavar av denuppfattningen attallagamla människor sominte klippte gräset tvågångerper vecka,borde flytta till en lägenhet ellernågon annanformavboende.

Självtyckte jagatt Sveasträdgårdvar fantastisk,intesåsteloch tråkig somvår.Det fannsingaprydliga rabatter, alla blommorväxte frittoch det fannssmå gömställen med bord ochstolarliteöveralltdär mankunde sättasig ochbaravara.

Sveasman dogför 5årsedan ochsedan desshar honlevtensam isitthus medsin randigakattsom heterVimse.

Hanvar egentligen döpttillnågot heltannat somjag harglömt bort,för ingenanvänderdet namnet längre.Hon kallar honomså föratt en gång om året,oftastpåvåren, blir hanrastlös ochtar sigenliten tur. Hanbrukar inte kommahem på fleraveckor.

Svea oroarsig inte så mycket, hon vetatt hanalltidkommerhem igen.Hon brukar bara sucka ochsägaatt hanhar dragit till skogspåsin årliga utflyktoch atthan kommer hemnär hanblirhungrig.

Menhon brukar alltid sättaut ettfat medmjölk på trappannär hanärborta,såhan ska känna sig välkommenhem igen närhan väldyker upp.

Varjegångman gårintillSveabrukarman se honomligga på verandan ochsovai solen. Pappabrukar säga attdet är denlataste katten ivärlden.

Sveasbarnoch barnbarn bornågonstansuppei Norrland,dehar inte tidatt komma ochhälsa på så ofta.

Så denmesta tidengår Svea omkringför sig självoch pysslarisin trädgård.Hon hälsar alltid glattpåallasom hartid attstannaoch prata en stundmed henne, ochallavibarn iområdet älskar henne.

Vi är oftaoch hälsar på efter skolan.Det är så mysigt attsitta på dengamla knarriga soffan ihennes varmakök ochdrickasaft.Oftatrollar Svea fram nybakade bullar som fortfarande är varmafrånugnen.

Vi serhenne nogallihopsom en extramormorsom alltid hartid medoss,tillskillnad från våra föräldrar somalltidjobbar ochnär de välärledigaändåintehar tidatt lyssna.

Ibland harjag undrat om inte Svea kännersig ensam närhon boralldeles ensam i detstora huset.

Jagfrågade henneomdet en gång,men då skrattade honbaraoch sa atthon inte har tidatt känna sig ensam.Hon sa attdet fortfarande fannssåmycketkvaratt njutaavi livet, ochhon älskar atthon kanbokvarisitthem somhon ochhennesman harskapat.

Självheter jagLina, är 12år gammal ochbor medmin familj iett litetgulthus i slutet på vårgata.

På sommaren är det fint medallaängar ochskogarsom finnsruntomkring ivårt område. Detlyserav blommori alla möjliga färger ochnär det blåser serdet ut som om det gårvågor igräset.

Iskogensom ligger inärheten finnsdet en bäck sommynnaruti sjön därbadplatsen ligger.Bredvid denlilla stranden finnsdet klippor somman kanhoppa från om man är modig.

Min mammaheter Anki ochmin pappaheter Bengt. Jaghar inga syskon ochdet har jagalltidihemlighet varitliteledsenför.

Mångaavmina klasskamrater harbrödereller systraroch jagser hurroligtdehar det tillsammans.

Nu harjag ändåsådan turatt jaghar nära till mångaavminakompisar från skolan, så jagbehöver egentligen inte känna migensam.

Mendet är ändåintesamma saksom atthasyskonomkring sig som finnsdär helatiden. Detärtryggaremed syskon förde finnsalltiddär mansjälv är,de flyttarintesin väg.

Fast mina kompisar sägeroftaatt jagska vara glad somintehar någotsyskon.De tycker mestatt de är ivägen,och så måsteman delamed sighelatiden.

Förraåret flyttade minbästa kompis MalintillStockholm medsin familj.Hennes pappahade fått ettjobbdär ochhelafamiljen vartvungen attfölja med.

Jagtrodde jagskulledöavsorgnär de gavsig iväg.Vistodvid bilenoch grät närdet vardagsatt åka, vi lovade attvialltidskullevarabästa kompisar.

Ibörjan vardet kulför då ringde vi till varandra helatidenoch jag fick flygaupp själv ochhälsa på.Men sedan fick hon andra kompisarisin nyaskola,sånuhörsviintealls lika oftalängre. Jagkände migensammast ihelavärldenenlångtid efter det.

Visst kan jagfortfarande hälsa på om jagvillmen det är inte sammasak somatt träffas varjedag.

Sedanförstår jagintealltidvad honpratarom, de verkar vara så mycket häftigaredär uppe ochjag kännerinteriktigt attjag passar in.Hennes nyakompisar brukar härma mignär jagpratar, ochsåfnissar de ochhimlarmed ögonen närdetroratt jaginteser.

Deverkar tycka attjag är värsta tönten,och detvärstaäratt Malinskrattarmed dem ochdåskämsjag så jaghållerpåatt dö.

Både mammaoch pappajobbar hela dagarnasåjag harganskamyckettid förmig själv. Därförkänns det tryggt attSvea finnsihuset bredvidoch manvet attman kangå in närman vill.Man kanprata om det mesta ochfålitesällskap.Sveaskrattaraldrigåt mig, honlyssnar ochkommermed goda rådistället.

Fast ibland blir det lite långtråkigtnär honberättaromhur det varförroch aldrig slutar.Hon kan även berättasamma historia fleragånger. Då brukar jagsägaatt jaghar läxorsom måstegörassåhon inte skabli ledsen föratt jaggår.

»Undrar hurmånga honhar«, sa mammaoch skakade på huvudet.

»Det serfaktisktinteriktigt klokt ut.Titta bara hurdesticker uppöverallt. Man skullenästantaett kort på eländet ochsätta in deti tidningen.«

»Ja, en hade välräckt«, sa pappa. »Men så längejag slippersenågra ivår trädgård så sägerjag ingenting.«

Jagglömdesägaatt Svea samlarpåträdgårdstomtar.Det varenhobby somhon och hennes manbörjade med närdereste runt medsin husvagnpåsomrarna.

Honhar flerahundraträdgårdstomtar iallamöjligafärgeroch modeller.Allaser helt olika ut.Det harhäntatt honfåtten dubblettnågon gång av sina barn,dåbrukarhon ge bort denför honvillbarahaenavvarje.

En gång gavhon en tomtetillmamma,hon visste inte riktigtvad honskullegöra med densåden hamnadei källaren.Sedan vardet loppmarknadpåskolanoch då skänkte hontomtentillföreningensom hade hand om detoch sa attdekunde välalltidfånågra kronor förden.

Dettycktejag vartaskigt,för tänk om Svea hade sett attmamma skänkteborttomten somhon hade fått.

Svea sägeratt det är förtomtarnas skullsom honintevillhamer än en av varjesort. Detärför attdeska kännasig speciellaallihopoch inte somenimängden.Det låter kanskeliteknasigtmen Svea är lite speciell medsin tomtar

Varjevår sätterhon ut dempåexakt samma ställe iträdgården. Jagundrar alltid hur honkan hållaordning på democh kommaihågvar de skastå.

En gång frågade jaghenne, då sa honatt detkändessom om tomtarna själva visste vilken platsdeskulleha.

Alla tomtarna harnamnoch ibland närman sitter utei trädgården kanman höra hur hongår omkring ochpratarmed democh berättar vadsom hänt underdagen.

Jagvet attbåde mammaoch pappatycker atthon är lite konstigmed sina tomtar, menjag tycker attde är fina ochbrukaroftasitta ochtitta på dem.

Detärspeciellt en somjag tycker om.

Han heter SixtenenligtSveaoch haralltidstått på vakt precis innanför grinden. Hanhar en rödluvasom står rakt upppåhuvudet somenstrut.Hansansikte är halvt täcktavett långtskägg somräckerhonom ändaner till knäna. Hanhar en gråjacka somhålls ihopavett repimidjan.Hansblå byxorärlappade på fleraställen ochså harhan brunastövlar.Sixtenser så snällut, hanhar buskigaögonbrynsom spretaråt alla håll,deser nästan ut somomdeska tippaner över ögonen.Han håller ienlykta somvibrukar sättavärmeljusi på hösten, detser så fint ut närdet lyserpåkvällen. Precis somomhan vaktar hela trädgården ochhållerkollpåvilka somkommeroch gåriSveas trädgård.

Svea brukar kallahonom försin lillagrindvakt.

Hanliknarmin morfar,han sågockså alltid snällutoch hans ögonbryn varnästan lika spretiga.Det är kanskedärförjag tycker så mycket om honom.

Mammasamlarihopsinasaker somhon spritt ut över hela köksbordet ochhällerner demihandväskan innanhon rusar iväg.

Honska på föräldramöte ochvillintekomma försent. Honjobbarpådagarna som lärare på skolan somliggerlitelängrebort.

Därliggerävenbiblioteket därhon jobbarnågra kvällariveckan. Detvärstaäratt detråkar vara samma skolasom jagsjälv gåri.

Pappaverkar inte brysig så mycket om atthon harbråttomiväg, hangår tillbakatill soffan ochfortsätterdrickakaffe ochläsasin tidningi lugn ochro.

Hanbrukar ha medsig en massarapporter ochdiagram hemsom hansitteroch studerarmed bister min. Eftersomhan är chef försin egen butikärdet tydligen viktigt atthålla ordning på ekonomin.

Varjegånghan förklararvad hangör håller jagnästanpåatt somna, så tråkigtlåter det.

Jaghar oftasagtatt jagska göra någotheltannat närjag blir vuxen. Då skajag inte jobba så mycket somdegör,jag vill resa runt ivärldenoch upplevasaker istället.

Varjegångjag sägerdet brukar pappatitta på migoch säga attalltkostarpengaroch frågavad jagska leva av

Då brukar jagalltidsägaatt jagska blivärldens bästanaturfotograf,minabilderska finnas ialladestora naturtidningarna

Jagkommerinteatt låta pengar vara någotsom skastyra mitt liv.

Då brukar pappabaraskratta ochsägaatt vi välfår se hurdet blir medden saken.

»Svea!«Jag öppnade fönstret på vidgavel ochlutade migutoch vinkade till henne. »Får jagkomma över en stund?«

Svea tittade uppfråndet hon höll på med, ochjag kunde se attdet glittrade muntert iögonenpåhenne närhon sågatt det varjag somropade.

Honhade en tomteifamnensom hongjordei ordning.

v”Allt hade börjatpåmorgonen. Detsom började somenvacker sommardag medsol ochnågralätta moln på himlen,förvandlades väldigtforttill ångest när de svarta fåglarna somhade sitt hemi Skogsfruns mörkaste salarbörjade cirkla runt skogenmed brev runt halsen.

Detgickrykten om attdevar förhäxade trollkarlar, somför många hundraårsedan hade försökt atttamaktenöver skogen. Skogsfrun hade kommitpådem ochsom straff vardedömda tillatt gå hennes ärenden.

Attsedesvartafåglarna komma svepande över träden, varbåde en påminnelseomhur detgicknär mangjordeSkogsfrun till sin ﬁende -och etttecken på attdet varstora problem iantågande.”

Linassommarblir inte riktigtsom hon tänkt sig. Av en händelse hamnar hon mitt isitt livsäventyr.Hon kliver rakt in ifantasins och sagornasvärld.

Medhjälp av sina tvåkusiner försökerhon hjälpa trädgårdstomtarna så attdekan få tillbakasin frihet.

Gnommelblir tvungenatt förförstagångenlita på en människa.

Tillsammans medNäcken försökerdebryta Skogsfruns förbannelse. Skogenlurar på många mörkahemlighetersom nu sipprar fram. Men detärmånga väsensom träder framoch bistår tomtarnai deraskamp.

En enda natt på året är detmöjligtatt brytaförbannelsen.Det blir en kamp motklockan ochdevet attdeintehar rådatt förlora.

Detärintebaratomtarnas liv somstårpåspel.

Vågar du ta steget in isagansvärld?

9789181346305

Gnommels hemlighet

Gnommels hemlighet

AnnaAxelsson

GNOMMELS HEMLIGHET

DET FINNS NÅGOTBORTOM STJÄRNORNA

FÖR LÄNGESEDAN IENSKOG NÅGONSTANS ISVERIGE