HärfaDErn
Härfadern
HÄRFADERN
EN STENÅLDERSROMAN
av SonjaAdelbratt
©SonjaAdelbratt 2025
Förlag:BoD ·Books on Demand,Östermalmstorg1, 11442Stockholm,Sverige,bod@bod.se
Tryck:Libri PlureosGmbH, Friedensallee 273, 22763 Hamburg,Tyskland
ISBN: 978-91-8114-762-9
INLEDNING
NorraEuropas inlandsisar började smälta förcirka tolv tusenårsedan.Samlar- och jägarfolket följde densnabbt flyende randen av smältande ismassor.Dekom dels från södraEuropa, dels fråntrakterna kringUral. Till en början vardet bara några enstakaindivider ellersmå jägargrupper,men allt eftersomtemperaturen steg och denefterlämnade tundran fick en mångsidigare växlighet ochett mervarierande djurliv, lockade dentillsig hela familjer somgickihoptill klaner.
Försju tusenårsedan lågisarna kvar endast inorra Skandinavien.Växtligheten tilltog, skogar bildadesoch detgynnsamma klimatetlockade samlar-och jägarfolket till attbosättasig ända uppi havsvikarna iBottniska havet.
Ettpar tusenårsenarebörjade en ny folkgruppgöraintrång isödra Skandinavien. Mörkhyadenomadermed ettursprunginuvarande östraTurkiet bosattesig vidde bördigaste slätterna föratt odla jorden ochhålla sigmed boskap.
Förfem-tillsex tusenårsedan bodde människorkring Litorinahavet(ungefär Östersjön, Bottniska vikenoch Finska viken) isåsmå mängderatt de kunde räknas itiotusental. De bodde ismå byar nära fiske- ochjaktplatser längskusterna ochvid älvar. Norden varinneien varm period.Upp till Dalälven ochnuvarande södra Finland var klimatetlikabehagligt somisödra Tyskland ellernorra Frankrikeidag, förutomatt vintrarna kunde vara fuktigare.
Ienavhavsvikarna inuvarandesödra Finland,doldbakom en omfattande skärgård,bodde ettsamlar- ochjägarfolksom invandratfråntrakterna av Ural.Delevde ettgottliv ochlitade på attModer Jord och klanens ledare sågtillderas eget bästa.
Vid en annanhavsvik itrakten av nuvarandeKatrineholmlevde en annan klani sina kåtorienbysom hette Sälgrundet. Byns jägare hade träffat de nya, jordbrukande människorna isöder menlevde ändå isolerat främst på fiske, sälfångst, jakt ochpå attsamla bär, svampoch rötteriskogarna.
Detärhär på Sälgrundet somdenna berättelseunderden händelserika stenåldern tarvid.
KAPITEL 1
Alver stod utanförgrottan medhuvudet sänktisorg. Stridenhade varithårdmen nu vardestupade begravda igrottan tillsammans medvägkost förfärdenövertill Härfadernsrike. Självhade han klaratsig medmindreskråmormen det varen klen tröstnär hantänktepåhur månganäravännerhan förlorat.
Alver lyfteblicken ochbetraktade dengamle medicinmannenHösteld somstod längre fram medansiktetväntmot klanmedlemmarna.Devar förväntansfulla. Snart skullehan tala till democh berättavad andarna ville. Alver armbågade sig genom hopenoch ställde sig idet främsta ledetbredvid far. Medicinmannens dotterSol söktesig närmare honom. Hankunde snartbehövahenne.
Underföregående kvällhade Alver hört hurdet viskatsoch pratatsom klanens framtid. Samtalen hade blivit alltmerintensiva.Många hade blivit räddaavdet oväntade anfallet mot bynoch ville flytta frånSälgrundet föratt hittaentrygg platslängre norrut.Lika mångaville stanna -däribland Eldar, en av klanens främsta, ochEsbjörn, Alversfar.OminteHösteld snartkom till etttillfredsställandebeslutkunde den delade meningen blossa upptillbråk.
Hösteld harklade sig, höjderöstenoch börjadetala. Hansade atthan föregående kväll dragit sig undantillstrandenoch tänt en eld.Med hjälpavsinaväxtavkok hade hanlåtit sig förasövertillHärfadernshimlaroch inför honomframförtsin oroöver Sälgrundets framtid.
»Blevdet klart attvistannar?« frågade Esbjörnsom stod medhänderna isidorna ochtrampadeotåligt på stället.
»Vi flyttarmedan vi ännu kan«, ropade en manmed rött skäggfråndebakre leden.
Hösteld lyftehandflatorna motbåde rödskäggetoch farinnan hanfortsatte som om hanintehörtdem.
»KlanenpåSälgrundet ska stanna kvar isin vik. Härfadern harsattbjörnen att beskyddaoch vaka över oss. Ochlyssnanu! Härfadernhar låtitmig veta attbeskyddet kan blistarktmen bara ifall klanens tvåbjörnar förenarsig och flätar sig samman till en okuvligkraft.«
En undran spredsig bland åhörarna ochde tittade frågande på demsom stod närmast ifallhan ellerhon hade begripit vadschamanenmenade. Alverförstod fördelenmed attbjörnensandeskulleskydda klanenmen fattadeinteinnebördenmed villkoret om atttvå björnarskulleförenasig.Vad då förtvå björnar?
»Och vadbetyderdet?« dundrade Esbjörnsom inte längre kunde hållasig.
Eldarsom stod närmast Esbjörnoch Alvertog till orda.
»Esbjörnstalismanärenbjörntand ochAlver harenbjörnklo om halsen«,sade han. »Det betyderatt Esbjörnoch Alver ska ståsidavid sidaomdet kommer nya anfall.«
»Nej, de är ju av sammasläkteoch då tillförs ingen styrka utifrån«, invändeden rödskäggige.
»Han harsårätt. Varken Esbjörns ellerAlversamuletterräcktetillför attskydda ossnär rövarbandet anföll oss«,ropade en manmed bitter röst.Det varsamma man somförloratsin soni striderna ochsom hela tidenvelat dranorrut.
Alver fördehandentillbjörnklonsom hängtienrem runt halsen så längehan kunde minnas.Remmenvar skuren till ettsmalt band av hudenfrånenhanbjörnsom fällts någongångför längesedan.Kanskeavhansfarfarsfar.Klonvar lång ochkrokig medett genomborrathål iden grövre änden. Denhade fått Härfadernsvälsignelse ochhan varsäker på attden gavhonom skyddmot faroroch nu närhan hade den isin hand kändes denvarmoch glansig. Menatt denskullegeskydd förhelabyn tvivlade hanpå. Fördet måsteden få ettutfyllande stöd.
»StigframSol«, sade Hösteld till sindottersom ståtttystsnettbakom honom.
Soltog ettstegframåtsåatt honsyntesbättre.
»Jafar?« sade honoch sågutatt inte ha en aningomvad hanville henne. Det visste inte Alver heller.
Hösteld toghennesaxlar ochvändehenne mot Alversamtidigt somhan grep hennes hängesom honbar om halsen ochlyfte uppsmycket.
»Det härhängethar gått ivår släktoch denhar björnenskrafter ochHärfaderns visdom. Denkommerfrånenbjörnhona«, sadehan.
Solstodstillamen hennes blickhade fastnatvid Alversoch hansåg atthon inte varrädd,baraförundrad.Han loguppmuntrandemot henneoch genast blev hennes kinderrödaoch rodnadenspred signerförhalsen. Honlade händerna föransiktet ochvände blicken motmarken.
Hösteld höll kvarhängetmellan fingrarna ochAlver,liksomdeövrigasom stod närmastSol,såg attsmycket varenbjörntand,faständen varmindreänAlversfars.
Plötsligthördes muntra skratt från mitten av församlingen.Skrattenkom från ett gäng unga mänsom settSol rodna. Alver genomforsavenlustatt gå fram ochtysta nerdem menblevhejdadavfarsvarnandeblick.
Runt honomtilltog ettmummeloch snartövergickdet mumlande pratet ivilda spekulationeromvad somegentligenhade sagts. Mångaville opponera sig motden synsom schamanenförmedlat meningen vågade bestrida ettbeslutsom grundade sig på Härfadernsvilja.Det tycktesockså ha blivit klart även förden bittre mannen atthan nog fick lov attstannakvarpåSälgrundetoch kommaiåtnjutandeavHärfadernsbeskydd,barabjörnarna fick en möjlighetatt förenas.
Menvilka vardetvå björnarna? Frågan yttrades både av denbittremannenoch de som stod närmastAlver.Var detSol ochHösteld?Alver lyssnade på spekulationerna somhade övergått iett högljutt oväsen ochsnart kunde hanallttydligare urskilja både sittoch Sols namn medanallt fler ögonparvände sigmot dem.
För Alver började bilden framstå allt tydligare.Detvå släktenpåSälgrundet somägde björnarsom sina skyddsdjur skulleförenasig.Det varbudskapetHösteld villefåsagt.
Om detta varvad andarnaville,skullesammanflätningen fortsättaimånga generationer ochAlver skulle bliden nyestamfadernoch Soldessmoder.Han hade redanenlångtid vetatatt hanskulleefterträdasin farsom klanens ledare mennu hade Härfadern även bestämtatt hanskulleta sig en kvinna.Ingen hade direkt frågat honommen åandra sidan hade detintehellerbehövts.Det varschamanenoch byns ledare sombestämde en sådan fråga ochhan hade underenlängretid lagt märketill hurSol ochhan fördes allt närmare varandra.
Hanhade vant sig vidtankenoch nu närhan förstodinnebördeniHösteldsord kändehan visserligenenilningavglädjerusagenom kroppenmen mycket mera kände hanatt ettstort ansvar hade lagtspåhansännuungaaxlar.Kanskeinteunderdenärmasteårennär farännulevde, mendärefter skullehan tillsammans med Solleda klanen. Mendeskulleintebli ensamma, de skulle ha medsig Härfaderns beskydd.
Alver hade helatidenhållitett ögapåHösteld ochnusåg hanatt schamanen växlade blickarmed faroch de nickadeoch loginstämmandetillvarandra.Esbjörn gick fram till schamanenoch deslogihopsinahänder somett tecken på attdevar överens.
Hösteld återtogordet ochsade till klanen:
»Det är Härfadernsvilja attSälgrundetstvå björnarförenas ochdärmedärdet minmening attmin dotter Solsom bärentandavenbjörnhona skall flytta ihop medEsbjörnsson Alver sombär en klo av en björnhanne.«
Hösteld tognågra djupaandetagsom föratt klanmedlemmarna skullefåtid att smälta det hansagt. Ingensade någotoch hanfortsatte:
»Ärdet någonsom motsättersig mitt beslut?«
Inga protesterhördes.Tvärtom verkade alla de somAlver komåtatt se gillabeslutet. Någralog,några lyckönskade honomoch kvinnorna runt Soltittade på henne medbeundran fastän ettpar jämngamlakvinnor kastadeavundsjukablickar på henne.
»Omingen harnågot attinvändasåhar Esbjörnoch jagbestämt attSol flyttar in hos Alver.Det är ocksåHärfadernsvilja attAlver bygger sinkåtauppepåberget. Denmåste bli klart till midvinterfesten.«
Nu hade stundenkommitnär faroch klanens schaman fattade ettbeslutför hans ochSolsdel ochdeskullebo tillsammans underrestenavsinaliv.Ilningen av glädje varborta nu ochdet storaansvarethängdeöverhonom.Visst gillade hanSol och hanvar säkerpåatt de skullefåmånga friska barn.Dehade vuxitupp tillsammans, de tänkte lika om det mesta ochSol vardessutomschamanensdotter. Detvar naturligt atthan skulletaSol till sinkvinnaoch attföreningenvar en förutsättningför attge klanenentrygg ochfredlig framtid.
Hanskullebärasin del av ansvaret.
KAPITEL 2
Alver stod på berget vidhavet därdet fannsenliten försänkningmed jord därhan kunde slåner störarför en kåta.Platsen lågbaraett parstegifrån denåttkant som Solgjort på marken medsinapinnarmen Alver varinteheltnöjdmed valet. Det hade gärna fått vara mera jord föratt störarna skulle gå djuparener imarken. Han hade talatmed Solmen honville inte ha någonannan plats.
Attgräva nerstörarna togpåryggenoch hanmåste då ochdårätapåsig föratt sträcka ut ryggslutet ochnacken.
»Ärduhungrig?« frågade Sol.
Efter attEsbjörn ochschamanen hade bestämtatt Solskullebli hans kvinna hade Solföljt efter Alver likt en hund.Den enda gången honlämnade honomvar närhan skullesovai sinände av långstuganeller närhan skulle gå på jakt.Men det störde honominte. Tvärtom. Hanuppskattade hennes sällskap ochatt hanbetydde något förhenne.
»Tack«, sade Alver.
Hantog en näve hasselnötter ochtorkatkötturSolskorgoch tuggade på maten. Av gammal vana råkade hans blicksvepaöverhavet ochhan hajade till.
»Titta«, sade hanoch pekade. »Något rörsig därute.«
»Kan det vara kanoter?« sade Soloch grep tagiAlversarm.
Alversläpparpressades sammannär hanhöllblicken kvarpåderörliga föremålen. Ochvisst,långt utanförskäret meddesolande sälarnaglednågra kanoter sommörka prickar mot Sälgrundet.
»Nej, inte nu igen«, utbrastSol ienuppgivensuck.
Kanoterna rördesig öppet därute trotsatt de måstevetaatt de variakttagna.De gled fram över vattnet, inte inågon formation utan alla iolika takt somomdehade alltid ivärlden.
Alver blev osäkerpåvad hanskullegöra. De verkadeofarligamen mankunde aldrig veta.Han tittadepåSol menbegrepatt honinteskullekomma mednågra råd. Försäkerhetsskull utstötte handjupt ur bröstetSälgrundetsvarningsläte. Ibästa fall skullehan hörasnerei byn. Hanblickade nermot kåtorna. Därstörtade mänutur
sina kåtormed vapeni händerna.Den härgångentvekade ingen. Kvinnorna samlade rasktihopsinaungar,stuvade nermat ochenkruka vatten föratt fort flyiniskogen. Byns hundar börjadespringa planlöst omkringoch skälldepåalltsom rördesig.
Fyra mastförsedda kanotermed revade segelkom allt närmarebyn.Alver räknade till åtta personer, tvåi varjekanot.Något speciellt vardet med flottaneftersom kanoterna styrde mot strandensom om de inte förväntade sig någonfara. Kanske var de så listigaatt de hade delat på sig imindregrupper medanhuvudstyrkorna anföll från gömställen iskogarna?Men hurAlver än spanade såghan ingarörelserbakom de närmasteträdenoch inga fåglar eller djur verkadehablivitstörda.
Snart kunde Alver urskilja sjumän iolika åldrar samtenresligkvinnamed långt rödblont hår. En man klädd iett höftskynkesattframför henneoch paddlade med kraftigatag ilugnrytm. Alversgrepp om spjutetslappnade av.Det härföljetvar inte uteför attplundraeller föratt ta trälar.
Alver vände sig mot bynoch gavifrån sig ett lugnande läte,signalensom betydde faranöver. Kvinnordök upplitehär ochvar medsinauppskrämdabarnifamnen ellersläpande demihanden.Försiktigtoch medkvarblivenrädslaikroppen kikade de ut mot havetinärheten av stenblock, buskar ellerträdstammar.Männenstannade utanförkåtorna medsinavapen ihänderna ochspanade ut över vattnet.
Alver ochSol gick nerför berget för atttaemotsällskapet. Esbjörnvar utepåjakt ochsom alltid föll det då på honomatt föra klanens talan. Iden främstakanoten satt en manmed grånat skäggoch ettvitt, tunt hårsom flöt neröveraxlarna.Gamlingen lyftearmarna meddeöppna handflatorna mothonom ochvände sigdärefter mot klanens mänsom dökupp bakomAlver ochhälsade även på dem.
Alver gavgamlingen ettvälkomnandeleendenär hankändeigenhonom.Det varGlobe Långfararen,handelsmannenuren klansom bodde söderutpåden stora Ön ettpar dagsfärder från Sälgrundet.Alver lyftesin högrahandtillteckenpåatt de fick ta iland.Sol hälsade inte.Hon ställde sigbakom honomoch tittade hårt på denfrämmande kvinnan.
»Vad gördehär?« viskadehon.»Jaga bort dem, jagfår en dåligkänsla.«
»Nej Sol, så görvijualdrigmot fredliga handelsmän.«
Sollät sig inte lugnas ochsläpptintekvinnan medblicken.Kanoterna slog istrandstenarna,främlingarna hoppadeuroch drog uppsinafarkoster.De flockadesig runt gamlingenvid strandvattnetoch tycktesvänta på besked.Den gråskäggigemannen steg uppbland de sistaoch väntadetills kanotenmed kvinnanockså tagiti land.
Nyfiknamänniskor från byns kåtorhadesamlats en bitfrånstranden.
»Jag harenouppklaradaffär medHage«, sade Globe Långfararen efter attmännenställtsig ienhalvcirkelbakom honom.
Hage stod mitt ifolksamlingen ochnär hanhörde sitt namn nämnas steg hanfram.
Hans blick varfastnagladvid den unga kvinnansom tagitplats ettpar steg bakom Globe.Hennes huvudvar nedböjtså atthåret täckte större delen av ansiktet, men atthon varung ochvacker syntes tydligtändå.
»Vad är det förouppklarade affärer somärsåviktiga attGlobe Långfararen själv tarsig ändaupp till våra vatten?«frågade Alver.
»Enman somjag måstevårda sitt anseende. Annars blir det inga nyaaffärer«, sade gamlingen ochskrattade ljudligt så atthansmörka ögon fick djupaskrattrynkoroch de slitna framtändernablottades.
Männen runt om honomlog instämmande ellerkanskeavvälgrundadpliktkänsla.
Mångavar villiga menbaraett fåtalblevvalda till en handelsmansresesällskap.Ett sådantuppdrag gavbåderikedom ochspänningoch ingen släpptefrivilligtifrån sig en sådan tjänst.
»Vem är flickan?« frågade Alver.
»Enträlkvinnasom heter Svana. Honhar levt sjuttonsomraroch är friskare än en vårvind. Jaghar alltid varitenman av hederoch jagvillgehenne sombetalning förkon jagbytte till migavHagei fjol.Jag gårigodoför atthon kommer attgöra ettgottarbete.«
»Svana,säger du?Kom hit«,sade Alver till kvinnan.
Svanalyfteinteblicken från marken närhon släpptes fram ochställde sig framför Alver.
»Det är jagsom skagranska henneoch inte du«, sade Hage ochgav Alver ett hätskt ögonkast.
»Far är på jakt ochdå är det mitt ansvar attsetillatt ingaoduglingartas uppivår klanoch det vetduHagelikaväl somnågon annan.«
Mörk isynen tystnade Hage.
»Dinahänder«, sade Alver. »Får jagsedem?«
Svanastodstillautanatt röra en min.
»Händerna«, upprepade Alvermed skarpareröst.
Kvinnanlyftehakan ochtittade förbihonom.Envindiltog fatt ihennesmidjelångahår så häftigtatt ansiktet blottades.Hennes blåögonvar storaoch runda, inte lika ovalasom kvinnornasögonpåSälgrundet.Kindbenen varutskjutande och låghögt, näsan rakoch hakanvar smalareänvad hans eget folk hade.
Honsträcktebådahändernamot honomoch hangrepdem föratt granskaomhon sågutatt vara vanvid arbete.Händerna var varmaoch rödnötta.Det varenkeltatt räknautatt honhade fått paddla lika mycket sommännenunderöverfärdenfrånÖn.
Derasblickar möttes. Alver hajade till närhan sågrädsla ihennesansikte menäven någotsom liknade en vädjan. Längstinneiögonentycktehan sig även kunnaavläsaen skiftning av lättnad. Alver hade sett blicken förut. Detvar sammablick somhan sett hos skadade djur somvissteatt de efter följande spjutstick skulle befriasfrånytterligare lidande. Alver hade inte förväntatsig attseden blicken hos denhär människan.
Alver vände ochvredpåhennes händer.Devar svullna menmjuka.Naglarnavar korta, slitna ochdet fannssmuts ihandenslinjer. Menhändernavar smalaoch saknade valkar utmedkanternasom skulle ha kommit av långvarigt,hårtarbete. Någon hade tydligensatthenne iarbeteheltnyligen ochderödasvullnaderna varfärska.
Svanaförsöktedra tillbaka sina händer närhan upptäckteslitningar kringhandlederna.Han riktade en anklagandeblick mot handelsmannen somslogutmed händerna ienfrågandegest.
Alver svarade inte utan sade till kvinnanatt visa honomryggen.
»Nej nu gårduändåför långt«, sade Hage.
Globe Långfararen trädde fram medett parmyndiga kliv.
»Ska det verkligenvaranödvändigt?«utbrast hannästansamtidigt medHage. »Det är inget fel på henne.«
Alver hade inte föravsiktatt vika sig. Detvar någotannorlundamed Svanaoch hanskulletaredapåvad det var.
»Hjälp henneatt visa migryggen«, sade Alvertillenkvinnasom stod närmast Svana.
TrotsGlobesoch Hagesprotester lyftehon uppkvinnanstunika. Svanagjorde inget motstånd närplagget drogsupp ochryggenblottades.Hudenvar randig med mörkröda streck över denbenfärgade huden. Sårenblöddeintelängremen hade säkert gjortdet bara förnågra dagar sedan. Nu hade de torkat ihopoch fått en hård skorpa.Alver tittade på Globeoch kände hurhettanrusade till itinningarna.
»Den härkvinnan harfåttmycket stryk«,konstaterade hansammanbitet medan hanundrade vaddet kunde ha varitsom fått någonatt slåden skygga kvinnanmed en piska.
»Vem bryr sig?Hon är ju bara en träl«, inflikadeHage.
»Dufår henneom du gertillbakamin amulett«,sade GlobetillHage. »Den du fick ipantför koni fjol.«
Hage kastade en granskandeblick på kvinnanoch logett allt bredareleende. Alver lade handenpåGlobesaxeloch avbröt förhandlingeninnan denens kommit igång.
»Jag kan se attkvinnan är sönderslagen,men jagkan ocksåseatt honärung och starkoch därmed långtmer värdefull än dinamulett. Är du säkerpåatt detta är ett byte du vill göra?«
Globe Långfararen skakade på huvudet. Vecken iden gamlemannens pannablev djupareoch blicken sorgsen.
»Sedan jaglämnade amulettenifrån mighar olyckor drabbatmig …«, sadehan svävande menavbrötsig plötsligtsom om hanbitit sigi tungan.
»Vad då förolyckor?«
»Det är ingenting somjag vill berättaom.«
Globe varförtegenoch detvar någotskumt medhelaaffären menAlver hade svårt attkomma på vaddet kundevara. Svanahadeett vackertansikte ochomhon fick äta lite merskulleden taniga kroppenfåtillbakadet hull somkvinnor brukade ha kring höften,armaroch ben. Efter någradagarsvilaoch mättande matskullehon säkert vara till stor nyttaför klanen. Menändåville hanintetaemotfrämlingen innanhan fått veta mera om henne.
»Men varförgeborthenne så billigt?«insisterade han. »Ärhon tjuvaktig? Ond? Illasinnad?«
»Som handelsman harjag alltid hållit mitt ordoch det tänker jaggöraävennu.
Menlyckan harintestått migbidet gångna året. Andarna harövergettmig ochdet enda somkan återställa minlyckaäratt jagigenfår kännastyrkan av minamulett mot mitt bröst«,sade han.
»Han ljuger!« utbrast Svanaplötsligt.
Honvar så arg attAlver sågvredenblixtra till ihennes ögon.Han hade förstått språketfastänhon hade en tydlig dialekt.
Globe höjde sinhandoch innanSvana hann värjasig landade ettkraftigtslagpå tinningen.Huvudet flög åt sidanoch hontog någrastapplandesteginnan honstöp imarkenoch blev liggandestilla. Inte ettljudav klagankom över hennes läppar.
»Ingen harbettdig tala«, vrålade Globeoch blängdepåkvinnan somblödde från tinningen.
Hantog sats förenspark menAlver fann sigsnabbt, grabbade tagiGlobe ochhöll honomtillbakafrånatt misshandla kvinnanytterligare.Gamlingen tyckteslugna sig ochAlver släpptehonom. Till Svanasade han:
»Res dig.«
Globe tittadepåträlkvinnan mednågot vilt iögonensom om hanmed sinblick villetysta henne. Svanareste sig medblodet rinnande längssidan av huvudet, ner mot halsenoch in ihåret.
Alver hade svårtatt fulltutbegripa vadsom justutspelatsig.Att Svanaville bort från Globe tycktesändåvara klart ochdet kanske räckte.Det varintelängrefråga om honvar en arbetsam träl utan nu varläget plötsligtett heltannat.Vägrade han atttaemot kvinnanskulleGlobe slåihjäl henneför denolydnadhon nyss visathonom. Detmåste finnas en mening medatt kvinnansåplötsligt dökupp justhär.Att händelsenvar en viktig del iHärfadernsplanblevalltmer uppenbartoch då kunde meningen inte vara atthan skullelåtakvinnan återvändabaraför attbli dödadav Globe ochhansmannar.
Hage gick fram till Svanaoch rördevid hennes armaroch klämde på hennes kraftiga,långa muskleroch densenigahalsen. Honvar nästan lika lång somHage.
»Hon är stark«,sadeHageoch hans läppar drogsupp iett obehagligt leende närhan betraktade hennes långa, rödblondahår ochgjordeett försök atttitta in i hennes ögon.
Svanavände bort ansiktetoch Hage ryckte på axlarna.
»Jag ska ta itumed diglitesenare«, sade hanoch plockade fram Globesamulett somhängt runt hans hals.Amulettenvar ettälghuvudsom varformatavett ljust hornämnestörreänentumme ochsom hade blivit gråttavsmuts ochsvett.
»Det är denhär du vill ha?« sade Hage ochviftademed föremåletframför Globe Långfararen.
Globe stirrade hänfördpåamulettensom om denvar värdefullare än själva livet.
Hage skrattade åt hans min. DetgjordeinteAlver.Han skämdes åHages vägnar. Manskrattade inte åt en mansom förlorat sinamulett ochdärmeddrabbatsav olyckor.Globe varenrespektabel handelsman ochför Sälgrundet vardet av största vikt attaffärerna medhonom fick fortsätta.
»Jag ersätterdin ko meddenna träl«, sade Globe ochsträckte sig efter ägodelen.
Hage lade älghuvudet iGlobeshand. Hantog emot det somomdet varitengåva från andarna.När hanhängt detkring halsen föll hanpåknä ochriktade etttack mot himlen.
Hage leddeträlkvinnan till sinkåta. Alver följde efter medblicken.Det varbäst attintelämna Hage utan uppsikt.
KAPITEL 3
Äntligen vardet Alverstur attdoppa sälkötteti detkokande fettet. Hanlutade sig motlångstugans vägg ochtuggade långsamtpåköttbiten.Hanstvå yngrebröderoch hans syster Hjalta satt ilängdordningvid hans enasidaoch väntade medentäljd pinneihandenpåsin tur.
Brasan istugans mitt knastradeoch kastadelånga skuggoröversyskonensansikten. Ingenville sitta närmastfar,men Alvar varsåhungrig atthan inte brydde sig om stanken. Farverkade uthungradoch fick självklart ta förstavköttet.
Hanhadekommithem från sinjaktsamma eftermiddag ochsåg tröttut. Efter atthan tagithand om djurkropparna utepå Slaktönluktade hanmer än vanligt av ingrodd smuts, härsknade inälvoroch svett. Musklernaifarskraftigaarmar spelade underhudenvarje gång hankapade åt sig en ny köttbiteller strök flotturdet yviga skäggeteller jagade undanenloppaurdet toviga håret.
»Vem är dennya trälen?« frågade farmed en grymtningmellantuggorna.
»Globe Långfararen kommed hennesom betalningför en skuldtillHage«, svarade Alver.
Esbjörnnickade tyst.Han tyckteskomma ihåg uppgörelsenmellanGlobe och Hage föregående sommar.
»Vad är honför en sortskvinna?«
»Jag harsetthenne iarbetet desenaste dagarna.Hon verkar duglig«, sadeAlver.
»Dumenar välinteatt Globe skulle ge en arbetsam träl föratt få tillbaka sin talisman?«frågade fadern utan attlyftablicken från köttet.
»Det tycksvarajustvad somskett.«
Fargrunnade en stundöversvaretundertiden somhan maldeköttetmellankäkarna så attsälfettetdroppade nedför hans skägg. Så svalde hanoch drack en stor klunk vatten.
»Globe skullehaklaratsig undanmed någotmycket mindrevärdefullt.Ärdu säkerpåatt detinteärnågot fel på henne? Hardugranskatatt honintehar någon sjukdom, atthon inte är svagsint ochatt honinteärbesatt av de onda andarna?«
»Klart jaghar.Det är ingetfel på henne. Honärljus ochlångsom de flesta av
Förfem tusenår sedan, idetäta skogarna norr om det somidag är Norrköping, levdemänniskani samklang med jorden, medgudarna –och medvarandra.
Alverärenung klanledare på vägmot etttryggt livmed sin blivande kvinna. Men närenfrämmande flickastiger ur en handelsmans kanot, skälver markenunder Alvers fötter.Vem är hon–den gåtfulla trälen som vägrar att prata?Hennes blick är skarpoch obeveklig. Hennes närvaro väcker något iallasom serhenne.
Efter en livshotandefaratvingas Alveratt lämna de båda kvinnorna ochsittfolk.Resansom följer blir en färd bortom horisonten därnya band knytsoch gamla börjar brista.
Menden uråldriga kraft som en gång välsignat honom–Härfadern–har blivitmärkligt tyst.
Vemärhan utan sinklan? Utan sin tro? Ochkan en människa älskatvå –samtidigt?
Härfadernärengripandeoch mytisk berättelseomkärlek, identitet ochden urkraft som binder oss samman–övertid, havoch hjärtan.
Mittistillheten iHemsjö hittarSonja inspirationi historiens vingslag. Med en bakgrundi psykologi fascineras honavhur litevårahjärnor förändrats –trots attvärlden omkring oss gjortdet.Hennes debutroman taross tillbakatill stenåldern, där människorna kämpar,älskar ochdrömmer –precis som vi.
