Illustrerad av SOFIA HOLT
Nallegård
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Catriena Breet | © Illustrationer: Sofia Holt catrienabreet.com | sofiaholt.com
Sättning: Visto förlag
Första upplagan, 2025
ISBN: 978-91-8117-102-0
Illustrerad av SOFIA HOLT
Det var en av de sista varma dagarna på hösten.
I grenarna på ett knotigt, gammalt äppelträd hängde rosa och blå ballonger fastknutna i långa snören. Under trädet stod ett dukat bord med glas och tallrikar. Mitt på bordet stod en vas med vackra blommor i alla möjliga färger.
Nallegård såg ut över trädgården och kände hur det pirrade till i magen.
I dag var ingen vanlig dag – det var en alldeles speciell dag. Hans allra bästa vän Maja fyllde år, och nu skulle det bli kalas.
När det är kalas får man äta tårta, tänkte Nallegård. Det vattnades i munnen på honom när han tänkte på det. Tårta! Tårta är ju nästan lika gott som honung.
Nallegård kände sig extra fin just den här dagen. Maja hade borstat hans päls och knutit en röd snusnäsduk runt hans hals.
Maja tittade beundrande på honom och lyfte upp honom i famnen – och så gav hon honom en stor puss. Mitt på nosen.
– Så fin du är, sa hon.
Nallegård hade fått så många pussar av Maja att han nästan fått skavsår. Ibland brukade Maja till och med nafsa honom lite kärleksfullt i nosen.
Maja satte ner Nallegård på gräsmattan igen när hon såg sina kompisar komma in genom grinden med paket i händerna.
Maja tog emot presenterna och la dem på ett litet bord framför äppelträdet. Det blev en stor hög med paket. Både små och stora.
Varför lägger hon dem där? Ska hon inte öppna paketen? undrade Nallegård och kliade sig i huvudet.
Ett av paketen var mycket större än de andra. Det hade finare – och glansigare – papper. Och en konstig form. Undrar vad det är i paketen, tänkte Nallegård. Extra nyfiken var han på paketet med den konstiga formen.
Nu började Maja äntligen öppna sina paket. Hon började med det minsta paketet. I det låg ett kortspel. I ett annat paket låg en bok om ovanliga djur.
Till sist var det bara det största paketet kvar.
Paketet med den konstiga formen.
Nallegård höll på att spricka av nyfikenhet när Maja ivrigt började slita av det guldglänsande pappret.
Va?! Det högg till i hjärtat på honom när han såg vad det var i paketet. Det var en nalle! En ny nalle! En stor, fin, brun nallebjörn! Nästan lika stor som Maja.
– Åh! Tack så jättemycket! sa Maja. Precis vad jag önskat mig! Den är jättefin! fortsatte hon och kramade om nallen.
Nallegård fick en stor klump i magen. Hade han verkligen hört rätt? Hade Maja önskat sig en ny nalle? Varför det? Hon hade ju redan en nalle. Dög han inte längre?
Klumpen i hans mage växte och han kände en tår leta sig fram i ögonvrån.
När Maja öppnat alla sina paket ropade Majas mamma till barnen att de skulle komma och sätta sig, för nu skulle det bjudas på saft och tårta.
Maja la ifrån sig den nya nallen och hon och hennes kompisar rusade fram till det dukade bordet.
Men precis när de skulle sätta sig ner började det regna. Och blåsa. Ballongerna ryckte i sina snören och vimplarna över bordet fladdrade vilt i vinden.
Det blåste så mycket att glasen välte omkull. Regnet öste ner och duken blev alldeles genomblöt.
Majas mamma kastade sig snabbt fram och räddade tårtan.
– Kom! ropade hon. Vi äter tårtan inne istället.
Skynda er på!
Mellan grenarna såg han hur Maja vände om i dörren och med snabba steg gick mot bordet med presenter. Hon lyfte upp den nya nallen i famnen och sprang in i huset med honom.
Snart kommer hon nog och hämtar mig också, hoppades Nallegård.
Men ingen Maja kom.
Stora, tunga regndroppar rann nedför hans nyborstade päls och han blev allt blötare och blötare där han låg. Jag som var så fin nyss, tänkte han sorgset och tittade ner på sin snusnäsduk. Den hängde som en våt trasa runt halsen på honom. Smutsig var den också. Varför kom inte Maja? Varför lät hon honom ligga kvar här ute i regnet?
Nallegård gjorde ett sista försök att komma loss. Han tog i allt vad han kunde och drog i snusnäsduken.
”Ritsch!” Snusnäsduken gick i bitar och blev hängande i busken.
Äntligen!
Nallegård kravlade sig upp från marken och borstade av sina knän. En lerklump hade fastnat bak på rumpan och han pillade bort den med tassen.
Han hörde skratt inifrån huset så han lunkade fram till altanen. Där klättrade han upp på ett trädgårdsbord framför ett fönster och kikade in.
Därinne i köket satt Maja och hennes kompisar runt det stora köksbordet. Mitt på bordet stod en grön marsipantårta med en stor, rosa marsipanros i mitten. Tårtan såg väldigt smaskig ut tyckte Nallegård och slickade sig runt munnen.
Men vad nu då? Nallegård ryckte till och höll på att ramla baklänges av förvåning. Bredvid Maja satt den nya nallen. Med en röd snusnäsduk runt halsen! Varför fick den nya nallen vara med och äta smaskig tårta när han inte fick det? Och varför hade den nya nallen fått en precis likadan snusnäsduk som han själv brukade ha när han skulle vara fin?
Nallegård kände hur det började bränna bakom ögonlocken och han blinkade snabbt för att försöka hålla tillbaka tårarna. Han kom att tänka på historier han hört om barn som tröttnade på sina gamla gosedjur när de fick nya. Då stoppade de ner de gamla gosedjuren i kartonger och ställde undan dem i något förråd. Där kunde de sedan bli stående i flera år utan att någon saknade dem.
Nallegård rös när han tänkte på det. Det måste vara väldigt mörkt i en sådan där kartong, tänkte han. Och ensamt. Så skulle väl Maja aldrig göra?
Men varför hade hon lämnat kvar honom ute i regnet?
Han torkade bort en tår med baksidan av tassen och klättrade ner från bordet.
Sedan började han gå, utan att ha en aning om vart han skulle ta vägen.
Innan han visste ordet av så var han inne i skogen bakom Majas hus.
Maja hade flera gånger varnat honom för att skogen kunde vara farlig för små nallar. ”Där finns det rävar”, hade hon sagt. ”De äter allt de kan få tag i.
En gång smög en räv sig ända fram till vår altan. Där tog den pappas badtofflor, och sprang iväg med dem. Mamma hittade dem under en buske flera veckor senare. Men då var det inte mycket kvar av dem.”
När Nallegård kommit en bit in i skogen stannade han upp en stund och tvekade. Det där med räven och badtofflorna hade ju låtit rätt läskigt.
Men så bestämde han sig. Maja kommer i alla fall inte sakna mig, tänkte han.
Och så fortsatte han att gå.