Till den det berör
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Nathalie Nasr
Sättning: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-101-3
Till den det berör
Nathalie Nasr
Till mor och far, till Samuel, Elisa och Peter, och till den det berör.
Del 1
Beirut oktober 1983
Hon vaknar av att någon varsamt drar ett par trosor uppför hennes ben. De nätta men kalla händerna arbetar metodiskt inpå hennes hud. När hon öppnar ögonen står den unga sjuksköterskan med blicken sänkt i det starka morgonljuset. Ansiktet är bekant. Men minnesbilderna av vad som utspelat sig i rummet de senaste dygnen är vaga. Osammanhängande.
När trosorna når skötet lyfter sköterskan bort den fuktiga handduken mellan hennes ben och pressar istället dit en tjock binda. Sedan trycker hon med ens till hårt under henne, för att bindan ska täcka stjärten.
”Du blöder igen. Jag har bytt skydd och underkläder. Om du vill kan du somna om en stund. Doktorn kommer vid elvatiden.”
Den entoniga rösten når Samra med viss fördröjning. Lukten av klor och varmt blod får henne att må illa. Hon försöker få ögonkontakt men sjuksköterskan undviker blicken.
”Kan du dra för?” mumlar Samra svagt och nickar mot det starka morgonljuset.
Rösten stakar sig. Hon vill somna ifrån illamåendet. Istället tittar hon upp mot taket och fortsätter: ”Mår han bra? Har han ammat något?”
”Just nu är han svag och kan inte ta bröstet. Du har inte heller
tillräckligt med mjölk ännu. Men oroa dig inte för pojken, han får näring. Men du kan behöva mer blod”, säger sköterskan. ”Om vi har något kvar, vill säga.”
Samra ser sig om och förstår att hon är den enda patienten i sjuksalen. Rummet känns alldeles för stort och den sparsamma inredningen får henne att känna sig än mindre. Förutom sängen finns en bricka av stål på hjul och en vask lite längre bort.
Obehaget kommer krypande. Vad är det hon varit med om men inte kan minnas? Varför ser sköterskan så sorgsen ut?
Den stora bindan skaver mellan benen. Hon känner hur den mjuknar allt eftersom den suger åt sig blodet som sipprar ur hennes underliv.
”Din man är på väg, jag kommer tillbaka senare med te”, säger sjuksköterskan. ”Du behöver extra vätska för att mjölken ska rinna till ordentligt.”
Det smärtar och blixtrar till i huvudet när fragment av det som hänt börjar nå medvetandet: Hur de lägger honom på hennes bröst. Äntligen. Hans doft, varm, ny, vidunderlig. Hur sedan yrseln slår till när hon möter hans vackra nyfödda blick och ser hans läppar … de är … annorlunda? Hon hör personalen skrika till varandra. ”Hon förlorar blod! Få hit fler läkare!” De tittar, de rycker undan sonen från henne. ”Undan! Undan!”
Sedan minns hon inget mer.
Samra drar snabbt efter andan. Paniken fyller hennes bröstkorg, tar över hela kroppen. Hon vänder huvudet hastigt från sida till sida. En enda tanke fyller hennes medvetande: Var är han nu?
”Jag vill se honom!” utbrister hon.
Rösten förmår bara bära en bråkdel av rädslan. Den stannar och bränner i hennes kropp, får kroppen att pumpa ut varmt blod i bindan. Hon gapar ljudlöst. Sjuksköterskan ser fortfarande inte på henne.
”Jaja, han är på väg in”, säger hon bara, kommer tillbaka med raska steg och flikar in filten under hennes fötter innan hon går mot dörren igen.
”Nej, jag menar min son, jag vill se min son! Kan du ta hit min son?”
”Du ska se att du snart blir bra och kan åka hem med ditt barn”, svarar sköterskan monotont.
”Hur är det med hans hjärta? Hur länge har jag varit här egentligen?” försöker hon igen och lyfter huvudet från sängen.
Smärtan hugger tag i hennes bakhuvud och panna. För ett ögonblick tappar hon orienteringen.
”Du får snart tala med doktorn. Här kommer din man.”
I ögonvrån ser hon hur George håller upp dörren för sköterskan och sedan sakta stänger den bakom sig. I några sekunder vilar hans rygg mot den vitmålade ytan.
Hon lyfter huvudet en aning igen, försiktigare denna gång. Den dova känslan trycker åter ner henne i sjukhussängen. Hon hinner se att han ser sliten ut. Har han varit uppe hela natten? Det är något annat än trötthet över hans ansikte också. Hans ögon ser ut att ha slocknat.
”Mår han bra?” frågar hon, återigen mot taket. Sekunder av tystnad.
”De ska operera honom i veckan, jag har just tittat till honom.”
”Operera? Varför ska de operera en nyfödd bebis?”
”Han får näring, allt är bra”, fortsätter George. Men något är ändå allvarligt fel, hinner hon tänka.
”Snälla, kom hit så att jag ser dig!”
Maken tar några steg mot sängen och ställer sig bredvid sin hustru. Hon fortsätter se upp mot taket. Kan inte möta det omhuldande i hans blick, som nu också är märkligt distanserad.
”Det ordnar sig”, säger han sakta. ”Sjukhuset har en skicklig hjärtkirurg från Frankrike på besök. Det är en operation som han är van vid att göra och det blir han som gör den, det kommer att bli bra.”
”När?”
”Ja, så fort de har vissa viktiga … moment på plats.”
”Är det blodet igen? Finns det fortfarande inte blod till pojken? Läkaren lovade ju att det inte skulle vara ett bekymmer”, säger hon och börjar gråta.
”Jo, jag vet”, svarar han.
”Han fick det att låta som att saken redan var löst. Vad håller de egentligen på med? Hur många dagar har det gått?”
Hennes röst låter kvävd och ursinnig på samma gång. En tår rinner nerför den bleka huden. Maken följer dess väg mot kudden. Länge står han orörlig och ljudlös. Sedan tar han upp sin hand och torkar spåren av hennes tårar med sina fingertoppar.
”Du måste ta det lugnt och inte bli upprörd igen. Du har förlorat mycket blod”, säger han till slut. ”Läkaren hade fel, det kan bli så ibland. Det blev ingen lyckad matchning av blodet. Men de tror att de kan operera honom inom två dygn.”
”Två dygn! Tänk om något händer honom innan dess! Kan de inte skynda sig?”
”De har honom under uppsikt. Det är viktigare att det blir rätt än att det händer fort, och det blir det. Men jag ser till att de skyndar sig. Han kommer att få den bästa vården som finns i Libanon.”
”Lovar du det?”
”Jag lovar dig.”
Hon skakar vilset på huvudet.
”Nu gör du samma sak som han gjorde. Du lovar något som du kanske inte kan hålla.”
”Sant att jag lovar något. Men jag håller det löftet. Jag får lösa det. Har jag inte alltid hållit vad jag lovat dig?”
Samra nickar.
”Jo, jag hoppas du fortsätter med det. För ingenting får hända honom.”
”Nej, ingenting. Han blir frisk.”
”Så båda våra barn kommer att må bra?”
George andas in djupt. Han ser med de slocknade ögonen in i hennes.
”Ja, båda barnen kommer att må bra”, säger han.
Det knackar lätt på dörren. Ljudet studsar mellan de kala väggarna. Läkaren har kommit tidigare än hon väntat. Tre gånger knackar han innan han stiger in.
Hon ser läkarens smala unga gestalt i ögonvrån men har varken lust eller kraft att titta på honom. Han samtalar tyst med hennes make vid fotändan av sängen, innan han vänder sig mot henne och ställer sig vid hennes ansikte. Hon kan först inte värja sig för närheten, tittar flackande på hans runda glasögonbågar och buskiga ögonbryn och fixerar sedan blicken neråt, mot sitt bröst. Läkarens honungsfärgade ljusa ögon lyser på henne som två lyktor.
”Hur mår du?”
”Jag vill komma härifrån”, svarar hon sammanbitet. ”Jag vill se min son. Jag vill att du ser till att operera honom!”
”Vi ska göra så”, säger han och känner på hennes handled. ”Eventuellt ska vi försöka stoppa dina nya blödningar med ett mindre ingrepp, men det får gynekologen avgöra idag. Hur som helst ska vi se till att du får mer blod. Det får dig förhoppningsvis att må bättre. Illamåendet går över och styrkan kommer tillbaka.”
Hon vill slå honom i ansiktet av ilska.
”Allt handlar om blod nu”, konstaterar hon bittert och möter hans blick.
”Ja”, säger han dröjande och rätar på sig. ”Så kan man uttrycka det.”
Något som liknar rädsla drar över hans ansikte. Han tittar hastigt åt makens håll.
”Jag förstår att du är besviken”, fortsätter läkaren. ”Men vi gör så gott vi kan. Jag ska se till att du får träffa din son. Jag vill bara att du ska vara beredd på att han är mycket trött och ser lite annorlunda ut. Hjärtat jobbar inte som det ska. Men när vi åtgärdat felet i hans hjärta kommer allt att bli bra och han får tillbaka sin färg. Jag ber sköterskan ta några fler prover på dig och så kommer jag tillbaka om några timmar.”
En morgon står Amelia på flygplatsen. Hon är på väg att träffa modern hon inte minns, och brodern hennes far numera förnekar.
För längesedan splittrades familjen. Hennes trygge far, som ensam uppfostrat henne, vägrar säga varför. Men han gråter om nätterna. Nu måste Amelia själv söka sanningen.
Väskan är packad, men livet är i oreda. Hemma är hon sambo med Daniel, fastän hennes hjärta tillhör Leo. Ja, det är komplicerat.
Frågorna är många: Vem är hennes bror? Hur ska hon kunna möta sin moders blick? Och kan hon verkligen lita på sin pappa?
Kanske finner hon svaren i barndomens land.
Till den det berör är en historia om familjeband, djup vänskap, svåra livsval, kärlekens kraft och om att sanningen alltid kommer fram, även på de mest oväntade sätt.
www.vistoforlag.se
