9789181346268 by Smakprov Media AB

Claes Iacobi BLANDADE KARAMELLER

Noveller

Handmade in Sweden.

Automatiseradteknikvilkenanvänds föratt analysera text ochdata i digitalform isyfte att generera information,enligt15a, 15boch 15c§§ upphovsrättslagen (text- ochdatautvinning), är förbjuden.

©Claes Iacobi2025

Förlag: BoD· BooksonDemand,Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, Sverige,bod@bod.se Tryck: Libri Plureos GmbH, Friedensallee 273, 22763Hamburg,Tyskland

ISBN: 978-91-8134-626-8

Ormar

Jobbet var lätt.Jag körde utombordsmotorer tillLitauen ien svenskregistreradlastbil. Tullen hade knappt några befogenheter att ta stöldgodsibeslag. Därför varkontrollernärmast obefintliga. Körde man dessutom en svenskregistrerad bilkunde man kännasig heltsäker.Jag togfärjantillRiga ochfortsattepålandsvägartill Vilnius iLitauen ochblevväl mottagenpåett företag somspecialiserat sig på feta muskelmotorer,särskilt japanska: Tohatsu, Yamahaoch Honda. Detvar stora pjäser,vägde lätt runt tre-fyra hundra kilo styck; bockarna de hängde på var stadigt byggda ochhöllför devärsta monstren. De flesta var plockade från dåligt bevakade marinor, framföralltfrån sjösidan. Även privata tomter kunde rymmaenhel delavvärde. Några letter fungerade som spanareoch betadeavdemer förmögna områdena vidkustenoch skickadeinfotillkillarna somtog riskerna. Men de varförvånansvärt skickliga. Jaghörde aldrig attnån åkte fast. Det där höll jag på med itre år.Jobbetvar säsongsbetonat så undervintern drog jaginpengarpåenrestaurang. Detvar ettsmåsjaskigt ställe så inga fler krav ställdes förutom attvara snabbmed beställningar ochservering. Onödigtsnack med kunderna ogillades.Greken betaladehyfsat ochjag fick även en deldricks. Särskilt frånkvinnor, hungriga såna,som stannade med blicken på min kropp sominteskämdes försig. En del kontakter togs, men någotmer än kortabekantskaper blev det inte.Det går en gräns som intebör överskridas, annarskan det

bliett helveteatt bli friigen. Klartatt jag sårat en ochannan–menden som gersig in ileken…Förresten blev jagsjälv blåst några gånger närjag kundetänka migenfortsättning,i alla fall förentid till.

Greken tjänade extra på att filén somserveradesegentligen varmörad stek, bara att denvar lite lurigt skuren.Köttet köpte hansvart av några landsmän. Senhadehan installeratengrill som la kolrök överalltsåingen kunde upptäcka köttbluffen. Bara »filén« var mör var gästernanöjda.

Jaghöll mig somsagt flytande på restaurangen tillsvåren kom. Närbåtarna komi sjön börjadestöldernaigen. Menden där säsongen skulle bliannorlunda. Organisatören,enestländare, fick tips från en golare inom polisen. De skulle skärpa bevakningen, ingen skullegå säkerför aina som skulle finnas tillgängliga dygnet runt nära tullen ochhamnen. Det hade kommit nyadirektivfrån regeringen. Nyalagar varockså på gång.Snartskulleäven tullarna ialltstörreutsträckningkunna ta stöldgods, intebarasnuten.

Det rubbade cirklarna för estländaren som sa atthan istället hade andragrejerpågång. Säkrareoch mer lönsamma.Jag vaknade tilloch nosadeaffärerdär jag satti en typ filmstol framför hans stora skrivbord somvar helt rentpåpapperoch prylar förutom ett ställmed gamlaobrukbarareservoarpennor.Det verkadesom han städat för en gångs skull. Hansåg inte direkt förtroendeingivande ut:engubbe medstirrande blick, glosögon, fett hår ienkakapåskallen ochhängmage. Hanbar jämtgenomskinliganylonskjortor så attman kunde se bröstvårtorna. Jaghar aldrig settsånabröstvårtor på en karl förut ochdet fick migatt vridapåskallen ochtitta ut genom fönstret på några karlar somlyfteinkartonger medstulnaplagg från klädbehållarei en skåpbil.Mannenhade tydligenmånga strängar på sin lyra.

Ochdet är klart,jag hade juarbetat förhonom förut utan problem så jag var beredd attlyssnapåvad hanhade att erbjuda.

»Jag är idel öra«, sa jag ochtittadepånär en av karlarnaslog igen bakdörrenpåbilen ochlåste omsorgsfullt.

Estländaren slog på sin inbyggda rökmaskin,använde sin atletiskatunga ochdåblevhan skärptsom en knivkastare. Han röjde pyttelitei taget avupplägget för attsemin reaktion och ställde då ochdåretoriska frågor som jag vartvungen attsvara ja ellernej på.När han varklarefter tiominuters utläggning hade han bäddat ner mittsamvetei en mjuk bädd av lättåtkomliga pengar.

»Sprit,cigaretter,knarkeller vapen?« undradejag.

»Inget av såntskit«, svarade han nästan förolämpat.

Jagväntade.

»Ormar«, sa hanmed ett flin.

Planen var att jag skulleta flygettillEstland, utrustasmed en pickupmed ormburar ochköra på färjan iTallinn till Stockholm för att lämna lasten iett garagenorromstan. Brabetalt var det,transportenkassaskåpssäkermed alla erforderligadokumentutskrivnaoch klara ochsom gälldei båda riktningarna. De hade till ochmed målat»Djurtransport« på utsidan av bilen. Hanvisade en bild imobilen,»Inga problemmed tullen«,och om jagvar på –så gällde upplägget gångerfyra. Förstdåbetalades hela arvodetutsom gjorde mig småttförmögen.

»Avgjort«, sa jag utan atttveka.Jag hade dittills alltidfått betalt på utsatt datum ochskullehan strula medden bitenvar jag precis inteatt leka medoch detvisstehan.

»Deal«, sa gubben ochjag toghansframsträcktanäve.Sen gav han mig flygbiljettenoch önskademig lyckatill medett grin som jag hade svårtatt tolka. Plötsligt blevjag tveksam, en

känsla bara, rent intuitivt:hadejag gjort bort mig, eller skulle detbli mitt bästa påhugg nånsin?

Närjag gick ut till bilenkorsade frågorna varandra. Huri himmelensnamnkunde ormar vara så värdefulla attdekunde göra mig till mångmiljonär?Visst hadejag förlänge senfattat att handeln med sällsynta djur varbig business. Samlare betalade förmögenheter för någon jävla skunk somintesetts till på de senastefemtioåren, ellerrövade fågeläggoch uppstoppade drontar. Menormar?

Det kanskefannsutrotningshotadereptilerockså?Jo, varför skulle de vara undantagna?Folk är väl somfolk är mest;bara det finnspengaratt göra får restenstryka på foten. Kanske samlare betalade mer ju giftigare de var? Skitsamma, jagkörde snokarna,sen fick göra vad de villemed dem. Bara jag fick slantarna ochburarna höll.

Mannen som lämnade över bilen iTapa liknade på pricken estländaren: sammaglosögon, stirrande blickoch en hårkakapå huvudet.Antingen vardetvillingar ellersåvar detett estniskt nationaldrag –ungefär somatt ingen kanmissta sig på finnar medsmala,blåa ögon ochhöga kindknotoroch blont rakthår. Lite asiatiskt över dem. DjingisKhanliknande nästan,förutom håret då.

Killens engelska varmiserabel.Men jagfattadesåmycket som att två av terrariernainnehöllgiftormaroch de större lådornaburmesiska pytonormar. De varänna riktiga baddare, tre, fyra meter långa ochtjocka om magen eller rättaresagt på mitten. Killen slet idörrarna tillburarnaför attvisa attde satt som de skulle: »no tjäns,notjäns«, sa hanoch glodde på mig med ett fånigt flinpåläpparna.Okej, han visade även att lastutrymmet var ordentligt låst– »no tjäns« attjag skulle få en mamba runt ratten med andra ord.

Jagställde in stolen, lade idriveläge ochgledivägmot Tallin med reptilernai lasten.DokumentfrånJordbruksverket,tillstånd som transportöravdjur ochpåhittade friskhetsintyg från enkorrumperadveterinär lågprydligtnedstoppade iett kuvert. Allt på engelska.

Myndighetsstämplar förstummar ochfördummar,tänktejag ochlog för mig själv. En njutningsfull resa lågframför meden bakadEttanunderläppen, lite trafikoch sommaren på intåg. Det luktade succé.

Tidig vid färjanväntade jagikön för personbilar, större var inte vanen, menkände migändå viktignär jag kört ombord och låste. »Djurtransport«, textat på sidan väcker särskilt intresse förvad slagsdjurman kör. Ochormar är inte detsämsta,särskilt intelivsfarliga såna.Men nu vardet ingensom frågade. Överfarten blevlugn,jag sov gotti singelhytt.Väl tillbaka i Stockholm efter leveransenfannsett bokathotellrum därjag skulle bo ochinvänta nyaorder.Klart attdet kändesaningen segt att behöva korsaÖstersjön sexgångertill. Meningenidé atttautnågot iförskott, varken färjeresor eller pengar. Ligg lågt så ordnar detsig. En devissom jag trodde på ochsom ofta spelat mig ihänderna.Mamma påstoddessutomatt jagärett söndagsbarnoch såna skahatur.Sådet bordegälla nu också, om inte hon hade helt fel.Och detbrukadehon inte ha.Hon var bra, morsan. Någon attlitapå.

Tullkillen iStockholm nöjde sig med att bara kort kika på dokumenten.»Ihelvete attjag gårini detdär ormboet«, sa han med darrpåstämman. »En spottkobra träffar ögonen på minst tjugo meter.Nätack!Dukan köra.« Hanviftadeivägmig trots attjag intehade någonspottkobra ibilen ochjag siktade lättad mot adressen norr om standär sex herpetologer väntade. Jagskulle bara lämna lasten,ialla fall pytonormarna,ligga lågt någrada-

gar ochsen köra tillbakatillTallinn förennytransport. Efter leveranserna skulle jagvaraenförmögenman,otroligt nog.Jag var onekligen född under en lycklig stjärna, söndagsbarn som jag var –omman nu skatro på skrock,som morsan gjorde.

Lagerlokalen varplacerad iett nedgånget industriområde med småfirmor inrymdai träbaracker, buckliga plåtplankmed rullad taggtråd på krönen ochpotthål igruset.Enligtinstruktionenskullejag köra uppmot denspeciellaporten, signalera två gånger ochavslutamed ettlitet längre tut.Allt flöt enligtplan, jag hittade med GPS:en, lagerporten gick uppoch jagrullade försiktigt in för att inte slåibackspeglarna idörrstolparna.

Herpetelogernasvälkomstkommitté motsvarade knappast mina förväntningar om hur ormexperter ska se ut –ellerbete sig. Visserligen ettsvårbedömtklientel, men dessa gubbar hade passat bättre på styckningsavdelningen ivilket slakteri som helst med sina baragrova tatuerade armar, blodigaförkläden, plasthandskar ochenvit mössapåtoppen. Hursom helstvar de artiga,bjödpå kaffemed kaka.Snart insågjag attdeutgick ifrån att jag var välinsatti operationenoch doldedärför inget. Fascinerad kunde jag följa skådespelet närdebestämt gick till verket. Om det vartänktså, varsvårt attveta, menantagligen inte. Estländaren ville nog få migatt troatt det var bara ormar jag levererade. Ju färre som visste, destobättre, vilket naturligtvisligger isakens natur.

Medett kraftigt grepp om pytonormarnas nackar bardeiväg de kraftfullt kämpande djuren med sinavidöppna gap– ettoch ett –till en långsmal träbänk på minst fem meter, sträckteut ormen idess fulla längd. Detgickåtfyra fullvuxna mänför att tvinga ner djuret –och en gubbesom skildehuvud från kropp med ett kraftfullthugg. Däreftersprättades skinnet upp och blottlade köttet ochenimponerande rad ryggkotor medrevben under.Magsäcken öppnadesoch ut drogsdelvisupplösta hönor

som försiktigt bars iväg iett bäckentillett väggfast bord.Näste mani kedjan, försedd med gasmask, delade hönskropparna ochutkom stora paketmed vittpulver, välinslagna iplastfolie. Att dethandladeomkolabehövde jaginteens funderapå. Och intemig emot,intemot denhöga ersättning jagblivit lovad.

Omtumlad av effektiviteten, stanken från ormarnasinnandömen,ruttnahönsoch de stora penningsummorna drack jag ett stortglas vattenoch kändemig aningenknäsvag. Jagbehövde lite tidför återhämtning måstejag erkänna och fick sällskap vid bordet av en av styckarna –entrevligprick vid namn Charlie.

Hanberättade om sinkommandesemesteriDubai medfamiljen. Hanpåstod attsolnedgångenobserverad från en av restaurangernai Burj Khalifavar »oemotståndlig«. Detvar också det definitiva dråpslaget mot påståendetomatt jordenvar platt somenavdeandra männeniskaranvar övertygadom. Men ormåtdebåda två.

Gick den att röka? Kanskenågotför greken på restaurangen?

Närjag lugnat ner migbackade jagförsiktigt ut från lokalen efteratt försthaviktinbackspeglarna ochtackatnej till tvåkilo pytonkött.

Jaggnuggademig om hakan ochskrattade för mig själv när jagkörde därifrån. En snabb kalkyl pekade mot ettgatuvärde på runt sextio miljonerkronor perleverans…Sextio gånger fyra. Alltså: tvåhundrafyrtio mille när jobbetvar klart! Nära en kvarts miljard.Obegripligtmycket. Ochmed tankepåkolans placering var smugglingen istort settriskfriför giftormarna hade tur ochreturbiljett gångerfyra. Vemvillrota bland kobror eller vaddet var ochtungapytonormar?

Idén var genial.

Ochsåfort uppdragetvar slutförtskullejag rulla bilenöver en kajkant ochutplåna alla spår efter mig. En vecka isaltvattenskulle bryta neräven denstyvaste dna-spiral.Ja, en helt ny

framtid väntade. Fan, så mycket rikare än denjag hade.Oman skulle också vara rätt intressanthadejag hört.

Hotellet tycktes varaavuselstandard. Rumsnyckeln varplacerad bakom en trave trasiga tv-apparaterpålastkajen ochiden tidigare receptionen låg högar med smutstvätt,lakan ochörngott, förutomkronmärkta gulfläckiga kökshanddukar. Trapporna upp till andra våningenvar rågademed skräp ochväggarna klottrade.Till ochmed Kilroy hade varit där, jagsom trodde att hanvar dödoch begravenför länge sen. Närjag så öppnade dörren till rum 220gapadejag stort för attförstärka min egen förvåning,enovana jaghar.Rummet varingetrum, utanen välstädad svit med en tung soffgruppi mitten, ettdigert skrivbord med skrivunderläggi läder ochpappoch oljemålningar på väggarna, ialla fall sågdeutså. Vidare varsovgemaket försett med en nybäddad dubbelsäng,speglar itaket ochenexklusiv herrbetjäntigissningsvisjakaranda– badrummetendrömi holländskt kakel, ädelträ ochett duschförhänge medbåtmotiv med såna där stora segelskutorfrånförr. Ochinget behövde jag betala enligt överenskommelsen med estländaren.

Av taktiska skälfanns detingen rumservicepåplats. Ingen annanpersonal heller. Verksamhetensköttes doldför insyn ochkåken hade räddats frånrivning genom en rådig, menlikväl falsk k-märkning,utförd avmaffians män på länsstyrelsen.

Huset som stod och blängde medsinatommaspegelfönster var enligt uppgift den enda fridlystasjuttiotalslådan ilandetsom saknadeall form av estetik– kanskejustdärförden sparades?

Somkompensationför uteblivna uniformeradepiccolos var sviten utrustadmed kylskåp/frys ochenavancerad mikro som jagaldrigförstodmig på,men som tur var fannsdet en begripligare vidsidan om. Därutöver ettknökfullt barskåp medbland annat vsop-märktCognac,entjugoårig rökig whisky och flera

flaskor torrt vin från Chablis. Trotsfrestelsenbeslöt jag migför att avstå alkohol. Ett berusat förfluget ord, ettomdömeslöst yttrande ochjag kundebli utlämnad tillordningsmakten av någon billiggolare– fördet kundejuhändaatt jag fick för migatt gå ut ochdessutomvar jagväl knappast ensampåhotellet. Därför isolerade jag mig, drack bara mineralvatten, åt utsökta franska frysta rätter från Picarditunna plastbyttor,sov ochtankade nerfem högklassiska tyskaoch brittiska tv-seriermed hemmabiokänsla. De tre dygnen före nästa transportförsvann snabbt,men en inre ängslan gjorde sig påmind ju närmare resan jag kom.

Nästa tur blevlikastörningsfrisom denförsta;likaså den tredje. Utåt sett.Men jobbet slet,drogoch spände nervernamed gnällande stämskruvar,smugglingen togpåmig, ingetsnack om saken. Närjag senastegångenkördeiland medmin otillåtna last svettadesjag svårt under armarna,foten på gasenhoppade ochdet varknapptatt jagförmådde krypköra, stanna ochvisa uppgällandefalskadokumentvid tullen.Jag fick till ochmed en ingivelseatt trycka plattani botten,spränga bommarna, dra iväg in till stan ochdjupt nerinågotunderjordiskt garagedär ingen kunde hitta mig.

Detvar två dagar kvar tillden fjärde ochsista resan. En jävla sista resa.Det voreinteunderligt om tullarnabörjatana oråd. Naturligtvis hade de aldrigvarit med om attenkille somfyra gånger på rakenkör ut ochinsamma gamlagiftiga ormar. Förutom de färska pytonormarna vardet en kobraoch tvåpuffadderenligt herpetologerna igaraget.Desistnämnda såg rent ondskefulla ut,korta ochtjocka,nästantrekantiga ochväste så fort manknackade på glaset.Ingaman skulle vilja ha isängen. Huggtänderna var långa somtandpetare.

Jaglåg på dubbelsängenoch stirradepåden gigantiska tv-skärmen där Al Pacino– en kille jagalltidblandar ihop medRobert

De Niro –som i filmengick undernamnet Tony Montana, sprejade ytterligareenkonkurrent.Men filmen intresserade mig inte, trots attvijobbade isamma bransch. Inteheller den utsöktamaten smakadelängreoch jag kände miginstängd.

Denstora rastlösheten varpåväg upp ur källaren –ett pockande monster som jag så längeförsöktatt hållai schack bakom skyddsrumsdörrar ochmatamed franskt cuisine.

Attligga lågt krävdemycket nu– en kall dusch skulle knappast hjälpa. Inteen p-rulle heller,jag skulle aldrig få upp den under rådandeomständigheter.Tankarnasyssladebaramed bilenoch tullen ochpolisuniformer ochjävligt elaka ormar…

Jagslog upp en konjak.Jag måste få kontroll över tankarna. Jagläppjade, sippade,drack ochslukade ochkände värmen sticka istrupeoch mage.Jag slog upp mer ochmådde lite bättre. Jagvisste atttre glas brukade maxa njutningen. Så jag spillde upp den tredjedosen ochslukade senen fjärdeför att vara heltsäker på att fåbehålla känslan –och hålla olusten borta.

Förihelvete grabben! En resa tilloch du kan kvitterauthela löningen.Och varför inte sen startaenegen importfirma? Är intedet ett skäl att fira?

Vemskullesvara nej på denfrågan?

Jagbehövde kommaut! Ändåligga lågt…Barakänna frisk luft,fåannat atttitta påänenjävla tv-skärm.Enkort promenad bara.

Den nedsläcktahotellkorridorenlåg tomoch bitvis svartså jag fick treva migframtilltrappan. Jagsparkade undan drivor av papp, tidningaroch gud vet vad… Ett barbesök skulle sitta fint.Nervdallret måstedämpaslitetill. Detvar minst tvådagar kvar innan nästa resa.Hur skullejag ståut?

Dricka mig dit?

Kanskeingen dumidé…eller så varen jävligt dum idé.