Je -Pie e Salkv t
Tidigare utgivning: Berättarens sagor (2022)
Berättarens decembersagor
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Jean-Pierre Salkvist Bilder framtagna av författaren Grafisk form: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-138-9
Sagoberättaren Jean-Pierre Salkvist
Sagoberättaren Jean-Pierre Salkvist
Jean-Pierre har sedan 2009 varit verksam som sagoberättare. Publiken får möta den kringresande sagoberättaren som, med stort engagemang och med hjälp av publiken, gestaltar de fantastiska historierna. Berättarens decembersagor grundar sig i den klassiska berättarkonsten från en tid då de traderade historierna var vårt enda medium.
Jean-Pierre har en kandidatexamen som kulturarvsvetare vid Göteborgs universitet och har studerat både retorik, historia och etnologi. Han bor i Skärblacka med maka, tre katter och ett oräkneligt antal osynliga grannar.
Innehåll
Sagan om solstrimmaren
Sagan om frostväven och solskimraren
om stormresaren
om lurvlingen
om socksnyltaren
Sagan om den bergtagna flickan
Sagan om frostvinge och eldvinge
Det var en stilla, gnistrande vinternatt, den första advents fridfulla stund vilade över världen. Snöflingor dansade långsamt ner från himlen och lade sig som ett vitt täcke över marken. Längs den snötäckta vägen, där inga fotsteg ännu brutit ytan, färdades ett magiskt väsen – en frostvinge.
Frostvingar är små drakliknande vintervarelser, skapade av den första kyla som sveper genom luften när snön faller. De bärs av vinden, dansar med snöflingorna och får dem att virvla som i en evig balett. Frostvingarna rör sig lätt genom natten, deras tunna vingar av is och frost reflekterar månens bleka ljus.
Men inom varje frostvinge finns också en längtan efter värme, en längtan som för dem är omöjlig att stå emot.
Just denna natt, när människorna sov tryggt i sina sängar, la en frostvinge märke till ett varmt ljus som
fladdrade inuti ett av de små husen i byn. Det var ett kvarglömt adventsljus, det första som tänts för att välkomna adventstiden. Frostvingen närmade sig fönstret och såg lågan som dansade mjukt i sitt vaxfäste, och värmen lockade den som inget annat.
Med en försiktig rörelse tog sig frostvingen in genom en springa i fönstret och fladdrade fram till ljuset. I samma ögonblick som dess vingar närmade sig den varma lågan, förändrades något. Frostens kalla kristaller på dess kropp började smälta, och dess vingar, som tidigare varit av is, förvandlades till fladdrande lågor. Frostvingen blev nu en eldvinge.
Eldvingen började dansa kring ljuslågan, varje rörelse skickade ut gnistor och fick elden att växa sig starkare. Ju mer eldvingen dansade, desto vildare blev lågan. Eldvingen dansade som om den hade funnit sitt hjärtas lust i eldens hetta. Snart började ljuset smälta, vaxet droppade ner över mossan i adventsstaken, och kort därpå fattade mossan eld.
Eldens flammande ljus fyllde rummet, och eldvingens dans blev allt intensivare. Eldvingen snurrade och svävade genom luften, glöd kastades omkring och lågorna började sprida sig över adventsstaken. Men dansen skulle snart ta en annan vändning.
I huset vaknade en av invånarna, skymtade skenet av lågorna, och insåg snabbt vad som höll på att ske. Med ett rop väcktes resten av familjen, och någon grep tag i en stor hink vatten. Elden flammade upp,
och eldvingen dansade med den ut över bordsduken, men när vattnet kastades över adventsstaken slocknade lågorna.
Där, bland den kvarvarande röken och i de stillsamma efterdyningarna av släckningen, syntes inget spår av eldvingen. Men ute i den mörka, snöiga natten flög något svagt och skimrande. Frostvingen hade återvänt till sin ursprungliga form, och den flög snabbt och lätt ut över snön igen, bort från eldens hetta och tillbaka till kylan där den hörde hemma.
Vinternatten återgick till sin stillhet och huset stod återigen i mörker. Men minnet av eldvingens vilda dans skulle leva kvar som en påminnelse om hur något så vackert och lockande kan bli farligt om det får dansa fritt.
Sagan om vävlingen
Det finns ett litet, nästan osynligt väsen som kallas vävling. Vävlingar är små och nätta, och deras kroppar påminner om tunna, glittrande trådar som skimrar i regnbågens alla färger när ljuset faller på dem. Deras ögon är klara som små pärlor, och de har en särskild kärlek till alla sorters tyger, ju finare och mjukare de är, desto bättre trivs vävlingen.
En gång i tiden bodde vävlingarna under marken, gömda bland rötter och mycel. Där skapade de små nätverk av trådar som flätades samman med naturens väv. Där levde de i harmoni med skogen, skyddade i jorden, omgivna av lugn och ro i mjuk mull. Men när människor började bygga hus och städer blev vävlingarna tvungna att lämna sina gamla hem. De fann till slut nya platser i människornas garderober och byrålådor, där kunde de gömma sig bland kläder och tyg och trådar – platser fyllda med ull, linne och bomull blev deras nya hem.
Vävlingar bringar tur till de hushåll där de bor. De är som små väktare över kläderna och ser till att hålla ohyra, som klädmalar och andra skadedjur, på avstånd. Deras närvaro märks bara i små, subtila tecken – ibland kan man se små avtryck på en nyvikt
tröja, som om någon hade promenerat över den med små, nätta fötter. Eller kanske hittar man en liten grop i en mjuk kofta, precis som om någon legat där och sovit. En vävling är ett fridfullt och vänligt väsen, men om man vill behålla det som en stadig hyresgäst i garderoben, måste man visa omsorg. Vävlingar älskar ordning och trivs bäst när kläderna är rena och prydligt vikta. De mjukaste och fluffigaste plaggen, som en fin ulltröja eller en gosig halsduk, bör alltid placeras överst – det är där vävlingen helst sover, inbäddad i det mjuka tyget.
I ett hus i en liten by bodde en familj som just hade fått en ny, hemlig invånare – en vävling. Ingen i familjen visste om att det lilla väsendet hade tagit sin tillflykt till deras hem, men de märkte att deras kläder alltid kändes lite extra fräscha och att inga malar någonsin verkade skada dem.
Flickan i familjen, som älskade sin garderob full av mjuka, färgglada tröjor, var den första som anade något. Hon brukade alltid vika sina kläder omsorgsfullt och märkte ibland små avtryck på sin favoritkofta. En dag, när hon vek en nytvättad tröja och försiktigt lade den överst i högen, tyckte hon sig skymta
Välkommen
till en december fylld av sagor
Berättarens decembersagor tar dig med på en magisk färd genom 31 berättelser, en för varje dag i månaden. Här möter du varelser från avlägsna skogar och gömda vrår: småfolk, nattvandrare, drömmare och uråldriga andar som lurar i skuggorna.
Varje berättelse fungerar som ett litet ljus i vintermörkret, en daglig påminnelse om att nya världar väntar på att upptäckas och att magin alltid finns där för den som vågar lyssna och drömma.
Jean-Pierre Salkvist, den passionerade författaren bakom dessa decembersagor, har sina rötter djupt förankrade i nordisk folklore och mytologi. Med sin unika förmåga att förena mystik och verklighet genom poetisk prosa, drar han in läsaren i en värld där drömmar och verklighet möts.
Så slå dig ner, svep in dig i en varm lt och tänd ett ljus.
Låt Berättarens decembersagor bli din följeslagare under en december fylld av fantasi och förundran.
