9789181148343 by Smakprov Media AB

PROLOG

Detvar kvällen före julafton.Den kvällensom vårson,Peter,alltidsåg till attvara hemma.

Tillbakalutade isoffan medjulhelgen framföross njöt vi av dennygriljerade julskinkan sompåläggpådet hårdabrödet ochett glas öl till.Våratraditioner kring julen, somhan hade vuxitupp med, låghonom varmtomhjärtat.

Peters favoriterpåjulbordet varJanssonsfrestelse ochättiksströmming,men allt somserverades njöt hanav, likt en verkliggourmet.Jag tror inte attdet fannsnågon maträtthan avstod från.När jaglagade mattog hanalltidenvända vidspisenför attsevad jaglagade ochvisadesin uppskattning medsinaglittrandeblå ögon och sittleende.

Kvällens middag bestod av julkorvmed potatismos.Vid middagsbordet iköket satt våryngsteson Joakim,Peter,min manRoland ochjag.Peter satt närmastfönstret meddetändaadventsljusstakarna ochden röda julgardinenmed lingonmotivpå.

Jagåt, kände mignöjdöveratt alla förberedelsernainför morgondagenvar klara, ochdeltogfulltuti konversationen.Plötsligt rosslade Petertill. Detlät oerhört ansträngt. Somom haninte fick luft.Han restesig snabbt,lämnade köketoch blev bortainågra minuter.

»Jag satte ihalsen, detärlugnt nu«, sa hanövertygande närhan sågvåraoroliga blickar. Hansatte sig neroch fortsatte ätasom om ingenting hade hänt.

Någradagar senare hälsade vi på honom. Hanberättade attdet togemotnär han försöktedjupandas ochatt hankände sigväldigt trött. Jagvar islutskedet på min grundutbildning till kraniosakral terapeut ochgav honomenbehandling föratt få igång flödet iluftvägarna.När jagtidigare arbetatmed detta på andra klienterhade jagalltidkäntatt det blivit bättre,men nu fick jagintesamma respons. Rörelsen kändes stum,låstoch villeinteriktigt kommai gång.

Varjekväll de senastetvå månaderna, närjag närmatmig minsängoch skulle lägga mig, hade en starkoroskänsla greppattag imig.Något stod bara inte rätt till.Magen varslade orådoch halsgropen snördes åt.Det togemot attkrypa neri sängen.

Varförkändejag så här? Detskullejag snartfå veta.

VADÄR DET SOMHÄNDER?

Detvar en vanligtisdag på jobbet, vårterminens andraskoldag,den 8januari 2008. Jagsattensam imittlilla grupprum på Björnbodaskolan, därjag arbetade som specialpedagog,dåvår intendent knackade på dörren.Hon meddelade attmin son, Peter, villetalamed migitelefonen på skolexpeditionen.Jag följde medhenne.

»Hej, mamma! Jaghar varitoch röntgatmig.Det serutsom jaghar en utväxt i matstrupen«, sa hanmed en anspänning irösten.

»Det låteringet bra«, svarade jagoch tänkte:Cancer? Nej, det måstevaranågot annat. »Var är du nu?«

»Jag är hemmahos mig.«

»Okej. Jaghar ettmötenu klockan ett. Jagringerdig efteråt.«

Jaggick tillbakatillmittrum föratt hämtaminaanteckningarinför mötetmed elevhälsoteamet, gick in irummet därminakollegorväntade ochsatte migner. Inne imitthuvud hördejag Peters oroligaröst, somgångpågångupprepade vad hansagt. Min orostegrade sigför varjeminut somgick.Vad de andrasauppfattade jaginte.

»Nifår ursäktamig,men jaghar svårtatt koncentreramig«, sa jagefter en stunds krypande ikroppen.»Min sonringdestrax före vårt möte ochberättade atthan röntgats ochatt det finnsen utväxt imatstrupen«, fortsattejag meddarranderöst.

»Ska du inte åkatillhonom då?« frågade Ulf, skolansrektor. »Jag kanskjutsa dig, om du vill?«

Efter atthahörtPetersord itelefonen vardet somatt jagblivitparalyserad. Min hjärna ochminakänslorbarastannade upp. Dethär varnågot jaginteville ta in, mennuinsåg jagatt hanvar allvarligt sjuk.Självklart bordejag vara hos honom.

»Ja, jagger migivägpå en gång«, svarade jagoch restemig.»Jagkör själv. Peter boriDuvbo.Det tarungefär en kvart attåka dit. Det klararjag.«

Peters oroligablick mötte mignär hanöppnade dörren.Han berättade atthan väntade samtalfrånenkoordinator,som skulleringa från Karolinska sjukhuset (KS) förvidareutredning.Visatte ossvid köksbordet,såg förstbarapåvarandra, somför

attsamla kraft.Därefter berättade hanhur jobbigthan haft det undernattenmed en känslaavatt hanskullekvävas.

Efter attjag ringtmin manRoland, somvar på sitt arbete iStockholm, vankade vi oroligtframoch tillbaka ilägenheten iväntanpåatt koordinatorn skulleringa. Roland insågpåengångatt Peterhade cancer,men sa det inte till mig. Istället packade hanihopsinasaker,sasom det vartillsinaarbetskamrateroch atthan inte skulledelta iårets bokslut. Hantog tunnelbananhem motHässelby, men klevav iÅkeshovoch togsig till Judarnskogen,där hanlektmycketsom barn.Där kände hansig hemma. Hurhan togsig ditminns haninte. Iren förtvivlan ställdehan sig ochsparkade på ettträd, släppteavgrundsskriketsom vällde uppliktenorkan ur innanmätet. En kvinna medbarnvagnvände hastigtomi renförskräckelse. Han minnsockså atthan satt på en bänk innanhan fortsattehem medtunnelbanan.

Ioktober 2007 hade Petervarithos läkarensom diagnosticerathansbesvärsom bronkitoch skrivitutmedicin.Med sin flickvän,Karin,reste hansedan till Hurghada iEgypten ochdär upplevde hanatt hanmådde bättre.

Nu förstodjag attminaobehagskänslor, somjag genomlidit undernovember ochdecember, hade någotmed dethär attgöra. Jaghade valt attintesäganågot till Roland föratt inte oroa honomionödan, ihoppomatt minintuitionintestämde.

Jagvar kvarhos Petertills hans flickvän komfrånSödertälje, därhon bodde och arbetade. Helsthadejag velatbli kvar hosdem,men Petertyckteatt jagskulleåka hem. Hanhade ju Karindär nu.

Dagendärpå ringde koordinatorn ochsaatt Peterskullekomma nästkommande dag, torsdagen den10januari,för attgöraengastroskopi.

Iefterhand fick jagläsaanteckningarna somPeter skrivitundernattentillden 8 januari 2008. Därstoddet:

–Vaknade 0.45 av andningssvårigheter.Andningsvägarna känns svullna, speciellt i halsen (nästansom strypgrepp).

–Känns obehagligtatt somna, då jagintevet om jagkommervakna närdet kännssåhär.

–Svullnad ikörtlar ochhals?

–Svullnad av tungan,bakre delenoch ner?

–Sammandragningavluftrören?

–Torrt, någotrossligtljuddå jagförsökerdra djupareandetag,svaghuvudvärk (vilketjag aldrig harannars).Kännssom hjärnan intefår tillräckligt medluft samt attkroppen är trött(av syrebrist?)

Jagtrorhan skrevdetta föratt självminnashur detkändesoch föratt kunna berättanär hansökte vård.

Jaghämtade Peteroch kördehonom till sjukhuset. Vi satte ossiväntrummet.

Hangick in,men komsnabbttillbakaoch berättadeatt det inte gick attföraner gastroskopislangenimatstrupen. Vadär detsom händer?tänktejag.

Bara någraminuter senare ropades hans namn uppigenoch Petergav migenblick somsaatt jagskullefölja med. Hanombadsatt ta av sig på överkroppen.Min mage knöt sig ochjag tvingades kväva ettutrop.Helabröstpartiet sågutsom ettträdav blåblodkärl, somlåg precis underhudenoch fick denatt buktautåt. Märkligt att hansjälv inte hade sett det här!

Då bordehan ju ha berättat det förmig.Var det ljuset irummetsom gjorde att ådrorna blev så mycket tydligare?

Läkaren lyssnade på hjärta ochlungor. Skickade sedanensnabbremiss till öronnäsa-halsför undersökningavluftstrupenoch sa till ossatt gå ditpåengång.

Förutomden,för avdelningen,sedvanligarutinkontrollen undersöktesluftstrupen. Näsan bedövades ochingenom denfördes sedanenslang medkamera ner. Peters kväljandeljudskar högt genomrummet och fick mina ådror attrysatill. Så var slangennere. På en monitorsåg vi attluftstrupens slemhinnor sågbra ut.Visåg dock en tydlig utbuktning,frånmatstrupeninpåluftstrupen.

Undersökningarna fortsattetillsen eftermiddag.Ensnabbremiss skickadestill punktionsmottagningen på Radiumhemmet.När vi komdit vardepåväg attstänga fördagen.Dehade dock uppmanatsatt ta detta prov omgående.

Peterlades in på en tarmkirurgavdelning.Personalenplacerade hans sängprecis utanförderas expedition föratt hela tidenkunnahauppsiktöverhonom,eftersom hanhade stora svårigheteratt andasoch varräddatt blilämnadensam.

Medhjärtatihalsgropenoch med gråten somintelängregick attstoppatog jag mintillflykttilltoalettenför att klara av dennafruktansvärda situation. Medtårarna somströmmade nerför kinderna satte jagmig på toalettlocketoch gjorde allt föratt kunnaandas ochlugna nermig.Höllvipå attförlora Peter? tänkte jag. Hurskulle det härgå? Betihopalltvad jagförmådde ochgick sedanutoch kramadeomhonom. Dettablevnumin framtida strategi.Han hade nogmed sina egna våndor. Hanskulle inte behövabäraminaockså.

Sammakväll skullehelafamiljen ha kalasför lillaTuva, somfyllde treår. Vårfamilj bestod av Roland ochmig,vårabarnTom,Peter,Ann ochJoakim, samtAnnsmake

Tobias ochderas döttrar,Tuvaoch Emma-Li. Karin, Peters flickvän, kände vi inte ännu.Baranågra av osshade träffat henne. Även Tomhade nyligenpresenterat sin flickvän, Carina.

Jagkörde hemtillAnn ochTobiasdär alla varsamlade. Min enorma oroför Peter kämpade jagstenhårtmed atthålla ischack.Jag visste ju ännu inte vadutredningen skullekomma attvisa.Mitthopp varatt detinteskullevarasåallvarligtsom det såg ut.Jag berättade kort om vadsom hänt på sjukhuset ochatt hanvar välomhändertagen.

Allt fokus, somvar möjligt idenna situation,ladevidärefter på Tuva.Hon skulle känna sig glad på sintre-årsdag ochintefåbli påverkad av våra rädslor.

Undermorgonendagen därpåringdePeter till ossoch meddeladeatt läkarnauppmanathonom atttakontakt medsinanärstående föratt be osskomma till sjukhuset.

Resan på cirkatrettio minutertillKarolinska sjukhuset kändes somenevighet.Vi blev hänvisade till ettsamtalsrum.

Maxsom varkirurgoch Mattiassom forskadepåPeterssjukdom,samtenkurator, kominirummet. Peterhade nu även genomgåttendatortomografi ochutredningen visadeatt hanhadeentyp av matstrupscancersom varovanlig iSverige.Tumören var cirkanio centimeter lång ochtvå till trecentimeteri tjocklek. Ytterligareenläkare skullekomma om tretimmar. Honhette Gunnel ochvar onkolog. Behandlingsplanenskulledepresenteratillsammansmed henne.

Roland variupplösningstillstånd.Han frågadegångpågångomvad somskulle hända. Tomställde ocksåfrågoroch villevetamer.Läkaren svarade attviskullefå veta närGunnel kommit ochuppmanade ossatt inte läsa på nätet, fördåskullevi inte få rätt information.

Timmarna masadesig fram. Roland försvann ut ochblevborta tillsGunnelkom. Hanvar tvungenatt få luft ochrörapåsig.Viandraföljdemed Peterinpårummet, därhan kunde vila sig, halvsittande isin säng. Hans tungaandetag ochrossletfrån strupenskrämdemig.Fickhan tillräckligt medluft?Hade personalen koll på vad somhände?

Gunnels plan varatt få bort tumörenmed cytostatika ochstrålning.Omdetta inte fungerade varförhoppningen attden åtminstone skullehaminskat rejält iomfång ochatt operationdåkunde vara möjlig. Densattdocksåillatillatt om detta skulle blinödvändigtsåkunde andraorgan drabbas,vilkethon helst villeundvika.

Undertidenviväntatpåhenne tror jagatt hongjort allt vadhon kunnat för attmed ilfart få fram cytostatikan till honom. Redannästkommande dagskulle

behandlingen påbörjas.Gunnelskulleanvändasig av dencytostatika hontrodde starkast på.

Därsattvialla, rejält omtumlade.Peter sa ingenting.Inteviandra heller. Vad kunde vi säga?Vår älskade Peter, skullevifåhahonom kvar ellerskullehan lämna oss?

Annsåg rakt på honommed en uppfordrandemin ochsa: »Peter,det härfår du fanimig fixa!«

Hansåg bara på henneutanatt svara.

Senare berättade Peteratt haninteriktigt förstått vadläkarna sagt.Han vari chock.Kuratornerbjöd sina tjänster.Hon deladeutpappermed information. För migvar honbarai vägen. Honmenade väl, menjag villeintehanågon annandär.

Välhemma började jagfrysa.Jag fick frossa,tändernaskallrade, hjärtatbultade och jagvissteintevartjag skulleta vägen. Min kropplevde sittegetliv.Jag kunde inte ta migför någonting. Snälla, låtmig vaknaupp ur denhär mardrömmen,tänktejag.

Roland hade tagitPetersbil,som Karinkommitmed,och åkttillsinaföräldrari Bromma föratt informeradem.Jag hade kört vårbil hem till Hässelby ochhaft Karin medmig hem. Attjag klarade detta är obegripligt.

NärRoland komhem villehan prata. Hansökte stöd hos mig, menjag hade fullt uppmed attkunnaandas.Jag villebaravaraensam.Jag brukade klara av atthantera de flesta situationer ochdiskutera demmed honom, mennukunde jagknapptta hand om migsjälv.

På nattenlåg vi tätt intill varandra ochförsöktesova.

Dagendärpå, den12januari,startade denförstacytostatikabehandlingen på Radiumhemmet, somtillhör Karolinska sjukhuset.Regnethängdei luften,himlenvar mörkgrå. Så gråatt molnen inte gick atturskilja.

Peters sängvar upphöjdsåhan kunde halvsittaför attkunna andasbättre. Karin satt vidhanshögra sidaframför fönstret ochjag på andrasidan.Jag tänkte:Himlen fårgärna vara så härgrå resten av mitt liv, bara hanfår leva.

Jaghade tagitmed Dagens Nyheter ochförsöktefokuserapålördagens korsordde stunderhan slumrade till.Behandlingen pågick heladagen.Den enapåsen efter den andramed cytostatika, respektive saltlösningsdropp,fördesinihanskropp.Med jämna mellanrum fick hankissa föratt kontrolleraatt njurarna fortsatte fungera somdeskulle. Eftersomläget varakut, hade ännu inte någonport-a-cath (venport) opereratsin, så droppet gick in viaenkanyl.

Vi samtalade om allt möjligt ochhan fick osstilloch medatt skratta. Hanvar helt otrolig. Mina känslorfor uppoch ner. Närbröstet drog ihopsig ochtårarna brände bakomögonentog jagmig till toaletten, satt därenstund ochlät tårarnarinna.Jag visste atthan varväl medveten om varför jaggicki vägsåofta. Detfanns ingen som kunde läsa av migsåbra somhan kunde.

Mångagångerhar hanfrågatmig vaddet varitnär jaghaft någotsom legatoch skavt, mensom jagförsökt behållaför migsjälv.Han harlyssnat ochvarit ett fint stöd.Nufrågade haninteutanlät migvaraifred medmin oro. Detblevbästså.

PeterblevkvarpåRadiumhemmeti tredagar.Hemma varjag oföretagsam ochhade frossa,men närjag varhos honom fickjag de krafter sombehövdes.Ann komhem medmat till oss, då honinsåg attvisjälvainte klarade av attlagatillden.

Hurskullejag klara av attmeddela skolansbiträdande rektor attjag inte kunde arbeta föratt Peterfåttenlivshotandematstrupscancer?Omjag ringde till henne skullehon inte uppfatta någontingavdet jagsa. Så fort jagpratade om det blev det bara en förtvivlad gråt.Jag valde därför attmejlaoch beskriva situationen.Jag bad henneinformera mina kollegor om lägetoch attdeinteskullefråga migomhur det varmed honomeller hurjag mådde närjag komtillbaka.

Signalerna somPeter underdet senasteåretsäntut, om hurillahan egentligen mådde, hade varken haneller vi förstått.Han hade alltid varitenkämpe ochgjort sitt bästaför att klara av dethan gett sig in på.Klagade iprincip aldrig närhan behövde ta iliteextra.

»Jag kännermig utbränd«, hade Petersuckat,där hanlåg på vårsoffai uterummet, en dagföregående åri slutet av augusti. »Jag känner migheltslutkörd, fast jagbara jobbat inågra veckor efter semestern.«

»Det låteringet vidare.Duärjuigångför jämnan,sådufår nogtadet lite lugnare«, svarade jagoch trodde på det jagsa. Samtidigtsom jaginnerst inne visste att närhan beklagade sig så fannsdet grundför det.

»Jag trivsjättebra på jobbet ochfår bra kreddför det jaggör,men det kostar på. Närjag kommer hemär jagheltfärdigoch tvingastadet lugnt.«

»Jag vethur det känns«, svarade jag, då jagsjälv varitdär.

AttPeter,som varstark ochfrisk,skullehaenbegynnandecancerfanns inte ivår värld.

Vårenefter det,när vi satt på förstukvisttrappan föratt njutaavmajsolenöveren kopp kaffe, sa hanandäktigt:»Vadtystdet är här!«

»Jaa,visst är det skönt«, svarade jag.

»Det enda somhörsärfågelkvitter«,fortsatte han. »Såotroligtrogivande. Ja,så härärdet ju härhemma.Det hade jagnästanglömt bort.«

Undertystnad satt vi därenstund ochlyssnade.Jag förnam hurtankarna gick runt ihanshuvud.

»I Enskede finnsständigttrafikbruset frånNynäsvägensom bakgrund.Fönstren kan jaginteöppna,det låterför mycket. Jagärrättsäker på attdehär ljudenstressar migmycket meränjag insett. Jagtänker flytta till rätt sidaomstan, så jagkommer närmare er ochjobbet. Detska definitivt vara till någonlugnplats utan trafikbuller. Helstnärajobbet, så jagkan gå ellercykla dit. Jagska börjasevad somärmöjligt.«

Peters tankar om att flytta närmareoss gjorde miggladoch hans sökandeefter lugn ochrovar heltilinje medhur hanville ha det närhan varledig.

Efter ettpar månaderfannhan en jättefinbostadi Duvbo, på cykelavståndfrån hans arbetepåGreen Cargoi Sundbyberg.Huset lågi ettäldre villaområdemed uppvuxnaträdgårdar, en bitfrångenomfartsleden.Det inrymde fyra lägenheter och hade en stor tomt somallaboende kunde nyttja ochtillsammans hade ansvar för.

På morgonen den17novemberhämtade Peteroch jagutenliten flyttbil på Statoil ochbörjade tömmalägenheten.Detre trappornaupp till hans lägenhet, ochdessutom ytterligareentrappa föratt kommaupp på vinden, gjorde attdet togtid att få ut bohaget. Någonhissfanns inte.Peter baroch slet utan attsäganågot om hur hanmådde. Iefterhand,när jagvissteatt hanintevar frisk,kunde jaginteförståhur hanbar sig åt.För mig, somändåmådde bra,blevstegenallttyngreavatt gå upp ochner helaförmiddagen.

Glad ochförväntansfullvisadehan migruntilägenheten närvikom till Duvbo. Detvar en fräsch tvåa på andravåningenmed utsiktåttre håll.Nästansom attboi ett eget hus. En stor lättnadinfannsig hos honomdåhan upplevde ettlugnilägenheten.

Ljudet av trafikbuller varnästanobefintligt.Jag tror attden härkänslan ochhoppet om attmåbättreavdetta fick honom attorkamer än vadhan egentligen gjorde.

Vid lunchdagskom Roland ochAnnsman,Tobias, till Enskede. De bytte av mig ochhjälpte Petermed de tyngre möblerna.När Roland komhem på kvällen berättade hanglatt attPeter fått besökaven tjej somhette Karin. Honhade bjudit dem på en paus med fikabrödoch Roland hade uppfattatenförälskelse iluften.

Självklart blev jagnyfikenoch messade till honomatt ringaoch berättanär han fick tid. Medglädjedelade hanmed sigomsin hemlighetsfulla romans.

Veckan efter fick jagsåäntligenträffahenne, då vi bjöd hemdem på fika.Ann och

Tobias tittade ocksåin. Förstnu, efter någramånadersförälskelse, kände hanatt det vardagsatt bjudainKarin ivår familj.Vi fick veta attdeträffatsoch umgåttsendel på kårhuset iÖrnsköldsvik, då Petergjort sittexamensarbetepåHolmens Bruk. Närhon,efter sina studierpåsocionomprogrammet, flyttattillStockholm hittade honhonom på en dejtingsajt.

Förälskelsen, somglittrade ideras ögon närdesåg på varandra, talade sittegetspråk. Oerhörtgladvar jagför atthan hade funnit Karin,men lyckoruset till trotssåg jag atthan varbetydligt tröttare än vanligtoch jagtänkteatt flyttennog tagitutsin rätt.

Över julenfor Karinhem till sina föräldrari Göteborg ochPeter komsom vanligt till osspåuppesittarkvällen.Det varunderden middagen hanplötsligt lämnade bordet, komtillbakaefter någraminuter ochsaatt hanbarasatti halsen.

Alla dessa signalerblevnu tydligaför migunderresan somPeter bara påbörjat.

NärPeter komhem frånsjukhuset beställde hanomgående en Hästenssäng. Hanvar en personsom varsparsam, mensängenvar nu en prioritet. Hanville kunnahalvsitta så bekvämtdet gick.Vad det stod på prislappen vardärföroväsentligt.

Den21januari skulle Peterfylla trettioett år.Vi fick möjligheten attstannaupp,att bara vara ochkomma hemtillhonom och fika söndagen den20januari,mellanalla sjukhusbesök.Han kundeandas bättre,var väldigttrött,men mådde hyfsat braefter behandlingen.Hoppet atthan skulleöverlevavar starkarehos ossalla. Behandlingen hade helt klart påverkat hans andning till det bättre.

Klockan 9.00 på Peters födelsedagstartadeförberedelserna införstrålningen. Cytostatikanskullekombinerasmed tjugofem strålbehandlingar mot tumöreni matstrupen.För attstrålarna skulle riktas exakt tillverkades en »vagga«som han fick liggai.Påhalsenoch neröverden övre bröstkorgengjordes markeringarför att säkrahur hanskulleligga ivaggan. Riskenfanns atthan inte skullekunna ta in föda viamunnen.Ensondslangopererades därför in imagsäcken. Han fick även en porta-cath inopererad iarmen.Den användestillprovtagningar,medicineringaroch cytostatikan föratt Peterskulleslippaenkanyl iarmen vidvarje tillfälle.

Lördagen den26januari firade vi födelsedagenordentligtmed en godmiddag hemmahos osstillsammans medKarin,PeterssysterAnn medman ochderas barn. Peternjötavatt kunnaäta ochåtmed godaptit.

Annoch Tobias hade köpt ettnyttbostadsrättsradhussom Tobias självskulle färdigställa.Husetsexteriörvar klar, innerväggarnavar restaoch badrum ochtoalett hade försetts medtätskikt. De hade en tuff tidframför sig medtvå småbarn. Helst

skulleTobias vara ihuset de flesta kvällaroch alla helgerför attdet skullevarainflyttningsklart till midsommar,vilketvar slutdatum. Dettainnebar attvitog hand om barnen närAnn arbetade helg, föratt Tobias skulle kunnavaraihuset ochjobba.

Denförstahelgeni februari avslutade jagmin grundutbildningtillkraniosakral terapeut.JörgenTranbergvar minlärare. Jaghadeförsökt plugga allteori så gott jag kunnat ochhan visste vilken situationjag befann migi.Den sistakursdagen hade vi ettteoriprov på morgonen.Jag var klarefter tiominuter ochlämnade in provet. De flesta frågorna krävde korta, tydligasvar.

Varoch en skulle senare på dagenvisasinapraktiska färdigheter ochmin tidför detpraktiska provet blev seneftermiddag.Efter teoriprovetpromenerade jagfrån Thorildsplan in till centrala Stockholm, åt lunch ochgick iaffärerna.Det varen fin och klardag ochjag kände migväl till mods.

Detpraktiska provetgickbra.Jörgenberättade atthan försttrott attjag gett upp, närjag hade lämnat in teoriprovetsåsnabbtoch sedangåttiväg. Faktiskthade jag lyckats få det mesta helträtt.

Kraniosakralterapiinnebär attman, medenmycket lätt beröring på olikaställen på kroppen,kännerinhur cerebrospinalvätskan rörsig.Den kraniosakralarörelsen startarpåvår nionde fosterdag. Denrör sig mellanskallen ochkorsbenet. Därifrån gården ut ivarje cell ivår kropp. Behandlingen gårutpåatt rörelsen skabli optimal. Kroppen harett cellminneoch denkraniosakralarörelsensöker sig tillbaka till det friska läget. Behandlingen är mild ochvarsam, medanden påverkar kroppenfysiskt, mentaltoch emotionellt mycket kraftfullt.

Den5februari, då denförstastrålningen skullegöras,hämtade jagPeter.Han var sammanbiten ochbekymrad. Sedanden initiala chocken lagt sighadehan frågat ochvarit månomatt veta vadsom händeoch tålmodigt klaratdetta,men nu hörde jagatt hanvar rejält oroad.

»Trorduatt jagkan få barn närjag strålats?« frågade han.

Förmig innehöll denhär frågan så mycket på en gång.Den varpositiv,hansinställning varatt hanskulleöverlevaoch bliavmed denhär tumören. Samtidigtsom hanriskerade blidjupt besviken om haninteskullekunna få någrabarn.

»Det vetjag inte.Jag tror inte attman iförvägvet det. Innanstrålbehandlingen påbörjas idag tycker jagatt du skabe om attfåtalamed en läkare«, svarade jag.

Hans beteende hade alltid varitförsynt.Han harpåett subtiltsättvisatvad hanvill ochtyckermen aldrig varitkrävande.I det härläget våndades hanöversituationen. Hanälskade sina systerdöttrar,Tuvaoch Emma-Li, ochlängtade efter egna barn.

Kvällenförejulaftonhostar Petervid matbordet ochsäger att hansatti halsen. Ingen kandåana attdet ﬁnns en tumör imatstrupen. Närläkarna inser allvaret gördeallt föratt rädda hans liv,men familjen hinner knappt andasutefter den första lyckade behandlingen innannästa dråpslag kommer. Petersom ärsåfullavliv,så ungoch levnadsglad –intekan väl hans dagar vara räknade?

Trots omständigheterna har Peterhelatiden siktet inställt på framtiden. Det har även hans mamma. Så längePeter kämpar gör hondetsamma. Hans enorma kämpaglöd ochstarka framåtandager energi till både honom och resten av familjen.

Älskade Peter är en mammas öppenhjärtiga berättelse om enälskad sonoch hans nioårlånga kamp mot kronisk cancer.Omhur hans sjukdom präglarhelafamiljen,men ocksåhur kärleken gerdem kraftatt aldriggeupp.