LETA INTE EFTER MIG
Emilia Eriksson
Leta inte efter mig
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Emilia Eriksson
Grafisk form och sättning: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-140-2
LETA INTE EFTER MIG
Emilia Eriksson
Till Jakob, för din tro på oss.
PROLOG
Jag hade väl aldrig trott att jag kunde älska en annan människa så djupt.
Jag har såklart känt känslor av kärlek, samhörighet, tillit och tillgivenhet, men jag har alltid haft någon sorts distans till det hela ändå. Som om känslorna var mina men att jag kunde överleva utan dem också. Varifrån det kommer vet jag inte. Kanske är det ett sätt att värna om min integritet, kanske är det osäkerhet.
Det handlar i alla fall inte om min barndom. Mer kärleksfulla och uttrycksfulla föräldrar än mina får man leta efter. De visade alltid att jag förtjänar det bästa i livet, oavsett vad det gällde. Jag är mycket nöjd med min uppväxt, och det var från den jag växte upp till den starka, självständiga individ jag är idag.
Jag har alltid haft stora förväntningar både på mig själv, andra och livet i stort. Kanske för stora. Inte så att jag blir besviken om jag, någon annan eller livet inte uppfyller mina förväntningar, tvärtom. Varje händelse som inte blir som jag har förväntat mig ser jag som en chans till något nytt. Jag har lärt mig att alltid se det positiva i saker som sker och se möjligheter istället för begränsningar.
Många av mina vänner och bekanta skulle nog säga att jag är en omtänksam person och det stämmer nog. Självisk skulle nog en del som inte känner mig tillräckligt väl kunna säga, och det stämmer också till viss del. Hur mycket jag än månar om andra så tar jag hand om mig själv först. Jag lever efter tron att för att kunna finnas
till för andra så måste jag själv må bra, annars håller det inte i längden.
Vi tar hand om varandra, jag och Daniel, och det är något riktigt fint. Vi är ett men samtidigt två separata individer med egna viljor och drömmar.
Kärleken till Daniel är något som ibland känns överväldigande, nästan lite skrämmande, och ibland kommer jag på mig själv med att vänta på att det ska hända, det där som gör att det vi har tillsammans får ett plötsligt slut.
VINTER
KAPITEL 1
”Öj, Danne, är du klar med texten till artikeln om nedläggningen av margarinfabriken?” Daniel såg upp från sin plats framför datorn och gav ett snett leende till sin chef och bästa vän Micke. Han lutade sig tillbaka i kontorsstolen med pennan spelandes mellan fingrarna. Även om all text skrevs på datorn föredrog han känslan av en penna i handen medan han filade fram sina formuleringar.
”Den hade jag kunnat skriva i sömnen, inget går väl upp mot att skriva en tårdrypande text om något så meningsfullt som en margarinfabrik som läggs ner?” Han stack pennan bakom örat och höjde menande på ögonbrynen.
”Jag fattar att den inte var någon större utmaning för dig, men att arbeta på en tidning innebär att man måste skriva om ointressanta saker också för att det hela ska gå runt.”
Micke betraktade sin gamle vän och lutade sig mot dörrkarmen till det lilla kontoret. Ingen av dem hade något större kontor, det fanns det inte utrymme för, och Daniel hade gjort sitt bästa för att bo in sig. Skrivbordet stod mitt i rummet, på det låg tonvis av högar med diverse dokument och anteckningar. Det stod minst sex tomma koppar bland bråten och gav ifrån sig en lite frän doft av intorkat kaffe som blandades med det fräscha inslaget av citrus från en Wunderbaum på hyllan. Fönstret bredvid skrivbordet vette ut mot parken. Den senaste i raden av växter som hans fru gav honom gick en långsam död till mötes där den slokade i det svaga ljuset på fönsterbrädan.
Micke drog lite skjortkragen som alltid fick honom att känna sig obekväm. Som chef var man tvungen att stå ut med skjorta
ibland. Tyvärr, suckade han inombords. Han föredrog alla gånger jeans och en vanlig tröja. Han sneglade avundsjukt på vännen. Daniel var som alltid ledigt klädd i jeans och tröja och han hade lite slarviga och rufsiga blonda lockar. Han föreställde sig aldrig, det man såg var det man fick, vilket var anledningen till att de två fann varandra snabbt under de tidiga skolåren.
”Ska du med på en öl efter jobbet? Jag har för mig att det går någon bra match på teve.” Han såg att Daniel zoomat ut igen och väntade.
Daniel nickade lite frånvarande, smått distraherad av den senaste texten han arbetat med och sken sedan upp när frågan gick hela vägen in.
”Javisst! Jag ska bara slå en signal till Jenny, så att hon vet att jag kommer hem lite senare idag.” Han lyfte en av kopparna bara för att konstatera att den var tom. Han plockade upp ett äpple istället, gnuggade det mot tröjan.
”Vilken toffelhjälte!” Micke himlade med ögonen i en dramatisk gest och tog sig för bröstet innan han försvann med ett skratt.
”Äh, skit ner dig.” Orden till trots, så sade han det med värme.
Han övervägde att dra iväg äpplet efter vännen men ändrade sig och skickade iväg en tillknycklad pappersboll istället.
”Jag avstår!” Mickes garv försvann längs korridoren.
Daniel log och tänkte att han nog var lite av en toffel i alla fall, och det var inget han hade något emot.
Han satte tänderna i det grönblanka äpplet och kände den krispiga smaken sprida sig i munnen. Han tog flera bett efter varandra och tuggade raskt. Han slängde upp fötterna på skrivbordet och kramade den klarröda stressbollen med andra handen.
Utanför brummade eftermiddagstrafiken förbi längs parken. Bara tanken på Jenny fick en varm, hemtrevlig känsla att sprida sig i maggropen på honom. Fortfarande efter alla dessa år pirrade det av förväntan i honom när han tänkte på henne. Hans fru, vän och ja, själsfrände faktiskt. Även om han aldrig skulle kunna säga det
där sistnämnda högt till Micke, det lät för högtravande på något sätt. Han grimaserade lätt. Men det var så han kände.
Han slängde upp bollen ett par gånger och fångade den. Han prickade sedan den måltavla med tillhörande korg på motsatta väggen, där bollen landade på sin plats i nätets påse. En rolig detalj han fått av Jenny som han faktiskt använde varje dag. Bollen var bra att fippla med när han tänkte, och att få avsluta arbetsdagen med ett mål kändes tillfredsställande.
Han log. Att ha levt som äkta makar i fem år hade bara fått honom att vilja ha mer av deras liv tillsammans.
Efter en mycket kort förlovning, som till en början hade skakat om deras föräldrar då de endast känt varandra ett par månader, hade allt flutit på i ett snabbt men behagligt tempo med gemensamt liv, hus och till och med en vovve. Så typiskt Svensson, tänkte Daniel, men det var så han ville ha det. Som de båda ville ha det.
Han nappade tag i telefonluren på skrivbordet, kilade fast äpplet mellan tänderna och slog in numret till Jenny. Medan han väntade på att tonerna gick fram klämde han fast luren mellan örat och axeln och knappade klart på datorn. Efter en stund fick han lyssna på hennes inspelade röst som talade om för honom att hon inte kunde svara just nu. Antagligen hade hon fullt upp i butiken tänkte han och slängde en blick på klockan, 16:15. Ja, efter jobbet-rusningen hade precis kommit igång och skulle nog komma att sysselsätta henne ända fram till stängningsdags vid 18:00, speciellt som december hade börjat och med den julshoppingen.
Han lämnade ett meddelande på hennes telefonsvarare om att han skulle ta en öl med Micke efter jobbet på den irländska puben, och att han skulle komma hem ett par timmar senare. Han avslutade som alltid med att hon kunde nå honom på mobilen om det var något och att han älskade henne. Innan han lade på stirrade han en sekund på luren, kunde riktigt se framför sig hur hon himlade med ögonen åt honom när hon lyssnade på det.
”Alltså, det är gulligt att du försäkrar dig om att jag vet att du
Daniel och Jenny är ett helt vanligt par som lever ett helt vanligt liv med familj, vänner, gemenskap och arbete.
Plötsligt en dag händer något oväntat. Jenny försvinner spårlöst och efterlämnar enbart ett kort meddelande: ”Leta inte efter mig.” Daniel blir förkrossad och ingen förstår någonting. Vad är det som egentligen har hänt?
Vad skulle du vara beredd att göra för de människor du älskar?
Vad skulle du vara villig att uppoff ra?
LETA INTE EFTER MIG tar upp svåra frågor om val i tar i livet. Den fokuserar på etiska och moraliska dilemman som man som människa kan ställas inför och som oåterkalleligt påverkar inte bara ens eget liv utan också andras.
”Jag kunde inte sluta läsa, den fångade intresset direkt! Emilia beskriver både Daniels och inte minst Jennys känslor på ett otroligt sätt. Det är en fantastiskt bra bok!”
LENA, LÄSARE
