När allt står på spel – vad är du villig att förlora?
HELENA ADRIAN
HELENA ADRIAN
PROLOG
torsdag 28 maj
Johan var ensam kvar. Angelika hade tagit tjejerna med sig och åkt. Han hade plockat ihop i köket, torkat av bord och satt igång diskmaskinen. Köket var fläckfritt, som klippt ur en reklambroschyr. Rum för rum städade han, slängde spåren av sig själv i en svart sopsäck. På matsalsbordet stod en bukett vissna blommor han fått för någon vecka sedan i samband med en avtackning. Både vas och blommor åkte ner i sopsäcken.
”Inte konstigt att blommorna var vissna”, sa han högt för sig själv när han konstaterade att vasen var tom på vatten.
I sovrummet bäddade han med nya lakan. När Angelika la sig i kväll, skulle det inte finnas några spår av honom. De gamla sängkläderna la han i tvättmaskinen och ställde in tumlaren så de skulle vara viktorra när hon kom hem.
Nöjd med vad han åstadkommit satte han sig i bilen och körde mot Lindomepåfarten på E6 mot Kungsbacka. Regnet höll i sig. Han mådde inget vidare och borde troligen inte köra bil förrän tidigast sent i eftermiddag. I ett försök att samla tankarna räknade han ut förbränningen av alkoholen han druckit. En flaska vin – tolv timmar. Men han hade inte druckit hela själv. Angelika hade tagit ett glas. Säg tio timmar då. En centiliter whisky i timmen. Det hade varit halva kvar när han tömde den.
Han tog vänster mot Göteborg. Den inre monologen från natten återkom i en oavbruten tankeloop.
Det finns ingen mening med mitt liv. Jag är en belastning för Angelika. Hon har det bättre utan mig. Hon borde hitta en man
som kan göra henne lycklig, i vars famn hon kan krypa in i och som hon kan lita på. Jag har svikit. Jag har ljugit.
Johan närmade sig Ikea, såg den stora blå byggnaden på vänster sida om motorvägen och monologen fortsatte:
Där inne samlas folk med framtidstro. Jag har ingen framtid. Ingen skulle sakna mig om jag försvann.
Han såg det först på avstånd, sedan tydligare när han kom närmare. Brofästet. Stort, stadigt i betong. Om han körde in i det med full fart skulle det stå kvar, hans bil skulle bli skrot. Allt skulle ta slut. Han knäppte upp säkerhetsbältet. Tårar av lättnad rann sakta ner på kinderna. En röd lampa började blinka på instrumentpanelen och någon sekund senare kom även varningsljudet. Han ökade farten, lät tårarna rinna. Inget spelade någon roll längre. Blicken var fokuserad och trots regnet tyckte han att det ljusnade vid brofästet. Andningen blev lättare. Han ökade farten ytterligare. Det var snart över.
Mobilen ringde. Elsa? Det måste ha hänt något. Han saktade ner, tryckte i bältet för att få tyst på larmet och svarade.
”Pappa! Jag hade alla rätt på matteprovet.” Det bubblade av glädje i Elsas röst.
”Jaha?” Han var förvirrad.
”Som du övade på med mig.”
”Jaså, ja … Det var väl roligt.”
Han hulkade. Han hade blivit avbruten och nu var det för sent. Inte ens det klarade han.
”Du låter konstig! Är det nåt, pappa?”
Hans älskade Elsa, så lyhörd och underbar. Han strök med ärmen på kinden.
”Nej, gumman, inget särskilt.” Han svalde hårt. ”Det var gulligt av dig att ringa. Jätteroligt … att det gått bra för dig.”
Kort därpå var samtalet avslutat och Johan passerade Mölndal.
Nu grät han över sitt misslyckande, grät av uppgivenhet.
Avfarten vid Ullevi ledde in mot stan och mot Rättscentrum.
Borde han göra ett nytt försök med polishuset? Han körde höger in på Smålandsgatan och tvärbromsade. En röd Renault Clio lämnade första parkeringsplatsen efter korsningen. Han vinkade ursäktande till den gråhåriga damen och parkerade. Johan lutade huvudet mot ratten och blundade. Lädret svalkade pannan. Han djupandades, hoppades att hjärtat skulle lugna sig och inte bulta så intensivt. Han kunde köra därifrån. Han behövde inte gå in. Längre ner på gatan rörde sig en person i hans riktning. Det kunde vara en parkeringsvakt. Hur länge skulle bilen bli stående här? Det blev imma på rutan. Han hade ingen aning. Det regnade fortfarande. Han lyfte ut sin datorväska, låste bilen och gick mot polishusets entré.
Glasdörren gled upp efter ett lätt tryck på den grå öppnaren och han gick in. Det blev blöta spår efter honom på stengolvet, men ingen skulle bry sig. Han var helt ensam, vilket han var tacksam för. Det var tio meter kvar fram till receptionsluckan när dörren till förhörsrummen öppnades och Claes Borg tog några långa kliv i hans riktning. En tiondels sekund senare möttes deras blickar och hans tidigare kollega sprack upp i ett leende.
”Men Johan, kul att se dig. Längesen sist.”
Johan stannade mitt i steget, tittade upp och önskade att en bomb skulle smälla av eller vad som helst som gjorde att uppmärksamheten riktades mot något annat än mot honom. Han räckte fram sin hand mot Claes utsträckta.
”Det var ett tag sedan. Allt bra med dig?” fick han ur sig.
Claes sträckte på sig, som för att med kroppen verifiera att allt verkligen var perfekt.
”Ja, fullt upp, som det ska vara. Och du? Vad har skrämt dig ur hålan Kungsbacka? Får du något annat än fortkörningar?” Frågan följdes av ett skratt.
Johan blev stum. Fortkörningar? För att Kungsbacka låg vid motorvägen? Han måste säga något.
”Det går bra. Du … Jag har ont om tid. Vi kanske ses någon dag?”
”Självklart.” Claes dunkade honom i ryggen. Ett slag som fick honom att studsa till.
Johan stod kvar och försökte skaka av sig känslan av att blivit påkommen. Claes Borgs svarta kashmirrock fladdrade som en mantel när han klev ut ur polishuset. Johan tog de sista stegen fram till receptionen.
”Jag vill anmäla ett brott.”
Mannen bakom glasrutan tittade upp. ”Är det våldsbrott? Brott mot person?”
Johan harklade sig och använde sin advokatröst. ”Nej, det är ekonomiska brott.”
”Då ska du göra en digital anmälan.” Mannen tittade ner på något viktigt, som lika gärna kunde vara ett sportmagasin eller en serietidning som någon juridisk handling han var upptagen med.
”Jag vill inte göra en digital anmälan. Går det inte att få träffa en polis? Det är ändå ett polishus.” Tonen var lätt snorkig, på det sätt som advokater han inte gillade kunde vara.
Väktaren tittade upp, rättade till mikrofonen och sa: ”Ekobrotten hör till ekobrottsmyndigheten. Du kan låna datorn där borta.” Han pekade mot ett bås vid sidan om entrén.
”Som jag sa, jag vill inte göra en digital anmälan. Jag vill att polisen gör bevissäkring direkt.”
”Det är upp till den som tar hand om anmälan att avgöra vilka åtgärder som behöver vidtas, om det ska ske någon brottsutredning.”
”Och om bevismaterial får fötter under tiden? Jag vill träffa en polis nu.”
Att det skulle vara så svårt. Inte konstigt att polisen inte fick fast ekobrottslingar. Johan var övertygad om att hans ansiktsuttryck signalerade vad han kände.
”Ett ögonblick då.”
Mannen lämnade sin plats utan brådska. En lätt överviktig man i ljusblå skjorta och mörkblå byxor kom ut i entrén.
”Du ville göra en anmälan om ett ekonomiskt brott? Kom med här.”
Johan följde polismannen in i ett mindre förhörsrum. Han erfor en känsla av eufori, stegen blev fjäderlätta. Nu skulle allt vända.
utveckling. Färre timmar i rätten ger färre timmars träning. Det innebär inte att du inte kan nå samma mål, men det kan ta längre tid.”
Johan vek undan med blicken och önskade att han haft ett glas kallt vatten. Han harklade sig.
”Okej, ska jag förstå dig som att det inte blir något delägarskap i år, men att det kan bli det nästa år?”
”Absolut. Men … Det krävs också fler timmar övertid och att du drar in egna konton – då talar jag om konton som är större eller mer mediala. Det räcker inte att komma hit och göra ett bra jobb, man behöver bidra med något mer.”
Johan blev varm i ansiktet och insåg att han antagligen var helt röd ända ner på halsen. Skjortan kändes som om den plötsligt krympt och den smet åt, både runt armarna och över bröstet.
”Vi har gjort en översyn av dina uppdrag och de har i stort inte förändrats över åren. Upprepning är inte detsamma som utveckling.”
Johan höll kvar blicken på Mattias ansikte.
Mattias vände sig mot skärmen igen och knappade på tangentbordet, en tydlig markering att samtalet var över. Johan lämnade konferensrummet och nästa dag hade han letat upp lokalen i Kungsbacka och sagt upp sig.
Johans tankar knöt tillbaka till nuet. Även om de första åren hade varit ensamma hade han aldrig ångrat sig. På samma våningsplan som han hade sin advokatbyrå satt två andra advokater, den ene inriktad på migrations- och omhändertagandeärenden och den andre på grövre brottslighet. Yrkesmässigt hade de inte mycket gemensamt. Brottmålsadvokaten Inger Niel hade tipsat om Susanne. Han anställde henne som kombinerad receptionist och biträdande jurist samma dag hon varit på intervju.
Nya klienter, ofta rekommenderade av någon som anlitat
honom tidigare, kom oftare än han räknat med. Det var på det sättet Mávros Pétros Al Muhtal, eller Petter Ahl, som han kallade sig, kommit till byrån.
”Jag har hört gott om dig. En av dina klienter rekommenderade mig att ta kontakt med dig för att få hjälp. Min byggfirma har gjort ett jobb i Helsingborg och kunden, en känd arkitekt, är snål som fan. Han har klagat på varje faktura och slutfakturan vill han inte betala alls, då han menar att den inte stämde överens med offerten. Nu har jag fått ett krav på flera miljoner. Det är förstås en bluff alltihop.”
John hade lyssnat på hela historien, tittat på det Petter Ahl haft med sig och accepterat uppdraget. Senare när han presenterat ett förslag till lösning hade Petter Ahl konstaterat:
”En dyr läxa, men jag är så tacksam för att jag sluppit ifrån stämningen och skadestånd. Skickar du fakturan så ska jag betala den direkt.”
Och det hade han gjort. Redan samma dag som fakturan skickades gjorde Petter Ahls firma en inbetalning till advokatbyråns konto.
Det doftade från hyacinterna i mitten på konferensbordet. Johan snurrade på kaffemuggen.
”Bara en kort fråga”, hade Petter sagt när han ringde och bokade tid.
Susanne visade in honom samtidigt som han stampade av sig den sista snön som ännu bitit sig fast på de välputsade skorna.
”Jag har med mig lussekatter. Varsågod.” Petter räckte över en påse.
Susanne tog fikabrödet med båda händerna och öppnade. ”Det luktar gudomligt.”
”Jag kommer direkt från bageriet”, mullrade Petter.
Han hängde av sig sin rock över en stolsrygg och blottade en tredelad kostym. Tygets lyster signalerade att den köpts dyrt. Johan
strök över ärmen på den egna kavajen i hopp om att kunna dölja att den var blanksliten. Angelika skulle inte låtit honom ta den om hon hade sett det. Johan vände sin uppmärksamhet mot Petter.
”Slå dig ner. Vad kan jag hjälpa dig med?”
Han avbröts av Susanne som kom in med kaffet och ett stort fat med lussekatter. Hon dukade upp koppar och servetter.
”Har du tagit till dig själv också?” undrade Petter vänd mot Susanne.
”Nä”
”Här. Ta en kaffepaus du också.” Han tog en av servetterna Susanne lagt på bordet och räckte henne en lussekatt.
Johan hällde upp kaffe till Petter och sig själv. ”Mjölk?” frågade han och lyfte mjölkkannan mot Petter.
”Tack, jag tar det svart.” Petter smakade på kaffet. ”Jag har nog sagt det förut, att mina föräldrar kom hit till Sverige från Grekland innan jag föddes.”
Johan nickade och lutade sig framåt.
”Jag visste att du hade rötter i Grekland. Är ni där ofta och hälsar på?”
Petter strök sig över mustaschen. ”Det är just det. Jag åker ganska ofta nu eftersom jag är inblandad i en process rörande arvet efter min pappa.
”Jag beklagar.”
”Pappa flyttade tillbaka till Grekland för flera år sedan. Han blev ensam när mamma inte klarade sin bröstcancer, och både farmor och farfar var dåliga. De gick bort båda två redan året därpå. Pappa valde ändå att bo kvar och har haft det bra, bättre klimat när man är gammal, men för fyra månader sedan gick han hastigt bort i hjärtinfarkt.”
”Jag hade ingen aning om att din pappa gått bort.”
Petter nickade. ”Du anar inte vilket helvete det är. Jag har två advokater i Aten som hjälper mig. Hade de bara varit hälften så bra som dig hade det inte varit några problem.”
igenom hur man vill ha det och jag hjälper gärna dina landsmän med testamenten.”
Han tänkte att Petter, med tanke på hans väl tilltagna kroppshydda, snarare skulle hamna där förr. Även om sextio inte var någon ålder bidrog Petters mat och dryckesvanor i kombination med utebliven träning till att förkorta hans liv. Detta tycktes emellertid inte bekymra honom.
”Perfekt.” Petter lutade sig tillbaka och strök bort en smula från överläppen med servetten. ”Jag har två vänner som vill ha hjälp med att upprätta nödvändiga dokument. Den ena är företagare, och om du sköter dina kort rätt kan du säkert få ett rejält uppdrag där.” Petter blinkade illmarigt med ena ögat.
”Tack, Petter. Jag gör förstås mitt bästa.” Johan log och njöt av pirret som blommade upp i bröstet när hans arbete var uppskattat.
Petter skrockade. ”Det räcker mer än väl. Du ställer väl upp?”
”Absolut.” Han skänkte Mattias en tanke, och de övriga delägarna på Olsson & Partners som inte tyckte att han drog in tillräckligt med uppdrag. ”Jag kan boka in möten.”
”En av de här killarna behöver nog kontakt ganska omgående. Jag ringer honom direkt.”
Han tog upp mobilen. Efter att ha presenterat sig själv och Johan, räckte han över den. ”Här.”
”Ja”, sa Johan. Han tittade på Petter och skakade på huvudet. Han gillade inte att få en klient i örat utan att ha kunnat förbereda sig. ”Vad kan jag hjälpa dig med?”
”Gorges Svensson här. Jag har gjort något riktigt dumt och jag vet inte hur jag ska ta mig ur situationen.” Rösten var ostadig.
Johan fångade upp en penna och började notera. ”Något dumt?”
Det blev först tyst och därefter kom ett hummande till svar.
Johan var obekväm. Om det var fråga om brottmål var det inte hans område.
”Innan jag vet om jag kan hjälpa dig behöver jag veta mer om ditt problem.” Han såg på Petter.
Petter nickade gillande, som att det var självklart att Johan skulle kunna vara lösningen på världens alla problem.
”Alltså, jag … jag har smugglat pengar.”
Johan reste sig, gick fram till fönstret, tog några djupa andetag och tittade ut på den grå förmiddagen. ”Om du är häktad eller åtalad skulle jag rekommendera en brottmålsadvokat. Jag …”
”Nej, nej. Det är inte det. Jag behöver komma med en bra förklaring till varifrån pengarna kommer.”
Johan vände ryggen åt fönstret. Det här blev bara värre och värre. ”Så var kommer pengarna från?”
En tung suck undslapp mannen i andra änden. ”Jag har jobbat som tandläkare i olika länder och har haft konton där. Nu har jag åkt runt, avvecklat mina bankaffärer och tagit ut pengarna. Några digitala lösningar har jag inte för de här bankerna, så en biltur var enklare.”
Johan skakade på huvudet. Kontanter? ”Är det svarta pengar har jag tyvärr ingen möjlighet att hjälpa dig.” Han sökte Petters blick i jakt på hjälp för att ta sig ur situationen, men Petter bara ryckte på axlarna och gestikulerade åt honom att fortsätta.
Mannen harklade sig. ”Du missuppfattar. Varje krona är skattad för, men jag tog ut kontanter och åkte med dem till England. Jag har smugglat in pengarna.”
”Jaha. Varför England?”
”Jag har gett dem till min dotter. Hon har i sin tur betalat en lägenhet med dem. Nu undrar Skatteverket var hon fått pengarna från, om det är en gåva.”
Johan tog en kort paus och harklade sig.
”Har du möjlighet att komma förbi mitt kontor i övermorgon, så ska jag ha formulerat ett svar. Om du skickar ditt och dotterns namn, personuppgifter och adress så upprättar jag en revers. Hon måste ha fått låna pengar av sin pappa, eller hur?”
”Lånat?”
”Ja. De har gåvoskatt i England, så du gav ju henne inget, eller hur? Du lät henne låna pengarna av dig.” Johan sträckte på sig. För honom var det en enkel lösning, men för den som var okunnig om hur det kunde fungera utanför Sverige var det ett svårt problem.
”Så du kan lösa det hela genom att svara Skatteverket så?”
Johan nickade sakta och lät Petters vän prata vidare.
”Är det okej om jag kommer vid tiotiden? Vi kanske kan titta på ett testamente också.”
Samtalet avslutades och Petter vände mot Johan och räckte över mobilen.
”Jag bokar en tid med Susanne när jag går, så får du ta hand om den andre killen också.” Petter lyfte upp sin rock och gick ut till receptionen.
Johan sjönk tillbaka i stolen och la upp fötterna på bordet.
Efter nästa veckas fakturering ska jag köpa mig en ny kostym.
”This is the beginning of a beautiful friendship”, sa han tyst för sig själv.
Advokaten Johan Olsson har lämnat den stora byrån för att bygga upp sin egen verksamhet. När en klient med ett enormt arv anlitar honom, ser han en möjlighet att säkra sin framtid, Johans etik sätts på prov. Vad som börjar som en chans att hjälpa någon i nöd blir snabbt en farlig väg full av lögner och hemligheter.
Samtidigt kämpar Lisa, den unga ensamstående mamman, för att bygga en framtid för sig själv och sin dotter. Ett oväntat besked: hon har ärvt en förmögenhet från sin pappa – som varit död i över tjugo år. Är det en bluff, eller finns det en annan sanning om hennes förflutna?
Johan och Lisas vägar korsas i en virvelvind av lögner, svek och desperation. Hur långt är Johan beredd att gå för att skydda sin hemlighet? Och kommer Lisa att få betala priset för hans misstag?
Skam. Manipulation. En nedåtgående spiral utan återvändo. En psykologisk thriller om moralens bräcklighet, kraften i ett välplanerat bedrägeri och de ödesdigra konsekvenserna av ett felsteg. När allt rasar – finns det någon väg tillbaka?