9789181171488

En norrländsk historia

Svante Hugosson

En norrländsk historia

Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se

© Svante Hugosson Omslagsbild: Märta Petrini Grafisk form: Visto förlag

Första upplagan

Tryckt i Riga, 2025

ISBN: 978-91-8117-148-8

En norrländsk historia

Svante Hugosson

Förord

Det här är en skildring av människor från Norrland under en brytningstid. Levnadsvillkoren under den andra halvan av 1800talet förändrades på ett omfattande sätt, och den industriella och tekniska utvecklingen i vårt land och större delen av världen tog stora steg framåt. Den nya sjötrafiken och järnvägen gjorde transporter av människor och gods lättare och snabbare vilket var en förutsättning för uppbyggnaden av samhället till det välstånd som präglar Sverige i dag. Den här tiden var också kantad av skillnader i hur familjer kunde leva sina liv och speglad av att en allt större andel av befolkningen började arbeta hårt i de uppväxande industrimiljöerna i städerna medan färre levde kvar på landsbygden. De som var tekniskt och ekonomiskt kunniga kunde göra sina företag framgångsrika i industriorterna och sina privata liv bekväma med påkostade levnadsvanor, hus, kläder och fritidsintressen. De som arbetade vid sågverken, smedjorna eller med annat hantverk kunde också förbättra sina levnadsvillkor under denna tidsperiod men på en helt annan och enklare nivå. Under denna tidsperiod hade kvinnor en viktig roll i hemmen för omhändertagandet av barnaskaran och de gamla och sjuka släktingarna. På gårdar med lant- och skogsbruk var de ofta ansvariga för skötseln av djuren och för textilarbeten, mathållningen och trivseln kring matbordet. I takt med industrialiseringen kom allt fler kvinnor att vilja förvärvsarbeta och så småningom kunde de

som var ensamstående hitta sin försörjning på fabriker, kontor och inte bara i arbeten som efterfrågades i välbärgade familjers hem eller i servicenäringen. Rösträtten för kvinnor var begränsad till kommunala val och gällde endast för de som var myndiga och ogifta med en viss inkomst, vilket innebar en försumbar del av valmanskåren. I takt med att allt fler kvinnor engagerade sig i yrkes- och föreningsliv och kunde genomgå högre utbildningar, kom deras röster och åsikter att höras allt starkare.

Berättelsen berör människors längtan efter kärlek och strävan efter ett meningsfullt liv, och det jag vill förmedla är delvis verklighetsförankrat i dokument som rör personer från min mammas släkt. Händelserna som beskrivs är dramatiserade i ett försök att levandegöra dessa människor som sedan länge är borta. Det är också ett försök att förstå drivkraften hos dem som väljer att flytta bort från sina närmaste för att slå sig ner på en plats långt därifrån för att söka ett bättre liv för sig själva och sin familj. Den företeelsen är i högsta grad aktuell i dag med en våg av människor från avlägsna delar av världen som söker sig till Europa. Att lämna det kända livet med närhet till betydelsefulla vänner och släktingar för en osäker plats långt därifrån medför risker och svårigheter, men också möjligheter och framtidstro. Just de människor som med goda avsikter vill bidra till det nya samhället utgör en viktig beståndsdel för en livskraftig och uthållig befolkning. Den här berättelsen vill uppmärksamma sådana människor som efter ett uppbrott och saknad efter sitt ursprung känner hopp och tillförsikt för en bättre tillvaro för sig själva och framför allt för sina efterkommande barn.

De människor som skildras är i flera fall autentiska och deras namn stämmer därför. Däremot kan ingen av de händelser som skildras sägas ha hänt på det sätt som beskrivs.

Eftertanken slog ner som en tung sten i huvudet på henne. Hur hade hon kunnat vara så vanvettig att släppa i väg honom dit i dag. Hon visste ju att det var förenat med livsfara och saken var inte så viktig som han hade hävdat. De hade ju sparat pengar och klarade sig egentligen bra. Hon måste hindra honom och skyndade sig att klä på bägge pojkarna ytterkläder, satte dem i vagnen och klädde sig själv. Försommarmorgonen var sval och regndroppar kändes i luften. Hon drog i väg med vagnen i rask takt och gick landsvägen förbi fälten bort mot staden, över ån och passerade fartygen i inre hamnen, hon såg soldaterna på väg åt samma håll. Duggregnet tilltog och ju längre på vägen hon gick desto fler soldater anslöt, en del av dem satt på hästar. De hade bajonettförsedda gevär över axeln och såg nervösa ut. När hon närmade sig såg hon arbetarna i en stor grupp längre bort, några bar på fanor och hon hörde att de sjöng. Det var fler kvinnor med barn som hade gått dit och alla var lika upprörda. Soldaterna ställde sig på led, det hördes en trumpetsignal och de osäkrade sina vapen.

1867 Eva var tidigt uppe och tände fotogenlampan och vedspisen i köket. Hennes pappa låg kvar i sängen och modern, som hade gått upp samtidigt med Eva, hade börjat mjölka korna tillsammans med pigan. Katten hoppade ner från en stol och sträckte vällustigt på sig, spann och strök sig mot Evas ben. Denna tidiga september var kall och säden som odlades på hemmanet skulle till mycket liten del kunna användas. Det var missväxt för andra året i rad på grund av kylan som kom tidigt och under sommaren hade redan flera grödor frusit. Minusgraderna kändes redan i mitten av augusti och utsikten till hösten och vintern var att de skulle ha svårt att klara gårdens ekonomi och hålla familjens medlemmar mätta. Hennes äldre syskon och deras familjer kunde till en liten del bidra med ekonomiska medel. Hon själv hade en viktig roll på föräldragården som var en del av hemmanet skapat av hennes morfars föräldrar för 100 år sedan. Hon skötte korna och hönsen och hade en betydande del i det övriga hushållsarbetet och föräldrarna var noga med att ge henne förtroende och ansvar liksom en del fördelar i hemmet. Fadern var periodvis sjuklig och trött och hade då svårt att orka med en hel arbetsdag. Det blev i stället hennes mor Sofia som tillsammans med Eva styrde över det praktiska arbetet under långa perioder. Denna dag hade familjen överenskommit att brodern Jonas skulle ta hästskjutsen från Lycksele till Umeå för att förhandla med Lars

Glas om villkoren för försäljningen av timmer från familjens skogsbruk. Drängen Erik skulle följa med. Det hade blivit allt svårare att försörja sig på det jorden gav i fråga om livsmedel, och det ekonomiska tillskott som skogen bidrog med hade gett familjen en förhoppning om att komma på fötter igen. Det hade dock visat sig att konsul Glas betalade skralt och det fanns flera nödställda bönder från inlandet som var i samma belägenhet som Evas familj. De kom och ville sälja vad de hade och han kunde manövrera köpeskillingen på det sätt han önskade. Utbudet av livsmedel att köpa hade minskat och priserna hade skenat påtagligt den sista tiden, men den som hade pengar behövde sällan gå hungrig. En tilltagande oro för familjens försörjning fanns hos henne. Trots kylan gick det ännu inte att köra vagnen på vägen till Lycksele som gick vissa sträckor över myrarna, därtill var marken för sank och blöt. Erik skulle därför gå den nio kilometer långa vägen för att där ansluta med Jonas och ta hästskjutsen till Umeå. Jonas hade med sig ett dokument med det pris han och hans mor ansåg att de fällda träden var värda. Oberoende personer i byn hade intygat beloppet och uträkningen var samvetsgrant utförd. Jonas var imponerad av sin syster som på ett förbluffande sätt lyckades få hushållet att gå runt. I juni var nätterna iskalla och höskörden blev knapp, trots det sinade aldrig mjölken hos korna och grannarna hade frågat sig om det fanns magiska krafter bakom Evas förmåga att hålla djuren i form. Det pratades om ett osynligt väsen, baran, och även om att anfadern till hemmanet, som kallades Stenväggsgubben, höll en beskyddande hand över sin skapelse och fanns med som en välvillig tomte till Evas hjälp.

– Struntprat, sa Eva om baran och tomtar. Det är ju för att jag ger korna potatis som de mjölkar så bra.

Det var uppenbart att det fanns en avundsjuka hos grannarna över de välmående korna under denna svåra tid. Jonas beundrade sin syster, men han kunde ibland känna likadant själv. Potatisen växte bra trots det hårda vädret och korna åt den begärligt. De

andra bönderna ville endast ge djuren hö och därmed blev de också undernärda. Under resan till Umeå samtalade Jonas och Erik om arbetet på gården och Erik hade med sitt handklaver för att muntra upp. De övernattade på ett värdshus och kom fram till familjens Glas’ stora hus i Sandvik vid Umeälven på eftermiddagen. Just denna dag hade flera fartyg ankrat i älven och dess mynning i Bottenhavet. Det var en del av den nödhjälp från kungen till det nödställda Norrland som äntligen hade nått Umeå. Jonas tittade på båtarna och undrade om livsmedlen de medförde verkligen skulle komma till dem som bäst behövde och inte till giriga personer med kontanter som gärna gjorde en bra affär med att handla säckarna med råg, vete och korn för att sedan sälja det vidare till ett betydligt högre pris. Det var verkligen inte de som svalt. Erik tänkte på sina egna föräldrar som redan blandade bark och mald mossa i mjölet för att dryga ut brödet. De fick visserligen mat på bordet men hade verkligen anledning att ta del av hjälpen.

– Det är de som kan betala som äter sig mätta, sa Erik och spottade ut snusen på gruset framför Jonas.

Jonas höll med och funderade på om den lön Erik fick för arbetet på gården var den rättmätiga. Hans egen familj hade tillgångar som inte medgav rätten till nödhjälp men han visste att det var svårare för Eriks. Vid synen av de många säckarna spannmål som lossades från skeppen kunde han inte hålla tillbaka känslan av vrede för den orättvisa som han ansåg hade präglat fördelningen av nationens och den internationella hjälpen till Norrland. I tidningen Fäderneslandet kunde man läsa om detta missförhållande varje månad.

Lars Peter Glas var skeppsredare och köpman och handlade med framför allt sågade trävaror och hade kontakter med flera köpare i norra Europa. Han ägde ångsågen vid Sandvik och drev Oskarsvarvet vid Teg. Hans egna sågverk och sågverken vid Hörnefors och Sävar gick för högtryck och det var gott om billigt timmer att handla från bönderna i skogslandet. Uppbyggnaden

av städerna i Europa skedde med en takt som gjorde att efterfrågan på virke var stor och förtjänsten blev alltid god. Han hade fått förtroendet som konsul för Danmark och Nederländerna och var känd som en duglig man i stadens societet.

Det knackade på dörren till kontorshuset vid Sandviks bruk och en man öppnade och hälsade dem välkomna.

– Direktör Glas väntar på er på kontoret.

Jonas och Erik klev in, hängde av sig ytterkläderna och Lars Glas gick dem till mötes för att hälsa. De satt alla ner vid ett runt bord och samtalet började med redogörelser för resan och Glas ondgjorde sig över den bristfälliga organisationen nere vid hamnen där hans trävaror skeppades ut och där nödhjälpen till de svältande lossades.

– Jo, vi önskar resonera om priset för det timmer som konsuln vill köpa från vårt hemman, sa Jonas.

– Jag betalar fyrtiofem riksdaler per kubikmeterstock.

– Det är för lite och betydligt mindre än det vi fick förra året.

– Tiderna ändras och det finns gott om tall och gran att köpa. Priset sjunker när många vill sälja …

– Om vi i stället säljer skogen på rot i fortsättningen, vad är ni villig att betala i så fall? sa Jonas.

Erik satt tyst men visste med sig att svaret inte skulle göra Jonas gladare.

– Då kommer priset att vara en tredjedel av mitt bud för timret levererat till sågen i Sävar.

Jonas funderade på om han i stället skulle vända sig till kronans kontor inne vid torget i Umeå och be om deras bud enligt undsättningsplanen som han hade läst om och som nyligen var inrättad för bönder med råvaror som såldes mer eller mindre som en åtgärd i nöd. Hans stolthet bar honom emot denna tanke och konsuln avbröt honom i hans tvekan och sa:

– Den fria marknaden gör samhället gott i längden och en fri prissättning gynnar dem som behöver de sågade trävarorna till att bygga landet, men jag förstår familjens belägenhet och

har ett förslag. Om jag ger er det ni begär och lika mycket till i kontanter vid leverans mot att det överskjutande beloppet från mitt bud är ett lån till er?

Jonas tittade på Erik som inte rörde en min. Han visste att de pengarna kunde göra tillvaron hemma så mycket lättare.

– Och hur skulle villkoren se ut?

– Tio procents årlig ränta på beloppet i dagsläget och återbetalning inom två år, sa Glas.

Jonas hade stort förtroende för Erik och ville resonera med honom över detta oväntade förslag.

– Du kommer att kunna investera i nya redskap och äta dig mätt om du säger ja, sa Erik.

Efter ett kort samråd med Erik i enskildhet gick Jonas med på villkoren som ställdes. Han hoppades att tillskottet skulle kunna göra den skillnad för familjens levnadsvillkor som de så väl behövde. Jonas funderade på vad Eva och hans mor skulle säga om förslaget och misstänkte att de skulle vara misstänksamma mot Glas och ovilliga att sätta sig i skuld. Han önskade att de var på plats och kunde bistå honom. Fadern skulle sannolikt vara likgiltig och till föga hjälp i frågan. Avtalstexten var redan skriven i en mall som endast saknade belopp och räntesats, vilka fylldes i av Glas vid sittande bord. Erik förstod att Glas inte gjorde denna typ av affär för första gången. Jonas Munter skrev under avtalet i två exemplar med den lånade pennan och lade sitt i ett kuvert som han stoppade i fickan. Hemresan förflöt mestadels under tystnad. Erik ville hem fort för att kunna hjälpa till med det som behövdes och han var även orolig för sitt yngsta barn som hade magrat under detta hemska svagår som var ännu värre än det föregående. Pojken såg dessutom sjuk ut när han reste och hans maka hade inte mycket att hjälpa honom med. Jonas hade avtalsbrevet och en förskottsbetalning i fickan vilken skulle hjälpa dem att köpa mjöl och gryner i Lycksele. Han hoppades därutöver att höstjakten och fisket skulle ge familjen det välbehövliga tillskott av mat som de behövde. Sofia Olofsdotter Munter var besviken

på sin son som hade pantsatt deras hemman för pengarna från konsul Glas.

– Ingen vet vilken avsättning vi kommer att få för skogen och gårdens spannmål och mjölkprodukter nästa år och det vi i övrigt har att sälja är ju endast ett fåtal slaktdjur, sa hon.

Eva hade samma uppfattning som sin mor men var mer förtegen om sin syn på saken i samtalet med brodern. Det som gick att köpa för pengarna var visserligen välbehövligt och familjen skulle kunna klara sig bättre det närmsta året än hon hade befarat när hon hade sett hur skörden hade gått förlorad. Hon hade en misstro mot köpmännen i Umeå och bad till Gud om att Jonas inte hade äventyrat deras hem och hushåll med sin affär. Eva Agatha Munter var en kraftfull kvinna med ett brunt svallande hår och livliga ögon. Hon älskade den plats på jorden där hennes familj hade bott i flera generationer. Hemmanet i Busjön låg vackert i skogslandet omgivet av två sjöar och myrland. Den odlade arealen låg närmast boningshuset och ekonomibyggnaderna. I år hade skörden uteblivit förutom en mindre mängd korn och fortfarande kunde man skörda rikligt med potatis som förvarades i jordkällaren. Hon var tjugosex år gammal och hennes föräldrar litade på att hon såg till att arbetet sköttes på gården. Där fanns drängen Erik Jonsson och pigan, hans fru Brita, vilka arbetade på gården och bodde med sin familj i ett eget hus intill. Eva hade tio syskon och hennes äldre systrar Sofia, Ulrika och Mathilda var alla gifta och hade familjerna i Lycksele. Den fjärde storasystern Fredrika hade flyttat till Holmsund med sin man för fyra år sedan och dog föregående år i lungsot. Jonas var äldst av hennes bröder och två år äldre än Eva. Han hade utbildat sig till skomakare och var gift sedan tre år tillbaka med Sara. De hade en liten flicka och Sara väntade deras andra barn. De bodde i Lycksele men Jonas var ofta hemma och arbetade på gården och i skogen med de yngre bröderna Nils och Nikanor eller bara umgicks och hade trevligt. Elof Alexander var elva år och yngst. Han gick i byskolan halva vardagarna men hjälpte annars till med det han kunde på gården.

– Skriv att du vill gifta dig med henne, hon sitter nog och väntar, sa Albert.

– Jag är inte säker på det. Hon har större planer för sitt liv än ett äktenskap med mig. Det är ändå svårt att förstå en kvinna som kan hänge sig så åt kärlek och sedan bara försvinna.

Adolf fick inte gehör för sin uppfattning att välutbildade kvinnor skulle rata en sågverksarbetare till fästman. Albert sa att det inte var sådant som räknades utan mer ens personlighet.

Adolf och Albert emigrerar till Amerika, Eva och Hanna stannar i Sverige. Alla fyra söker ett bättre liv avlägset från den gamla familjen, i en tid av industriell utveckling där även kvinnor har börjat ta plats.

Samhället bygger på arbete, utbildning och företagsamhet, men för var och en finns även en förhoppning om kärlek.

En norrländsk historia handlar om glädje, sorg, förhoppning och besvikelse, men framför allt om kärlek människor emellan.