Tidigare utgivning: Att stjäla en tavla (2024)
Att fånga en tango
Del 2 i Enshammarserien
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Emilie Wiklund | Jennifer Hasselroth
Sättning: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-100-6
Rodriguez mumlar något osammanhängande. Jag försöker koncentrera mig på vad han säger men inser snart att mumlet är på spanska. Såklart. Han är ju spansk. Min hjärna känns trög. Jag måste ställa om. Lägga mitt spanska öra till. Det går inget vidare för något sånt har jag ju inte. Och även om mina höfter hela kvällen trott att de är spanska hjälper de inte alls i den här situationen. Det är nog faktiskt just höfterna som är orsaken till att jag ligger här och stirrar upp i rymden samtidigt som jag försöker tänka klart.
Vi var på väg hem från danskvällen, eller milongan som Rodriguez säger, men höfterna var färdiga och ville inte längre samarbeta. Ville inte flytta benen framåt alls. Ville mest fortsätta svänga som under kvällens tango men nu mer okontrollerat. Till slut hade de gett upp. Så nu ligger vi här på en trevlig gräsmatta. Den känns trevlig i stunden i alla fall. Lagom sval, lagom mjuk och den doftar vår.
Vi har delat på det sista i pluntan som Rodriguez hade i innerfickan på den färgglada kavajen. På himlen rör sig ett ljussken. Förmodligen är det ett ufo och kanske är det där inne han är nu. Leffe. För någon annanstans finns han inte. Tro mig, jag har letat.
Leffe var min styvpappa, han var min chef, han var min kollega. Och. Han var så mycket mer än så. Han var min mentor och min bästa vän. Men jag gav upp och lät honom försvinna ur mitt liv. Kanske var det till och med jag som sa till honom att försvinna? Tack för kaffet, tack för allt men nu kan du dra. Tio år har gått sen dess. Men ibland, särskilt såna här kvällar när dansen gjort mig trött och faktiskt lycklig, känns det som igår. Och trots att jag i dessa ögonblick känner mig så nära honom är och förblir han borta och jag har slutat leta. Jag följer ljusskenet med blicken. Plötsligt känns det rimligt att han är där inne i ufot. Eller har han kanske blivit en AI-rymdvarelse? AI kan också te sig som ufon har jag just läst i Aftonbladet Plus. Som jag råkade signa upp mig för. En gratis variant som blev det motsatta. Men jag har läst om ufon och lärt mig om AI-varianter av rymdvarelser. Alltid något, och hittills användbart, även om jag många gånger ifrågasatt månadskostnaden. Å andra sidan har jag fler prenumerationer som jag behöver bli av med.
Rodriguez har tystnat. Jag gör ett försök med höfterna ändå. Försöker väcka Rodriguez ur hans komaliknande tillstånd. Jag vickar så mycket jag bara kan mot hans kropp som ligger nära min. Han följer inte med men håller heller inte emot. Ingen reaktion alls faktiskt. Som en fisk i Ica Kantarellens fiskdisk.
Jag vänder blicken mot himlen igen. Nu blinkar det också. Och tjuter. Jag är helt säker nu. Det måste vara ett ufo! Som tagit Leffe och hans verktygslåda. De ska tydligen bygga om hela jävla galaxen. På något sätt är det ohejdat roligt och jag märker att jag ler. Rakt upp i natthimlen. Jag accepterar att de kommer hämta mig också.
Men plötsligt inser jag att ljudet känns bekant. Som sirener. Jag inser också att ljuset inte är så långt borta som i rymden. Jag är bländad men också upplyst. Det är polisen.
Dagen efter står jag vid köksfönstret och surar. Snorkfröken i fyran har fortfarande inte klippt sin häck. Vad är det för fel på henne? Varför? Är det för mycket begärt att man klipper sin häck så att hederliga människor slipper köra över oskyldiga barn. Senast i morse höll det på att ske en olycka. ”Jag har faktiskt själv barn”, sa hon, den lilla människan. Som om det skulle vara en ursäkt till att inte klippa häcken. Och så tittade hon på mig som att det var jag som var galen. Jag försökte verkligen ha överseende med hennes fiskmåsögon och idiotiska uppsyn men dessvärre är mitt tålamod inte lika stort idag. Jag mår inget vidare efter milongan igår. Jag har ont i pelvis. Man får det av för mycket tango. Det gör till och med ont att gå. För att inte tala om att cykla, vilket jag precis tvingats till för att hämta bilen.
Min Renault stod kvar i backen utanför den något öde lokalen där tangofesten varit kvällen innan. Rodriguez plunta hade omöjliggjort bilkörning och även om vi gick hemåt alldeles laglydigt blev vi ändå körda sista milen av polisen.
Men jag tror inte att någon av mina präktiga grannar såg. Poliseskorten alltså. Klockan var ändå 03.20 så risken att makarna Silverbielkes middagsbjudning fortfarande pågick är
liten. Dessa middagar avslutas alltid innan midnatt med en eller två irish coffee för mycket. Vid midnatt måste fru Silverbielke sova. Så har det alltid varit. Då får alla gå hem. Att någon skulle varit vaken på Eva och Lennart Kvists valborgsfirande vid den tiden är också minimal. Även om dessa brukade pågå långt in på småtimmarna. Och skulle någon mot förmodan ha begett sig hem i den arla morgondimman så hoppas jag att de var så uppslukade av eftersmaken av Evas egenodlade vårprimörer eller att alkoholkonsumtionen under kvällen varit så hög att inte minsta minnesfragment av mig och en mustaschprydd spanjor i en polisbil finns kvar. Snorkfröken höll sig högst sannolikt inomhus vid den tidpunkten också. Inte var hon ute och klippte häcken i alla fall.
Inte heller Anna som bor snett över gatan kan ha sett något. Hon är den mest punktliga jag vet. Även om hon skulle vaknat upp och kikat ut hade hon förhoppningsvis trott att det var hallucination. Eller en dröm. Men polisen vet att det varken var en hallucination eller en dröm. Polisen såg. Och kände självklart igen mig. Uppenbarligen har jag kapacitet att göra bestående intryck på människor. Men jag är inte säker på att det är till min fördel.
Nu är klockan kvart över elva, jag har en spanjor som sover i mitt arbetsrum och har precis parkerat bilen med fara både för mitt och andras liv på grund av den där jävla häcken. ”Om häcken stör är du välkommen att klippa när du vill. Det är bara att klippa till”, sa Snorkfröken och log ett leende som inte nådde ögonen. Jag höll på att smälla av. Vad var det för skitkommentar? Mina grannar må vara präktiga men de är inte goda människor för det. De går mig på nerverna och jag går uppenbarligen på deras.
Mina grannar växlar mellan att ömka och håna mig. De tycker att de är så mycket bättre än jag och de tror inte att jag vet att de kallar mig Berit och inte Bella, som jag egentligen heter. Klart jag vet. Ända sen det där brevet från kommunen,
det där om fibernätet, hamnade i fel brevlåda för några år sen så har de gjort det. Allihopa! Jag råkar alltså heta Berit också och dessvärre stod det på kuvertet. De tycker tydligen att det är väldigt passande och gör sig lustiga över mitt andranamn. Placerar mig i ett fack. Tillsammans med andra Beritar och alla jävla fördomar. Tillsammans med Berit Gunnarsson på biblioteket, med sina tantlockar och stora röda plastörhängen. Och Berit
Berggren på posten, som de har lagt ner till förmån för click and collect-fenomenet. Undrar vad Berit Berggren gör idag.
Det är inte självvalt. Att heta Berit alltså. Jag hade en mamma som tyckte Bella var vackert, och inte en kliché, och har en lång släktlinje av Beritar. Vi heter det allihopa. Vi som är kvinnor. Inte männen. De heter Hjalmar. Jag skulle hellre heta Hjalmar.
Vem tror hon att hon är, den där otäcka kvinnan?
Snorkfröken. Helt säkert gick hon raka vägen till Nos-Erik i nummer tolv så fort jag stängt dörren och beklagade sig över mig. Nos-Erik är en annan i grannpacket. Jag har inte mycket till övers för honom heller. Jag vet att de där två har ihop det också. Han och Snorkfröken. De tror att de är så diskreta men jag vet allt. Fru Nos har ingen aning. Och tur är väl det. I alla fall för husfriden i nummer tolv. Hur kan Nosen vilja riskera sitt äktenskap med den här fruktansvärda människan? Som nynnar falskt när hon plockar ihop sina varor i affären. Och som har ögon som ser ut som de aldrig skådat något intressantare än baksidan av ett linjerat spiralblock. Och hur kan Snorkfröken vilja vara intim med Nosen förresten? Det är obegripligt det med. Jag har aldrig sett en större näsa. Men det är väl som man säger, stor näsa, stor Petter-Niklas.
Eller är det så? Jag vet inte. Stora fötter …? William Nylén, eller Röv-Wille som jag föredrar att tänka på honom som, hade varken stor näsa eller stora fötter. Men det är inte därför vi inte bor här tillsammans längre. Det är för att hans normalpenis tyckte onormalt mycket om sex. Och då inte uteslutande med mig. Utan egentligen med alla som ställde upp faktiskt och det ska gudarna veta att det var rätt många.
Ändå var det inte jag som gjorde slut. Det var han som en dag för tre år sen tackade för sig, försvann och aldrig återkom. Så fullkomligt tragiskt. Att bli bortvald av en röv.
Så nu sitter jag här, eller står om man ska vara petnoga, 37 år gammal, med ett hus på en gata där ingen med livsandarna i behåll borde vilja bo. Inga barn blev det heller, trots alla försök, Williams livsodugliga sperma gav mig inga. Mitt liv idag är inte mycket mer än tango och en prenumeration på Aftonbladet Plus – och dessutom Williams prenumeration på Sportfiskaren som jag försökt avsluta hur många gånger som helst utan resultat. Den fortsätter bara komma. Två stora säckar olästa magasin har jag i garaget nu. Kommer mig inte för att slänga dem. De ska sopsorteras och jag orkar inte åka till återvinningen. Ser framför mig att jag står där vid containern för returpapper och ska slänga in tidningarna och så kommer någon av avgrundsgrannarna med en spionmin och bara: ”Jaså, jaha där ser man, här står du och slänger olästa tidningar … i fel kärl.”
Och så skulle de gå hem och skvallra med varandra om hur syyynd det är om Berit som blev lämnad ensam med det där stora fina huset, barnlös till råga på allt. Av William som var så himla charmig och trevlig. Och varför bor hon ens kvar här på fina gatan trots att hon inte har något här att göra utan William.
Jodå, jag vet nog vad de tänker. Men vad vet de om mig? Absolut ingenting. Och är det någon som verkar vara intresserad av att veta något och inte bara spåna fritt är svaret nej.
Det finns all anledning till isolering. Och det är synd om mig. Det har de faktiskt rätt i. Men det är synd om fler på den här gatan skulle jag vilja påstå.
Under tiden jag bott här har jag gjort ett antal intressanta observationer. Eller rätt många faktiskt. Jag känner mina grannar bättre än de känner sig själva och definitivt bättre än de känner mig.
Silverbielkes bor i det stora ljusgula huset med de tre uterummen. Herr Silverbielke har filtkavaj med skinnlappar på armbågarna. Eventuellt är han greve. Troligen inte. Men han skulle nog önska att han var en. Fru Silverbielke är en smal varelse med silkesblus och pärlörhängen. Även hon skulle nog önska att herr Bielke var greve. Greven av Enshammar. Eller vilken jävla greve som helst skulle nog gå bra.
De är vänner med Lennart och Eva Kvist som bor i huset som ligger bredvid mitt. Om jag tycker illa om Silverbielkes så tycker jag faktiskt ännu mer illa om Kvists. Nu för tiden vill säga. Lennart klampar omkring på gatan som att han ägde hela kvarteret. Han är nidbilden av en karl i sina bästa år. Evas mest utmärkande egenskap är att hon alltid gömmer sig bakom någon typ av växtlighet. Blad, buskar, blommor. Det spelar ingen roll. Hon har ”gröna fingrar”. Det brukade hon berätta för mig på den tiden när vi pratade med varandra. Då, när ingen tittade på mig genom en lins av förakt och medömkan. Tiden innan jag blev den jag är idag.
I Enshammar är inget riktigt som det verkar, och under ytan bubblar känslor som vägrar släppa taget: svek, sorg, ilska – och längtan efter att börja känna igen sig själv igen.
Ensam bakom de dyra gardinerna i det enorma, ekande tomma och arkitektritade huset spionerar Bella på grannarna och noterar noggrant deras psykopatbeteenden i en lista som bara växer.
Hon dansar tango också – något som först var ett misstag men som visat sig vara det motsatta. För när livet tvingar henne att öppna dörren mot omvärlden händer något oväntat.
Att fånga en tango är en nattsvart feelgood om självbedrägeri, humor och att långsamt hitta tillbaka efter att ha tappat bort sig. En berättelse om kvinnor som inte längre nöjer sig – med livet, med män eller med sig själva. Karaktärerna är långt ifrån perfekta – men just därför så älskvärda.
www.vistoforlag.se
